Lyckans höjd

By Kjell E. Genberg

Lyckans höjd är namnet på ett hus med vackra kvinnor som kommit för att ta hand om rallarnas lediga tid – och deras pengar. Det visar sig att huset drivs av ett par gamla bekanta till Robert, nämligen Elisaveta och Catharina. När de ber om hans hjälp och skydd mot sina hämndlystna bröder flyttar Robert in i huset. Det händer mystiska och skrämmande saker denna vinter i Ångermanland. Den gamle rallaren Kalle Knonski, som skadats och fått sparken från järnvägsbygget, blir mördad och om nätterna försöker någon elda upp huset på höjden. Och Robert får mer bekymmer när hans före detta fästmö mystiskt försvinner. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 31, 2023
• ISBN: 9788728591840

Book preview

Kjell E. Genberg

Lyckans höjd

SAGA Egmont

Lyckans höjd

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591840

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Dagen var slut. Det enda som återstod för människorna inne i baracken var att berätta för varandra om den dag som gått. Dock fanns det inte mycket att säga. Den här dagen hade varit precis likadan som alla andra den senaste veckan. Det snöade fortfarande, fast inte lika mycket som när snöfallet började på söndagsförmiddagen. Nu låg ett tjockt, vitt täcke över nejden och fick landskapet att verka isande dött.

Kallt var det också. Hela Ångermanland tycktes förvandlat till ett Nifelheim, isens och köldens hemvist.

Vintern hade kommit ganska tidigt. När bron vid Forsmo blev färdig hade redan de första drivorna täckt marken, men så kom en mildperiod och det var under den som barackerna flyttades. Den nya boplatsen för de rallare som fanns kvar låg en bit från älvstranden ungefär en mil från Sollefteå.

– Bolaget betalar de nya barackerna, hade ingenjör Albrektsson sagt. Men ni får inte bygga mer än två och de får gå på högst hundratio kronor styck i virkeskostnader.

– Det är då själva fan! protesterade då Fabian Bleking. Jag vet ju att ingenjörskontoret ni har byggt där nere har kostat det dubbla. En rallare fryser lika mycket som du, Albrektsson. Lägg på några tior så vi åtminstone kan isolera ordentligt.

Ingenjören hade sett oförstående på Fabian.

– Passar det inte så är det bara att lämna in arbetsboken, sade han. Bolaget har regler och de reglerna skall följas.

Det hade blivit rätt bra i alla fall. Robert Stark lyckades prata omkull ingenjör Albrektsson så pass att de fick låna bolagshästen och några slädar och sedan de byggt en kvarts barack med nytt virke kunde de börja riva sitt gamla viste på andra sidan älven.

Det var visserligen ont om utrymme i nybygget, men de behövde inte trängas i det lilla rummet särskilt länge. Rallarna kunde arbeta snabbt om det knep och Calle Lusth var en pådrivande och skicklig bas. Efter tio dagars byggnation stod två, i deras tycke, riktigt ståtliga hus på den nya platsen.

Då hade de så pass mycket medel till godo att de kunde isolera kockan Tasklösa Maris rum riktigt ordentligt och med en ny norskspis inne i matsalen hölls värmen där också. Det var bara en enda gavel i lagets sovbarack som inte blev bra. De spelade kort om vem som skulle få britsen just där och Härjedals-Roland förlorade. Han klagade förstås.

– Nu har håret frusit fast i väggen igen, gnölade han en morgon. Det här går inte!

Men det gick. Gubbarna gick ut med skovlar och skottade upp snö mot gaveln. Det isolerade så pass att Härjedals-Roland till och med kunde flytta tillbaka dragspelet till sin del av baracken. Det hade bara blivit lite ostämt, men det var det ingen i laget som brydde sig om. De tyckte att Rolands låtar lät lika bra som förut. Fast de menade att han spelade lite väl ofta nu när de inte hade något att göra om dagarna.

– Lite lugn och ro skulle inte skada, påpekade Pelle Lövis då och då när en sprittande melodi hindrade honom från att läsa tidningen riktigt noga. Jag kan inte stampa takten och hålla pekfingret på rätt rad samtidigt.

De hade bara bott någon vecka på det nya stället då dråpslaget kom. Robert Stark var på väg från utedasset och hade samtidigt passat på att ta med sig en börda ved till kaminen när han fick se Albrektsson komma in på gårdsplanen. Ingenjören såg vred och allvarlig ut, som om han kämpade sig till en beslutsam attityd. Det bådade inte gott.

– Samla allihop i matsalen, befallde ingenjör Albrektsson. Jag har ett besked till er.

Robert bar in veden och värmde sina blåfrusna skinkor mot kaminen medan han förde ordern vidare. Några minuter senare var hela laget, med kocka och allt, samlade i matsalen. Mari tände fotogenlampan och alla väntade på vad Albrektsson hade för nyheter att komma med.

Ingenjören verkade ha svårt att komma till skott. Han harklade sig och trampade på stället.

– Jag är ledsen över att behöva komma med ett besked som detta, sade han till sist. Men faktum är att nu är ni klara er bäst ni kan resten av vintern. Det har kommit så mycket snö och är så djävla kallt att det inte går att utföra något arbete på bandelen ner mot Sollefteå längre. Den är projekterad och klar så långt och bolaget hade hoppats kunna hålla er i gång under vintern. Men, som sagt, det går inte. Jag har fått order att avskeda er allihop.

Tasklösa Mari hade suttit i hörnet nära norgespisen som var så glödhet att den nästan vibrerade. Nu reste hon sig och gick fram mot ingenjören med bestämda steg. Hon knuffade undan Grästorps-Olle och Modde, som råkade sitta i vägen och ingenjör Albrektsson bleknade ännu mer och började backa mot bortre gavelväggen. Mari, som egentligen hette Rus i efternamn, kunde se skräckinjagande ut när hon ville – och det ville hon tydligen nu. Det fanns inget i den bastanta varelsen som tydde på att hon egentligen kom från en adlig finlandssvensk familj från början. De fina maner hon lärt sig i ungdomen glömdes bort under de många år hon som forkvinna kuskat runt med häst och last på knappt farbara vägar I det yrket hade hon lärt sig hur man handskades med vrenskande manfolk och det syntes tydligt i hennes ögon att hon just nu uppfattade Albrektsson på det viset.

När hon lutade sig över honom vred han sig som en mask.

– Du tänker väl inte slå mig, Mari? viskade han lågt.

Det fick henne att skratta och skrattet löste upp de bistra anletsdragen så att hon inte längre såg ut som ett mäktigt och farligt bergtroll.

– Nej, det överlåter jag åt rallarna! svarade hon. Om de får för sig att du är förtjänt av stryk tänker jag inte hindra dem. Men jag vill veta hur bolaget tänkt sig att vi skall klara vintern utan några inkomster.

– Det tror jag inte någon har tänkt på, stönade Albrektsson.

– Vi kan inte gärna ta oss härifrån heller, fortsatte Tasklösa Mari obönhörligt. Om du gett oss det här beskedet tidigare hade vi kunnat dra söderut och kanske fått arbete där. Men nu sitter vi där vi sitter.

– Ni får bo kvar här! skyndade sig Albrektsson att lova. Och jag tror inte att bolaget kommer att kräva hyra av er för det.

– Tror? frustade Mad. Varken du eller vi är religiösa nog för att klara oss på en tro allenast! Det där vill jag ha skriftligt på så det inte kommer surt efter.

Ingenjör Albrektsson hade nu blivit så vit i ansiktet att Modde viskade till Bleking att de aldrig skulle hitta honom om han hamnade ute i snön.

– Jag har ingen rätt att skriva på sådana papper, sade ingenjören.

Tasklösa Mari räckte ut handen.

– Välkommen i laget i så fall, sade hon och grep hans hand och skakade den.

– Vad menas?

– Att du inte kommer härifrån innan du gett oss skriven garanti på att vi får bo här hyresfritt i vinter, förklarade den storvuxna kockan. Det blir kanske tråkigt för dig, men så är det.

Ingenjören såg sig om. Alla ansikten i rummet var riktade mot honom. Blickarna var bistra och allvarliga.

Albrektsson blev plötsligt medveten om att han hade målat in sig i ett hörn.

– Var finns det papper och penna? frågade han. Jag får ta det på mig om bolaget skulle börja bråka.

– Men det räcker inte, sade Tasklösa Mari. Vi vill ha garantier för att vi får ta vedbrand ur skogen vid järnvägslinjen utan kostnad. Det är ingen mening med att bo gratis om vi fryser ihjäl på kuppen.

– Det begriper jag också, sade Albrektsson och lät lättad över att kraven inte var värre. Det här är ett av bolagets bästa lag. Ni kommer att få nytt arbete igen så fort bygget kommer igång till våren. Och ingen har användning för folk som frusit ihjäl i mellantiden.

Robert Stark hade hämtat papper och penna inne hos sig. Nu räckte han skrivattiraljerna till ingenjören som satte sig vid matbordet för att formulera löftena.

– Är det någon skillnad om vi svultit ihjäl? frågade Robert syrligt.

– Nu skall du inte vara dum, Starka Småland, sade ingenjören. Ni vet allihop vad ni gett er in på. Järnvägsbolaget sysslar inte med fattigvård. Ni får betalt när ni arbetar, men inte annars.

Han plitade ner några meningar på pappersarket och skrev under med en slängig namnteckning innan han räckte dokumentet till Mari. Hon läste igenom det och nickade.

– Alltid något, sade hon sedan.

– Jag kan inte göra mer, urskuldade sig Albrektsson. Jo, kanske ändå. När jag åkte hit såg jag några älgar gå och beta av höstslyet nere vid älvbrinken. Det är mycket mat på en älg …

Han tryckte fast pälsmössan på huvudet och knäppte skinnrocken innan han med fasta steg och rak i ryggen lämnade rummet. Modde gned bort frostrosorna från fönstret. Genom rutan såg han ingenjören smacka åt hästen och köra iväg från gårdsplanen i riktning mot Sollefteå. Sedan reste han sakta på sig och rev med fingrarna genom håret.

– Må dä, muttrade han och gick ut han också När resten av laget en stund senare lämnade matsalen för att återvända in till den varmare baracken såg de honom försvinna bort längs vägen i sällskap med den slädförspända bolagshästen och han bar bössan över axeln.

– Albrektsson är egentligen ingen skitstövel fast han är bolagets man, sade Grästorps-Olle till Robert Stark. Eller vad tycker du, Starka Småland?

– Jag har träffat på värre, erkände den unge smålänningen. Men jag undrar hur vi skall klara oss utan inkomster genom en hel smällkall norrlandsvinter.

Inne i baracken kastade sig Robert ner på britsen. Han kände sig mer besviken än han ville visa. Under de senaste månaderna hade han avancerat till lagbas och han tyckte själv att han skött det arbetet med den äran. Visserligen hade han fått dela titulaturen med Calle Lusth men han hade trots allt bevisat att han blivit något mer än en vanlig rallare. Det hade kostat att komma så långt. Många nätter hade han legat i den susande fotogenlampans ljus och läst sina korrespondensbrev tills ögonen kändes som ett grusupplag. Drömmen var att bli ingenjör, att slippa ifrån det som hände i dag – att få behålla sitt arbete även om anlägget lades i träda för vintern. Ha det som Albrektsson som fick sin lön i alla fall.

Arbetslös, tänkte han bittert. Det innebar att han än en gång stod nere på noll och ingenting. Att han inte ens var säker på att få bli lagbas igen när arbetet åter drogs igång.

Starka Småland tog ner en av böckerna från vägghyllan han tillverkat av en sockerlåda och började lite förstrött läsa i den. Men formlerna kunde inte väcka intresset längre. Vad var det för mening med att läsa vidare när världen var så att det kunde komma en man och säga att allt är över för säsongen?

Borta i hörnet tog Härjedals-Roland upp dragspelet och började fingra fram en mollstämd melodi.

– Sluta med det där, ropade Pelle Lövis. Jag är inte på humör för musik just nu.

Grästorps-Olle petade in några pinnar i kaminbrasan och slog igen locket med en skräll. Sedan blev det tyst i baracken Alla drog sig tillbaka in i sig själva och funderade på framtiden. Det var långt till våren. Det var inte ens jul ännu.

Mörkret föll tidigt så här års. Flera av gubbarna hade somnat till på sina britsar när Tasklösa Mari kom in och talade om att kvällsmaten stod på bordet. I vanliga fall var det ett surrande och pratande runt bordet vid måltiderna, men denna afton var tystnaden påfallande. Inte ens Mari var på humör, hon som annars brukade dra vilda historier om sitt liv ute på vägarna. Nu satt hon tyst tillsammans med Fabian Bleking och blängde ner i sluringen. När rallarna ätit klart lät hon honom duka av och värma diskvatten. Något skulle han göra för att han fått flytta in till henne och hade bättre sängvärme än resten av laget.

På natten hördes ett mäktigt stånkande och stönande ute på gårdsplanen. Männen inne i baracken vaknade av oljudet och gned bort frosten från fönsterrutorna för att kunna titta ut. Från en mörk himmel sken månen vit som den lenaste hud och den lyste upp tillräckligt för att de skulle se hur Modde vräkte ett älgkadaver från kälken innan han spände loss hästen och ställde in den i stallet. Det ångade av varm ansträngning från hästkroppen. Sedan kom Modde in. Han hängde geväret på spiken vid fotänden på sin brits.

– Tolvtaggare, sade han lakoniskt och började klä av sig.

Albrektsson hade haft rätt i att det fanns mycket mat på en älg. Slakten tog flera timmar nästa dag och köttet fyllde en stor del av visthusboden när det blev styckat. Modde fick beröm i övermått och gladdes särskilt åt de vackra ord Mari hade till övers åt honom.

– Den är tagen på bondmark, sade Modde. Så det är bäst att vi döljer slaktspåren ifall någon har hört skottet.

Innan mörkret åter föll fanns inte en enda blodfläck synlig i närheten av barackerna. Ben och inälvor försvann i en vak i Ångermanälven. Så när rallarna någon dag senare fick besök av bonden Niklas Norin som hade skjutshåll utanför Sollefteå kände sig alla lugna. Men det visade sig att han inte kom i älgärenden.

– Jag söker Robert Stark, sade Norin sedan han blivit insläppt i baracken.

Robert vred upp veken till fotogenlampan.

– Här är jag, sade han. Kom fram bara. Vi har lite kaffe på spisen och en sup kan du nog också få.

– Det kan behövas, sade bonden. Det är svinkallt ute. Du har inte besökt oss på ett tag, Robert.

– Nej, jag har inte haft några ärenden till Sollefteå på länge. Hur är det med frugan? Du själv ser ut att må bra.

Niklas Norin slog sig ner vid det grovt tillyxade bordet intill barackens gavelfönster och tog en klunk av kasken.

– Nej, det är inte så bra med mig, svarade han. För ett par veckor sedan fick jag ett träd över mig, så jag har blivit alldeles strakbent. Och det är inte bra, för jag har sålt lite skog som måste huggas och nu klarar jag det inte själv. Jag är här för att höra mig för om du kan tänka dig några veckor skogsarbete. Nu har jag inte råd att betala hur mycket som helst, men om du vill så … Jag fick höra av ingenjör Albrektsson att banbygget är nerlagt för vintern och då tänkte jag att du kanske behövde något att göra.

– När har du tänkt dig det då?

Norin skruvade på sig och tog en klunk till av det brännvinsberikade kaffet.

– Vid nyår skulle det passa mig bra, sade han. Jag har lånat ut hästen och får den tillbaka i mellandagarna.

– Det passar mig bra också, svarade Robert. Var ligger hygget?

– Västöver. Det är bra långt, men kojan är skaplig.

– Då är vi överens, sade Starka Småland och på det skakade de hand.

Så hade han arbete, även om det skulle dröja. Han kunde känna lite avund från de övriga i baracken men det var ingen som direkt sade någonting.

När Norin gått kom kortleken fram, nytt kaffe sattes på och litern ställdes mitt på bordet, för var skall kyrkan stå om inte mitt i byn. Därute började det snöa igen. Stora vita flingor föll som psalmboksblad över jorden.

Det var Calle Lusth som såg vandrarna först där han stod vid gavelfönstret och tittade ut. Till att börja med liknade de bara ett par mörka prickar mot det vita underlaget och han trodde det var ett par djur. Men så kom de närmare, en större och en mindre gestalt som pulsade fram mot rallarbivacken. Calle kisade för att se bättre.

Det var konstigt, tänkte han. Vad är det för människor som kommer över åkrarna i stället för att följa vägen som vanligt folk?

Den större av de två gick lite före och trampade upp i snön. När de kom närmare såg Calle att mannen haltade förfärligt. Och då kände han igen honom trots att karlen var nästan täckt av snö.

– Kalle Kanonski! utbrast han och vid spelbordet blev det plötsligt alldeles tyst. Det är Kalle som kommer och han har någon med sig!

Männen trängde sig fram för att också kunna titta ut. Jo, det var faktiskt Kalle. Under arbetet med brobygget i Forsmo hade den gamle rallaren ramlat rätt ner i älven och blivit skadad i benet. Läkarna i Sollefteå hade gjort så gott de kunnat med honom, men olyckan gjorde Kalle Kanonski så pass halt att han blev arbetsoförmögen och fick sparken från järnvägsbygget. Så vitt de visste försörjde han sig nu som gårdfarihandlare.

De skyndade ut på gårdsplanen för att hälsa den gamle kamraten välkommen tillbaka. Den mindre i hans sällskap fick dem också att hicka till, för han var också en gammal bekant.

– Pertti! utbrast Robert Stark. Vad gör du i Kalles sällskap?

Pojken log brett och sedan kastade han sig i famnen på Robert.

– Hej, Robert. Det var roligt att träffa dig igen. Har du äntligen blivit chef hos rallarna nu?

– Men, Pertti, du pratar ju svenska!

När Robert första gången träffade på Pertti, efter den stora branden i Sundsvall, kunde pojken inte ett ord svenska. Han hade blivit kvar av misstag när föräldrarna tog ångbåten tillbaka till Finland och eftersom ingen annan kunde ta hand om honom hade han fått följa med Robert och några kringflackande skådespelare upp mot Ångermanland. På vägen hade de stannat hos en bondfamilj som hette Härner och som drev ett litet gästgiveri vid sidan om jordbruket. Där hade Pertti blivit kvar och så vitt Robert visste hade han inte haft det alltför bra hos dem. Paret Tore och Marta Härner hade sett till att pojken verkligen fått arbeta och göra rätt för mat och husrum.

– Ja, nu pratar jag svenska, sade Pertti. Nu slipper vi rita figurer och tala teckenspråk.

Calle Lusth tog den