Knivens egg

By Kjell E. Genberg

Robert är i det våldsamma Hälsingland där en järnväg dras fram. Han håller på att förlora sin fästmö då hennes far skickar bort henne för att slippa få en rallarbuse i familjen. När han drabbas av en mystisk åkomma får han hjälp där han minst anar det. Den mytomspunne mördaren Kniven i Delsbo blir hans vän och visar den magiska sten i skogen som kan bli räddningen – om trolldomen inte dödar honom först. En berättelse om kärlek, hat, starka passioner, våld, trolldom och i botten ett arbete som kan kosta liv.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 31, 2023
• ISBN: 9788728591871

Book preview

Kjell E. Genberg

Knivens egg

SAGA Egmont

Knivens egg

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591871

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

I forna dagar hade troll och jättar regerat i landskapet vid den södra norrlandskusten. När människorna kom som intränglingar slog regenterna tillbaka. De försvarade guldet och ädelstenarna i sina mörka berg, dolde sina skogars hemligheter.

Dock blev det en ojämn kamp. Människorna gav sig inte. De kom med nya tider, nya idéer och tankar, och de var obevekliga.

Troll och jättar skuffades undan och blev sittande i sina hålor, där de slickade såren och smidde hämndplaner.

Järnvägsbygget från Ljusdal hade nu nästan hunnit ända fram till Näsviken, den plats där det var meningen att banan skulle länkas samman med den än så länge smalspåriga järnväg som fortsatte till Hudiksvall, och som när den byggdes varit Sveriges nordligaste i sitt slag. Vid Fredriksfors, öster om Delsbo, hade banan stakats ner mot sjön Södra Dellen till en plats som heter Sandudden och därifrån följde järnvägen sjöstranden i flera kilometer fram mot bergsklackarna strax före Näsviken.

Hittills hade arbetet gått ganska lätt. Pinnmo skyfflades undan, vallen byggdes och några svåra skärningar handlade det aldrig om. Men bekymren började där de två tunnlarna skulle byggas.

– Skärningen före första tunnelmynningen kommer att bli besvärlig, sade Calle Lusth till Robert Stark. Du kommer att få göra skäl för rallarnamnet, Starka Småland.

Robert Stark såg på stenåsen där det mesta skulle bort för att rälsen måste fram mot bergväggen och platsen för tunneln. Han log mot Calle Lusth. Besvärligt! Jo, visst kunde det bli besvärligt, men det handlade ändå bara om kroppsarbete. Sådant slit var ingenting mot det Robert tvingats uppleva de senaste månaderna.

Bara åtta veckor tidigare hade han frikänts för dråp nere i Småland, sedan han under stor uppståndelse hämtats av Ljusdalspolisen vid en logdans i Delsbo. Innan dess var han på flykt undan rättvisan, vars våg inte alltid väger så jämnt, och samtidigt på jakt efter det enda vittne han hade. Egentligen tvivlade Robert på att han skulle ha klarat sig undan bödelsbilan om det inte varit för kronolänsman Pehr Söderman i Delsbo. Den hedersmannen hade trott på honom och när vittnet Hanna-Brita Hansson togs om hand av honom började saken redas ut.

Den verklige dråparen dömdes till döden, men så vitt Robert Stark visste hade han överklagat domen, och hade goda möjligheter att bli benådad och få livstids fängelse. Men att bli frikänd av domare och rätt var en sak. Att få bort misstankarna hos medmänniskor var en annan. Om polisen kom och grep någon hade de säkert sina skäl.

En av dem som inte trodde att det kunde ryka utan att brinna var handelsman Eberhart Jonasson i Sörvena. Robert träffade hans dotter Gudrun på logdansen och både tösen och fadern hade sett hur Ljusdals polischef i spetsen för en mängd uniformerade män slitit med sig den unge rallaren till häktet.

Robert fann den gången att det var något alldeles speciellt med Gudrun. Han var inte okunnig i umgänget med kvinnor. Tidigare hade han haft en fästmö i byn hemma i Småland, en kvinna som han varit nära en gång. Men hon blev förförd av dråparen, som velat locka Robert i en fälla för att komma över torparsonens marker. Vetskapen och insikten om vad hon gjort hade fått henne att förlora förståndet. Nå, läkarna på den institution där hon satt kallade orsaken för annat, men folket i trakten hade sin åsikt klar.

Under flykten träffade han en zigenarkvinna som hette Elisaveta och de kom att leva samman under en kall och slitsam vinter. Mellan dem blev det slut innan han träffade Gudrun, och Elisaveta hade gift sig med en rallare från Hudiksvall som hette Vilhelm Brunskog. Nu bodde båda i utkanten av staden med de två fjärdarna och Vilhelm var med i ett av de lag som arbetade med bygget vid Näsviken.

Men Robert hade aldrig känt något så innerligt, så hemsökt och så härligt som när han träffade Gudrun och första gången höll henne i sina armar i dansen. De hade vandrat tillsammans i det mjuka kvällsljuset ner till sjön och där hade de pratat länge.

Hon förstår mig, tänkte Robert. Hon har sagt att hon vill finnas med i min framtid. Hon har lovat att följa mig till alla kommande järnvägsbyggen, se mig förkovras, bli någonting, delta i ett arbete som är viktigt.

Fadern hade emellertid sagt stopp och belägg. Han skyllde på just detta att det inte förekommer rök utan eld. Den som blir gripen av polis och omtalade som mördare blir inte vit i själen enbart av att frikännas. Blotta misstanken är en besudling som är svår, för att inte säga omöjlig att tvätta bort.

Fast det fanns de som menade att handelsmannens inställning infunnit sig av helt andra skäl. När rallarlaget arbetade på västra sidan om Delsbo hade Eberhart Jonasson haft stor omsättning på sina varor. Hans väldiga hästhandlarplånbok fylldes med sedlar i alla läderfacken och han började se sig själv som en rik man på väg att bli en mäktig person i socknen. Nu hade järnvägen dragit vidare och hans varor blev hyllvärmare. En handlare i Fredriksfors hade snabbt sett till att ta över affärerna med rallarna och var nu på väg att få sin pung fylld med pengar och huvudet surrande av tankar på framtida lokal mäktighet.

Robert hade bara träffat Gudrun en enda gång sedan han kom tillbaka till Hälsingland. De hade vandrat längs en skogsstig i Sörvena och pratat och kyssts så länge att eftermiddagen övergick till kväll.

– Om jag blir med barn ger far med sig, hade Gudrun sagt. Hellre än att skämmas för en oäkta unge låter han oss bli ett par inför både Gud och prästen.

Hon tog honom i handen och ledde honom till en solvarm glänta där några ljusa, fagra björkar håll granskogen på avstånd. De satt tillsammans i det mjuka gräset. Moln seglade över en mjukt blå himmel högt ovanför dem och hon sade att hon ville, att hon var redo för honom. Det var ju meningen att det skulle bli de två, nu behövde det bara lite hjälp på traven.

Han ville också, det var inte där bekymret fanns. Någonting hade hänt honom, något som han absolut inte ville tala om, allra minst med henne, allra minst just då.

Självklart missförstod hon och började gråta, snyftade att det var han som inte ville ha henne. De förklaringar han kom med var både krystade och dumma och det dröjde en god stund innan hon åter trodde på bedyrandena att han älskade henne.

– Du hör inte på, Starka Småland! sade Calle Lusth och knackade honom lätt på axeln med sitt släggskaft. Vad funderar du på?

– Ingenting … ingenting särskilt, svarade den unge mannen.

– Jag undrar det, sade lagkamraten och bröt ut i ett frustande skratt. Jag vet nog var skon klämmer, eller rättare sagt att det inte är i din sko det klämmer.

– Sluta! Jag är inte på humör för skämt, Calle.

– Att en handlare inte vill bli svärfar, åtminstone inte din svärfar, är väl inget att hänga läpp för.

– Vad vet du om det?

– Lika mycket som alla andra. I det här sällskapet sprids nyheter nästan lika fort som rykten. Men det är bäst att du spottar upp dig, Starka Småland, annars kan du bli av med rallarnamnet lika fort som du fick det.

Robert Stark åstadkom ett snett flin och tänkte tillbaka till en av de första dagarna längs banan. Han och de andra i laget hade stått i grustaget i Kalahea utanför Hybo och begrundat en väldig sten som låg i vägen för arbetet. Basen var som vanligt snål med dynamiten så de fick ge sig på stenen med släggorna.

Antagligen var bumlingen sprucken fast det inte syntes utanpå. Roberts första slag var rejält hårt, för han hade krafter i kroppen, men han hade inte räknat med att stenen skulle gå i stycken. Det gjorde den emellertid och Robert blev i ett hastigt ölkalas vederbörligt omdöpt till Starka Småland. Sedan dess hade han i stort sett sluppit att korpa och sköta skottkärran. Hans krafter togs i anspråk där de bättre behövdes och eftersom Robert hade ett gott huvud lärde han sig snabbt svårare arbetsuppgifter.

Nu tittade han på den knaggliga stenåsen som hejdade byggets framfart och begrep att han inte skulle slippa ifrån att hacka och spetta.

– Får vi ingen dynamit här heller? undrade han.

– Jo, fast inte med detsamma, svarade Calle Lusth och spände musklerna. Det blir att ta till handkraften i början.

Robert betraktade kamraten. Calle Lusth var en verklig kraftkarl han också. En väldig man med fyrkantigt ansikte och breda axlar. En ljusgul lock hängde ner under rallarjenkisen, det yrkessignum som utgjordes av en svart, bredbrättad hatt. Då och då måste Calle lätta på hatten för att fösa upp locken, men det var en envis hårtott som ideligen ville ner igen så att den skymde sikten för de blå ögonen. Lusths näsa satt en aning snett efter en uppgörelse han haft i en barack några år tidigare. över blåblusen hängde en storväst, hans kraftiga vadmuskler spände ut ett par grå mollskinnsbyxor. Nu stod han stadigt med båda stövlarna förankrade i marken och stirrade på all sten som måste bort.

– Jag hämtar spett och kilar, sade Robert Stark.

Skärningen blev oerhört hårdarbetad. Meningen var att man skulle korpa sig in så att bergväggen blev alldeles lodrät och därefter togs korparna fram igen för att få bort mera vid schaktets botten.

Men det var som förgjort. De högg in med spett och korta borrjärn, men ingenting tycktes bita på gråberget. Stål vässades om och om igen, men bara efter några slag med de tunga släggorna hade eggarna blivit slöa och måste filas och slipas än en gång.

Sången steg ur omusikaliska strupar:

Här kommer ettan, sjung faderi

Ettan slår, och sjung faderi

Så kommer tvåan, sjung faderi

Tvåan slår, sjung faderi.

Fast det hjälpte inte det heller. Släggskaften bröts och det blev mest bara vitaktiga repor i det grå urberget.

– Det är Blacksåsfrun som hindrar oss, sade de rallare som kom från bygden och visste vilka krafter de hade att kämpa emot.

– Tok heller! svarade Vilhelm Brunskog. Blacksåsberget ligger långt härifrån. Den trollkäringen har inget med den här knallen att göra.

– Säg inte det, fick han till svar. Blacksås fortsätter mot Svedjaåsen och sedan till Gluggberget och Drakberget. Det är samma sten i allihop. Tänk på hur det har gått för dem som letat guld i Blacksås. Om det här hör ihop kan inte Blacksåsfrun veta att vi bara vill göra hål för järnvägen. Hon skyddar sina rikedomar.

Den gamla hotfulla sägnen fick rallarna att rysa. Flera av dem hade varit vid det väldiga berget Blacksås, som vid sin ena sida har en väldig spricka. Den har funnits sedan urminnes tider och vidgas varje vinter av sprängande is. Det har länge talats om att en dag skall berget delas och enda sidan falla. Då kommer rikedomarna i dagen, men inte förr.

Sägnen berättar också att trollet Gruvfrun vid Falu koppargruva en gång sagt: Visst är jag rik, men min syster på Blacksås är mycket rikare.

Det fanns folk som sett Blacksåsfrun. Några hade beskrivit henne som mycket storvuxen och sagolikt vacker. Men det fanns också de som menade att hon var rysligt ful, med utseende som ett gammalt troll. Men de som sett henne mådde inte bra efteråt. Om de inte dog en hemsk död blev de krymplingar eller vansinniga resten av livet.

– Det där är inget annat än skrock, sade lagbasen Pelle Grytt till sina män. Vi har bara stött på hårdjobbad sten. Jag har skickat efter geologerna.

– Geologer är bara människor de också, knorrade rallarna. De kan inget göra mot trollen.

De kunniga män som kom och undersökte stenen var sannerligen inget annat än människor. De hittade ingenting annat än vanlig gnejs och vanlig granit. Det var inget konstigt alls med gråberget.

– Ni får hugga vidare, sade de och återvände till Hudiksvall.

Nya försök gjordes, men det var lika stopp som tidigare. De karlar som avdelats att vässa verktygen slet så svetten lackade, trots att det blåste en kall vind från södra Dellen. Forkarlarna fick vänta. Ingenting fanns att lasta på deras kärror.

Robert Stark gick bort till en av dem. Han hette Alvar Yxberg och kom från den del av Delsbo som heter Bobygden och ligger närmast det trolska Blacksåsberget. De kände varandra väl. Utan Yxberg skulle Robert knappast ha varit i livet. Under flykten undan lagen hade han och zigenerskan Elisaveta hamnat i snöstorm inne i Upplands vida skogar. Om inte Alvar dykt upp med sin häst skulle de ha frusit ihjäl. I stället tog den krumme, piprökande mannen hand om dem och gav dem husrum den vintern. Robert hade fått betala logiet genom att bli hjälpkusk i forkaravaner mellan Hudiksvall och Trondheim. Nu körde Alvar Yxberg åt järnvägsbolaget och tvivlade på att hans gamla yrke var så mycket värt längre när den nya tiden kommit och tågen skulle frakta de laster han livnärt sig på i så många år.

– Vet du vad man kan göra åt det här? frågade Robert. Vi kommer knappt in i stenen.

– Det finns mycket mellan himmel och jord, svarade Alvar och sög på sin järnpipa. Om Blacksåsfrun fått för sig att bolaget är ute efter att öppna delar av hennes skattkammare så får ni det besvärligt. Men det finns en gammal kvinna vid Svartvallen som sägs kunna prata med trollet. Jag är ändå på väg hemåt, för här ser det inte ut att bli något fraktat den närmaste tiden, så jag kan be henne ta en pratstund med Blacksåsfrun. Men det är inte säkert att det lyckas.

Robert vinkade Calle till sig och förde Alvar Yxbergs förslag vidare.

– Om det lyckas skall jag prata med Pelle Grytt, sade Calle. Han kan möjligen utverka någon slags ersättning till den här kvinnan.

– Blacksåsfrun har kanske skatter gömda här vid Dellens strand, svarade Yxberg allvarligt. Om hon får veta att ni inte är ute efter dem, utan bara vill igenom, så är det tänkbart att hon flyttar på dem. Jag hör av mig så fort jag kan.

Han vände hästen och körde därifrån. Rallarlaget gjorde ytterligare försök att tämja skärningen, men resultatet var lika nedslående. När solen sänkte sig över den stora sjöns allt mörkare vatten återvände männen till sina baracker. De var trötta, inte bara för att de arbetat så hårt, utan för att de misslyckats.

Tidigt nästa morgon kom banbyggets högste chef, majoren H.E. Lundberg till arbetsplatsen. Han fnös bara när han fick höra talas om att det var trolldom med i spelet.

– Vi kan inte dra ut på det här, sade han skarpt. Vi har en tidsplan att följa. Går det inte att göra skärningen med handkraft får vi ta till starkare saker. Jag har gett order om att skicka hit några lådor dynamit.

Pelle Grytt anlände tillsammans med dynamitlådorna efter bara någon timme. Han var svart i ögonen. Tydligen hade han fått en utskällning av dem som bestämde över honom, och nu var han inte sen att i sin tur trampa neråt.

Han drev männen hårt. Första matrasten kortades till mindre än en kvarts timme och elvakaffet försvann helt och hållet. De tunga moln som gjort Dellens vågor svarta hade dragit förbi och solen strålade ner från en himmel som var så ljusblå att det nästan gjorde ont i ögonen att se på den.

De första dynamitsalvorna lyckades ganska bra. Sprängsten flög över den lilla knallen trots att man lagt över ordentligt. Det berodde på att man gjort laddningarna större än vad som brukade rekommenderas. Här skulle tid tas igen.

Forkarlarna började fylla sina vagnar. Robert tittade efter Alvar Yxberg, men den gamle kamraten syntes inte till.

Rallarna kom ner en bit i skärningen, men berget var fortfarande lika svårt att bemästra. Den bit som sprängts ur nådde inte på långa vägar ner till den nivå där skenorna skulle ligga. Men Grytt skickade upp folk till kanten där spetten började hamra mot gåråberget. Så fort man fick upp en liten spricka slogs kilar in och sprickan vidgades.

– Dit med lunnorna! skrek Pelle Grytt.

Femton man gick upp på krönet. De långa trälunnorna kördes ner mellan spett och kilar och karlarna bände och vred så att de nästan kräktes av ansträngning. Det var meningen att väggen skulle rämna jäms med kilarna, men av detta blev intet. Berget stod emot, hur mycket mannakraft som än sattes in.

– Vi måste spränga igen, suckade Grytt. Calle Lusth tar med sig dem han behöver för att få bort den förbannade bergväggen!

Lusth hämtade dynamit på vagnen. Sedan vinkade han till sig Vilhelm Brunskog.

– Jag behöver folk som drar i lunnorna, förklarade han. Det får du, Orm-Olle och Skånska Lasse göra. Eftersom vi inte har lyckats borra upp ordentliga hål för dynamiten för jag försöka packa den så gott det går längst nere i sprickan.

Det var ett svårt och farligt arbete att ladda i ett sådant läge. Calle fick hjälp av Robert Stark att kila in tändhattarna på lagom avstånd från varandra i den deg av nerkörda dynamitgubbar som fanns i sprickan. De rullade undan stubinen och gjorde sig redo att tända.

– Nu kan ni backa undan, gubbar! ropade han till männen på krönet. Sedan tänder jag … Det är tre minuters brinntid på stubintråden.

Han satte tändstickorna till stubinändarna, höll dem tätt samman och sedan rev han eld så att alla ändar tändes samtidigt.

– Eld i berget! vrålade han.

Smällen kom innan han hunnit flytta på sig.

Den första dynamitladdningen fyrade av långt innan stubinbranden nått fram till tändhatten. Ögonblicket därefter dånade ytterligare tre smällar och det stod en eldslåga rätt upp mot himlen. Upp ur den människogjorda sprickan flög stora stenar i vida bågar. Tryckvågen gjorde att både Robert Stark och Calle Lusth kastades in i ett snår, tio meter från skärningen.

Men det var mer än sten som flög i luften.

Rallarna som tagit skydd för smällen vrålade av skräck och fasa när de såg tre kroppar virvla runt intill eldslågan. Ekot från dynamitexplosionerna tog död på dunsarna när männen föll till marken.

Sedan rusade alla fram. Robert och Calle kravlade fram ur snåret och sällade sig till de övriga.

Pelle Grytt var en av de första som kom fram. Han tittade ner på de förvridna, brända manskropparna som låg på sprängsten och pinnmo. Han hade