Theo utan talan

By Nils Parling

De amerikanska myndigheterna har registrerat honom under namnet Theodore Charlets men det är inte hans riktiga namn. Han bor tillsammans med andra ursprungsamerikaner i reservatet Rawensvan och det är ingen lätt plats att växa upp på. Reservatet ligger i Alaska och levnadsförhållande är hemska. Hur lyckas man åstadkomma en dräglig tillvaro när man är född i en uppförsbacke och ens rättigheter begränsas mer och mer för varje dag?Theo utan talan är en engagerande skildring av exploateringen av den amerikanske ursprungsbefolkningen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 19, 2022
• ISBN: 9788726940480

Book preview

Nils Parling

Theo utan talan

SAGA Egmont

Theo utan talan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1978, 2022 Nils Parling och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726940480

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Hans fullständiga namn är egentligen Theodore Charlets. Detta enligt registreringen av indianerna och efter det att myndigheterna åsidosatt de gamla indianska namnen och klistrat på individerna amerikaniserade och mera lättuttalade och bekväma att komma ihåg och skriva.

Men det har ju blivit så, att man förkortat det till Theo rätt och slätt, i kretsar där han är känd. Och det får ju duga.

Reservatet Rawensvan, där Theo bor, består av ett tjogtal brädkåkar, utströdda längs strandflaten vid Goldroad Rivers grumliga flöde från norr.

Huvudvägen från stadsbebyggelsen vid Interior Bay ringlar betonglagd längs fjällfoten österpå. Till den är ett par kilometer grusväg från indianbyn. Vid staden vid Interior Bay slutar landsvägen från Kanada och gränsen uppe i fjällvärlden. Förbindelse söderut uppehålls med färjetrafik och fraktbåtar.

Staden förfogar också över en skyddad fiskehamn, kring vilken kärnan av bebyggelsen breder ut sig, liksom också över ett smärre flygfält förutom det som naturen självt ordnat i en liten vik vid flodutloppet och där pontonflyg för charter eller privat bruk kan starta och landa.

Från Rawensvan till staden är drygt tjugo kilometer. Lämpligt, vad myndigheterna torde ha ansett, när reservatsandan nådde Alaska och rafsade samman mera glesboende indianfamiljer i reservat som här på strandflaten, där ursprungligen förekommit en mindre boplats för ett halvdussin hushåll.

Theodore Charlets, alias Theo, är renrasig Tlinkits. Hans ansikte är läderbrunt, ögonen som matt antracit och håret ramsvart och strävt. Han är senig och bredaxlad och tämligen mager. I likhet med andra av sin ras är han föga pladdrig till läggningen. Det sistnämnda kan ju ha sina orsaker. Livet har genom generationer lärt: Indianen har föga talan.

Han bor i brädrucklet nummer två mellan vägen och floden. Är trettiosex år fyllda och har hustru och barn att dra försorg om. Hustrun som heter Pinna är tre år yngre än maken. Flickan Lili är femton år, sonen Eddie bara elva och ännu skolpliktig, eftersom det officiellt inte får finnas analfabeter i Amerikas Förenta Stater.

Theos föräldrar är båda döda. Modern i tuberkulos redan före familjens tvångsförflyttning hit från den goda fiskeplatsen vid flodutloppet, varifrån myndigheterna också förflyttat en annan familj, för att skaffa bättre utrymme för ett mera givande sågverk. Fadern för ett par år sedan på hemväg från staden kvaddad av en bildåre, som smitit och inte kunnat spåras, om något försök därtill överhuvudtaget kom till stånd. Något större arv lämnade den förolyckade inte efter sig, men Theo fick iallafall myndigheternas tillstånd att omregistrera boenderätten på sig och den familj han redan skaffat i föräldrahuset. Så långt är allt gott och väl och inte så trångt som tillförne, även om huset är bristfälligt inrett och i varje fall vintertids knappast mera än ett ynka skal mot kölden nordanfrån.

Pinnas far och mor är ännu i livet. De har samman med några andra gamlingar fått bo kvar i den lilla slum som ännu hänger fast intill staden, men som förväntas skall med år och liemans bistånd utraderas.

För övrigt är omständigheterna sällan särskilt gynnsamma, det kan Theo som de flesta andra bybor ofta nog ha tillfälle att konstatera. Tyvärr i viss mån föranlett av innevånarna själva, men i huvudsak mot bakgrunden av sekellång erfarenhet av vit mans rätt att råda över brun man, även här i den fyrtionionde av Nordamerikas stater.

Denna morgon i slutet av maj, när Theo väcks i dubbelbädden av Pinnas lätta slammer med kaffepannan och muggarna, finner han ingen anledning att se tillvaron i rosenskimmer. Det sena, mumlande samtalet i går kväll, sedan barnen manats i säng bakom brädväggen mellan kök och kammare, var visserligen inte nytt till ämnesvalet, men därför inte mindre obehagligt. Nu dyker det genast upp och tränger på med Pinnas fråga:

– Theo, min man! Ska vi någonsin få det bättre?

Med all rätt har Pinna tagit upp det ofta penetrerade ämnet. Inga pengar, inte en cent i huset, och två veckor ännu, förrän King Salmon, storlaxen, tagit sig hit upp och kan börja ge något ekonomiskt. Kaffedoften som kittlar Theos näsborrar härrör förmodligen från det sista i burken. Föga av mat i skafferiet och två ungar som också tarvar sitt.

Theo suckar lätt inåt sig, där han ligger och betraktar hustrun under halvslutna ögonlock. För en hand över pannan, liksom för att stryka bort tankarnas obehag. Hustrun vid spisen märker inte rörelsen. Men då finns där en annan varelse, som uppmärksammat att Theo är vaken. Det krafsar lätt av klor mot golvbräderna och i nästa ögonblick ligger ett par hundtassar över hans vänstra arm och ett raggigt hundhuvud söker med fuktig nos snusande hans ansikte. Theo lägger en senig näve över den borstiga hundhalsen och mumlar:

– Så, Tippitoo, jag kommer, ja, ja …

Då varsnar ju Pinna och vänder sig om och stryker åt sidan sitt svarta hår. Nickar trött.

– Ja, han Tippitoo vill väl ut. Och kaffet är strax klart.

Theo sparkar av sig filten och reser sig ur bädden. Tippitoo gnyr kring hans ben, när han tar de få stegen till dörren och krokar ner kopplet för att lägga remmen kring djurets hals. På dagarna kan djuret löpa fritt, men inte så här tidigt på morgnarna. Ty det är nu så, att byfogden Katzek låtit förstå att det misshagar honom att bli störd när han själv vill sova. I motsats till många andra i byn har Katzek ingen hund. Men han är tillförordnad uppsyningsman för det lilla reservatet, underställd magistraten och reservatschefen Chris Hackett framme i staden Port Interior. Det ger honom vissa möjligheter att spela diktator i miniatyr.

Och därför, när Georg Katzek fann sin nattsömn störd av kringlöpande, gastande hundar, så gick han till sin överhet och kunde via den åtgärden sätta stopp för nätternas olåt, på samma gång som han blev i tillfälle att poängtera sin ställning som byhövding. Att han är illa omtyckt för det som för mycket annat är självklart, men vem skulle vilja sätta sig upp mot honom om det kan undvikas? Om också ansedd som sveklig och självisk representerar han dock genom magistraten och Chris Hackett de vitas överlägsenhet. De vita i staden har makten. Indianerna här är bara indianer, dirigerade, indoktrinerade, utan talan …

Theo hinner inte mer än utom dörren, förrän Tippitoo med ett ben lyft mot knuten uträttar sitt ärende. Så kan han dra hunden med sig mot det lilla utedasset i alsnåret. Där står han bredbent och låter strålen sissla i gräset, medan blicken som vanligt inregistrerar omgivningen: Halte Joes ruckel som skymtar ett stycke nedströms, floden som välver sig brunslammig, med torkställningar för fisk utmed stranden, spruceskogen bortom och fjällens mäktiga formationer som badar i tidig morgons solsken.

En härlig morgon förvisso. Knappast en vindfläkt rör sig. Den späda grönskan glittrar fräscht med nattens floddimma över strån och bladkalkar. Ovan trädgränsen bortom floden sträcker snösliderna från fjällen skära armar ner mot de ljusgröna randgardinerna av al och vildtörne. Fjärran i nordväst skimrar Catedral Mountains himlasträvande spiror av is som en gigantisk domkyrkoskapelse av solspeglande kristall.

En bekymmerslös och oberoende turist skulle säkert falla i trans för den skönhet morgonen bjuder. Men för det första är synen för Theos del så pass vand att känslan blivit en smula avtrubbad. Och för det andra är han varken bekymmersfri eller oberoende. Därför stannar Theo inte längre än nödvändigt vid buskaget, utan drar den lite motsträviga hunden med sig inomväggs, för en slick morgonkaffe. Vad han sedan skall göra av sin dag har han ännu ingen klarhet över.

Pinna har slagit upp kaffe i ett par plåtmuggar. Hunden får en order att återgå till sin säckbädd i hörnet och det tandskavda benet invid vattenskålen. Theo hänger åter upp kopplet på älghornet som bär upp den gamla Winchestern och den dubbelpipiga hagelbössan. Tar till sig byxorna från en stolskarm och trär dem på sig. Slår sig ner på husfarsbänken invid fönstret. Pinna tar plats på en gammal stol mittemot honom. Så smuttar de girigt på det tunna kaffet, biter sparsnålt av sockret. Tysta en lång stund, tills Pinna mumlar:

– Om du gick till honom Katzek … Han ordnade ju så att Mick och hans pojkar fick arbete på souvenirverkstaden … Om de kanske inte får så mycket betalt, så är det ändå …

Theo kniper samman läpparna. Yttrar så strävt:

– Jag går inte … Men kanske om du, Pinna …

Han får ett sårat ögonkast till svar. Ty Georg Katzek är en man som Pinna en gång avvisat, när han giljade. Som nu sitter där som byfogde i det jämförelsevis respektabla hus som Chris Hackett för fyra år sedan förhjälpte honom till.

– Du vet nog, säger Pinna, med blicken mörk i Theos. Aldrig har jag väl … Fastän han jämt och ständigt …

– Jag vet, avbryter Theo med en lätt grimas. – Ändå kan jag inte kröka rygg för en skit som han …

Då suckar Pinna. Mumlar som självanklagande:

– Om vi låtit bli, då när vi fick pengarna för skinnen som vinterjakten gett dig. Men …

Hon skakar på skallen. Theo grinar lite illa vid en antydan han hört förut. Blickar smalögt ut genom fönstret.

– Låtit bli, ja … Men vi gjorde inte det … Och nån gång måste man väl … Du sa ju inte heller nej …

Vad hon med sina ord avsett är den där kvällen, när de tillsammans med andra reservatsinnevånare druckit upp en del goda dollar på Art Lewis bar och restaurang White Heron vid avtagsvägen till Rawensvan. Och visst har väl Theo som alltid känt samvetsgnag för detta. Men i sitt inre söker han också som alltid försvar för sina och andras försyndelser i den vägen.

Ty det är ju så: Öl är gott, men skadligt för omdömet och beräkningarna. Whisky är också gott, i så motto att det snabbare ger sinneslätta. Ger en förrädisk stundens fröjd, att sona med försakelse efteråt.

Visserligen har barägarna inte rättighet att servera bruna starksprit. Men sitter där en flock indianer och bläddrar i sina små buntar av dollarsedlar, så sätter sig vilken barägare som helst över slika restriktiva förordningar.

Och detta är en av civilisationens avigsidor. En del av en tillförne stolt ras förnedring, av trångmål och underkastelse. Törsten för en stunds glömska, omsorgsfullt odlad av båda parter, vit som brun, till de senares fördärv. Vorden ett arv, som få lyckas helt frigöra sig från.

Theo karar sig i skallens kortklippta hår. Säger som alltid förr, när det burit till:

– När laxen kommer, när vi får pengar, må vi låta bli …

– Man skäms, mumlar Pinna. – Fast när de andra …

Hon tystnar, för nu släpper dörren till kammaren ut en sömnögd Lili, med händerna grävande i den korpsvarta hårmanen.

– Jag hörde ni pratade, säger flickan lamt och släpper ner nävarna och kliar sig så på den ena höften så det korta nattlinnet åker upp och blottar ett brunskinnat lår.

Med något som liknar blyghet betraktar Theo sin unga dotter. Flickan har utvecklats till kvinna de senaste två åren. Höfterna är inte längre så kantiga och under det tunna linnet toppar sig brösten med vårtor som runda knappar i det tunna, urvuxna plagget.

Hon är vacker, Lili, kan Theo inte låta bli att reflektera, när han höjer blicken mot flickans ansikte. Kinderna är väl inte så fylliga som de borde vara, men det har ju sina orsaker. Över den vänstra drar ett knappast skönjbart, halvtumslångt ärr ett aningen ljusare streck i den bruna huden. Ett klomärke, sedan hon som liten sökt kela med en för hennes skull fångad och halvtam sisel, som visat sig mindre leklysten än hon trott.

Nu suger sig Lilis antracitblanka blick fast vid kaffepannan. Pinna nickar trött.

– Du kan ta dig en skvätt, Lili!

Flickan hämtar en mugg och slår sig ner bredvid fadern. Får en skvätt och en sockerbit att knapra på. Blåser på kaffet och smuttar. Blicken far ut genom fönstret.

– Sol, mumlar hon. Tömmer så muggen och riktar bedjande ögon mot fadern.

– Kan vi inte åka i dag, fader? Det blir varmt, bara solen …

Theo sörplar sin påtår av kaffelanken och tiger. Visst skulle det vara en lättnad om Lili kunde få ett arbete någonstans och tjäna någon dollar. Och visst har han väl redan hört sig för framme i staden, i affärerna, på posten, i ett par barnrika vita familjer tillochmed. Men ingenting har yppat sig för henne eller honom själv när han frågar efter något tillfälligt nu innan laxen börjar ränna.

Barerna? Nej, på en bar vill han inte se henne. Ägarna anställer nog bruningars flickor ibland, men bakom ligger en viss beräkning. För så är det nu engång ställt. Bland vita löshästar och bargängare är vissa rykten fast rotade. Tlinkitsflickor, Rödbenor, lättskoftade bruna horor som trillar på rygg för några drinkar eller ölburkar, en dollar eller ett par …

Rykten som väl inte saknar fog, men som inte ska behöva vävas kring Theodore Charlets dotter.

– Fader, tar Lili åter i bedjande ton till orda. – Nu är det snart sommar. Turister kommer till staden. Om du sporde mister Hackett. Om jag kunde få något på Hotell Heinken. Om Mills Nancy eller Jonsons Leona kommer före …

– Tyst flicka, muttrar Theo. – Låt mig tänka efter …

Det är ju så: Det kan finnas en möjlighet, när turismen snart sätter in. Och över Hotell Heinken vilar inget vanrykte. Och det har hänt förut att tlinkitsflickor säsongvis fått arbete där, även om lönen på grund av ras och hudfärg blivit ganska ringa. Maten och några dollar i veckan skulle ändå avlätta en hel del bekymmer för familjen Charlets i Rawensvan.

Visst kan han väl villfara flickans åstundan, när hon själv vill och länge tjatat. Han är ju ägare till en gammal moped, och en skvätt drivmedel finns kvar i dunken därute i skjulet. Så att …

– Nå, det brådskar ju inte, säger han, när Lili lägger en hand på hans seniga underarm. I eftermiddag kanske, vi får se …

Hon drar åt sig handen igen, lite snopen just för det där kanske, bekant sedan flera försök senaste tiden. Pinna börjar duka av bordet.

– Om de inte stängt canneriet, säger Pinna. – Förut kunde både gifta kvinnor och unga flickor få arbete där i laxsäsongen. Men nu …

– Det är väl som det är, menar Theo. Och han tänker att visst blev det väl ett avbräck för många tlinkitsfamiljer när konservfabriken vid flodutloppet för ett par år sen lades ner och verksamheten flyttades till Juneau söderpå. Den gången hjälpte det inte ens att Georg Katzek sprang kring med listor och samlade namn. Vad brydde sig väl ett fiskekompani om en skock indianer häruppe, när bolaget fick vad de behövde ändå. För driftbåtsfiskarna i Port Interior spelar ändringen ingen roll, eftersom uppköparbåten dagligen hämtar vad som hamnat i de vita fiskarnas garn utefter den långa fjorden. Och indianerna vid floden kan ju också via biltransport få avsättning för de fångster de med sina nät lyckas hämta upp. Men för de senare betyder det hela ett betydande minus, när de arbetsföra kvinnorna inte längre kan bidra till familjeuppehället som förut.

– Var de nu kan ta underbetald arbetskraft ifrån, spinner Pinna vidare på tråden.

– Det finns väl tlinkitskvinnor därnere också, påpekar Theo. – Vad som passar för de vita herrarna … Vi bruningar … Ja … Ja …

– Fader, om du vill lova säkert, kommer det skyggt från Lili. – Nancy nämnde i går …

– Tyst, sa jag, makar Theo undan henne med en handrörelse. Tränger henne ut mot bänkens kant och reser sig. – Du får tåla dig, sa jag ju …

Hans blick går till geväret på älghornet. Han vill plötsligt bort från sina kvinnor en stund. Han får göra sig ett ärende. Om det också inte skall leda till någonting. Hoppas har han ju rätt till, om också utan större tro, som allting blivit.

– Jag går ut med Tippitoo en sväng, säger han. – Han är för mycket stilla.

Han söker fram sin nötta jacka bland plaggen på en hängare invid kammardörren. Som om Tippitoo förstått orden kommer den kvickt och snurrar fnysande kring Theos ben, medan denne drar åt livremmen och känner efter att slidkniven är på plats.

– Med bara lite kaffe i magen, rynkar Pinna oroad pannan.

– För att möjligen få något rejält i mig, är det som jag går, muttrar Theo och kopplar hunden, krokar ner Winchestern från älghornet och plockar fram patroner ur verktygslådan under.

– Vi har kvar några stycken av Graylingen som Eddie fiskade i går. En smula mjöl också. Jag kan …

– Red till åt ungarna och dig, avbryter Theo och kränger på sig jackan, spänner fötterna i sina gamla stövlar. I Pinnas ögon är ängslan.

– Du ser dig väl för? Grizzlyn …

Theo nickar. Det där är gammalt och vant, har alltid spökat när han begett sig ut med bössan. Grizzlyn har fast rotat rykte som människodödare. Ändå kan han tänka att en grizzly skulle vara nog så välkommen i hans väg, som omständigheterna nu är. Men nu är det tyvärr så, att det är länge sedan ett grizzlyskinn hängde utspänt på hans vägg. Grizzlyn har blivit alltmera sällsynt i reservatets jaktrevir. Det är fastslaget att endast urinnevånarna får skjuta björnen ifråga. Men varhelst en vit jägare ser någon representant för björnsläktet smäller det i förment självförsvar, som är tillåtet. Och licensjägare från sydligare stater har de senaste åren legat svårt efter djuret och riggat guvernementet med fem hundra dollar för varje brasfäll det blivit dem förunnat att eventuellt föra med sig hem från vildlandet Alaska. Grizzlyn har blivit alltmera vaksam och varsk. Vilket inte hindrar att den kan gå till anfall och slå om den blir överraskad, i den mån den ännu kan sägas förekomma utanför de fullständigt fredade nationalparkerna.

– Den jag mötte för tre år sen blev inte äldre än den var, tillägger han omsider. Och med en blick på den haltande väckarklockan på fönsterbrädet: – Sex! … Nå, vi går …

Han tar med en avskedsnick på dörren. Väl ute stretar hunden och drar. Theo håller in den några ögonblick. Kastar ett bläng längs raderna av kåkar på båda sidor om byvägen. Inga rökar ur skorstenar eller plåtrör. Han är tydligen först på benen. Nå, Rawensvans innevånare är ju inte kända för att vara speciellt morgonpigga, när det inte gäller laxfiske och garnvittjande. Undantaget är väl Mick Davey och hans pojkar som genom Georg Katzeks förmedling fått arbete som souvenirtillverkare och Larry Adams Annie som samman med systerdottern Jenni fått äran att representera som skinnsömmerska åt Chris Hackett, reservatschefen. Men de behöver inte vara i staden förrän nio, så de sover förmodligen ännu.

När Theos blick faller på Georg Katzeks hus, det tredje i raden ovanför byvägen, rynkar han pannan och spottar.

Den! Detta nästan nybyggda hus med förstuga och med murad skorsten. Taket grönplåt. Bil utanför dörren. Byhövding kantänka!

Fördelar vunna med kryperi, med lismande och finter och svek mot kollektivet. Skulle gärna velat dela med sig av fördelarna med Pinna, men inte förmått övertala fastän han redan då börjat armbåga sig fram i förgrunden. Hon skulle haft det bra nu, om hon valt en femton år äldre giljare …

Men Pinna valde annorlunda. Och även om Georg Katzek alltjämt hänger efter henne, så har han inget för det.

Den triumfen har Theo iallafall över den föga avhållne byfogden Georg Katzek.

Theo vänder blickarna från husen norröver, från gårdars bråte och gamla bilvrak som spökar borta vid skogsranden. Många har försökt skaffa bil, men få har lyckats någotsånär utan att bli grundlurade. Billy Andrews och Larry Adams är de enda här som förutom Katzek har slika rullande fordon. Gamla rishögar, som ofta nog går i strejk, när ägarna behöver dem som bäst. Nå, inte Katzeks förstås, han har haft hjälp vid köpet av reservatschefen själv.

I Theos inre rör sig som vanligt medkänsla vid åsynen av Halte Joes erbarmliga koja nedanför vägen. Theos egen bostad är väl inget att skryta med, men ändå närmast en lyxvilla jämfört med Joes ruckel, som ser ut att kunna jämnas med marken av första hårda stormvinge. Och ingenting kan Joe göra åt det, som livet farit fram med honom. Visst har det väl varit reservatsinspektörer här, och visst har väl alla blivit lovade människovärdiga bostäder. Men mera har det inte blivit och därför är det illa ställt med den allmänna bostadsstandarden och synnerligen penibelt för Halte Joes del.

Theo för sin del har svårt för att sätta någon större tilltro till under senare tid förnyade löften, eftersom slika löften efter tio år ingenting annat blivit än munväder. Något för usla bruningar att försöka hoppas på. Som Halte Joe alltfort säger sig hoppas och tro. Den kraken …

Halte Joe är svårt invalidiserad efter en sprängolycka när vägen hitut vid reservatbildandet reparerades. Fått vänstra handens fingrar mosade och avkapade och högra benet krossat under en stenkota och felbehandlat, så att han ännu åratal efteråt hoppar kring som en enbent kråka.

Den om någon måste väl ha ett helvete, tänker Theo, när han tvärar vägen och tar sig in i skogen öster därom. Tre ungar och fisket som enda utkomst, eftersom den iallafall något givande vinterjakten är honom förmenad.

Och så hustrun Jessie till det. Tio år yngre än Joe. Söker sig ofta till White Heron eller liftar till staden från vägskälet. Ser inte illa ut. Vita män proppar gärna i henne öl och whisky för att komma i tillfälle att proppa i henne något annat också. Sticker kanhända åt henne någon dollar, visserligen ett ekonomiskt tillskott i armodet, men knappast något att yvas över, i varje fall inte för Halte Joes del.

Två av ungarna är skvallrande ljusa i hår och skinn, men Jessies förstfödde är mörk som fadern. Skamlöst? Vems är skammen? För övrigt är Halte Joe inte den ende i reservatet, vad sådant beträffar. Det finns fler bastarder än hans och Jessies. Eddies bäste kompis, Frank Welles, är rödhårig så det blänker koppar kring skallen och fräknig som om färgad genom en kaffesil.

Och om än så besvärligt för en viss Theodore Charlets just nu, så har han iallafall inte sådana problem.

Med bössan i armvecket låter sig Theo av hunden föras allt längre in i skogen. En korp kraxar rostigt någonstans i riktning mot stora genomfartsvägen. Theo tar en omväg. Han vill inte störa de svarta fåglarna, som i åratal haft sitt bo i en jätte till sprucegran därborta.

Det är något speciellt med den där platsen. Därborta i snåren vid en gammal röjning lutar åldrande träskulpturer bland monument av rösande stenar eller stora klippstycken på högkant.

En övergiven gammal gravplats är det, från den tiden, när de fåtaliga tlinkitsindianerna vid floden själva kunde välja sina gravplatser för avsomnade. Numera jordas avlidna indianer på av myndigheterna angiven plats väster om staden vid Interior Bay. Några ritualer i likhet med dessa som sägner talar om, förekommer inte. En grop, en enkel trälåda, en präst som mässar några ord och öser några jordmockor över lådan, det är allt. Ett enkelt träkors är tillåtet om någon så önskar, men få är de, eftersom sena tiders lära har föga grepp om bruningarnas själar. Intet av forna tiders konstnärliga gravsmyckning i form av totem och stenstoder är tillåtet. En indian är en indian. Har som levande ingen talan. Är som död helt utan betydelse i betydandes begrepp.

Theos omväg kring gravplatsen innebär en viss respekt för korparnas borevir och själva platsen. De där fåglarna är inte bara sen urgammal tid stammens totem. De vaktar de dödas boningar. Så må de vakta i fred …

Flackmarken med dess enstaka inslag av barrträd bland asp och poppel tar slut, och bergsfoten möter med tätare bestånd av spruce och strängar av Djävulsklubbor, sistnämnda växt så här års bestående av höga stjälkar, avslutande i klubblika toppar. Växten ifråga är helt besatt med tumslånga taggar, vassa som synålar.

Tillochmed Tippitoo med sin tjocka päls väjer för snåren och aktar nosen för rispor. Theo håller emellanåt inne hunden och lyss efter Sprucegrous, ett slags skogshöns som i parningstiden frambringar läten lika de som uppstår när man blåser i en tombutelj. Men han hör inga och låter hunden snusa sig vidare med nosen lågt.

Theo kan röra sig fritt så här mellan floden och genomfartsvägen mot Kanada och även öster därom i de otillgängliga fjällen om han skulle vilja ge sig in på strapatser utöver det vanligas gräns. Jaktområdet reservatsinnevånarna förfogar över är vidsträckt, från en halvmil norr om staden Port Interior ända till Kanadagränsen, och det råder inget förbud för andra sidan floden heller, men där stupar fjällen tvärbrant ner i floden, och den lilla remsan grovskog närmast vattnet har aldrig haft mycket att ge i sin dystra otillgänglighet. Klövdjuren trivs där inte, med undantag då av de alltmera sällsynta vita bergsgetterna som håller till på de mest otillgängliga branterna och är hart när omöjliga att komma i skotthåll på. För köttjakt i huvudsak ingenting att ge sig in på hart när omänskliga ansträngningar för.

För ett tjogtal familjer är området likväl otillräckligt, trots sin vidsträckthet. Halvparten av karlarna har också slöat till efter legio misslyckade jaktutflykter och halvsvälter hellre på den ringa ekonomiska hjälp guvernementet för gammal skamskuld består urinnevånarna när hårdtid föreligger, istället för att öda krafter på milsväga jaktutflykter i skogar och fjällskrev.

Och det är ju så, att allt har sina orsaker. Vita jägare inkräktar överallt på området och skjuter på allt som rör sig. Opåtalt numera, sedan det framgått att det inte lönar sig för indianerna att klaga över ofoget.

Vid Stonefalls Creek tvingas Theo söka sig uppströms ett stycke, förrän han med Tippitoo