Tre drabanter

By John Rumenius

Under 1700-talet sattes den svenska freden ännu en gång på spel. Den här gången kom hoten från de allierade stormakterna Danmark, Polen-Sachsen och Ryssland. För att sätta stopp på deras planer beslöt kung Carl XII att grunda drabantstyrkan, en genombrottsstyrka bestående av 200 handplockade män. Efter att ha tvingat den danske kungen Fredrik att erkänna sig besegrad, rörde sig Carl XII och hans drabanter mot Riga för att stoppa upproret av kung August II av Sachsen och den ryska tsaren Fredrik I. Ryktena om de svenska soldaternas stordåd spreds snabbt bland stormakterna och snart skulle även sachsarna vara tvungna att erkänna sig besegrade. Då återstod bara att besegra tsaren, vilket skulle visa sig vara svårare än planerat ...Genom berättelserna om drabanterna Nils Christer Baumgart, Petter Wåghals och Patrik Thomsson Castor får läsaren följa Kronans kamp för att stoppa fienderna. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726831191

Book preview

John Rumenius

Tre drabanter

SAGA Egmont

Tre drabanter

Omslagsfoto: North Wind Picture Archives / Alamy Stock Photo

Copyright © 1979, 2021 John Rumenius och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726831191

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Tre drabanter

www.sagaegmont.com

Förord

Det har skrivits många romaner om tiden mellan 1700 och 1720. Men ändå tycker jag det har fattats en. Jag har inte kunnat hitta någon som skildrar Carl XII:s drabanter. Ragnhild Marie Hatton, professor vid Londons Universitet, säger i sin förträffliga bok, Charles XII of Sweden utkommer i svensk översättning inom kort. (Weidenfeld and Nicolson, utgiven år 1968, 656 sidor): Denna kår var en genombrottsstyrka av handplockade män (crack élite corps), där den menige hade löjtnants rang och kaptenlöjtnanten hade generalmajors grad. Den bestod från början av 200 man, de allra flesta ofrälse, vilket man kan se i bevarade rullor. Carl XII sade vid ett tillfälle: Adel eller ofrälse betyder intet bara han är en braver karl. Alla i försvaret fick förresten börja nedifrån och tjäna sig upp.

Jag har valt att plocka ut ett fåtal, som kan följas i rullor och kalendrar. Gemensamt för dem alla är att de var med från början – från Stockholm år 1700, då kung Fredrik av Danmark hade svetsat samman den koalition som anföll Sverige. Axel Erik Roos blev visserligen inte drabant förrän år 1708, men som kungens page, volontär, fänrik vid Södermanlands regemente och löjtnant vid Nerike–Värmlands regemente var även han med från början. Denne Roos blev sårad inte mindre än sexton gånger. Romanen hade inte kunnat skrivas utan Hattons märkliga bok om Carl XII. Hon tycks veta mer om vår historia från den tiden än någon av våra egna historiker. I varje fall finns det inte mycket skrivet om denna märkliga tid, då Sverige fick föra försvarskrig på fem fronter. Från början var de anfallande tre men efter Poltava–nederlaget tillkom ytterligare två.

Det märkliga är att de flesta svenskar har för sig att Carl XII förde krig för sitt nöjes skull. Till och med historiker vill göra gällande att han var ute i erövringssyfte. Och romanförfattare är inte noga med sanningen härvidlag.

Varför kan man inte redogöra för slutet av kriget som det i verkligheten var? Fredrik av Hessen, som övertog krigsledningen efter kungens död, drog – som Hatton säger i sin förträffliga bok – tillbaka en segrande armé, som var på väg att slå ut Danmark ur gastkramningen år 1718. Teorierna om kulknappar och mord avfärdar hon genom att tala om att trettio bussar, som höll på med grävning av skyttegravar, stupade eller sårades samma dag som kungen. Dagen före stupade eller sårades femtio. Vad beträffar kungens drabanter kan man gott säga att verkligheten är underbarare än dikten. De var de tappraste bland de tappra men rönte samma öde som alla andra som deltog och lemlästades i striderna – de glömdes bort några år efter krigets slut.

Märkligt nog är många av den uppfattningen att kungen drog ut på kriget och att det var han som stod i vägen för freden. Så var det inte. Koalitionen Danmark, Polen–Sachsen och Ryssland började kriget år 1700 för att krossa Sverige. Kriget fortsatte i nära tre år efter kungens död innan den slutgiltiga freden slöts med Ryssland. Det var inte frågan om att tigga om fred. Det var först sedan ryssarna härjat hela ostkusten som regeringen den 30 augusti 1721 gick med på att sluta fred med Ryssland. Nu – 260 år efter Carl XII:s död – borde det vara på tiden att lägga skulden på dem det vederbör, nämligen angriparna och den krigsledning som handlade så huvudlöst och uppgav allt efter kungens död.

Det sägs att kungen var ute efter att erövra Norge. Så var inte fallet. Det var inte tal om att gå längre än till Kristiania. Varför framhålles inte att Norge vid denna tid var ett danskt landskap, utan all självständighet? Flaggan på Fredriksstens fästning var dansk, det högre befälet var danskt eller tyskt. Danmark hade i alla tider använt Norge som anfallsbas mot vitala delar av västra Sverige. Det var naturligt för Carl XII som krigsledare att slå ut den del av danskt territorium som hette Norge och som redan år 1536 avkläddes all självständighet av en annan Fredrik på Danmarks tron.

Men den tjugoett år långa försvarskampen hade inte varit förgäves. Det var, som Nordensvan säger, utanverken av Riket, som fick uppgivas. De stora misstagen begicks senare med tre påbörjade och dyrbara krig, 1741, 1757 och 1788, samt koalitionsbröderna Danmarks och Rysslands anfallskrig år 1808.

M/S NORDWEST på resa från

Singapore den 2 april 1977

John Rumenius

Vad månde bliva?

–Nils Christer ska han heta, sade den manhaftiga Märta Baumgart, sedan hon efter många värkar och långvarig pina hade fött fram sin förstfödde. Nils Christer anmälde sin ankomst till Kalmar genom att illtjuta. Modern tog detta som ett gott tecken på att han var en stark smålänning. Goda lungor var ett säkert bevis på styrka. Jordemodern däremot verkade allt mer bekymrad.

–Har aldrig hört maken till unge att skrika, suckade hon och skakade honom.

–Vad gör du med min lille söte pojke, människa! ropade Märta som var född Rodde och gift med rådmannen Hans Baumgart.

–Ja, ja, suckade den upprörda jordemodern och mumlade tyst: han har ju att brås på.

Som tur var gick det inte fram till den självmedvetna rådinnan, som var dotter till den alltid lika högljudde ämbetsmannen Nils Rodde. Det sades att hela staden Kalmar kunde höra var han för tillfället befann sig.

Slutligen tröstade sig lille Nils Christer med sin tumme och tystnaden sänkte sig över hans prövade omvärld. Mor Märta låg som på nålar för att inte väcka denne lille björn, som hon felaktigt trodde sov. Det gjorde han inte. Han granskade sin omgivning med stort intresse och följde med blicken jordemodern när hon smög sig ut. Han var på väg att återkalla henne med ett illtjut men sög smackande på sin tumme istället. Märta Baumgart påstod med bestämdhet att lille Nils Christer redan nu började göra upp planer för framtiden. Och kanske var det så med denne gosse, som vid tretton års ålder rymde till Verden och där kom i tjänst vid Henrik Horns regemente och redan samma år blev musketerare vid Mauritz Vellingks regemente i Stade. Men det är att gå händelserna i förväg. Innan han dragit på sig uniformen hade mycket hunnit hända i Kalmar. Nu, denna sommar 1674, låg han emellertid och tittade sig intresserat omkring medan han för första gången i livet fann sin tröst i tummen. Och det skulle han fortsätta med. Till och med när han som drabant gjorde sig klar för anfall påstod hans kamrater att han kunde vända bort tankarna på den förestående striden genom att sticka tummen i mun om inte handsken var i vägen.

Trots att mor Märta på alla sätt försökte hålla sin son borta från de storas dårskaper som krig och sådant, insöp denne lille gosse de yttringar av kriget som drabbade Kalmar åren 1676 och –77. Då gastkramade den förenade dansk–holländska flottan Kalmar, Öland och den småländska kusten, sedan den svenska flottan hade nedkämpats av amiralerna Tromp och Nils Juel utanför Öland och i Köge bukt. Värst var det sommaren –77, då de båda flottorna på alla sätt försökte skjuta sönder Wachtmeisters eskader. Lille Nils Christer hade både öron och ögon öppna. Då skulle han ut och titta på skeppen som sade bom, bom. Marscherande knektar och framförallt ryttare intresserade honom. När han fick följa med sin far och från vallarna se den förenade dansk-holländska flottan försöka förgöra Wachtmeisters eskader, som hade tagit sin tillflykt under slottets kanoner, var han lycklig. Han kunde inte slita blicken från bredsidorna från de mäktiga danska och holländska skeppen som med väldiga knallar och under stor rökutveckling slungades bort mot de svagare svenska skeppen, som gjorde vad de kunde för att förhindra att de fientliga skeppen bogserades närmare. Slutligen seglade en del av fiendeflottan nord om Öland för att intaga Kalmar norrifrån. Men det gick inte. Även här var den skicklige Wachtmeister på sin vakt. Han kunde dock inte förhindra att Öland och den småländska kusten blev fruktansvärt utplundrade. Nils Christer lärde sig militära termer och undgick inte att höra det ständigt uttalade hatet till juten, som aldrig kunde låta dem vara i fred. Han fick också se folket hungra och svälta. Kalmar var en belägrad stad och där saknades nästan allt. Rådman Baumgart hade vissa försänkningar, så att han vid olika tillfällen kunde få något stop mjölk och en höna. Men runt omkring rådde rena nöden. Ibland kunde det komma någon skräckfylld stackare från Öland, som hade flytt från alltsammans undan plundrande och brännande danskar och holländare. Den treårige Nils Christer stack tummen i munnen och såg på omgivningen med sina stora ljusblå ögon i förundran över den värld till vilken han hade låtit sig födas. Men hans mor undrade vad det skulle bli av detta barn, som lillgammalt föll de äldre i talet och ofta rättade dem.

–Nu vill jag ha en värja och kläder som de andra, far, sade han en dag till den förbluffade rådmannen.

–Vill du inte ha häst och mundering också? frågade fadern.

–Jo, gärna. Men det ska vara en liten.

–En ölänning, kanske?

–Är det en liten häst?

–Ja, det är en liten häst.

–Jaa tack, far. Det vill jag gärna ha.

–Det dröjer nog. Det måste bli fred först.

–Men jag vill hjälpa till, far. Det är därför jag vill ha häst och mundering och värja nu.

–Jösses, pojke! Inte trodde jag det var så bråttom. Du får nog nöja dej med att hjälpa mor så länge. Det behövs stora och starka karlar för att slåss med jutar och holländare.

Nils Christer fnös och sade asch åt sådant tal. Men han lade på minnet att fadern hade lovat honom en ölänning när kriget var slut. På våren 1680, efter flera påstötningar, fick han också sin lilla ölänning, som fick heta Silver, eftersom den hade en sådan färg. Nu var Nils Christer sex år och hans lycka var fullständig. Ingen annan än han själv fick sköta Silver, fastän där fanns en stallknekt i rådmannens stall.

De fem krigsåren hade varit bedrövliga. Gotland var i danskarnas händer och de spärrade effektivt vägen, åtminstone tidvis, till Livland och Riga. Kalmar hade heller ingen förbindelse med svenska Pommern, sedan danskar och brandenburgare erövat alla fästningar. Lille Nils Christer fick växa upp med nöd och nederlag och med arga angripare och fiender ute i Kalmarsund. Han hörde talas om tider före kriget, då stora och vackra skepp gick i alla riktningar, men hörde också talas om klåpare till amiraler i den svenska flottan, som aldrig hade suttit i en båt. De enda man hade något gott att säga om var amiral Hans Wachtmeister, som efter nederlaget i Köge bukt med sin eskader hade seglat in i Kalmarsund, och hans underbefälhavare Rosenfeldt. De hade räddat staden och Öland, sades det. Nils Christer lyssnade och begrundade och kom ibland med små lillgamla inpass. En sak hade han alldeles klart för sig och det var att kriget inte skulle föras på det här sättet. Det var därför han, så liten han var, ville hjälpa till. Han fick ofta höra av gamla uttjänta båtsmän och knektar att svenskarna hade varit ena överdängare i tidigare krig. Då vände minsann ingen ryggen till, inte heller lät sig skeppen skjutas i sank. Nej, de kunde inte föra krig nu för tiden, sade de gamle och började tala om slaget vid Fehmarn och om slag borta i Polen och Tyskland, men också i Danmark, förra gången danske kungen gick till angrepp.

–Det var skit med Riket så länge fruntimmer och herrar hade högsta kommandot, menade de. Det ska vara en kung! slog en gammal båtsman fast.

Nils Christer fick sedan veta att de med fruntimmer och herrar menade drottning Kerstin och några som kallades för förmyndare. De senare skulle enligt båtsmännens beskrivning vara fina herrar som bodde i slott, klädde sig i siden och sammet men inte kunde utdela ett enda hugg med en rejäl värja. Nils Christer förstod att de på intet vis kunde mäta sig med skeppsbyggare Gunnar Roth, som snart hade sitt andra skepp färdigt på slipen. Det skulle få namnet Öland. Nils Christer hade varit där flera gånger och beundrat alla dessa duktiga skeppstimmermän, som kunde forma svåra ekestockar till kölsvin, knän, karvlar och andra mystiska ting. Skeppsbyggmästare skulle han kunna tänka sig att bli, men då fick han ju inte rida så mycket. Han tröstade sig med att han hade tiden för sig. Ännu på en del år behövde han inte besluta sig för vad han skulle bli.

Så gick åren i det nu lugna Kalmar. Han fick börja skolan och lära sig en hel del nytttiga ting, även om det var bra mycket roligare att vara ute med brodern och segla och fiska i Kalmarsund. Folk sade att spättorna nu var magrare än under kriget. Då var de fetare ty då hade de haft lik att frossa på. Nils Christer ryste när han hörde det gamla utslitna skämtet.

1687 hade han fyllt tretton år och var stor och stark. Han hade gått en månad av terminen när han i skolan blev beskylld för en förseelse, som han var oskyldig till. Detta upplevde han som en så oerhörd orättvisa att han med ens förlorade all lust att visa sig där mer. Han var väl hemmastadd i hamnen och visste att där låg ett flöjtskepp, som skulle gå till det svenska Bremen. Kort före avgången smög han sig ombord på flöjten med en liten penningsumma och sina viktigaste ägodelar och gömde sig i segelkojen. Inte förrän långt fram på nästa dag gick han upp på däck och anmälde sig för skepparen, som var tysk. Det beredde inte Nils Christer några svårigheter att förklara sina avsikter och sin önskan att arbeta sig över, och skepparen ville på intet vis angöra varken Danmark eller Sverige för att göra sig av med denne rymling, som sade sig vara på väg till en bekant i Stade och talade bra tyska. Dessutom gjorde han nytta för sig och led inte av sjösjuka. Nils Christer hade alltså hela sitt kapital obrukat och dessutom ett par daler, som han hade fått av skepparen, när han gick iland i Bremen.

Han verkade lite tveksam, när han skulle gå iland, varför skepparen frågade honom vart han skulle ta vägen. Nils Christer svävade på målet, men såg plötsligt Smålands Ryttare framför sig. De hade i sin tross åtskilliga trosspojkar.

–Jag ska bli trosspojke, sade han i bestämd ton.

–Vid Henrik Horns regemente?

–Ja, just det.

–Vore det inte bättre att bli kvar på mitt skepp istället? Du har ju visat goda anlag i sjömansyrket.

–Anlag och anlag. Det är väl inte så konstigt. Jag har suttit i segelbåt sedan jag var tre år. Jag är trött på båtar nu. Nu vill jag ha med hästar att göra. Tidigare har jag bara haft ett litet ölandsruss.

Så kom det sig att Nils Christer Baumgart som trettonåring blev trosspojke hos en av officerarna vid Henrik Horns regemente. Men en dag stötte han ihop med en värvare vid Mauritz Vellingks regemente i Stade. När han stod och betraktade denne värvare, som slog på sin trumma i Bremen, blev han tillfrågad om han inte ville bli musketerare vid den berömde Vellingks regemente. Nils Christer visste inte om han skulle ta mannens ord på allvar.

–Men jag är ju bara tretton år, sade han.

–Asch, du ser ut som om du var sexton, pojke, sade fältväbeln smickrande. Du kommer inte att ångra dej. Vad är du förresten?

–Trosspojke.

–Trosspojke, du! Stora karlen! Hos oss kommer du att få en fin uniform och en av de nya musköterna.

Och därmed var det slut med invändningarna och Nils Christer blev regementets yngste musketerare. Två år senare hade den storväxte pojken från Kalmar blivit korpral. Att vara korpral vid femton år var nog bra, men inte att vara musketerare. Nils Christer var hästvän från den stund han hade fått lille Silver och ryttare skulle han bli. Att gå omkring och släpa på en musköt var ingenting för honom, även om han som korpral hade en hillebard som paradvapen. Därför gick han över till Bremiska kavalleriregementet redan följande år. 1690, sexton år gammal, var han kavallerikorpral. Han fann sig genast väl tillrätta på hästryggen. Han red direkt in i kriget, där han fick utkämpa slaget vid Fleurius. Två år senare ledde han sina två korpralskap i ett chockanfall i slaget vid Namur. Men nu hade han gått nog av striderna mellan fransmän och sjömakter och blev som artonåring fältväbel vid Nils Bjelkes regemente i Stettin. Därmed hade han kommit närmare sitt Kalmar och började fundera på att ge sig iväg hem till Småland. Innan han kunde få en lägenhet hem fick han emellertid ett anbud att bli kadett vid samma regemente. Det förflyttades till Brabant och in i kriget igen. Här lockades han över till det holländska Blå Gardet och blev sergeant. 1694 lämnade han denna tjänst därför att löftet om snabb befordran inte uppfylldes.

En vacker vårdag steg emellertid Nils Christer iland i Kalmar och mottogs med öppna armar av far och mor i huset vid torget. Nu var han fast besluten att bli drabant i den berömda drabantkåren, men först skulle han ha tag i en fin häst. Han hittade den efter mycket sökande i södra Möre hos en bonde som fött upp åtskilliga hästar åt Smålands Ryttare. Därefter begav sig Nils Christer till Köping för att bli drabant. Men vägen till drabantkåren var lång och besvärlig skulle det visa sig. Om han inte visste det förut, fick han det klart för sig när han stod inför den mäktige auditören Alexander von Schmiedeberg.

Nils Christer trodde att den mäktige hade somnat över meritförteckningen, när han hade stått i stram givakt i åtskilliga minuter utan att denne rörde en min.

–Ni tycks ha hoppat hit och dit, Baumgart, och nu vill ni bli drabant. Vet ni inte att hans majestät som regel inte anställer någon i sin berömda kår med mindre än att han tjänat som officer en tid i svenskt regemente?

–Jag har dock varit kadett i Bjelkes regemente och tjänat i utländska regementen.

–Herre Gud! Vilken idiot som helst från Sverige blir mottagen med öppna armar i utländska regementen. Min far har slagits i Portugal, Spanien, Frankrike och faen vet vilka slagfält han inte har synat, men när han kom hem fick han börja om från början.

–Så jag har inte mycket hopp?

–Hopp och hopp. Själv har jag fyra bröder som nog vill bli drabanter. Jag ska ge er ett råd, Baumgart. Jag råkar veta att det fattas en kornett vid Östgöta Cavall, Sök den och återkom i sinom tid. Ni ska få en rekommendation från mej till översten.

–Det var trögare än jag trodde, muttrade Nils Christer när han tankfull gick bort till stallet för att hämta ut sin häst, som fått namnet Blixten av det skälet att det var den snabbaste häst han någonsin ridit.

–Vad heter du?

Nils Christer stirrade på den som tilltalat honom.

–Tittar jag mej i spegeln? frågade han slutligen. Jag heter Nils Christer Baumgart och är från Kalmar.

–Å faen. Du kunde annars lika gärna ha hetat Axel Patrik Thomsson och varit från Uddevalla. Tusan så lika vi är. Blev du antagen?

–Nej. Måste bli officer först, sa den mäktige mannen. Vem är han egentligen?

–En stenhård herre från Småland. Undrar varför han blev en sådan där lagvrängare. Han borde ha varit chef för kåren. Han ser rätt igenom en. Inte behöver han fråga om man har ett fläckfritt förflutet. Han ser den minsta lilla fläck bara genom att titta på en. Och fläckfri måste en kungens drabant vara.

–Konstigt att det finns några i kåren då?

–Med fläck menas att man har tagit för hårt i en ovillig tös eller snattat.

–Men det är väl ett självklart krav?

–Inte söder om Östersjön inte. Där kan de nog ha överseende med sådant.

–Hur länge måste man vara officer för att kunna passera nålsögat?

–Jag var kornett vid Södermanlands regemente och blev livdrabant –96. Det går nog fortare nu under unge kungen. Försök att komma i hans väg på något sätt. Flera har kommit in på kåren genom att visa sej käcka och djärva under övningar. Du har ju den rätta längden och utseendet.

–Spelar utseendet någon roll då?

–Inte behöver man vara snarfager men man får inte se ut som en tattare heller. Har man ljust, naturligt hår som du är det bra. Kungen tycker inte om peruker.

–Vacker häst du har.

–Ja, är det inte? Han heter Castor. Men nu måste jag rida. Vi ses igen en vacker dag hoppas jag. Kom bara ihåg att kungen kräver allt av en drabant. Han behöver inte vara riddare eller vara född i ett slott. Det går lika bra med ett torp eller en koja. Men han måste vara en brav karl och får inte missbruka Guds ord.

Efter ett år vid Östgöta Cavall hade kornetten Nils Christer Baumgart nästan glömt bort drabantkåren. Men nära nog på dagen ett år senare blev Baumgart kallad till översten.

–Har kornetten lust att bli drabant? frågade denne plötsligt.

–Ja, överste, svarade Baumgart genast.

–Jag kan tala om att Hans Majestät i år, ett år före sekelskiftet, ska omorganisera drabantkåren och göra den till en genombrottskår. Alla meniga ska ha officersgrad och helst vara ogifta. Jag är rädd att det kommer att bli stor omsättning i kåren under krig. Konungen vill ha en eller fler passeliga kornetter från varje regemente. Även korpraler kan komma ifråga. Jag anser att kornetten kan rekommenderas för tjänst som livdrabant. Nå?

–Jag tackar herr översten. Kan jag skriva min avskedsansökan nu genast?

–Ja, den ligger här redan färdig.

För andra gången nalkades Baumgart den berömda orten Köping Blixten trippade nästan vördsamt in på den stenbelagda fyrkanten mellan stallen. Samtidigt kom två män ut ledande sina hästar. Den ene bar en prästlik uniform och den andre hade den guldprydda drabantuniformen på sig. Av vördnad eller av annat skäl stannade Blixten och tittade på de två välryktade och vackra hästarna.

–Välkommen hit. Vad heter du? frågade den prästerlige.

–Jag heter Nils Christer Baumgart och tillhörde senast Östgöta Cavall. Hoppas att bli drabant.

–Hoppas kan man ju alltid. Jag är präst och heter Lars Silieström. Min kamrat heter Petter Wåghals och är som du ser drabant.

–Så svårt är det nog inte. Kungen bara pekade på mej och frågade om jag ville bli livdrabant hos honom, sade Petter och sträckte fram sin hand.

Baumgart tog den och fick för första gången känna på den stenhårda handtryckning som skulle bli ett av kännetecknen för denna kår. Av utseendet att döma kunde Nils Christer väl förstå att kungen gärna ville ha denne Petter Wåghals i sin kår. Livrocken stramade över hans breda bröst. Under den trekantiga hatten, som satt en aning på nacken, fanns ett öppet och vackert ansikte, som verkade skalkaktigt och förtroendeingivande på samma gång. Hans leende visade vita tänder och ögonen hade samma färg som den blå livrocken. Håret var lika ljust som guldet på hatten och klippt så, att det lämnade ett mellanrum ner till kragen, vilket gjorde ett vårdat intryck. Kort sagt, Nils Christer Baumgart såg framför sig en ryttare, som vilken regementschef som helst skulle vilja beforda till löjtnant. Var alla som Petter Wåghals, måste det verkligen vara en utvald kår.

–För att bli antagen till drabant är det bara att gå i vägen för kungen då.

–Javisst, sade prästen. Passa på vid korum och vid kvälls– och morgonbön.

–Men då måste jag väl lyssna på fältprästens gudliga ord. Inte kan jag göra väsen av mej då inte. Hur bar du dej åt, präst?

–Jo, det kan jag tala om, sade Petter Wåghals. Han höll en dundrande predikan för stallknektarna här, när han var präst för dem. Kungen kom och lyssnade på honom från en undanskymd vrå på läktaren och blev så förtjust i hans sätt att tala till dessa knektar, att han tyckte att han borde bli präst för drabanterna istället.

–Du pratar, Petter!

–Är det verkligen sant? Kungen är ju bara sjutton år, sade Baumgart.

–Jodå. Det är säkert. Silieström är en glad och munter präst och jag håller med kungen om att han passar bättre för drabanter än för Köpings stalldrängar. Kungen har ett gott förstånd för sin ålder och vet säkert vilka gudsord som är bra för drabanterna. Det märks att han inte kommer från Skara stift. Hemma i Haquin Spegels revir är de inte så muntra, menade Petter Wåghals.

–Nej. Jag kommer från Värmland, från Karlstad.

–Jag kunde väl tänka mej det. I Väne var minsann prästerna inte så lustiga. Hur många gånger har jag inte suttit och stavat mej igenom psalmboken under långa och dystra predikningar. Men jag lärde mej läsa ordentligt tack vare dem, sade Petter Wåghals.

–Man måste muntra upp sin församling ibland. Hojta till och om inte det hjälper göra något annat. Prästen i Silbodal lärde mej att tappa någonting från predikstolen, en psalmbok eller ett ljus. En sådan händelse kan hålla intresset vid liv flera predikningar, sade han. Församlingen sitter därnere och väntar på att det ska hända någonting.

–Det låter lovande, sade Baumgart. Hoppas att den där von Schmiedeberg finner något hos mej som tilltalar honom. Om fältprästen har sådana talanger måste det vara en munter kår dessa drabanter.

–Det räcker nog inte med honom. Kungen själv vill nog ta en titt på dej också.

Kornetten Baumgart måste ha haft något som tilltalade kung och auditör, för en månad senare var han drabant, en av de 200 utvalda. Uniformen var den yppersta som någon menig i hela Europa var klädd i. Värjan av flintstål var oöverträffad och skulle så förbli under de närmaste två hundra åren. Därtill kom karbin och två pistoler av senaste modell. En ännu finare uniform skulle de få nästa år, sades det. Men så fordrades det mycket av dem. Exercisen var stenhård och Gud nåde dem om de inte uppträdde som de utvalda bland de utvalda skulle göra. Märkvärdigt nog kände varken Petter Wåghals eller Baumgart det betungande.

Bara någon vecka efter ankomsten till Köping hade Nils Christer gått i vägen för Axel Patrik Thomsson.

–Ser man på, min tvillingbroder har kommit tillbaka och är drabant, kan jag tro?

–Inte än. Kungen har inte sett mej i ögonen.

–De är ju ljusblå och ser oskyldiga ut, så du blir nog antagen. Kungen ser med detsamma att du inte har behövt springa efter någon tös. De har säkert ramlat i dina kraftiga armar,eller hur?

–Jag har alltid haft svårt att värja mej för dem.

–Ack ja, men det behöver du inte bekymra dej för här. Det sägs att kungen har förflyttat alla vackra töser härifrån för att skydda sina drabanter. Han vill ha dem ogifta ser du. En livdrabant ska uteslutande ägna sin kraft åt att svinga sin värja.

–Då är det alltså sant? Jag har hört ryktas om det.

–Sant och sant. En drabant har helt enkelt inte tid att titta på en tös, så han behöver inte slå ner sina ljusblå. Förresten kräver hästen all övrig tid.

Det gick ytterligare en vecka innan kungen kom till Köping Han såg väldigt ung och blyg ut, tyckte Baumgart. Han stod tyst och lyssnade då kaptenlöjtnant Wrangel förhörde sig om Kalmarkornettens tjänstgöring.

–Så då har kornetten tolv års tjänst bakom sej, sade kungen när förhöret var slut.

–Ja, Ers Majestät.

–Några sår från blanka vapen?

–Nej, Ers Majestät.

Så var det över. Baumgart tyckte sig se en liten böjning på majestätets huvud. Skulle det betyda att han var antagen månntro? Petter Wåghals hade sagt att kungen gärna ville ha reda på om man var sårad av blanka vapen, därför att om man var osårad tydde det på att man var bra på att fäktas. Ett hål av en kula gjorde ingenting. Kulan kunde ingen ärlig drabant undvika.

Även Axel Patrik Thomsson från Bohuslän måste ha haft något som tilltalade kung och auditör von Schmiedeberg. Och likadant var det med de