Älgkana

By Nils Parling

Det är 1950-tal i Bergslagen och jaktsäsong för traktens män. Med bössan över axeln ger de sig ut i de täta skogarna och hoppas på att få knäppa sig ett rådjur. Eller två. Älgkana är en samling kortare berättelser som utspelar sig under de snötäckta månader då geväret ligger framme. Vi får bland annat följa direktör Simmings som drömskt ser sprättande rådjur var än ögat når, och det växande problemet med utomsocknes tjuvskyttar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2022
• ISBN: 9788726940398

Book preview

Nils Parling

Älgkana

SAGA Egmont

Älgkana

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1989, 2022 Nils Parling och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726940398

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Direktör Simmings möter sin drömvärld

Att vara direktör för ett företag som distribuerar köksutrustning är förvisso ett yrke som kräver och hart när kväver sin man. Natanael Simmings skulle varit beredd på att skriva under på det.

Någon nämnvärd avkoppling erbjöds inte. Livet var en härva av affärsuppgörelser, konferenser, avnämare från rikets alla hörn, audienser med hel-eller halvfnoskiga formgivare, idékläckare m.m. m.m.

Till detta kom att han som fyrtifemåring gift sig med en ambitiös varelse till kvinna, som ansåg att hennes plats i livet förpliktade. Hon var femton år yngre och gick med ungdomlig energi in för att för omvärlden bevisa att hon verkligen förstod vad hennes position som direktörsfru krävde av henne. Sålunda begav sig att den sommarsemester maken kunde stjäla sig till endast tillstadde honom att bevista blåsiga kalfjäll och leder mellan dem. Och när vinterstillestån-det i affärerna inträdde, hade den unga kalaspuddingen till hustru redan packat och bokat för Las Palmas eller någon annan ö med lyxhotell och sol och lättjans playor, där hon med ett minisnöre över de mest intima attributen inklusive vårtlappar som näppeligen skulle kunna tjänstgöra som skyggdito för en yster loppa kunde räkna med den uppvaktning som hennes alltjämt välbehållna och trimmade figur enligt hennes mening och uppträdande syntes fordra.

Sålunda kom detta den snåla fritidens pendlande mellan enbart tvenne världar att tyckas direktör Simmings i längden meningslöst och tomt och desslikes irriterande på grund av unga fruns krav på lyx och uppvaktning som städse fordrade hans uppmärksamhet och skärpta kontroll såtillvida att han själv inte hade något som helst utbyte av detta pendlande av och till mellan de tvenne världar han under korta perioder tvingades vistas i. Han avskydde detta sakernas tillstånd, men eftersom hans kärlek till unga frun alltjämt band upp honom från att fly från sin nuvarande tillvaro, så tvingade han sig att försöka lida den.

Likväl föresvävade det honom att det någonstans borde finnas en mellanvärld. Och att denna mellanvärld inte var kalfjäll eller sandplaya hade varit hans dröm i de stunder när han överhuvudtaget fick någon minut över för något så utopiskt som drömmar. Det var en dröm om undertrolsk John Bauerskog, där graciösa rådjur sprätte som loppor i snåren, där hjortar rosslade sina brunstvrål i dunkla kvällar och vidkrönta älgar vaggade kring över höstligt disiga myrar mellan skogsraggiga berg.

I den drömmen var Natanael Simmings själv en mycket betydande varelse. Ty i detta förborgade paradis av vildmark och villebråd var han jägare, övervarelsen och härskaren. Den var där inkapslad sedan Fennimore-Cooperårens äventyrslitteratur före ekonomistudierna och val av livsbana. Inkapslad, närmast som i en Alladins lampa, som han i snåla stunder smög fram och gnuggade för en lysten men ack så kort konfrontation med den inneboende anden.

Att direktör Simmings överhuvudtaget kom att kollidera med sin drömvärld berodde på en tillfällighet. Det begav sig, att medan han halvt dormslagen av Las Palmas nattklubbsliv vid sin brungräddade kalaspinglas sida dåsade på playan, drabbades paret av en viss Detlov Heinsemann. Direktör Simmings självbevarelsedrift och månheten om hustrukvinnans relativa heder skulle ha åstadkommit att den kontakt som kom till stånd inte blivit mera varaktig, om det inte varit för det faktum att Detlov Heinsemann, som var direktör i den avundsvärda vapenbranschen, till råga på detta varit och var storviltsjägare. Denne medelålders, vältrimmade hårding lyckades snart nog samla ett fulltaligt kotteri av lyssnarinnór med vidhängande makar, som stor-eller argögda tog del av hans hisnande historier om noshörningsjakter och tigerdrev och kamp med borstiga vildsvin och lyckade prickskott på alaskanska jätteälgar och anfallande grizzlys osv. i en aldrig sinande ström.

Unga fru Simmings föreföll synnerligen intresserad av Heinsemann och föreföll att girigt suga i sig av hans äventyrliga andes skapelser. Och Natanael Simmings för sin del rös när han sålunda hörde om den djärves skildringar från en man med realistisk bakgrund i skeendena vad det föreföll. Och ur hans eget förträngda vildmans- och jägarkomplex viskade en försonande röst, när han iakttog hur hans unga kalaspingla till hustru ävenledes rös när Detlov Heinsemann med blicken stålfast stark i hennes redovisade sina bragder och sitt mannamod.

Emellertid. Det kom efterhand att visa sig, att vapendirektören hade försänkningar inte enbart i exotiska länder utan också i svenska jägarkretsar. Direktör Heinsemanns historier begynte vimla av artontaggare och praktskott på älg i mellansvenska skogar, där han mången gång och till och med i kungliga sällskap syntes ha varit ett älgstammens veritabla gissel och förgyllt sin jägaregloria med åtskilliga fullvuxna exemplar av släktet Alcees Alces. För den nyvunna vänskapens skull ville Heinsemann stå som kontaktman mellan Natanael Simmings och den vildmark som fanns så att säga inpå knuten, från firmakontoret och boet i storstadsdjungeln räknat.

Så blev då bestämt: Man skulle den hösten tillsammans pröva jaktlyckan på Billesbergs Bolags marker i mellersta Sveriges bergsland och skogar. Unga fru Simmings fick ta del av beslutet. Och eftersom det var Heinsemann själv som delgav henne det, kunde hon ju inte gärna neka den djärve äventyraren utan accepterade utan protester, och så skildes trion för makarna Simmings hemresas skull med löften om framtida återseende.

Så kom det sig alltså, att direktör Simmings den hösten slet loss en vecka ur sin stressade tillvaro och bokade den för detta, som redan i förväg kom hans blod att brusa tungt och förväntansfullt av stigande spänning. Han anskaffade sig det mest förträffliga av utrustning, eftersom han inte saknade pekunier. Det blev ett gevär av senaste tjeckiska modell, en skinnmundering från Malung och Rytterkvistare med räkborstar över brättet, desslikes en halvmeterlång jaktkniv från Nordfinland och en Bergans vattentäta att bära på ryggen.

Tyvärr damp mitt i spänningen dagarna före avresan ner ett telegram som i någon mån dämpade fröjden. Vapendirektör Heinsemann hade efter långvarig kamp tvingats sträcka vapen för ett njurlidande och tillbringa en tid på privatklinik i Scwartzwald. Ett lycka till var så hans enda bidrag till den jakträd de skulle företagit tillsammans. Unga fru Simmings suckade lätt och höll med om att det var synd att en så tapper man skulle drabbas så svårliga.

Så satt då direktör Natanael Simmings inom rimlig tid vid en förberedande strategisk konferens bland erfarna älgjägare från Billesbergs raggiga skogsdomäner. Det var hårdögda, härdade karlar med rafflande snärt i åsiktsbytena. Det må förlåtas att Simmings mitt i kretsen av dessa närmast kände sig som en brylépudding bland hårdrökta medvurstar. Efter en kväll av undanglidande parad inför väderbitna skogisars pejlande efter jägarmeriter kom Natanael Simmings omsider till sängs på Billesbergs Gästis där han av jägmästare Loberg bokats in. En aning oroad av den tusanjävliga kärvheten hos nybekantingarna men på samma gång spänd på vad den instundande älgveckan månde bära i sitt sköte. Han sov dåligt, ty av de kvalifikationer som förefallit att vara minimikrav för hårdingarnas begrepp om en älgjägare saknade han det mesta. Fullgod utrustning förfogade han visserligen över. Han hade också flitigt övat gevärsexercis och visste hur det dyrköpta tjeckiska geväret fungerade. Hur och var fällande skott helst borde placeras hade han också uppsnappat av jaktsällskapets ordande på strategimötet. Men det var också i huvudsak allt. Hans drömmar, när han då och då slumrade till, var genomvävda av en obestämbar fruktan inför det äventyr han så hett längtat efter, och i vakna stunder gick hans tankar till fjällhotellens ombonade små världar eller den relativa tryggheten bland slöande människosardiner på sandplager här eller där. Omsider somnade han in på riktigt, men fick inte sova särskilt länge. Väckarklockan slamrade upp honom fyra timmar före kontorstid. Han kravlade sig omornad ur sängen på sitt rum i gästgiveriet. Anlade jägardress. Fick en snabbfrukost serverad i matsalen. Väpnade sig, fick sin Bergans med matsäck packad av en tjänsteflicka och sökte sig till samhällets herrgård, där övriga jägare enligt jägmästare Lobergs order skulle möta upp klockan fem för uppställning och slutgiltigt besked om var var och en skulle få sitt jaktpass. Efter tio minuters upprop och instruktion bar det iväg. Som ciceron fick Simmings en skogvaktare Enestubbe, som i en gammal Volvo fraktade honom några kilometer genom tät dimma och följde honom längs en smal och besvärlig stig till obekant plats någonstans nordvart och alls inte var ärnad att agera som sällskap utan gav sig av till vägen och bilen igen med några informerande meningar:

– Om en halvtimme släpps en vältrimmad Billesbergs gråhund på en halvmil eller så nordvästut, där det bör finnas flera fullvuxna djur. Håll ögonen öppna! Här kan kanske komma nån. Men skjut för fan inte hunden om det blir stånd nånstans i närheten! Dagen kommer att bli lång ända intill skymningen. Om direktörn skulle tröttna eller höra skott och söka var, så ta det varligt när direktörn rör sej och vissla gärna så det hörs att det är en människa som rör sej och inte en älg. Här är förövrigt ett tämligen lugnt pass, men man vet aldrig. När skymningen kommer tar direktörn bara stigen till vägen, där vi alla så småningom kommer att stöta samman. Lycka till…

Och så satt då direktör Natanael Simmings helt allena på en mossig sten mitt i en fullständigt okänd vildmark och tog sig så snart skogvaktare Enestubbe försvunnit en liten tuting ur en plunka han smugit med sig under jägarjackan. Det var enligt order förbjudet, men han var tröttgången och behövde en liten stärkare. Omkring honom låg dimman tät som en fäll och hans sikt kring den plats där han befann sig var synnerligen ringa. Han begrundade sin situation och fann den inte speciellt positiv, även om den lilla tutingen hjälpt honom till nya krafter efter påfrestande tragglande utmed den steniga stigen, i töckenmörker och bak skogvaktare Enestubbes rygg och otrevligt skogsflinka fötter. Han kände sig tämligen övergiven, sedan hans ciceron försvunnit och lämnat honom på den lilla stenkulle i fullständigt okänd vildmark. Och han begrundade några ord som skogvaktarn yttrat. Om att här skulle vara tämligen lugnt, men att man aldrig kunde veta… Vad hade man egentligen tagit honom för? Han var ju kommen hitupp i bergslandet för att skjuta älg, att se en dröm uppfylld, i en mellanvärld som han längtat till men i