Isfiskaren

By Anna Ihrén

När forskningsfartyget Idun anlöper Smögens hamn en tidig vintermorgon hittas forskningschefen Kaj Malmberg mördad i sin hytt. För universitets rektor Regina Löfdahl är skandalen ett faktum eftersom Kaj Malmberg samma kväll ska dela ut forskarelitens främsta pris inom marin forskning på Smögens havsbad.

Dennis Wilhelmson och Sandra Haraldsson dras in i en mordutredning som sätter både deras samarbete men också viktiga relationer över rikets gränser på spel.

Finns den som ligger bakom dådet på Smögen eller kvar ombord på Idun som trots protester ges tillstånd att fullborda sin expedition längs norska kusten upp till Svalbard.

Kan en händelse under andra världskrigets isvintrar ha betydelse för fallet?

Isfiskaren är den spännande fortsättningen i serien 'Morden på Smögen', och uppföljare till Strandsittaren.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 12, 2017
• ISBN: 9789175238692

Book preview

ANNA IHRÉN

Isfiskaren

Morden på Smögen

Ihrén, Anna: Isfiskaren

Word Audio Publishing

www.wordaudio.se

[e-mail]

Grafisk form och omslagsdesign: Markus Andersson

© Anna Ihrén & Word Audio Publishing

Malmö, 2017

Originalutgåvan gavs ut på Fri Press i Rävlanda 2015

ISBN: 978-91-7523-869-2

Tack!

Dan-Robert, Tim och Bella

Det har varit ett otroligt spännande år 2015

och jag ser fram emot fortsättningen

tillsammans med er…

Infruset. Ett vitt täcke över allt levande och dött. Vattendroppar formade till is och snökristaller. Ett pulserande hjärta. Värme. Inga tvära girar eller hävningar. Dieselmotorns jämna dunk. Vattenytan i rännan stilla och svart. Det var så mycket mer som behövde bli gjort. Sanningen var så nära. Men allt fanns samlat inne i hans huvud. Bara där och ingen annanstans. Ingenting fanns nedtecknat. Hemligheterna skulle följa med in i evigheten. Det skavde i honom. Tårar letade sig fram i ansiktets tunna fåror. Blandades med blodet som rann likt rännilar ur hans kropp. Han hade aldrig funderat på hur det skulle vara att dö. Farhågorna för framtiden hade handlat om demens och andra sjukdomar som skulle få hjärnan att förtvina. Sådant som kunde hindra hans hjärnvindlingar att räkna ut saker som ingen annan någonsin skulle komma på. Han hade njutit av det. Hade njutit av att hans hjärna var skarpare än alla de andras. Aldrig hade han träffat sin överman. Förrän nu. Han måste ha missbedömt situationen fullständigt. Aldrig skulle han få veta varför. Men något gnagde i hans inre. Något i det förflutna hade slutligen kommit ikapp. Han försökte skrika. Ville så gärna säga något. Han försökte öppna munnen. Forma det sista ordet. Men kraften hade runnit ur honom. Droppe för droppe. Mörkret tog honom till sig och i samma sekund upphörde smärtan helt.

1

Iduns blå skrov lade sig fint intill den snötäckta kajen. Lotsen hade under tystnad och med stor precision manövrerat henne genom den svarta natten mellan kobbarna och skären utanför Sote huvud. Med sina dryga 131 fot fyllde hon en bra bit av fiskhamnskajen. I övrigt låg Smögenhamnen öde så när som på M/S Soten som var trogen sin vinterplats längre in på bryggan. Alla förutom kapten, matroserna och kocken sov ännu ombord. En av matroserna hoppade iland och tände en cigarett trots att hans mustasch innehöll så mycket is att tapparna som bildats täckte hans mun.

– Jan, fo hilvede! Vad kallt det är! ropade han till sin kollega medan röken från utandningen bildade ett stort moln.

– Ta her nu, svarade matrosen ombord som var i full färd med att langa iväg fånglinan till den kraftiga förtöjningstrossen.

När de lagt till och sedvanligt tackat lotsen gick de upp till bryggan där kapten redan slagit sig ner. Det var mycket som behövde göras innan det var dags att lämna över till nästa skift, men först tänkte de ta sig en välförtjänt paus.

– Ställ det här, sa kapten och röjde bort några papper och sjökort från navigationsbordet.

Kokerskan Jimena hade som på beställning kommit med brickan där en termos och ett fat fyllt med smörrebröd samsades. Kapten granskade skapelserna och nickade gillande. Skeppsklockan slog sju glas och det fattades bara en halvtimme tills klockan var fyra.

– Vi har tur med maten i alla fall, sa han utan att titta på Jimena.

De båda matroserna lät kapten välja först. Till deras stora glädje gillade han varken fisk eller skaldjur. De senare ansåg han vara likställda med att äta skorpioner. Även de knaperstekta rödspättorna, med remouladsås, citron och dill lämnade han kvar på fatet. Jan och Carsten tog för sig och tog även av smörrebröden med berg av nyskalade räkor på. Carsten blinkade åt Jimena. Det lönade sig att hålla sig väl med kokerskan ombord. Det hade han lärt sig redan på jungfruresan för många år sedan. Att Jimena dessutom var en havsgudinna av sällan skådat slag gjorde inte saken sämre. Jan slog till honom i sidan, Carsten återgick till smörrebröden och Jimena smet iväg lika tyst som hon kommit.

– Hur lange blir vi her? frågade Jan.

– Vi lämnar när forskarna är klara med konferensen på Smögens Havsbad, svarade kapten.

– Och när blir det? frågade Carsten.

Med kapten var de tvungna att skärpa sin danska så att den lät så svensk som möjligt.

– Jag vet inte ännu, men troligen imorgon eftermiddag.

– Kan vi ha öppen bar ombord? frågade Carsten. Jan fyllde år i lördags. Kapten verkade vara på gott humör så det var bäst att ställa alla frågorna på en gång.

– Ikväll är jag inbjuden till banketten tillsammans med alla forskarna och då kommer det vara tomt här fram till morgonen. Vi sover på hotellet i natt. Så ni kan ordna en bar för besättningen, men bjud inte ombord för många damer den här gången. Inte som i Köpenhamn senast. Kapten Jakob Odinsson lyfte blicken från leverpastejsmörgåsen som satt i hans mun och rynkade sina mörka ögonbryn så att de möttes i mitten ovanför näsroten och tittade barskt på Carsten som ryggade tillbaka, men han nickade samtidigt lydigt och ivrigt för att visa kapten respekt.

Festen i Köpenhamn hade varit den bästa på flera år fast något liknande kunde han inte vänta sig på Smögen där iskylan fullständigt verkade ha fryst inne alla levande väsen. Om han kunde hitta några hemtjänstbiträden eller möjligen någon lärarinna från skolan, om det nu fanns en sådan, skulle han nog få vara nöjd. Men mest av allt längtade han efter en riktig fylla. Idun hade befunnit sig ute på Ishavet i snart en månad och under den tiden hade han haft hundvakten i stort sett varje dygn. Nu skulle han snart lämna över till Asbjörn och så fort den lille sjusovaren kom ur sin hytt tänkte han själv gå och lägga sig. Om han skulle orka ge sig ut på jakt efter damer till festen behövde han rejält med sömn först.

Jimena Vega gäspade och tittade på klockan. Tiderna för en kock ombord var okristliga. Nästa sommar skulle hon vara klar med studierna vid naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg och söka en forskarplats på Idun efter vårens renovering av fartyget. Så länge hon arbetade i köket ombord kunde kapten och hans enfaldiga besättning behandla henne hur de ville, men som forskare skulle hon inte ens behöva titta åt dem. Visserligen var Carsten en snygging som hade hjälpt henne hålla värmen i den smala kojen ute bland isbergen, men nu när de låg i hamn tog det civiliserade livet över. Och det innefattade inte Carsten. Det visste han och hon visste att han så fort han kom åt skulle söka upp några av Smögenöns övervintrade damer och bjuda dem ombord, stiligt uppklädd i uniform. Men om hon bara snabbade sig nu skulle hon hinna sova en timme innan det var dags att göra frukost åt de övriga. Det här med smörrebröd hade varit Carstens fixa idé. Så istället för müsli och filmjölk som de andra kockarna brukade servera ombord så körde hon danskt fullt ut med smörrebröd av alla de slag. Besättningen hade uppskattat det. I vinterkylan var det gott att även till frukost få nystekt rödspätta eller köttbullar med kartoffelsalat som de sa. Besättningen var dansk förutom Asbjörn som var norrman. Kapten kom från Värmland och var inte uppvuxen med att äta skaldjur och förstod heller inte vad problemet var med att sluta fiska de rödlistade räkorna.

Besättningen bestod av män utom hon som var den enda kvinnan ombord förutom en av doktoranderna som hette Felicia och var från Kungshamn. Hon kom på att hon lovat att komma in med en kopp varm choklad till Kaj Malmberg som var forskningschef på Idun. Han avskydde att frysa och speciellt på morgonen ville han ha något som värmde i hytten. Det var Kaj som skulle bli hennes chef hade hon tänkt så hon var noga med att tillgodose hans samtliga önskemål. Hon hade upplevt att han på något sätt hade fattat tycke för henne och det tänkte hon förvalta väl. Kaj Malmberg förfogade över kaptenshytten som var försedd med fartygets enda dubbelkoj. Kapten fick på de här resorna, som var chartrade av universitetet, hålla till godo med styrmanshytten som låg mitt emot, vilket han inte alls var nöjd med. Hon knackade på och väntade på att Kaj skulle ropa att hon kunde komma in.

Peter Malmberg dukade bordet med omsorg. Han hade naturligtvis kunnat beordra personalen på hotellrestaurangen att duka för honom och göra allt annat också för den delen, men det skulle aldrig falla honom in. Dukningen var som en tavla för en konstnär. Att låta någon annan välja färg och bestämma vart penselns strån skulle dras över duken var en omöjlighet. För Peter var det samma sak med dukningen och kanske var det också därför han numera anlitades för att arrangera de allra mest glamorösa middagarna. Tallrikarna ställde han ner med 45 centimeters mellanrum, fyra centimeter från bordskanten. Glasen skulle också stå fyra centimeter från tallrikens kant i jämn rad. Måttstock var en nödvändighet även om han med tiden hade utvecklat ett skarpt öga för både avstånd och förhållanden. De vita dukarna saknade helt skrynklor. Han hade bett tvätteriet att de skulle gå igenom dem flera gånger. Idag var en speciell dag och närmare Nobelmiddagen än så här skulle han kanske aldrig komma. Maten var signerad västkustens främsta kock och än så länge var menyn hemlig för alla utomstående. Men Peter, som ansvarade för allt, visste precis. Blommorna, servetterna och porslinet, allt hade han valt med tanke på menyns förträffliga ingredienser. Allt var perfekt om det bara inte vore för den enkla detaljen att det var hans bror som var hedersgäst under middagen. Guldgossen Anders Malmberg skulle ta emot pris och tala inför eliten. Hans far skulle stå bredvid och krama sina händer av stolthet över att han, Kaj Malmberg, hade fostrat en av världens mest lovande och intressanta marinforskare. Att hans andra son, Peter Malmberg, drev ett framgångsrikt eventföretag och anlitades som arrangör för flera av Nordens mest påkostade fester räknades över huvudtaget inte. Står du fortfarande i baren? brukade hans far säga när de någon enstaka gång träffades hemma på Näset eller i huset på Smögen.

Hans mor hade bett honom sova hos dem i natt, så att de kunde fira framgångarna tillsammans, men han hade undanbett sig. Smögens Havsbad hade iordningsställt ett rum åt honom och där fick han även ha sin älskade lille Puff. Han var en blandning mellan pudel och Chihuahua. Råttan kommer inte innanför dörren, hade hans far sagt. Och det visste han ju redan. Att hans far var ett svin på alla sätt, men när han kallade Puff för råtta väckte det känslor inuti som skrämde honom. Många gånger hade han hoppats att hans far skulle drabbas av en hjärtinfarkt eller något annat som konstant stress kunde frambringa, men det var ju bara en hemlig tanke som han på något sätt hade vant sig vid. Däremot ilskan och frustrationen han kände inför sin fars uttalanden om Puff handlade om något annat, mer verklighetstroget och brutalt.

Han ställde ner den sista tygservetten omsorgsfullt vikt till formen av en ståtlig svart svan. Svarta servetter var inte så brukligt, men när precis allt annat i rummet var vitt gav det en effekt utöver det vanliga. Svanen låg dessutom med sin långa hals ödmjukt nerböjd mot sin bordsgäst med vingarna utbredda över tallriken. Det var så tjusigt att han rös när han tittade ut över de 89 kuverten. Snart skulle han ta emot blomsterdekorationerna och han hoppades att de röda rosorna hängande som bloddroppar från taket skulle skapa precis den dramatik i salen som han önskade. Hans mobil ringde. Det var Jimena Vega. Vad bra! Hon skulle rapportera läget på Idun och ge honom de detaljer han behövde för att kunna göra resten av planeringen.

Efter en snabb knackning öppnades dörren. Dennis ryckte till och tappade det han hade i händerna.

– Blev bilden bra? frågade Sandra glatt. Hon hade som vanligt klampat in hos honom utan att invänta hans välkomnande.

– Gud! Vad du skräms! sa Dennis och böjde sig ner för att plocka upp sitt nytryckta pass som hamnat på golvet. Men Sandra var snabbare.

– Nej, nej! Jag får kolla, sa hon och vände ryggen åt honom innan hon öppnade det.

– Jag har inte sett det själv än, sa Dennis.

– Det är klart att du har, sa Sandra och studerade sidan med fotot och uppgifterna om honom. Du ser ganska allvarlig ut, men det är väl så man måste se ut nu för tiden, konstaterade hon.

– Jag fick ta om det två gånger innan de var nöjda.

Sedan fiskebåten Dolores gått till botten i somras hade han hyrt rummet ovanför Göstas Tobaksaffär. Anthony hade flyttat in hos Monica redan dagen efter att han och Sandra hade sett dem omslingrade vid Havsvallen. Monica hade inte slösat bort en sekund. Äntligen hade hon hittat en man som hon kunde älska över allt annat och som faktiskt också hade blivit förtjust i henne. Anthony hade ringt Dennis och sagt att han kunde flytta in i rummet och hyresvärden Gösta hade inte haft något emot det. Dennis hade hjälpt Anthony att packa ner alla foton och dokument som han samlat på sig under den intensiva släktforskning han bedrivit och Monica hade avsatt ett av rummen i sin fiskarvilla som kontor åt honom.

När Anthony tömt rummet hade Dennis konstaterat att han inte hade någonting att möblera det med. Det gamla skrivbordet, ett litet kylskåp, den smala sängen och fåtöljen stod kvar, men i övrigt hade det varit tomt. Sandras mormor hade vävt en lång matta åt honom och Sandra hade dragit med honom på loppis i Väjern. Där hade de hittat ett gammaldags matbord med fyra stolar till och en kokplatta.

– Så du är redan igång med packningen, sa Sandra. Du åker väl inte förrän på annandagen.

– Nej, Victoria blev jättebesviken när jag sa att jag planerade att resa redan nu efter lucia, så jag bokade om.

– Victoria kan vara ganska bestämd har jag förstått, sa Sandra, men märkte direkt att hennes chef blev irriterad över att hon kommenterade hans syster.

Dennis svarade i mobilen som ringde och lyssnade koncentrerat på vad som sades i andra änden.

– Å fan! sa Dennis.

Sandra studerade honom ingående.

– Å fan! sa Dennis igen. Vi kommer ner direkt, sa han sen innan han lade på.

– Vad är det som har hänt? frågade Sandra med rynkade ögonbryn.

– Forskningsfartyget Idun lade till i natt nere vid fiskhamnskajen. Kaj Malmberg och hans forskningsteam ombord gästar Smögen för en konferens. Men någon har just hittat honom död i sin hytt.

– Kaj Malmberg? Men han skulle ju dela ut ett pris idag på Smögens Havsbad.

– Ja, precis, men det verkar som om de får be någon annan, sa Dennis och slängde på sig sin blå parkas och började gå nerför trappan.

Claes Jäger bad dem sätta sig ner vid borden och ta av det nybryggda kaffet som Jimena dukat fram. Han såg att de frös. Förutom i salongen var temperaturen ombord på tok för låg. Det skulle han ta tag i. Så fort han hade nåtts av beskedet att Kaj Malmberg brutalt bragts om livet i sin hytt hade han kallat alla forskare ombord till ett krismöte. Nu satt de samlade i mässen förutom Felicia som låg i sin hytt i väntan på ambulansen och Anders Malmberg, Kajs son, som gått hem till modern i huset på Smögen. Felicia hade hamnat i chock efter det makabra fynd hon gjort. Jimena Vega hade bett henne gå in till Kaj eftersom han inte öppnat när hon knackat på vid flera tillfällen under morgonen. Claes inledde mötet med att kortfattat berätta vad som hänt.

– Så vad händer nu med konferensen och prisutdelningen? frågade Cheng som var en mycket ambitiös forskare från trakterna vid Pärlflodens mynning inte så långt från Hong Kong. Hans forskning rörde vad eventuella beteendeavvikelser hos isbjörnar kunde ha för samband med klimatförändringen.

– Jag har ringt rektorn, Regina Löfdahl, på universitetet i Göteborg. Hon är redan på plats på hotellet och vill att vi träffas ikväll, men programmet kommer ändra innehåll till viss del. Vi inleder med en minnesceremoni för Kaj Malmberg. Regina håller i den.

– Är det inte väl magstarkt att ha fest efter det som hänt? sa George, som arbetat med Kaj i många år.

– På sätt och vis kan du ha rätt, sa Claes. Men Regina menar att det kan vara fint att vi samlas en stund. Sedan är det ju de praktiska detaljerna. Media är redan på plats och kommer kasta sig över oss så fort vi är klara här. Därför ordnar polisen en presskonferens klockan elva på hotellet som även jag och kapten närvarar vid.

– Middagen startar först sju ikväll. Vad gör vi fram tills dess? undrade Martin som tillsammans med Felicia var bland de yngre forskarna ombord.

– Polisen kommer att hålla förhör med er samtliga under dagen. Här har jag gjort ett ungefärligt schema som de försöker hålla sig till så gott det går. Claes lade fram ett papper på ett av borden. I väntan på er tur föreslår jag att ni försöker vila enskilt eller tillsammans. Polisen har bett två sjuksköterskor att komma hit så att det hela dagen finns erfaren personal här om ni känner att ni behöver prata med någon.

När Claes svarat på alla frågor lämnade han rummet för att bege sig till bryggan. Han behövde prata ihop sig med kapten innan det var dags att möta media. En katastrof hade inträffat ombord. Den skulle ge dem uppmärksamhet i forskarkretsar världen över och nu var det av yttersta vikt att förvalta uppmärksamheten på rätt sätt. Ingen skugga fick falla över Idun och det enorma projekt som pågick kring hennes renovering och de framtida expeditioner som var planerade. Regina Löfdahl hade varit mycket tydlig mot honom vad gällde den punkten. Kaj Malmberg var borta ur leken och nu var det han, den ständiga tvåan, Claes Jäger, som stod högst i rang ombord och i hela projektet. Regina hade bara honom att luta sig mot nu och han skulle visa henne att hon kunde vara fullkomligt trygg med det.

Sandra slog igen bildörren och drog kappan hårdare runt sig. Vindarna nere vid fiskauktionen var iskalla och bara efter en kort stund kände hon att ansiktet hade domnat av i kylan.

– Varför är det så jävla kallt? frågade hon Dennis som verkade helt oberörd av polarvinden.

– Femton dagar kvar, svarade Dennis med ett leende och började flaxa med armarna som för att visa att han flög iväg.

– Tror du verkligen att du får ledigt nu när det här har hänt? Sandra vände sig mot honom med kisande ögon.

– Det tänkte jag faktiskt inte fråga, svarade Dennis. Semestern är beviljad och nu har de ju dig som är en fullvärdig polis med enorm erfarenhet och stort mod. Dennis skrattade. Om det var något han avskydde så var det att frysa precis som Sandra, men till skillnad från henne klädde han sig efter vädret. Han hade sin varma parkas, fleecetröja och underställ och frös inte det minsta.

Sandra gav honom en blick som nog kunde ha avrättat vem som helst, men Dennis fortsatte le. Snart skulle han lämna detta gudsförgätna land och åka till Mexiko. Han såg redan framför sig palmerna som vajade i vinden, stranden med den vita karibiska sanden som han älskade och maten. Han skulle äta ceviche och pico de gallo så det sprutade ur öronen.

Två besättningsmän hälsade dem välkomna ombord vid landgången. Den ene stod lutad mot relingen med en cigarett hängande i mungipan och den andre sträckte på sig och visade med handen att de var välkomna ombord. Kanske försökte han täcka upp för sin något slappare kamrat.

– Ni går den vejen, sa den rakryggade mannen i uniform och pekade ut vägen till kommandobryggan.

– Tack, sa Sandra och rynkade näsan åt ett moln med cigarettrök som den förste mannen verkat blåsa på henne med flit.

Hon började smidigt ta sig uppför den branta lejdaren till kaptenens näste. Bakom glaset såg hon skuggor och antog att det var kapten och hans närmaste som redan samlats för att möta upp dem.

– Du rör dig som en riktig skeppskatt, ropade Dennis som hunnit ikapp henne på övre däck.

– Nu får du ge dig, sa Sandra. Du börjar bli odräglig.

Dennis skrattade högt. Det var inget som kunde störa hans universum. Han var glad och uppspelt. Just nu var det bara skoj som väntade honom. Samtidigt förstod han Sandra som skulle vara kvar i det här kylhålet hela vintern. Men fyra veckor gick fort. Innan hon anade skulle han vara tillbaka och då skulle de sitta i den kalla bilen igen och sippa på varsin latte, men innan dess väntade en lång skön julhelg hos syrran och sedan en helt underbar semester.

Sandra öppnade dörren in till kaptenen på kommandobryggan. Dennis kikade ut över fartyget innan han gick efter henne. Det var en rejäl skuta, tänkte han, säkert 40 meter lång.

– Sandra Haraldsson, Kungshamnspolisen. Vi vill bara meddela att vi är här och att det från och med nu är vi som ger order om vad som ska ske ombord.

Kapten Jakob Odinsson stod stum med huvudet bakåtlutat. Vice forskningschef, Claes Jäger, som stod intill började nervöst pilla på något instrument som hans fingrar hade hittat. Han kunde inte hindra ett litet leende som smet över hans läppar när han nickade åt henne för att visa att han förstod innebörden i hennes ord.

– Vi kommer hålla förhör med samtliga ombord under dagen och vi börjar med er så fort vi har gått igenom fartyget. Tekniker är på väg och vi får även förstärkning från annan personal, redogjorde Sandra och vände sig sedan hastigt om för att gå ut igen.

Dennis gjorde en liten honnör för kaptenen bakom hennes rygg och log ursäktande innan han ilade efter henne.

Felicia låg i sin koj och skakade. Hon var uppenbart påverkad av upplevelsen. Sandra talade lugnt till henne.

– Såja, sa hon. Vi har ringt efter en ambulans som snart kommer och hämtar dig. Din mamma följer med. Hon är på väg.

Felicias gråt tilltog. Hon höll händerna över ansiktet och vred sig bort från Sandra som försiktigt strök henne över ryggen.

Dennis stack in huvudet.

– Kan du komma lite? sa han.

Sandra tittade på Jimena som hade kommit in med en kopp te på en bricka.

– Jimena, stanna hos henne tills jag är tillbaka. Jag blir inte borta länge, sa hon innan hon gick ut till Dennis.

Felicias hytt låg i passagerarnas korridor och Kaj Malmbergs i besättningens. Dennis gick före henne in i kaptenshytten som var större än Felicias och hade eget badrum. I dubbelkojen låg Kaj naken utan täcke. Sandra tog sig för munnen när hon såg honom. Hans kropp kunde närmast liknas vid en igelkott. Från halsen ner till buken stack knivskaft upp i ett jämnt mönster. Efter ett snabbt överslag gissade Sandra att det måste röra sig om närmare två dussin knivar som satt nedstuckna i hans sargade kropp. Från varje sår hade stora mängder blod runnit ut på lakan och filtar. Sandra vände sig för att gå ut, men Dennis tog tag i hennes kappa för att stoppa henne.

– Titta där! sa han och pekade på Kaj Malmbergs mage.

Vid naveln låg ett föremål som såg ut att vara gjort av en guldfärgad metall. Vad det föreställde var omöjligt att se eftersom det till större delen var täckt av blod.

SKAGENS REV, 18 DECEMBER 1941

Gustaf Simonsson blickade ut över havet så långt han kunde se. Oljestället, pipan och fiskarmössan med öronlapparna höll honom varm, men sikten var nästan obefintlig. Snöglopp och dimma hade lagt sig som en blöt filt över Jyllands norra udde. Nu låg de ett par sjömil norr om Skagens rev.

– Simonsson, babord halv tio, ropade August med sammanbitna läppar. Hans Smögendialekt var svår att uppfatta på land, men ombord var det en kraft i den som gjorde att de viktigaste stavelserna gick fram i alla väder.

Gustaf sökte med blicken. Han förstod att det gick fisk alldeles babord om dem nu. Än så länge hade fisket varit skralt och de var alla fast beslutna om att inte komma hem tomma. Det var trots allt julafton snart och fick de hem fångsten i tid skulle den ge en bra slant inför helgerna. Han hade sett dockskåpet i handelsboden och visste att båda döttrarna gärna skulle vilja ha det. Men hundra kronor var inget man hostade upp i en handvändning. Han kastade ut nätet med hjälp av veven och såg hur det tog ett grepp om de små vågkammarna innan det försvann ner som en stor plockhandske i djupet. Nu då. Kanske var det äntligen dags att fylla lastrummet med sill. Varje årstid bjöd på sin fisk. Sillen på vintern, makrillen på våren, räkorna, krabborna och kräftorna var som bäst på hösten och torsken gick att fiska året om, men då fick man bege sig upp till Saltstraumen i Nordnorge och den resan var lång. Och just nu var det sillen som hägrade.

– Det blir pent det här, sa August och sög på sin pipa. Han hade kommit fram och ställt sig bredvid Gustaf. August var en erfaren fiskare. Han hade precis som Gustaf följt med sin far ut sedan han var runt sju. Inte till glädje för hans mor, men samtidigt hade hon precis som Gustafs mamma förstått att det var den skolan som krävdes för att han själv så småningom skulle kunna försörja en familj. August visste inte vad en skola var, men Gustaf hade faktiskt gått några år på Brebergsskolan. Hans far hade så gott han kunde hjälpt honom med engelskan. Gustaf blev sorgsen när han tänkte på honom. Nu var han bara en skugga av sitt forna jag. Han hade önskat att Greta fått lära känna honom när han varit i sitt livs form. Då hade han varit den starkaste och stiligaste fiskaren på Smögen. Alla hade sett upp till honom och hyllat honom för hans kunskaper om havet och fisket. Nu var den tiden förbi och hans hustru retade sig mest på sin svärfar som numera var fånge i gungstolen utan att vara till nytta. Han hade krumpnat ihop och förvridits av reumatismens onda framfart i hans kropp.

– Veva, ropade August som såg på spänningen i repen att nätkassen var full.

Gustaf vevade för allt vad han var värd och Lill-Osborn kom till hans hjälp medan Hanses Olle nöjde sig med att övervaka arbetet. Hans erfarenhet och kunskaper om fisket gjorde att han med gott samvete snarare fungerade som arbetsledare ombord än som fiskare. När kassen kom upp till ytan glänste den av miljoner hoppande och studsande sillar i nätet. Denna syn var som honung för själen. Bara detta enda drag skulle fylla lastrummet till hälften. Ett till så var det klart och skulle det inte gå så var de så att säga hemma ändå.

Den tunga sillkassen lyftes ombord och just nu var det bara August, Lill-Osborn, Hanses Olle, Gustaf, sillen och fiskebåten. Sikten däremot var ännu sämre. De såg praktiskt taget ingenting utanför relingskanten. I samma sekund som Gustaf skulle släppa kassen över öppningen till lastrummet hördes en öronbedövande smäll mot skrovet på styrbordssidan och hela fiskebåten verkade explodera.

– Helvete, skrek August och var på en röd sekund borta vid livbåten. Slaget var så kraftfullt att han instinktivt förstod att båten skulle sjunka. Snabbt. Sillkassen hängde fortfarande i kranen och Gustaf stod som förstenad och höll i veven. Han tittade på August som trots sina stela fingrar vant lossade tamparna och snart var han beredd att skjutsa livbåten över bord. När den guppade nedanför Hennys skrov manade August på dem att lämna fiskebåten. Männen klättrade upp på relingen och hoppade. Alla hamnade i vattnet utom August som var vid sina sinnen och tog repstegen ner. I vattnet simmade de tre männen förtvivlat för att försöka få fatt i livbåten som slog mot fiskebåten. Lill-Osborn hade simmat fram till den men tappade greppet om relingen och fick en rejäl kallsup. August drog tag i honom och lyfte honom ombord genom ett kraftigt grepp i hans krage. Tillsammans fick de upp både Gustaf och Hanses Olle som de första tre fick använda alla sina manskrafter för att dra upp. Efter den tunga bataljen mot havet föll de utmattade ner på durken i sina blöta kläder. Kylan åt sig in i Gustaf och han insåg att han inte skulle klara sig särskilt länge.

2

Helene Berg hade burit ut varenda pärm, varenda löst papper och alla andra pinaler som personalen på stationen hade ställt in i arkivrummet. Varje år i samband med att hon letade efter julpyntet brukade hon göra den totala utrensningen på hela kontoret och varje år såg det lika rörigt och dammigt ut som året innan. I år tänkte hon skriva remsor med märkmaskinen som hon inköpt. På varje hylla och varje låda skulle det framöver stå vilken typ av innehåll som förväntades ligga på respektive ställe. Om de är läskunniga så kanske det kan se lite bättre ut här nästa år, tänkte hon. I så fall skulle hon hinna med andra saker som hon egentligen kände var viktigare. Men samtidigt vågade hon inte ens tänka tanken på vad som skulle hända om hon ställde in sin årliga storstädning. Kontoret skulle så småningom flyta nerför Kungshamns backar och skapa en pappersflod ner till kajen. Det var hon helt säker på. Ordning och reda var a och o, det hade de ju till och med fått lära sig på polishögskolan. Ibland undrade hon om de andra verkligen gått där eller om de bara missat en del viktiga lektioner. För ordning lade de ingen vikt vid över huvud taget. Och Dennis som nu skulle åka till Mexiko i fyra veckor. Vem kunde vara borta från stationen så länge? På sommaren kanske, men då fanns det andra poliser på plats. Nu mitt i vintern var det ju bara Helene, Stig, Dennis och Sandra som jobbade heltid förutom kollegorna i Uddevalla som visserligen också kunde hjälpa till om det hopade sig. Under hösten hade det trots allt varit lugnt. Sedan pådraget i somras när media hade varit som galna i samband med att Åke Strömberg försvann och man hittade Sebastian Svensson död i vattnet så hade det i stort sett inte hänt något av det allvarligare slaget. Cyklar hade förstås anmälts stulna och även några båtmotorer och lite annat, men mord och andra grövre brott hade de inte varit i närheten av och det hade enligt Helenes erfarenhet varit en helt normal arbetshöst.

Nu stod allt bråte huller om buller på golvet i arkivrummet och ute i korridoren och det gällde att snabbt torka av hyllorna så att hon kunde ställa tillbaka allting innan kollegorna kom in för dagen. Just när hon blandat en liten balja med vatten och diskmedel ringde telefonen. Hon svarade och blev stående still i köket med ena handen nedstucken i vattnet.

– Jag kommer direkt, sa Helene och hennes ansikte var förvridet i förfäran. Nej, nej, jag kommer direkt, upprepade hon igen innan hon ryckte åt sig kappan och scarfen och sprang ut till bilen.

– Alla är på plats, sa Dennis. Teknikerna håller fortfarande på inne i hytten. Miriams team har undersökt kroppen och hon har lovat återkomma så snart som möjligt med en första rapport.

– Bra, sa Sandra. Förhörsledarna är också här och jag har bett dem skicka korta kommentarer efter varje samtal så att vi kan följa vad som händer.

– Vi åker upp till Kaj Malmbergs fru, sa Dennis. Hennes son Anders är redan där och den äldre brodern är på väg. Han var tydligen ansvarig för hela ceremonin ikväll.

– Ja, sa Sandra, festfixaren Peter Malmberg känner du väl till?

– Nej, sa Dennis, har inte koll alls faktiskt.

– Det är han som ordnar alla kändisbröllop och alla stora biopremiärer nu för tiden, fortsatte Sandra och lät uppenbart trött på rösten för att hon återigen fick bekräftat att Dennis var så hopplöst efter.

– Jag trodde det var Micael Bindefeld som var the one and only, försvarade sig Dennis.

– Jo,