Klart skepp för minfällning

By John Rumenius

Tiden på Navigationsskolan i Härnösand har lidit mot sitt slut. Ändå känner John sig inte nöjd med sjökaptenstiteln. Efter några månaders mönstring som andrestyrman tar han sig till Skeppsholmen för att fortsätta utbildningen, först som reservofficer och senare som fänrik. Samtidigt växer spänningarna som till slut leder till utbrottet av andra världskriget. Med Tysklands krigsförklaring mot Finland minskar chanserna att Sverige ska undkomma kriget, och utbildningarna blir allt mer inriktade på krigsfaran. Tiden är knapp och flera fartyg ska krigsbereddas. Som minofficer på Hjälpkryssaren 3 ska John först leda minfällningen i Ålandshavet och sedan navigera mot Italien för att inhämta de nyinköpta torpedbåtarna som ska förstärka det svenska försvaret. Men resan visar sig snart vara mer komplicerad än han först trott ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726831160

Book preview

John Rumenius

Klart skepp för minfällning

SAGA Egmont

Klart skepp för minfällning

Omslagsfoto: mccool / Alamy Stock Photo

Copyright © 1976, 2021 John Rumenius och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726831160

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Klart skepp för minfällning

www.sagaegmont.com

Denna bok tillägnas kapten Juhlin och hans fina och tappra besättning på T/S CASTOR, som vi hade så mycket att tacka för och som försvann spårlöst under påföljande resa utanför spärren.

Förord

Jag har länge velat skildra något från beredskapstiden i flottan. Vår försvarsgren spelar i förhållande till armén samma roll som den så kallade landsorten i förhållande till Stockholm i Sveriges Radio och TV. Till och med på bilder av vårt kustförsvar visar man en hemvärnsman stående för fot gevär längst ut på en kobbe, blickande modigt hän över vida vatten. Och ändå var nog flottan — som var fullt mobiliserad före krigsutbrottet — i strategiskt avseende lika viktig som armén.

Jag tillhör den så kallade förlorade generationens män — de som upplevde den stora depressionen i ungdomen och som sedan, när det började lossna på arbetsmarknaden, fick vara med om att kallas under fanorna i sex år. Vi hade inga studiebidrag, inga barnbidrag, ingenting annat än våra armar och ett visst mått av energi. Många av oss hade sexårig varannandagsskola i botten. Men det fanns ju Hermods och nätter. Undra på att jag känner stor beundran för de män som lojalt och utan att knota fann sig i den hårda och krävande tjänsten. Vår tanke var enkel nog: när nu gamla Sverige behövde oss, ställde vi upp. Tids nog skulle vi få vår belöning, och kom den inte skulle vi nog klara oss i alla fall.

M/S Vestanhav 15 september 1976

Förklaringar

En sjökaptensexamen i Härnösand med poänger och tiden därefter

Vi styrmän som i nådens år 1937 gick i sjökaptensklassen i Härnösand var nöjda med tillvaron. Det berodde inte bara på att vi hade den utomordentlige rektorn Per Franklin Anderberg eller den klara, höga luften som kändes ren och skön att andas, det härliga skidföret och den omständigheten att vår skola var belägen på stadens högsta och finaste tomt. Från lektionssalens fönster kunde vi se ut över Södra sundet och Vårdkasberget där solen dansade på toppen. Satt man med ett knepigt problem var det bara att kasta en blick ut genom fönstret och strax visste man lösningen. Jag vet med säkerhet att det hände mig flera gånger när det gällde besvärliga uträkningar av astronomiska middagshöjder, sfärisk-trigonometriska problem eller Nepers regler.

Det fanns även många andra orsaker till trivseln i den lilla vackra och vittra staden. Så till exempel var skolan granne med flickläroverket och småskoleseminariet. Inte långt därifrån låg ett gymnasium, sjuksköterskeskola och folkskoleläraregymnasium. Och därmed var det ändå inte slut på listan över institutioner med söta och älskliga norrländska flickor. Inackorderingstanten hade alla upptänkliga goda egenskaper. Runt omkring staden fanns Ångermanlands vackra natur. Ost om Härnön kunde man skönja skogar och blånande berg. Skidorna kunde man spänna på sig utanför dörren och sedan åka ut i något spår. De gick i alla riktningar men var besvärliga för en sörlänning. Det fick jag erfara när jag i påskveckan åkte för märket i tremilsbanan. Jag var mycket stolt över märket, fastän jag kom in samtidigt med en sextioåring.

På vägen till och från skolan hade vi tillfälle att beundra alla vackra flickor från grannskolorna. Alla skulle gå Nybrogatan fram och på söndagarna stötte man ihop med dem i skidspåret eller på Granuddens café under dansen. Märkvärdigt vad dessa flickor var sportiga och dansanta. Vi var överens om att vår skolgång i Härnösand, som ledde fram till sjökaptensexamen, skulle komma att bli vår lyckligaste tid. Andra elever i skolstaden hade samma uppfattning som vi. Man stortrivdes där och blev lätt förälskad, och så lär det vara än i dag.

Vi var tre som bodde hos familjen Bergqvist på Kyrkogatan 11, och motvilligt räknade vi dagarna som var kvar till examen. Jag och mina kamrater, Agnar från Göteborg och Hans från trakten av Borlänge, hade blivit ompysslade hela vintern. Vi väcktes försynt på morgonen med kaffe, choklad eller te med dopp efter att kvällen innan ha framställt våra önskemål. När vi kom på eftermiddagen var allting städat och fint. Böckerna var uppställda på sina platser i bokhyllan, svarta tavlan var rengjord och den fuktade svampen på plats. Maten var riklig och välsmakande. Allt bidrog till att vi gärna hade sett att examensdagen hade flyttats fram ett par veckor.

Att jag går tillbaka till skoltiden i en bok som berör beredskapstiden två år senare beror på att det var under denna vinter jag fick impulsen att bli reservofficer vid flottan. Jag kan till och med fastställa den exakta tidpunkten för detta beslut, som kom att ha en avgörande betydelse för framtiden. En söndag på hemväg från en tvåmilafärd på den tidens tröga björkskidor råkade jag stå på huvudet i ett dike. Uttröttad som jag var, blev jag sittande i diket och funderade över om jag skulle ta av mig de blytunga skidorna eller om jag som vanligt skulle behålla dem på ända fram till dörren.

– Hur gick det egentligen? hördes plötsligt en sjungande röst.

Jag tittade upp i ett leende ansikte som var omramat av ostyrigt hår och krönt av en lappmössa. Tösen bar en fin skiddräkt och vita damasker som gick ända upp till knäna. Hon drog av sig vanten och räckte mig en varm och rosig hand. Med ett fast grepp ryckte hon upp mig på fötter. Det märktes att det fanns muskler i de armarna.

– Trött?

– Mycket trött. Jag tränar för tremilen. Har tänkt att ta märket, men det blir nog svårt.

Vi stod kvar och såg ut över Södra sundet medan vi pratade.

– Ni är visst navigatör?

– Jaa. Jag är en av Per Franklins pojkar.

Saken var den att vår rektor, som kom från Västervik, alltid sade pojkar till oss och därför kallades vi även utanför skolan Per Franklins pojkar.

– Ni bor hos fru Bergqvist, inte sant? Och ska bli reservofficer?

– Jo, jag bor hos Bergqvists, men jag har inte tänkt så mycket på det där med att bli reservkadett. Det beror på betygen också. Konkurrensen är hård. Vi har fyra navigationsskolor.

– Men det vore väl fint? Kadettfartyget brukar komma hit och då har flickskolan stor bal på Sankt Petrilogen.

– Såå? Vem ordnar den?

– Det sägs att det är mammorna.

– Det låter trevligt. Då kanske jag kan få en dans med er?

– Det lovar jag. Men nu måste jag åka vidare. På återseende i Sankt Petrilogen då.

– Ja, och tack för att ni hjälpte mig upp ur diket.

Efter detta sammanträffande lade jag på några kol extra och skrivningarna gick bättre och bättre. Mycket riktigt återkom Astrid, för så hette den vackra flickan. Min kamrat Sven från Jönköping, som hade kommit med i stadslaget i simning, hade blivit inbjuden till balen på Sankt Petrilogen av en simmarflicka, och hennes väninna var just denna käcka skidflicka. Därav kom det sig att vi båda fick vara med på den ståtliga balen, där såväl små som stora flickor uppträdde i långa klänningar. Naturligtvis hade de yngsta förkläden med sig. Fru Bergqvist tyckte att en stor ära hade vederfarits hennes inneboende. Tydligen var det inte vanligt att navigatörer blev inbjudna till denna exklusiva tillställning. Trots allt var nog inte sjökaptenselever än så länge accepterade hos flickskoletösernas mödrar.

Våren kom tidigt detta år. De manshöga drivorna smälte snabbt undan och en vacker vårdag var marken bar. Isarna i Södra sundet svartnade och gräset växte. En dag när vi inte hade Per Franklin på schemat firade vi, gick upp till Murberget, Härnösands motsvarighet till Skansen, och kröp upp på torvtaket till en av stugorna. Där satt vi i gröngräset och repeterade alla formler, Nepers regler och sfäriska tangentteoremet.

Så kom examensdagen. Den var högtidlig värre med mörka kostymer och välborstade skor. En del sulor var förstås tunna och hade inte tålt så många marscher till. Några studielån var det inte tal om på den tiden. Den fruktade examensförrättaren, inspektör Cardell, verkade inte alls särskilt hård och fordrande. Tvärtom tycktes han vara lika mänsklig som våra lärare. Jag fick redogöra för en så prosaisk sak som fartfelet på gyrokompassen och blev sedan tackad av kamraterna för att jag hade lyckats uppehålla honom i en kvart på denna fråga. Navigationsskolan i Härnösand blev detta år god etta vad beträffar antal examinerade elever i förhållande till kuggade.

Det var med en oändlig känsla av befrielse som vi strömmade ut ur skolsalen och tog emot våra blombuketter – rosor i mängd med bifogade intressanta kort. Sedan stod vi där på trappan i solskenet, medan lärkan sjöng och stararna kvittrade, och blev fotograferade och gratulerade. Men så är sjökaptensexamen något alldeles särskilt. Man blir plötsligt kompetent att vara befälhavare å maskindrivet fartyg av varje storlek i vilken som helst fart som det står i sjökaptensbrevet. Nu kunde man föra befäl på Kungsbolm eller Stella Polaris på väg till Pitcairn Island och Kokosön eller någon annan exotisk ö som man som pojke läst om. Inte att undra på att man ville ta hela världen i famn. Ja, det var en dag som man upplever bara en gång – den första dagen i ens liv i världens finaste yrke.

Dagen firades som sig bör, och det var en fest som slutade ganska sent. När Agnar, jag och vår svensklärare på det hjärtligaste skulle ta avsked på trappan till Kyrkogatan 11, öppnade fru Bergqvist fönstret och berättade gråtfärdig att Hans hade tappat sin ena sko. Detta var en katastrof. Vi visste att Hans bara ägde ett par skor. Han hade hela tiden studerat på ett snålt tilltaget lån, och vi förstod att han inte hade råd att köpa ett par nya. Nu var goda råd dyra. Hans m å s t e ha sin sko tillbaka. Att få honom att redogöra för sin vingliga stråt var inte lätt i det yrvakna tillstånd han befann sig. Han hade navigerat på egen hand den natten från Nybrokällaren medan vi andra hade eskorterat vår klämmige matematiklärare hem.

Vår svensklärare, som även var reservofficer, tog genast befälet över styrkan på trappan. Han var i sitt esse och gav order som en plutonchef. Vi repeterade hans order så gott vi kunde och satte i gång. Det föll på min lott att genomsöka Kyrkogatan ned mot Sankt Petrilogen, runda kvarteret och avspana gatan som ledde till Nybrokällaren, valplatsen för nattens sjöslag. Efter avmarsch följde jag staketet som omgärdade biskopsgården, vilket troligen var till god hjälp då det gällde att hålla stadig kurs.

Jag skulle just ge mig ut på Nybrogatan då jag hörde ett gläfsande i biskopens trädgård. I den ljusa morgontimmen kunde jag urskilja en liten terrier som såg ut att ha mycket roligt med ett föremål. Jag gav mig tid att titta på den lilla jycken och hans lek. Då slog det mig plötsligt att föremålet som hunden lekte med k u n d e vara Hasses förlorade fotbeklädnad. Men hur skulle man kunna våga sig in i Hans Högvördighets trädgård? Eftersom jag var från Skara stift hade jag från födseln stor respekt för Herrens tjänare. Och detta var ju en tjänare av en dignitet som jag inte var van att umgås med. Men när det gällde Hasses sko fick alla betänkligheter fara. För övrigt borde väl biskopen ligga i sin säng vid denna tidiga timma. Med viss rätt tyckte vi nyexaminerade sjökaptener att staden denna ljuvliga natt tillhörde oss.

Med tillkämpat mod öppnade jag alltså grinden och beträdde den heliga marken. Sakta och försiktigt gick jag fram till den lilla hunden. Visst! Det v a r en sko. Eller rättare sagt, det hade en gång varit en sko, för den gjorde knappast skäl för benämningen längre. Spillrorna skulle jag under alla omständigheter ha med mig. Men det var lättare tänkt än gjort. Terriern tog sitt byte och kilade iväg i riktning mot biskopshuset. Jag lockade, lade huvudet på sned, sträckte fram handen, visslade och viskade ömma små ord, men ingenting hjälpte. Jycken kände förstås på sig att jag i själ och hjärta föraktade hundar av hans ras och bara godtog jakthundar. Under mina övertalningsförsök hade jag kommit så långt som till trappan. Jag kastade mig framåt och fick tag i skon. Men hunden släppte inte sitt grepp för det. Han bar sig i stället mycket ohyfsat åt, morrade och gläfste och stirrade ilsket på den högre befälspersonen som låg på magen i gräset. Min fina, vita mössa med kaptensvärdigheten, guldtränsen, hade rullat ända fram till biskopens trappa. Hunden fortfor att morra. Håret stod på ända och han ruskade ursinnigt på huvudet som endast en liten terrier kan göra. Jag kallsvettades och småsvor medan jag försökte vrida skon ur hans ilskna lilla käft. Då hördes bakom mig en sonor stämma som kallade på hunden. Denne tog ingen notis om husses lockrop. Slutligen fick dock gentlemannen i morgonrock tag i hundens halsband och skilde honom från resterna av det som en gång varit en sko.

– Unge man, får jag be om en förklaring?

– Förklaring, muttrade jag, tog upp mössan och borstade av gräs och grus från min kostym.

Skon var nu i min besittning, och medan jag borstade berättade jag den rörande historien om Hasses borttappade sko och förklarade hur väl han behövde den. Efter att ha åhört detta visade biskopen ett visst deltagande. Han sade inte vem han var utan tog för givet att jag visste det.

– Jag kanske har den äran att gratulera till en kaptensexamen, tillade han när jag var färdig med borstandet.

– Ja, och en riktigt fin sådan, bekräftade jag.

– Men skon då?

– Den ska vi nog ordna på något sätt, sade jag för att få slut på samtalet.

Därefter skildes biskopen och jag åt och jag drog mig tillbaka med skon i handen. På trappan satt de andra och lyssnade till vår svensklärare som sjöng en serenad till fru Bergqvists ära. Sedan upplöstes gruppen.

Men innan dess hade vi skramlat ihop ett belopp, till vilket vår svensklärare hade bidragit mest. För detta inköpte vi senare ett par nya, slitstarka skor, så att Hasse kunde lämna Härnösand som det anstår en examinerad sjökapten. Några av oss stannade kvar i staden en vecka efter examen. Vi hade olika anledningar att dröja oss kvar och en del av dem var ovanligt tilldragande. Våren hade nu brutit ut på allvar och Härnösands omgivningar visade sig i den vackraste skrud man kan tänka sig. På vandringarna hade vi ryggsäck med fastbunden kaffepanna på ryggen och det var alltid en överraskning att vid målet undersöka vad som fanns i säcken. På detta sätt förflöt en vecka så fjärran från plugg i sjöbefälsskolan och vardagslivet ombord som det kunde vara.

Jag fick ett infall att göra ett uppehåll i Stockholm på nerresan till mitt hem. Jag ville passa på att söka upp Sjömansförmedlingen där och höra mig för. Annars var målet