Vad hjärtat begär

By Bo Ivar Nilsson

Gården på Åsen i Skåne drivs av den driftige och dominante Tobias. Dottern Gertrud är faderns ögonsten och när denne startar ett mejeri låter han Gertrud utbilda sig till mejerist på ett mejeri på skåneslätten. Här lär hon känna bonden Yngve, men träffar också en dansk man, vars blick och inre djup hon inte kan glömma. Gertrud återvänder till hemmet och vi får följa den tidens arbete, familjeliv och möda. Gertruds ungdomskärlek har svikit henne och hela hennes inre är i uppror. Hjärtat får inte alltid vad det begär! -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 19, 2021
• ISBN: 9788726762419

Book preview

1

Lätt andfådd nådde Gertrud upp till backkrönet. Hon stannade betagen. Skogen drog sej undan just här, som om den höviskt ville lämna blickfältet fritt. Men på vardera sidan om vägen växte två ensamma, jättehöga granar.

Hennes livliga fantasi kom genast i rörelse. Hon låtsades att de två träden var kära i varandra, att de hade lysningsdag. Strålande glada stod de där, nedtyngda av alla snöemballerade presenter. Liksom överväldigade för gåvornas skull. De visste sej rakt ingen råd var de skulle lägga ned allt för att kunna tacka.

Plötsligt skrattade Gertrud högt och klingande, där hon stod för sej själv uppe på backkrönet.

Jag är en toka, tänkte hon, som kan fantisera så här. Är det månne för att Bengt lovat att möta mej vid Näbbabjär? Vi är ju inte ens förlovade och långt blir det allt till lysningsdagen. Först ska han klara av sin folkskollärarexamen. Många vindar kommer att blåsa, innan han blir färdig. Än är det bara första terminen han har bakom sej.

I alla fall var det skojigt att far skickade mej till spannmålshandlaren i Vinie att betala den där räkningen. Fast det är långt att gå. En mil dit och en mil tillbaka. Kallt är det också. Träskor vore förstås varmare än kängor. Men komma ned till samhället med träskor och finkappan! Det går rakt inte ihop. Och Bengt tycker inte om att jag går i träskor. Det är så bondskt, säjer han. Men alla på Åsen har träskor i vardagslag.

Gertrud bet sej begrundande i läppen. Tankarna gick vidare. Det är väl så, att när Bengt nu är i Lund så ser han så mycket fint folk. Och stadsvant. Jag vet att jag är bondsk. Men jag kan inte hjälpa det. Jag gör så gott jag kan för att vara honom till lags, när vi träffas.

Under tiden hon tänkte på allt detta hade hon fortsatt framåt på nytt, men stegen blev långsammare. Då upptäckte hon plötsligt att hon inte längre ensam rådde om vägen. Det vita, skira, som legat så mjukt och hitintills orört framför henne, var genomtrampat. Spåren kom från utfartsvägen mot Röetorps gård. Hon synade dem. Så lustiga de såg ut. Röegårds-Pärens kunde de då inte vara. Han gick aldrig med käpp i hand. För det mesta åkte han i sin trilla eller körde tvåbets med släde om föret var gott. Röegårds-Pären brukade säja, när han skröt, och det gjorde han ofta, att har man tolv hästar på stallet, så ska man inte gå som vore man en åttingsbonde.

Röegårds-Pären var rik. Han gjorde vad som föll honom in. Rättelse tog han inte ens av självaste prosten.

Gertrud kunde inte låta bli att tänka på Röegårds-Pären och alla historier som var i svang om honom.

Och du milde! Vad Röegården var stor. Aderton rum där nere och fyra på frontespisen mitt på längan. Två mot trädgården och två mot gårdssidan. Men det lustigaste var de två sidobyggnaderna, som låg i vinkel mot det väldiga boningshuset. En gång i tiden hade vinkelbyggnaderna varit undantagslängor. Men nu levde inga åldringar längre. De var döda som suttit på undantag och haft bovete, potatis, torv och ved in natura. Det var tolv år sen det sista undantagsfolket fallit ifrån. I stället beboddes de båda längorna av två kvinnor. Röegårds-Pären var ogift och en känd fruntimmerskarl. Och han kunde få sina pikar just för den sakens skull.

Tre kvinnor bodde i Röegårds-Pärens längor. Pigan blev det sällan något bråk med. Hon skötte mjölkningen i lagårn. Det skulle bli besvärligt om hon sade upp sin plats. Fast det var gott om arbetsfolk, ville ingen gärna bli mjölkepiga hos Röegårdaren för de båda hushållerskornas skull. Dessa kunde bli besvärliga ibland. I regel låg båda i luven på varann. Beroende på omständigheterna. Folket på Åsen visste alltid vem som skötte regementet av de två. Om det var Johanna eller Helena som höll spiran. Johanna bodde i den östra undantagslängan och Helena i den västra. Steg röken ur Helenas skorsten, då var det Johanna som styrde i mangårdsbyggnaden. Men bolmade det ur Johannas skorsten var det alldeles tvärtom. Byskvallret spred ut allt.

Några gånger genom åren inträffade det, att det eldades i båda undantagen samtidigt. Då kunde det mycket väl hända, att de båda kvinnorna gjorde sällskap till affären i byn. Handelsboden hos Tobias Sörensson — Gertruds far. De kunde komma arm i arm, när det var sommar, och under vintern tätt intill varandra. Helena med en röd och Johanna med en grön schal över axlarna.

En vinterdag hände det att båda två gick mot Vinie. Och båda kånkade på var sitt klädbylte. Båda hade bums bestämt, att nu fick det för alltid vara slut hos Röegårds-Pären. Aldrig mera skulle de återkomma. De störtade in på perrongen, just som det signalerades klart för tågets avgång.

— Vänta! Vänta! skrek Helena.

Trots att stinsen redan vinkat med den gröna flaggan, dröjde lokföraren. De båda kvinnorna fick sina biljetter.

När konduktören klippte dem utanför vagnsdörren, innan han öppnade, sa han:

— Tur att hon kom först, som visade på stopp! Om hon med gröna schalen hade flaggat, så hade vi då kört.

Knycka-Jerkan som kommit med tåget och just stigit av, hörde konduktörens ord och visste att föra dem vidare.

Sen dess kallades Röegårds-Pärens hushållerskor för signalflaggorna.

Det hjälpte inte, att de i fortsättningen lät schalarna stanna hemma, sedan de ångerköpta och botfärdiga redan efter en vecka återvänt till gården.

Gertrud log, där hon gick och tänkte på detta.

På nytt började hon syna spåren efter den ensamme vandraren, som måste ha gått före henne i samma riktning. Spåren såg så underliga ut. Avtrycket efter vänster fotsula var ganska långt och smalt, medan högra foten efterlämnat halvt ovala märken. Och utanför spåret syntes tydligt de runda hålen efter en grov käpp.

Det måste således ha varit en karl, tänkte Gertrud. Men varför ser spåren så besynnerliga ut?

Hon försökte följa dem. Trampa fot i fot. Stegen var så korta. Nästan mindre än hennes egna, fast hon var en grebba. Och så gick de nästan rakt. Hon blev allt mera nyfiken. Det måste vara någon som haft ärende till Röegårds-Pären. Och nu gick denne någon i riktning mot byn.

Om hon snodde på raskt, skulle hon kunna hinna fatt honom! Fast det ville hon inte, när hon riktigt tänkte efter. Bara se en skymt av honom på avstånd.

Gertrud blev varm i huden. Hon lossade schaletten och förde undan en ljus hårlock, som glänsande stack fram i pannan.

Men hur hon skyndade på fick hon aldrig se den snörräte vandraren. Avtagsvägen vid prästgården tog hans fotspår med sej in i allén.

Snön låg åter orörd och vit omkring henne.

Till vänster låg Näbbabjär. Bengt syntes inte. Den lilla glädjebarometern inom henne, som stått så högt, sjönk några streck. Skulle han inte komma?

Nu var det inte långt hem. Hon satte sej på Thimanssons stätta, sen hon med kappärmen fört undan snön. Hon kunde inte bli kvitt tankarna på den okände vandraren, som gått före henne den sista vägsträckan.

Men nu fick hon syn på Bengt. Med spänstiga steg kom han emot henne och svängde käckt sin mössa.

— Du måste ha gått extra raskt, var de första ord han sa sen de hälsat.

— Ja, du förstår, Bengt, att det var så underliga fotspår i snön. Jag blev nyfiken och trodde att jag skulle få se en skymt av han som gick före.

— Hur vet du att det var en han?

— Jo, såvida da inte var nåt skrömt eller själva Skam med bockfoten, så måste da ¹ vara en karl, för da var märken efter en käpp också.

— Såå, sa Bengt och skrattade. Då är det allt säkrast du får följe med mej.

Snabbt såg han sej omkring. Ingen syntes. Skogen stod åter tät. Han slöt flickan i famn och kysste den ostyriga hårlocken, som envisades med att krypa utanför schaletten.

De gick tysta en stund. Plötsligt sa Gertrud:

— Här är fler än vi som är ute och går.

— Vilka då?

— Ser du inte märkena efter fasantocken rakt ut i klockarbonnens pärelann?

— Kan du då inte lära dej att tala en smula vårdat! Tocke går väl an, fast tupp låter bättre och är korrekt uttryckt. Men pärelann…

Gertrud kunde inte låta bli att retas med honom just nu. Det var så löjligt med dessa tillrättavisningar, så snart de råkades.

— Tro da, svarade hon och såg lite förargat på honom.

Han förstod och ångrade sej.

— När vi blir gifta, och du kommer ut bland kultiverat folk, så ändrar du ditt uttal av dej själv.

— Kultiverat folk, upprepade Gertrud. Om du skulle använda det ordet här mitt inne i buskahiet, så skulle alla, som sett dej sen du var liten småpåg och gick i byskolan, säja, att den där skomagarens Bengt har blitt bra köpsti.

— Köpsti! Ett sånt rysligt ord. Inget vettigt folk uttrycker sej så.

— Du menar att jag ä inte vettig och inte de andra här på Åsen heller?

Gertruds ton röjde att hon kände sej sårad.

— Nu gnabbas vi inte mer, Gertrud. Men jag vill ha svar på en fråga: Vad är köpsti?

— Kan du inte räkna ut da? De har jag gjort för länge sen. Det betyder så klart att det liknar nåt som är köpt. Köpt inne i stan om du så vill. Nåt som inte hör hemma här på Åsen. Jag ska säja dej, att fast vi pratar dialekt så ä vi inte dumma, fast vi inte får studera i Lund. Här ä många av bypågarna som gott skulle kunna studera, om nån hjälpte doj. ²

Gertrud fick tårarna i ögonen. — Du hör bara när jag pratar brett. Men märker aldrig när jag bemödar mej att vara annorlunda. Men du förstår väl, att om jag skulle börja som du och tala som folk gör i stan, så skulle jag bli levande uppäten.

— Blir jag det då?

— Å, inte precis uppäten. Du ska ju bli fint folk. Läser i Lund. Men en annan…

— Du ska också bli fint folk, när jag får dej härifrån.

— Varthän då?

— Du tror väl ändå inte, att jag söker lärartjänst här i bygden. Jag skulle alltid bli Ola skomakares Bengt. Det likar mej inte. Och sen är det väl mycket trevligare att komma ut på slätten. Stora gårdar och rika bönder.

— Som da skulle betyda nåt!

— Visst gör det så. Umgänget. Och du vet, att till en lärare dras det en hel del ätbart. Bönderna friar liksom för sina ungar. Korv och fläsk vid slakterna, bröd vid bak, julostar och massor med mjölk. Så eländigt usla som lärarlönerna är så behövs det allt lite extra i huset. För nog är det för dåligt med några hundra kronor i årslön och fri ved och trädgårdsland, en tunna råg och ystamjölk två gånger om året.

— Jag vet nock! Men doj rika. Da blir partiskhet. Doj glöttar, som bär ägg och slaktade höns o sånt te läraren har möcke bätter än törparglöttarna. Deras föräldrar har inte råd. Och så får glöttarna seda, sitta menar jag, emellan.

— Torparbarnen är också som regel dummare än andra.

— Tror jag inte. Men doj får arbeta hemma om kvällarna, så doj tyar inte läxorna.

— Det är inte det som gör det. De är dumma. Den där klassen torpare och statare har gift sej genom många släktled med dumt folk. Hjon är hjon. Och när dumt folk ständigt gifter sej inbördes så blir barnen dumma. Där finns inget att göra åt det där. Tiggepågar ska ha tiggegrebbor, säjer ordspråket. Det ska så vara.

— Var står da skreved?

— Har här varit nån socialist och talat?

— Nä, men jag har tänkt själv.

— Tänk då också på att det heter: skrivet och inte skreved.

Gertrud blev både arg och skrattlysten på en gång. Det lät så lustigt att Bengt, som själv vuxit upp i fattiga förhållanden och talat bygdens språk, nu med en gång klassade ned fattigfolks begåvning och kasserade hennes eget uttal. Hon gick alldeles tyst, obenägen att svara på hans ord. När de var nästan inne i byn sa Bengt:

— Vad tänker du på?

— Ingenting.

— Prat! Man kan inte tänka på ingenting.

— Jo, de kan doj som ä dumma.

— Fram med sanningen! Vad tänker du på?

— Om du vill veta’t så går jag och tittar på spåren efter dina fötter. Ingen mer än du har gått från byn, sen snön föll.

— Mina fötter? Är det nåt särskilt med dem?

Bengt såg på Gertrud. Ett par stora tårar glänste i hennes uttrycksfulla, blå ögon, när hon svarade:

— De går från mej.

— Hur så? Vad menar du?

— Du ser väl att de pekar i annan riktning än den jag går.

— Nu är du bra dum igen. Ser du inte att spåren bakom oss har sällskap. Vänd dej om! Ser du inte märkena efter dina små fötter och mina stora?

— Bakom oss — ja! Men framför? Förklara riktigt kan jag inte. Ängslan kommer över mej, när du anmärker på hur jag pratar. Jag kan omöjligt bli precis så som du vill. Var och en får bli — ja, som den har blitt.

— Men vi kan väl försöka att få lite stil på oss själva. Det är inte till att var köpsti, som du säjer.

— Nock för att du har rätt på ett sätt, men gör de egentligen så mycket? Det bästa är väl om vi försöker att bli bättre invärtes. Och att vi tror på Gud.

Bengt ryckte på axlarna och teg.

När de hunnit fram till gården som Gertruds far arrenderade ville han ge henne en kram, men hon drog sej skyggt undan:

— Inte här, Bengt! Folk kan se oss.

— Vad skulle det göra. Du är ju min.

Men Gertrud skyndade kvickt in om grinden och uppför kökstrappan. Bengt såg efter henne. Lång och gänglig och inte precis vacker i ansiktsdragen. Men Ögonen! ögonen! De fascinerade honom på ett särskilt sätt. Var hade hon fått dem ifrån! Hennes mors var så tunga och hennes fars så envist kärva.

Bengt gick hemåt i ångertankar och med föresatsen att inte mera såra henne för hennes sätt att vara och tala. Och religionen skulle hon få behålla. Egentligen var det bra med lite religion också. Måttlig religion klädde ett fruntimmer, bara det inte gick till överdrift.

2

Det var endast få ställen på Åsen som erbjöd god utsikt. Skogarna skymde överallt. Själva byn låg samlad i kyrkans närhet på ett nästan skrämt sätt. Det var som om alla husen känt sej som hökrädda kycklingar och därför trängt sej samman. Inom hörhåll för kyrkklockans klang och i blickfång av templet hade människorna genom sekler erfarit en viss trygghet mot onda andeväsen som rörde sej i mörknätter.

Gertruds far arrenderade ett sergeantboställe mitt i byn. Jorden var delvis mycket stenig och svårskött, men arrendet var lågt. Dessutom hade han en handelsbod vid sin gård med de allra oumbärligaste nödvändighetsvarorna. Där fanns mjöl och gryn, socker, kaffe, såpa och tobak. Men ganska snart kom nya varor, som lagrades i boden och mjölkammaren intill denna. Det doftade av saltad sill och fotogen, snus och bröd, anis, fänkål, kardemumma och härliga tobaksbussar. Ingen fäste stort avseende vid om en mus stack upp huvudet ur mjölbingen och kilade ned i ett hål innanför boddisken.

Besvärligast var det då det nya mått- och viktsystemet infördes 1878. Kunderna trivdes bäst med lod och skålpund, kannor stop och alnsmått. Det hände över tio år senare att någon torpare kunde komma in i handelsboden och begära en meter snus. Han fick sin dosa full och gick hem förnöjd över att han kände och kunde klara ut de nya begreppen.

Handelsboden hos Tobias Sörensson var ortens nyhetscentrum. Kunderna fann sej bäst till rätta om de fick vänta en stund. Då fick de tillfälle att med varandra ventilera vad som hänt i bygden.

Två gånger i veckan kom posten. Handelsboden var inlämningsstället och avhämtningsplatsen. Ofta var man två eller tre familjer om samma tidning. De lästa exemplaren gömdes sedan noga. En gång vart kvartal, eller någon gång efter en månad, delades de gamla tidningarna mellan ägarna. Särskilt nyttiga var de att lägga på karahyll och vaskbord eller sommartiden på öppna spisen, när inte eld dagligen underhölls. De var också bra under mjölkbunkarna i spiskammaren. Enda olägenheten var, att de pigor som kunde läsa, förstörde så mycken tid med att stava igenom månadsgamla nyheter kring händelser ute i stora världen. Men detta fick tålas. Det var så fint med tidningar på hyllorna i stället för naket trä. Lite skryt med att man själv följde med sin tid och inte behövde höra allting från andras läppar.

Socknens första skola låg ingrävd i en sandbacke. Jordvåningen inunder var fattighus eller stackalestua, som man sa’ i byn. Barnen undervisades i våningen över. Där bodde också läraren. Ett rum och kök. Skolsalen var familjens sängkammare. Det gällde att få stuvat in bäddarna på vinden innan skolbarnen kom. Rummet innanför köket var bara ett litet kyffe, som inte tålde att belamras med dynor och fällar under dagen. Läraren eldade själv i skolan. Men i början på åttiotalet byggdes en ny skola med två rum och kök till läraren, och hela det gamla utrymmet togs i anspråk för fattigvården, om den nu förtjänade ett sådant namn.

Den nya skolan låg ganska nära den gamla. Byfolket menade, att när socknen förut ägde tomten, så borde den utnyttjas. Och så vann man ännu en sak. Det var gagneligt för barnen att se hur illa ställt fattighjonen hade det. Ungdomen lärde sej då att bli tillvaratagsam med Guds gåvor och de slantar de framdeles komme att förtjäna. Lärdomen från skolan kunde de mycket väl vara förutan med undantag av Luthers katekes och hustavlan. Men åskådningsundervisningen från stackalestuan var i allo nyttig och väl värd att beakta.

Förresten hade det krånglat till sej med skolundervisningen just denna vinter i nådens år adertonhundraåttioåtta.

Läraren i socknen föll hastigt ifrån. Stackaren! Han hade svultit så mycket i sin ungdom och blivit undernärd. Det var väl sviterna av detta som han aldrig riktigt övervunnit.

Några menade att det berodde på gamla synder. Det viskades efter hans död, att den Onde slet honom så svårliga innan han gav upp andan. Men sådant visste man inte med säkerhet. Han hade varit en tvärvigg för det mesta. Nåja! Nu var han borta och församlingen måste mitt under läsåret välja en ny lärare.

Prästgården låg vid andra sidan om kyrkan. Prosten var en ovanligt lärd man. Det märkligaste var att han sympatiserade med de frikyrkliga till bekymmer för hans ämbetsbröder i kontraktet. Prostens anseende var gott. De frireligiösa gick i kyrkan för prostens skull och de andra för att det hörde till god sed. Efteråt kunde man råka bekanta på kyrkbacken och om man hade tur bli inbjuden på kyrkkaffe hos någon av dem.

Men de gammaldags kyrkofromma sökte sig hem för att pröva om övrigt husfolk verkligen läst Luthers postilla eller Arndts Sanna kristendom. Ett förhör skadade inte.

Dagen efter Gertruds sammanträffande med Bengt vid Näbbabjär var en söndag. Hon stod ute på verandan och borstade Tobias ytterrock. Det skulle bli sistmässa, men Gertrud ville ha kyrkkläderna färdiga i god tid.

Med ett vigt språng hoppade Bengt över gärdesgården i stället för att söka upp grinden.

Gertrud ryckte till.

—Så du skräms.

— Blev du rädd?

— Närapå.

Han gick fram till henne och lade sin arm runt hennes axlar.

— Du är väl inte förargad på mej längre?

— Nej, svarade hon. Och glädjen lyste ur hennes ögon.

Hon teg med att hon legat vaken halva natten för hans ords skull under gårdagen.

— Du Gertrud! Nu vet jag vem Skam var, som du såg fotmärken av i går.

— Som du snackar!

— Jag bara återger dina egna ord. Minns du inte karlen med bockfoten? Fast de märkena var allt för kraftiga för att kunna vara av en bockfot.

— Det var ju så klart bara som jag skojade. Nå! Vem är han då?

— Den nya skolläraren, om han nu blir vald. Han var inne hos prosten i går, sen han förut varit hos Röegårds-Pären och pratat in sej. Du förstår, det gäller alltid att stå väl till med de stora.

— Men varför var märkena i snön så konstiga?

— Han är låghalt. Och så har han klumpfot. Somliga säjer att han blivit sådan efter en konstig sjukdom, när han var liten. Nåt som doktorn inte begrep sej på. Andra säjer att han är född sådan. Det kvittar ju vilket. Som det är, så är det.

— Hur gammal karl kan han vara?

— Så frågar alla grebbor i din ålder. Sen blir det annat.

— Hur så?

— Jo! När de nått så där en tjugofem så säjer de: Vad är han? Och sen de kommit upp till de trettio så låter det så här: Var är han?

— Fy skäms, Bengt! Så har jag aldrig tänkt…

— Nej, avbröt han. Det behöver du ju inte heller.

— Jag har ju dej, sa hon tillitsfullt.

Bengt kände sej smått skamsen inför den odelade tro på honom som hennes ord röjde. Skuldmedvetenhet tittade fram ur en skrymsla i själen. Den tog form av två bruna kvinnoögon och ett kolsvart hår. Ett ögonblick skymde detta utsikten mot det ljushåriga, lenhylta på verandan.

Han skulle just säja något, när en pojke i de första tonåren stormade fram genom dörren till storstugan och kvickt kom bakom Gertruds rygg. Två händer för hennes ögon:

— Geda ³ vem da ä?

— Lovisa! svarade Gertrud, fast hon tydligt kände att det var broderns fingrar. Hon nändes inte genast gissa vem det var. Därför grep hon till med systerns namn.

— Nix du!

Häftigt vred hon sej om och hamnade i famnen på Olle, sin lillebror. Han svängde Gertrud runt.

— Jag skulle hälsa frå Lovisa att du skulle sno på, så att du kunde hjälpa henne skala pärorna te middan.

— Jag kommer! Jag kommer! sa hon och gjorde sej lös.

— Då hjälper jag till, hördes Bengts röst.

Ögonblicket därefter var han inne i köket. Detta var stort och rymligt. En lång trävask. Karahyll med lerfat