Mormorsresan

By Edith Unnerstad

Dalapojken Anders från lilla Våmhus ska snart få se världen och uppleva sitt hittills största äventyr. Han ska få följa med mormor Kers Mait, som jobbar som hårkulla, och sälja hennes hårattiraljer. Äventyret bär av österut och i Helsingfors får han uppleva sjörövarliv och blir nära kompis med mystiske Brunte. I Sankt Petersburg är de med om en översvämning och en läskig stöldhistoria. Mormorsresan är en äventyrlig reseskildring berättad från en pojkes perspektiv. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788728025901

Book preview

D et här är en bok om en pojke som hette Anders och om hans äventyr under en långresa för länge sen i världen. Den handlar också om ett konstbesynnerligt hantverk som numera är nästan utdött och folk inte längre vet så mycket om. Och eftersom det berodde på Anders mormor att den resan blev av och mormor spelar en stor roll i handlingen, har jag kallat den för Mormorsresan.

Somligt i boken är sant och annat är dikt. Jag tänker inte här säga vad som verkligen har hänt och vad som är gissning och fantasi. Men så mycket kan jag tala om som att jag faktiskt råkade ett par dalkullor och en pojke som hette Anders, när jag var mycket liten. De bodde i köket i mitt barndomshem i Helsingfors en sommar och såg till huset, medan vi var på landet. Jag visste ingenting om dem annat än att den äldsta kullan var Anders mormor och att de sysslade med hårarbeten. När vi kom hem hade de nyss rest vidare. Men mitt på köksbordet satt min stora docka. Och i stället för den avskavda linperuken hade hon fått två långa, mörkbruna flätor av riktigt hår som gick att kamma. O, vad jag flätade!

Och sedan då? Ja, det var väl det där med flätorna som gjorde att jag inte kunde glömma Anders och hans mormor. Då och då under årens lopp tänkte jag på dem och undrade vart de tog vägen och hurdant deras liv hade varit. Och många gånger funderade jag på att skriva något om den där lilla episoden. Och så för ett par år sedan träffade jag en person som visste lite grann om hårkullor, och med hans och andra vänliga människors bistånd lyckades jag småningom finna spåren efter Anders och hans mormor igen. De ledde till Indors by i Våmhus socken i Dalarna. Och vad jag där fick höra var så pass fantastiskt att det gav mig just den inspirerande puff som jag behövde för att börja skriva den här boken. Spåren ledde vidare över Stockholm och Helsingfors ända bort till Sankt Petersburg, som det nuvarande Leningrad hette på den tiden, och jag reste efter för att riktigt ta reda på hur dalfolket hade haft det där, hur de levde, bodde och arbetade. Så blev boken till.

Det är så många jag skulle vilja tacka för god hjälp, framför allt J. Bernholm med maka, Anders Bernholm, Anders Olsson, Erik Köpman, Ada Ryttar, Bälter Elin Olsson, Hilma Olsson, Anders Diös, Anna Hed, Maria Lund, Gunnar Hellström och Elsa Wager. Att jag har haft stor nytta av ett par böcker, Lars Levanders Våmhusfjärdingen och Ivan T. Aminoffs Petersburg, vill jag också gärna framhålla.

Förf.

I Stockholm

D et var en tidig morgon i slutet av mars de började sin långa resa. De fick åka med Sparr Jugå Nilsson hemifrån Indor till Orsa. Han hade ändå ärende dit, påstod han. Men Anders begrep nog. Sparr Jugå var snäll. Han unnade dem en avskedstur efter deras kära Lamsa. Skönt att det just blev han som köpte Lamsa och fölet, när de nu ändå måste säljas.

Och nu bar det iväg ut från gården. Anders satt framme hos Jugå. Mormor och Anntytta guppade i fjädertrillans baksäte med stora reskorgen och småkorgarna över knäna. På förstubron stod mor och torkade sig i ögonen och vinkade med förklät. Anders svalde. Det kändes underligt att han inte skulle få se henne på länge. Men så glad hon skulle bli när han kom hem med både rysstrasa och rysskapp åt henne. För det hade han lovat. De grannaste han kunde hitta därborta.

I ett av fönstren trängdes de viftande småkripperna i bara särken. I ett annat skymtade fars bleka ansikte. Man blir blek om näsan av att ligga hela vintern med spjälat ben och värkande axel. Man blir kanske blek också av att grubbla över missväxt och svåra tider, tomma foderlador och tvånget att sälja djuren, för att hustru och barn ska slippa svälta mer än de förmår att stå ut med. Och inte får kinderna bättre färg när man begrundar att snart, om inte ett under händer, går gården ändå ifrån en, och vart ska man sedan ta vägen, vart?

Men det där kommer aldrig att ske, tänkte Anders och nickade förtröstansfullt åt far. Mormor och jag och Anntytta, vi ska nog reda upp saken. Vänta bara, ni alla därhemma. Ja, du med, Lamsa, och fölungen din som travar så ängsligt tätt intill dig. Har inte Sparr Jugå lovat att jag ska få köpa igen er båda två kanske, om jag bara kan tjäna ihop tillräckligt med pengar? Ja, han tror förstås inte att det blir något av, det märker jag nog. Men jag ska väl visa honom jag.

Där försvann hemmet. Och badstället vid ån. Ja, där hade man haft glada dagar. Men de andra pojkarna fick inte bada i Östersjön i sommar. Eller i Finska viken. Själva Finnhavet, det var ändå något annat det. Adjö, kära byar, Indor och Heden. Skolhuset vid Knopparna likaså. Ingen skola mer för Anders, förrän han är hemma igen.

Ännu var det så tidigt att folk sov överallt i gårdarna. När de vaknade om en stund sa de kanske: Var det inte i dag som Kers Mait och hennes Anna skulle iväg? Och pojken tog de med sig, vad de nu skulle med den så långt bort i världen. Han lär väl bli mest till besvär. Ja, så där lät det säkert. Men när han kom tillbaka skulle det låta annorlunda, fick man hoppas.

Vid avtagsvägen till Bäck stod en lång figur och väntade. Jo, det borde man väl kunnat gissa. Nu klev han ut på vägen. Anntytta gav till ett litet kuttrande. Jugå höll in märren och där kom Stam Olof fram och tog dem alla i hand och önskade lycklig resa.

— Får jag säga ett ord till dig, Anna, sa han sen.

Och Anntytta klättrade ner och gick ett stycke åt sidan med Olof. De viskade en stund med varandra. Och se där, gav han henne inte en avskedsgåva också? Jo, bestämt. Jugå stötte Anders i sidan och blinkade menande.

— Blir inte Olle din tyttuman när ni kommer hem igen, så har jag väl aldrig sett fästfolk förr, sa han. Olle är lika långlagd som Anna är stutt och stadon. Men som de kan skratta och sjunga, de där två. I deras stuga blir det inga sorgesamma kvällar.

Anntytta var Anders adertonåriga moster, en liten knubbig rulta med gropar i kinderna och röst som en kvittrande fågel. Hon liksom Anders skulle ut på sin första långresa. Varenda ledig stund under den långa vintern hade hon suttit inne på mormors kammare och noppat och kardat och färgat och tränsat och lärt sig göra långkedjor och herrkedjor och broscher och armband och lösflätor och allt annat som en hårkulla måste kunna. Då hade Olof ofta tittat in en stund om kvällen och skrattat och sjungit och berättat historier. Och för vems skull han kom var ju lätt att räkna ut.

När Anntytta steg upp i trillan igen och de hade lämnat Olof efter sig vid kröken, satt hon tyst och blankögd med hans avskedsgåva i knät. Det var en liten fint arbetad korg med kullrigt lock, inte mycket större än ett syskrin, där hon skulle förvara sina prover när hon gick omkring och sålde och tog upp beställningar. Den var fodrad med smidigt getskinn och hade en liten hjärtformad spegel inuti locket. Mormor kunde inte nog beundra den. Som många av männen i Våmhus socken var Olof både lantbrukare och korgmakare. Och som korgmakare hörde han till de skickligaste.

Men jag ska nog bli lika duktig vad det lider, skröt Anders för sig själv.

Morgonsolen började just på att kika fram över skogstopparna. I gårdarna gol tupparna redan och ett och annat mjölkkärl hördes skramla långt borta. Smältvattnet porlade glatt under det lövtunna istäcket i dikena och den tinande sörjan skvätte under Lamsas hovar. Vid vägkanten låg ännu snörester kvar i långa strängar. Solgnuttan färgade de nakna björkstammarna skära, och de timrade röda husgavlarna i Höjen och Limbäck lyste som om de stod i brand. Så vackert de låg där, socknens alla små byar. Fast ingen av de andra var väl som Indor ändå.

— Vi får grant resväder, sa mormor.

Då märkte Anders att hon också satt där och såg sig om mot hemmet, som hon nu lämnade för första gången på många år. Hennes väderbitna ansikte med de klarblå ögonen såg sorgset ut, fast hon höll ryggen rak som alltid.

Nu när de for förbi Våmhus kyrka tänkte hon säkert på morfar, som inte längre satt därhemma i gubbstolen vid spisen och matade elden med hånkar efter korgtillverkningen utan vilade ute på kyrkogården under samma sten som hans far och farfar. Och nog gick väl tankarna också till olyckorna som hade följt slag i slag därhemma i gården. Men hennes beslutsamma min betydde att här var en som inte tänkte låta sig nedslås. Här gällde det att rädda hem och barn och barnbarn.

Anders såg på den vita kyrkan och tänkte att mormor själv inte var olik en kyrka. Hon var ett halvt huvud högre än de andra kvinnorna därhemma och stack upp över dem som kyrkan över gårdarna i socknen. Liksom folk förr i världen brukade skynda sig upp i kyrktornen när fienden närmade sig, så vände man sig till mormor när man kom i svårigheter. Kers Mait var klok, hette det, hon fann alltid på råd.

Som nu i höstas när morfar dog och far föll från härbretaket och både korn och potatis slog fel och bästa mjölkkon gick ner sig i ån och det snart inte fanns några pengar i huset. — Säg, muna, vad ska vi ta oss till? jämrade sig mor. Det svarade inte mormor på. Men redan samma kväll tog hon ner den gamla kedjeställningen från loftet och bar in den i sin kammare. På tröskeln vände hon sig om och sa stillsamt: I morron bitti far jag till Älvdalen och köper opp hår. Och till våren ger jag mig österut, har jag tänkt. Du Anna kan följa med. — Hur långt? frågade Anntytta och blev blek. — Det kan bli ganska långt, var mormors svar. Vi stannar där våra varor är begärligast.

Då förstod de alla att hon hade bestämt sig för den utväg som kvinnor i Våmhus och Bonäs hade gripit till så många gånger för att rädda sina hem. Man gav sig ut med hårarbeten till främmande land.

— Att lärarn lät dig resa, Anders, sa Sparr Jugå. Du har ju inte gått ut skolan än.

Mormor hade goda öron.

— Han sa att pojken läser som en präst både innantill och utantill, svarade hon. Och räkning är han inte dum i heller. Så han kunde gott följa med, eftersom han var så envis med det. Han får väl gå ett år till när vi kommer hem.

— Hur länge blir ni borta? frågade Jugå.

— Beror på affärerna, sa mormor försiktigt. En gång var jag ju ute i nära tre år. Men jag hoppas komma fortare hem den här gången.

— Ja, så länge får nog Anna svårt att hålla sig borta ifrån oss, tänker jag, sa Jugå och plirade menlöst.

Anders vände sig om för att se om Anntytta blev röd. Men hon satt där och bara strök det lilla korgskrinet och såg frånvarande ut.

Jugå räckte tömmarna åt Anders.

— Jag tänker du vill väl köra din Lamsa själv sista biten, sa han.

Om han ville! Lamsa, lilla starka, lurviga Lamsa med den vita månskäran under pannluggens stripor, så snällt hon lunkade vägen fram med fölungen vid sin sida. Snällaste häst som fanns. Klokaste också. Inte kunde man väl stå ut med att gå därhemma och se hennes tomma spilta längre, hur bra man än visste att hon hade det hos Jugå.

Det var när det blev bestämt att hon skulle säljas, som Anders flög iväg in till mormor och bad: Ta mig med när du far, mormor! Jag vill också förtjäna pengar. Jag måste köpa igen Lamsa. Jag har sett på hur du tränsar och knypplar det där håret, det är inte så svårt. Låt mig försöka, jag duger lika bra som Anntytta till det där.

— Nog är du händig, men hårarbete är ingen lek, sa mormor. Du är för ung och har för lite tålamod. Du får vackert bli hemma den här gången. Ett annat år kanske du kan få följa med Jerkbil eller någon av de andra och sälja korgar.

Men hur han kältade och bad och försäkrade lät hon till slut övertala sig. Hon knöt om honom en gammal blaggarnskjol för att han inte skulle håra ner byxorna. Syskonen stod omkring honom och skrattade och skrek: Anders har fått kjössla som en gammal keling! — Ut med er, kripper, sa mormor barskt, och ungarna for på dörren.

Och hade han inte klarat det kanske? Hade han inte haft tålamod så det förslog? Hade han inte suttit där kväll efter kväll vid tränsställning eller kedjeställning och lärt sig hålla reda på pinnar och lod och träkulor och övat in alla handgrepp och knep, tills mormor en vacker dag hade måst medge att han var lika flink i fingrarna som Anntytta? Och hade han inte lyckats få mormor att lära ut räkneord och hälsningar och hur man bjöd ut varor på både stockholmska och finska och ryska? Han hade mycket lättare än Anntytta för att lära sig vad allt det där hette. Hon bara blandade ihop och fnissade och sa att hon nog skulle klara kommersen lika bra med våmhusmål och fingerspråk när det gällde.

Vägen var knagglig. Det knirkade i korgarna där bak. Men aldrig kände man sig så trygg som när man åkte efter Lamsa. Det skulle dröja länge