Med en mördares ansikte

By Matti Rönkä

Sirje Larsson är immigrant från Estland och gift med den betydligt äldre Arne. En dag försvinner hon spårlöst från den lilla villaförorten Baggböle i Helsingfors. Hennes man söker upp privatdetektiven Viktor Kärppä, som tar sig an fallet och börja leta i Sirjes bekantskapskrets efter ledtrådar. Men uppdraget visar sig vara riktigt komplicerat, även för en man som Viktor – mannen med en mördares ansikte.

”Med en mördares ansikte” är första delen i denna uppskattade Helsinki noir-serie med Finlands store deckarhjälte Viktor Kärppä. En hårdkokt berättelse med många överraskande vändningar.

Matti Rönkäs böcker har vunnit flera fina deckarpriser. Hans ”Vänner långt borta” erhöll den prestigefyllda Glasnyckeln, för bästa nordiska kriminalroman.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 12, 2021
• ISBN: 9789178296217

Book preview

MED EN MÖRDARES ANSIKTE

AV MATTI RÖNKÄ

en Viktor Kärppä-deckare

Översättning av Marjut Markkanen

Copyright © Matti Rönkä, 2002

Originalets titel: Tappajan näköinen mies

Översättning: Marjut Markkanen

Omslag: Anders Timrén

ISBN: 978-91-7829-621-7

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

BAGGBÖLE, HELSINGFORS

Kvinnan sade sitt namn till spegelbilden: »Sirje.«

Hon överdrev läpprörelserna som om hon pratade med en döv, strök på mer cerat och gymnastiserade läpparna igen, drog växelvis ihop och växelvis trutade med dem.

Hon var en mörk, nästan vacker kvinna. Männen funderade när de mötte henne över om de skulle kalla henne tjej eller kvinna, fastän hon redan var i den åldern att hon läste damtidningen Kodin Kuvalehti.

Sirje strök ännu med en borste igenom sitt släta, halvlånga hår, i onödan, var nöjd efter hundra borsttag och dolde håret under en tunn grön yllescarf. Hon knäppte jackan ända upp, gungade stillastående över tyngden till tårna, till stövelklackarna, tillbaka till tårna och försjunken i tankar knäppte hon i samma takt låset på axelremsväskan, upp och igen.

Sedan suckade Sirje, lätt och utan att beklaga sig, tryckte på sig skinnhandskarna hårt, ett finger i taget, och gick. Vid dörren kikade hon en sista gång i spegeln, hon tittade ingen annanstans i hallen eller i villan som hunnit bli välbekant, sniffade inte in doften, koncentrerade sig inte på att lyssna tills örat så småningom plockade upp det låga tickandet från golvuret i vardagsrummet och brummandet av kylmaskinerna i köket.

Nej, hon bara log åt spegeln, en aning ironiskt, som åt ett privat skämt eller ett litet och hemligt gott humör. Hon tryckte omsorgsfullt igen dörren efter sig så att den gick i lås, avskilde villans centraluppvärmda luft från den fuktiga kylan som anföll utifrån och gick med stövlarna knarrande mot fotavtrycken i snön ut på gården och sedan till gatan.

KESÄLAX, FINSKA KARELEN

Juras jobb var lätt. Han skulle hålla vakt, bara hålla vakt. Det hade Karpov beordrat honom, och det hade Jura lovat att göra. Kanske var jobbet lite för enkelt. Till och med Jura skulle ha behövt något lite mer krävande.

En personalbod hade kånkats in som kontor i en industrihall, och där skulle Jura sitta – sitta och dricka te ur en termos och äta bröd och köttkonserver och choklad.

»Och rök cigg. Det finns det gott om, så länge inte hela byggnaden går upp i rök«, hade Karpov flinat. Märklig chef. Emellanåt småmuttrade och gnäggade han på finska – vilket Jura givetvis inte begrep – och också på ryska drog han obegripliga skämt och skrattade för mycket och underligt. Dessutom kunde väl inte en sådan här hall, av ren plåt och betong, brinna upp?

»Händer det nåt så ring, Jura. Men kom ihåg att hålla vakt, du håller vakt hela tiden, natt och dag och kväll.«

Karpov hade upprepat och ältat samma sak och Jura hade nästan blivit irriterad:

»Ja, ja, visst, visst…«

Självklart hade Jura somnat. Och när han vaknade visste han att saker och ting redan hade hunnit gå åt skogen bra länge. Kall luft trängde in, den kändes kylig mot den sömniga huden.

Halldörrarna står öppna, kunde Jura sluta sig till, fastän hjärnan rörde sig lika trögt som växellådan på en lastbil som tvångsväckts ur en snödriva och som kugghjul för kugghjul vispar den trögflytande oljan smidig. Är olja ett amorfiskt ämne? Jura förundrades över sin tanke, som var en av hans sista, förvånad över att han kunde ett sådant ord.

Jura hade inte ens som liten drömt om en karriär som kosmonaut eller lärare eller ens som lokförare eller framgångsrik brottsling. De andra var alltid lite kvickare och starkare och klyftigare, och Jura visste det mycket väl. Han var nöjd över att regelbundet kunna äta och dricka sig full, få en kvinna åtminstone då och då och något slags madrass och täcke för natten i ett hyfsat varmt rum. Karpov hade under de senaste åren tagit hand om Jura, riktigt hyggligt, och Jura hade inga större ambitioner för framtiden heller.

Fast han hade nog tänkt leva längre än till 26. Men nu såg det illa ut, riktigt illa. En meter bort stod en karl, en stor karl i blå Adidasoverall med en mössa över huvudet, som höll handen stadigt riktad mot Jura. Och i handen, femtio centimeter från Juras panna, hade han en svart pistol.

TALLINN, ESTLAND

Rummet var prydligt och rymligt och klart upplyst, trots att det från början byggts till förråd eller verkstad. Väggarna hade spacklats och slipats och sedan målats vita, de grå stålhyllorna var ändamålsenligt stadiga och det skräpfria betonggolvet sluttade jämnt och felfritt mot golvbrunnarna.

Runt några laminatbord arbetade fem män och en kvinna i vita jackor. De vägde upp vitt pulver i påsar, förslöt plastförpackningarna och lindade in påsarna i aluminiumfolie. De jobbade som vid ett löpande band, gjorde ett tempoarbete, ljudlöst och effektivt.

Mitt i rummet gick en man runt, en aning för rakryggad, och delade ut anvisningar och order. »Bär mobillådorna dit bort, snygga till den där förpackningen, killar, och så är vi, vi är jäv-ligt försiktiga med det där pulvret.«

Mannen var varken ung eller storvuxen och hans röst var inte heller hård, men han var van vid och villig att ge order.

Och hans arbetstagare lydde honom gärna. De visste att bossen var skärpt, klok och rentav listig. Bossen hade hittills också varit pålitlig för de sina, och det var sällsynt i den här branschen. Många skodde sig på andras bekostnad och förrådde sina kumpaner, många tog felaktiga och galet stora risker – och många trasslade själva in sig i handelsvaran.

Men inte bossen. Han hade gjort affärer med såväl kvinnor, färgmetaller och vapen, som med pass och visum. Men det var alltid bara ren affärsverksamhet, business, och varorna skulle bara säljas, kom han ihåg att betona. Den egna hustrun och de egna pistolerna och de egna pappren var för eget bruk. Droger hade han aldrig provat på och var själv inte ens förundrad över detta.

Ibland suckade han för sig själv att det var logiskt att röva pengar eller att stjäla nödvändiga varor. Men att förmedla piskande kvinnor, hormoner som fick musklerna att svälla eller droger som gjorde en helt virrig i huvudet, det gillade han inte riktigt. Men det gav rejält med pengar, helt andra summor än smårånen.

Transport, paketering och lagerhållning, all logistik från Afghanistan till Ryssland och vidare till Tallinn och härifrån till Finland, hela den välsmorda kedjan rullade från ett kugghjul till nästa, smidigt och utan gnissel. Och opiumet från vallmofälten förädlades till ren och fin heroin. Mannen, liten och rakryggad, var stolt över sitt företag.

SORDAVALA, RYSKA KARELEN

Anna Gornostajeva kände med fingret på blomjorden och hällde vatten i pelargonian. Hon småpratade tyst, fastän hon småleende sade högt att munnen bara behövdes till att äta med. Det fanns ju ingen annan som lyssnade på småpratet än blommorna och fotona, ingen katt eller hund eller några möss, lyckligtvis, i det gamla huset.

Hon rättade till gardinerna och slätade ut de skrynkelfria, broderade bordsdukarna med handen, funderade på om hon skulle piska mattorna, men visste att det inte fanns något att slå bort ur dem. Men städa måste jag ju ändå göra, tänkte Anna Gornostajeva, det måste finnas regelbundenhet i livet, en rytm att hålla fast vid.

Hon tog hett vatten från spisen ur den stora och ständigt varma kastrullen, öste i svalkande vatten ur kallvattenhinken, vätte en sliten linnehandduk som degraderats till trasa och började torka bort obefintligt damm från fotona i kammaren.

»Niilo Nikolaj, min Kolja«, gullade hon med fotot av sin make. »Varför tränger du in i mina drömmar, håll dig borta från dem«, bannade hon ömt, ställde tillbaka fotot på byrån. Mannen på fotot hade en rak näsa och rena drag också utan retuschering. Och ögonen, dem mindes Annusjka, också utan foto och först av allt, ögon som på ett oskyldigt vilddjur i skogen.

Och samma tunga ögon återfanns i sönernas foton, tagna i det militära de också. Glansen på uniformsmössornas skärmar och styvheten i det tjocka uniformstyget upprepades identiskt under de olika årtiondena. Brösten var dekorerade med förtjänsttecken och prestationsmärken, den längsta raddan hos fadern, och av medaljerna kunde man förnimma stjärnornas djupt högtidliga rödhet, trots att fotona var svartvita.

Anna Gornostajeva klagade inte. Hon hade i den här åldern vant sig vid att vara ensam, trivdes rentav, fastän en underlig smärta i bröstet eller yrsel kunde överraska och skrämma upp henne. Men nu var hon förundrad och rastlös och visste inte varför.

Det var ju oftast pojkarna som ringde och var oroliga. »Hugg nu inte den där veden på egen hand, och klättra inte på stegar, och varför kan du för guds skull inte värma upp huset med de där värmeelementen.« De kom med anvisningar och råd som till ett barn, till sin egen mamma. De menade förstås väl, men man kunde inte på allvar lyssna på dem, i alla fall inte en redig människa som upplevt kriget och allt efter det, tänkte Annusjka roat.

Det hade väl inte hänt pojkarna något otrevligt? ängslades hon. Aleksej borde klara sig där borta i Moskva, han har ju en bra hustru och sonen är redan stor och allt är som det ska med arbetet. Viktor å sin sida har redan sedan barnsben vant sig vid att ta hand om sig själv. Finland är förstås ett främmande land, men dit ville Viktor och dit kom han och försäkrar alltid att allt går bra.

Bekymra dig inte i onödan, sade Anna åt sig själv. Det är inte lönt att oroa sig över höstens skörd på våren. Och om man spiller ut mjölken så ger kon ny i morgon… Ordspråken började följa på varandra så att Anna avbröt sitt tankeflöde, sade högt åt sig själv att inte prata strunt.

Hon började torka av Viktors priser: glänsande små pokaler, skedar och runda medaljer i band. Det värkte i vänster arm. Undrar om jag har sovit i en dålig ställning eller i drag, funderade Anna Gornostajeva.

»Många blir lamslagna eller får panik under pressade förhållanden och avslöjar det i sin mimik. Inte jag. Jag känner hur adrenalinet sjuder och rädslan och tankarna rusar runt i huvudet, men samtidigt blir tänkandet på något sätt klart och tydligt och snabbt – och ansiktet stelnar till en uttryckslös mask.«

ETT

Jag lade märke till mannen redan på långt håll. Han gick med flacka steg spikrakt mot mitt kontor, som en orienterare med nästa kontroll vid min skrivbordskant. Jag tog ner benen från bordet, kisade med ögonen och försökte följa den mörka, kontrastlösa figuren. Hagnäs torg var klart upplyst i motljuset. Solen exponerade det, synen påminde om ett urblekt foto i ett familjealbum, »här är vi på ett torg i Agadir«.

Många av mina uppdragsgivare tvekar vid utkanten av torget eller i den smala lilla parken – sand, några bänkar och ett träd – och snirklar sig sedan mot mitt kontor. De har pälsmössa och mörk ytterrock på sig och behöver hjälp med att fylla i ansökningar om medborgarskap och bostadsbidrag. Jag hjälper dem.

Eller så är de finska byggare eller bilister eller kylmaskinmontörer med femton år yngre hustrur som har tröttnat på sitt röda tegelfängelse i Träskända. Irina eller Natasja tar med sig barnen och åker på släktbesök till Verhojanskijs distrikt. Jag spårar upp rymlingarna.

Vissa av mina löneutbetalare svänger morskt in på Grönnäsgatan i sin Merca eller BMW. De lämnar bilen på tomgång där det råder parkeringsförbud och låter flickor i skinnkjol vakta mjukistärningarna. Det är affärsmän med arbetsmedel som har beslagtagits, utvisats eller omhändertagits. De kan behöva kurirhjälp eller en pålitlig karl som garant för köpevillkoren. Jag har en hederlig uppsyn.

Men den här kunden var något helt annat. Jag hann inte gissa mer innan han var inne, han knackade inte utan klev bara uppför de två trappstegen från gatan och in på kontoret.

»Viktor Kärppä…«

Meningen förblev oavslutad och utan frågetecken, hängande som en haiku i den torra luften.

»Det är jag.«

Jag nickade och försökte verka saklig och respektfull. Mannen var prydligt och trist klädd: mörkgrå raka byxor, sådana där svarta promenadskor som i tidningarna kallas förståndiga och en grön friluftsjacka som knappast hade fått utstå några havsvindar. Sin skärmmössa och sina handskar vek mannen ihop i ena handen, den mappformade portföljen ställde han ner så att den stod lutad mot en stol och hans egna ben. En officer befriad från tjänst, men ur vilken armé? En företagare på semester? Ett ombud från en företagarorganisation eller en kontrollant från någon av stadens myndigheter?

Jag antog förhoppningsfullt att mannen var en kund. Jag försökte ha så lite samröre med samhället som möjligt. Bland tjänstemän skulle endast polisen ha ärende till mig, och en vanlig polis skulle inte ha kommit ensam. Han var för gammal för att vara fälttjänsteman åt Säkerhetspolisen, och på gatan syntes ingen avskalad anspråkslös Volkswagen Golf.

»Aarne Larsson«, presenterade han sig. »Jag har förstått att ni utför olika slags uppdrag.«

Hans röst var också torr. Den gnisslade igång ur den torra halsen som torrsnö under en skida. Och själva meningen stämde såpass väl att jag inte korrigerade honom.

»Jag har ett problem, eller har hamnat i en otrevlig situation… ja, ärligt talat så har min hustru försvunnit.«

Larsson studerade mitt arbetsrum med blicken. Den plockade ut »Finlands historias lilla gigant« och de röda ryggarna till »Kunskapens trappa«-seriens del V och VI ur bokhyllorna. Jag grämde mig inombords över att jag precis hade lämnat tillbaka första delen av Saarikoskis biografi till biblioteket i Berghäll. Den skulle ha sett kultiverad ut om den legat med framsidan uppåt på bordet.

»Ni kanske kan hjälpa mig… via era kontakter. Min hustru är nämligen född i Estland. Hon flyttade till Finland först i början av 1990-talet«, berättade mannen dröjande men utan att treva efter ord.

»Jag har förstått att ni har ett brett nätverk bland inflyttade från före detta Sovjetunionen«, formulerade han sig och frös fast sin grå blick i mina ögon. Jag visste inte om omdömet var en anklagelse eller ett beröm, så jag sade inget.

Larsson satt i min bästa kundstol. Vårvinterns klara sol sken in på linoleumgolvet och fick fläckarna som inte ville ge med sig att mogna. Den föregående hyresgästen hade varit en lokalavdelning till ett fackförbund, och jag hade köpt fackföreningssekreterarens skrivbord och arkivskåp efter att ha insett att de hade pressat in eviga fördjupningar i golvmattan. På köpet fick jag också några andra kontorsarkeologiska relikter. De hundratals besökarna hade med sina skosulor nött ut samma fläck i golvet och lämnat evigt svarta spår.

Jag försökte titta tillbaka in i Larssons ögon med ärlig och uttryckslös min och väntade. Tystnaden lyfte fram tickandet av den kinesiska väckarklockan på skrivbordet. Radion läste ödmjukt upp rapporten för sjövädret. Vid Gotska Sandön började jag prata.

»Vi kanske kunde göra så att ni drar några grundläggande fakta för mig. Så får vi se sen om jag kan hjälpa er. Och allt det här är förstås i förtroende. Jag använder mig inte av de här uppgifterna även om ni inte skulle bli min kund«, rabblade jag och slog upp ett anteckningsblock.

»Jag har sammanställt ett papper över händelser