Stormen och rättvisan

By Kjell E. Genberg

Robert tycks aldrig lyckas undfly sitt förflutna. När en rallare omkommer under premiärtåget till Gällivare grips han anklagad för mordet. I den svåra storm som blåser upp kan inte rättegången hållas i det utkylda tingshuset. Istället hålls den på krogen Nattens Drottning i Malmbergets kåkstad, där alla blir isolerade. Åklagaren har märkliga argument. Är han mutad för att få Robert fälld, och skall man hinna hitta vittnet som sett händelsen? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 31, 2023
• ISBN: 9788728591796

Book preview

Kjell E. Genberg

Stormen och rättvisan

SAGA Egmont

Stormen och rättvisan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591796

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Vissa personer i denna bok har existerat, men har troligen inte haft de egenskaper författaren gett dem. Andra är helt fiktiva. Det man kan uppfatta som kronologisk tidsordning är ibland missvisande, ibland helt korrekt. I det fallet har jag låtit begreppet licensia poetica råda.

Bland dem som skall ha stort tack för att ha hjälpt mig med faktamaterial vill jag särskilt nämna personalen på biblioteket i Gällivare.

Författaren

KAPITEL ETT

Natten till den 16 december bultade någon hårt på dörren till Robert Starks rum på pensionatet i Gällivare. Robert anade vad det handlade om. Bara några timmar tidigare hade han blivit åsyna vittne till hur rallaren Lave Magnusson krossades under hjulen på det första tåget som anlände till ortens järnvägsstation.

När han öppnade dörren kände han inte igen någon enda av männen som stod utanför i dunklet och gjorde sitt bästa för att se myndiga ut.

Den som stod främst av dem hade en uniformsmössa med ett bastant märke i gulmetall. Bakom honom stod några som hade mindre märken i sina mössor.

Förutom huvudbonaderna fanns det inget som tydde på att de var lagens handhavare. De var för övrigt klädda i arbetskläder av det slag som användes i gruvan.

– Är det du som är Robert Stark? frågade mannen med största mössmärket.

– Ja, svarade Robert. Och vem är du då?

Mannen trängde sig in och hans följeslagare gjorde likaledes. De stod runt omkring honom i det lilla rummet.

– Jag heter Lomm, svarade karlen. N. J. Lomm. Jag är länsman här i Gällivare. Jag är här på uppdrag av min överordnade Anton Hagström för att gripa dig som misstänkt för överlagt mord på rallaren Lave Magnusson, som du dräpt genom att knuffa honom under tåget. Hagström har bett mig fråga om du erkänner gärningen!

Han var en ganska mager man. Axlarna var framskjutna på ett sätt som fick honom att se kutryggig ut. Ansiktet var slätrakat och man kunde undra hur han klarat av att raka sig i ett ansikte som var så ärat. Ögonen var klarblå och gav honom en mycket genomträngande blick.

– Aldrig! svarade Robert Stark upprört. Jag hade väntat mig att ni skulle komma hit för att fråga hur olyckan gick till, för jag såg när det hände, men det här var det värsta. Skulle jag ha haft ihjäl Magnusson?

Länsman Lomm såg kallt på Robert och sedan nickade han.

– Du hade i alla fall skäl till det, sade han lugnt. Det har vi redan fått höra från en hel del håll. Jag hoppas att du följer med frivilligt, Stark, annars måste vi ta till våld.

Robert backade ett par steg, men kordongen av män slöt sig genast kring honom. Han kunde inte komma någonstans.

– Följer med? sade rallaren. Vart tänker ni föra mig?

– Till ett ställe med en bastant dörr och ett bra lås, svarade Lomm med ett grin. Vi vill inte tappa bort dig innan åtalet är klart och domaren kommit hit för att pröva saken rättsligt.

– Får jag klä mig, så kommer jag med.

De höll noga ögonen på honom medan han satte på sig ordentliga långkalsonger, undertröja, strumpor och raggsockor. Sedan drog han på sig vadmalsbyxorna, den grå kraglösa skjortan, blåblusen och häktade på storvästen. Eftersom han inte visste var han skulle hamna tyckte han det var bäst att vara rejält påklädd. Runt halsen virade han en stickad halsduk innan han tog på den ryska militärkappan och rallarjenkisen.

Han hade en aning om vart de skulle föra honom. Länsman N. J. Lomm var en nitälskande människa, en man med starkt rättspatos, en sådan som ansåg att det skulle vara ordning, reda och laglydighet i Gällivare med omnejd, och som upptäckt att verkligheten inte alls bar sig åt som länsman tyckte att den skulle.

Redan en tid dessförinnan hade länsman Lomm tagit upp frågan om kommunen ville bekosta en särskild polisstyrka för ordningens upprätthållande bland större folksamlingar särdeles bland den skara arbetare som samlats hit i och för järnvägsbygget.

Kommunalstämman erkände väl behovet av polisförstärkning men anförde att kommunens nog stora utgifter icke medgiver att bevilja något anslag för ändamålet.

I oktober ett år senare hade Lomm särskilt påpekat den ohämmade ölförsäljning som etablerats i Kyrkbyn, och som lett till slagsmål och oordning. Man beslöt nu att tillgripa radikalast möjliga åtgärd: att hos länsstyrelsen begära ölförbud till dess hela järnvägssträckan till Ofoten blivit färdig.

Men den kampen var förgäves. I november, en månad innan det första tåget ångade in på stationsområdet, var frågan om särskild polisstyrka åter uppe. Kommunalstämman hade nu närmare satt sig in i bestämmelserna. Man hävdade att de oordningar som berörde järnvägsarbetarna inte borde betunga kommunen helst järnvägsbolaget är pliktigt att upprätthålla ordningen bland sina arbetare medels avlönande av tillräcklig polisstyrka. Den vanliga brottsligheten i kommunen ansåg man inte ha ökat, det var mest fråga om renstölder. Den krävde därför inte någon extra polispersonal utan torde väl kronobetjäningen nu som tillförne finna på utvägar att uppdaga förbrytelser utan att vissa personer därtill föreslås eller att kommunen för ändamålet betungas med utgifter.

Länsman Lomm klagade dock vidare på ölförsäljningen som gav upphov till fylleri, oordningar, oljud och slagsmål. Kyrkoherde Johan Olof Korteman meddelade att ölflaskor blivit inslungade genom kyrkfönstren flera gånger och att det inte var sällsynt att barn inom skolåldern anträffas berusade. Bryggeribolagen hävdade i ett svar att ölet väl i någon mån kunde berusa men att den egentliga boven i dramat var Eau de Cologne och viner vilka finnas på platsen att tillgå och som blandades med ölet. Kommunen beslöt tills vidare att förbjuda ölförsäljningen, men förbudet kringgicks genom att bryggerierna skaffade sig nya ombud.

Gästgivargården och de båda hotellen Turisthotellet, som från början var gamla sjukstugan på Andra sidan, och Järnvägshotellet hade rätt att servera öl och vin till resande i samband med måltid. Det säger sig själv att man inte alltid kunde stå emot trycket från den stora kundkrets som kom enbart för ölets skull. Protokollen kunde dock förklara att bara ett fåtal av de många nya kunderna var bråkiga element.

Det stod nästan genast klart att en i huvudsak jordbrukande kyrkby med 276 invånare detta år i slutet av 1880-talet saknade möjligheter att snabbt bereda husrum åt den stora skara järnvägsarbetare och gruvarbetare som nu anlände till platsen.

Kyrkbyn visade sig snart ligga för långt från gruvorna. De saknade bra kommunikationer och kunde därför inte bli egentlig bostadsort för gruvarbetarna. Under en övergångstid rådde dock liknande bostadsförhållanden i Gällivare som i den snabbt växande Kåkstan i Malmberget: akut bostadsbrist med åtföljande sociala och hygieniska problem. De bostadsrum, utrymmen i magasin och liknande, som kunde uppbringas, blev snabbt uthyrda.

I första hand togs kyrkstugorna i anspråk som nödbostäder. I norra delen av bangårdsområdet växte en utomplansbebyggelse upp. Kyrkstugeområdet i byns östra utkant utökades snart med en miniatyr av Kåkstan i Malmberget, ett 25-tal kåkar, skjul och jordkojor. Nu blev Karhakkatorget – som döpts efter de små barrträd som på det nordliga tungomålet kallades Karhakka – byns fattigkvarter och fick snart dåligt rykte.

Det var vid Karhakkatorget arrestlokalen låg, allt i enlighet med Lomms tankar på att man inte skulle behöva släpa de gripna så långt. Här kastades Robert in i en iskall stuga. Den var iskall trots att kaminen i hörnet var tänd, och det berodde på att väggarna inte var av stort mer än lådvirke, som inte kunde stå emot den lapska decemberkylan. Nu var Robert glad åt att han haft förstånd att klä på sig ordentligt.

Det var också det enda han var glad åt.

Lomm stod vid dörren och skramlade med sig stora nyckelknippa.

– Det finns ved härinne så att du kan elda. Du kommer att få mat tre gånger om dagen, så du dör inte av det här, tröstade Lomm.

– Hur länge skall jag behöva sitta här? undrade Robert. Jag har ju ingenting gjort.

– Det är den saken vi skall ta reda på, menade landsfiskalen. Och hur länge det blir kan jag inte svara på. Du skall ställas inför rätta och just nu har vi ingen egen domare här i Gällivare. Det blir domare Nils Egenberg från Luleå som är ombedd att komma. Fast det kan dröja eftersom han alltid klagar på sin reumatism och helst inte åker hemifrån på vintrarna.

Dörren slog igen och låset rasslade. Det blev mycket mörkt inne i den provisoriska arrestlokalen. Där fanns ett enda fönster men det var alldeles igenisat och utanför var det mörkt. Dessutom drog det förfärligt från fönsterkarmen, där springorna var ganska ordentliga. Robert letade efter en lykta, men hittade ingen.

Han kände längs väggarna. Huset var byggt av stockar och tunna brädor som tydligen drevats på en del ställen – men inte överallt. Där det var som otätast hade man klistrat fast gamla tidningar på väggarna. Robert öppnade kaminluckan och det blev lite ljusare. När han letat en stund hittade han några gamla tidningar. Dem rev han sidor ur och försökte täta springorna vid fönstret. Lite bättre blev det nog.

Sedan satte han sig på britsen, efter att ha dragit fram den närmare kaminen och lagt in mer bränsle. Man trodde – än en gång – att han var skyldig till en annan människas död. Han suckade och mindes en gång när han blev spådd av en zigenerska på vägen mellan Stockholm och Uppsala.

– Du får känna av stor lycka, hade hon sagt när hon höll hans hand i sin och läste i linjerna. Men också svåra stunder, och döden kommer att finnas i din närhet!

Han lade sig på britsen och drog om sig sin kappa och den tunna filt som det tydligen var meningen att missdådare skulle skyla sig med.

Underligt nog lyckades han somna.

Han vaknade av att en nyckel stacks i låset och vreds om. När dörren öppnades skjutsade en ilsket kall vindil in lite snö i arresthuset. Det var fortfarande ganska mörkt ute, men i dörrhålet såg han tre siluetter innan porten stängdes igen.

– Du har fått besök, Stark, sade Lomm och det hördes att detta inte var något han tyckte om. De har mat med sig, så du slipper åtminstone tära på det kommunala.

Han satte sig upp på britsen.

– Ingen lampa? frågade han.

– Absolut inte, svarade Lomm. Vi vill inte att du får möjlighet att tända eld på häktet.

– Och det kan jag inte göra med bränsle från kaminen? frågade Robert och kastade in ytterligare ett par pinnar på glöden. En lampa skulle vara bra att ha.

– En sådan kan jag ta hit nästa gång jag kommer, sade mannen som var i Lomms sällskap och nu räckte honom en korg. Här får du mat från Nattens Drottning. Den är säkert bättre än den Lomm hade tänkt bjuda på.

– Tack, Odd, sade Robert och sedan hade han Maja Well på sin andra sida.

Odd Syversen var norrman, en före detta sjöman, numera mest spritsmugglare, från Løten. De hade känt varandra rätt länge, upplevt en hel del tillsammans och nu hade Odd på underliga vägar lyckats etablera sig som krögare i Kåkstan i Gällivare. Hans krog hade fått det lite dubbeltydiga namnet Nattens Drottning. Namnet var romantiskt och lockande, samtidigt som sexuellt utsvultna rallare och gruvarbetare också kunde finna en och annan regina för nattlig kärlek där.

Maja Well kramade hans hand så att det nästan gjorde ont. De hade träffats när hon var kocka i ett rallarläger vid Lakaträsk, och kärleken hade börjat spira, kanske mest från hennes sida.

– Jag vet att du är oskyldig, viskade hon. Vi är många som vet det.

– Inget pratande, sade Lomm. Han är inte ordentligt förhörd än!

Vid middagstid kom Odd tillbaka ensam. Han hade en ny matkorg med sig och dessutom en fotogenlampa med full behållare. Dessutom hade han märkt hur dåligt med sängkläder Robert hade, så han tog med en extra tjock filt. Han hade också en tidning med sig. Den läste Robert sedan Odd gått och Lomm låst igen dörren.

Robert drog efter andan när han fick syn på vad som stod inne på den tredje sidan i bladet. Enligt journalisten, som varit med när premiärtåget ångade in på Gällivare station, hade en rallare, vars namn ännu var okänt, gett sig på en kamrat som han avskydde, och kastat honom under tåghjulen för att bli av med honom för gott. Enligt journalistens sagesmän hade de två varit i luven på varandra länge, så motivet var utan tvekan hämnd.

Robert skakade på huvudet och lade tidningen ifrån sig. Han hade knappt hunnit hämta mer ved från högen i hörnet och lagt in i kaminen innan dörren åter öppnades. In steg en man i rundkullig hatt, öronskydd och svart överrock.

– Stå upp! sade han barskt.

Robert reste sig tvekande frän sin halvsittande ställning framför kaminen.

– Du är Robert Stark, anklagad för att ha dödat rallaren Lave Magnusson genom att med berått mod ha knuffat honom under tåget, sade mannen. Mitt namn är Anton Hagström och jag är åklagare vid rättegången som skall hållas mot dig. Jag vill ha svar på en del frågor.

Han vinkade till landsfiskal Lomm och fick en stol framsatt åt sig. När han slagit sig ner placerade Robert baken på sängen.

– Har jag lovat dig att sitta? skrek Hagström. Du skall stå så länge jag är kvar här!

Robert rodnade av vrede och han knöt händerna. Men det var också det enda han gjorde, förutom att resa sig upp igen. Han betraktade mannen i stolen. Anton Hagström satt stelögd och sammanbiten. Den tunga kroppen bar upp ett klotrunt ansikte med stor näsa som slutade i en liten kula, något som fick honom att likna en tidningskarikatyr.

Under denna näsa hade han en nästan fyrkantig mustasch, som var så pass långhårig att den dolde en del av de köttiga, hoppressade läpparna. Hela människan gav ett fiskartat uttryck. Hagström var kall och självsäker, utan humor och mycket målmedveten. Att han sedan hade militäriska manér gjorde inte Robert välvilligare stämd mot honom.

– Jag vill att du svarar ja eller nej, ingenting annat, befallde Hagström och tog upp några papper ur sin medförda portfölj. Vittnen har påpekat att du och den döde Magnusson varit i luven på varandra. Är det riktigt?

– Det beror väl på vad man menar…

– Ja eller nej!

– Jo, det kan man kanske …

Anton Hagström tystade honom med en handrörelse och antecknade sedan något i papperen.

– Det sägs att Lave Magnusson vid ett tillfälle inne på krogen Nattens Drottning har dragit vapen mot dig. Är det sant?

– Ja.

– Andra vittnen har meddelat mig att du sökt efter Lave Magnusson, bland annat varit i en barack vid Linaälven och tagit reda på mannens bakgrund. Man säger att din avsikt var att hämnas. Stämmer det?

– Jovisst, men …

– Då har jag inga fler frågor för tillfället, avbröt Hagström. Jag anser att jag fått veta vad jag behöver, och jag hyser inget tvivel på din skuld, Stark. Jag skall göra mitt bästa för att få dig fälld, och jag kommer att kräva dödsstraff. Domare Nils Egenberg från Luleå anländer hit för huvudförhandling i morgon förmiddag.

Lomm bar undan stolen och de två männen försvann ut genom dörren. Nycklarna skramlade åter i låset.

– Får jag ingen advokat? ropade Robert efter dem, men något svar fick han aldrig.

Samma natt började stormen, lite trevande först, men sedan tjöt den sig fram över fjällvidderna och träffade Gällivare med förödande kraft.

Domare Nils Egenberg visste egentligen inte så mycket om Gällivare. Orten var, enligt hans mening, en dyster plats i civilisationens utkant. Något år tidigare hade han fått syn på en rapport som skrivits av provinsialläkare O. Österman. I den belystes de förhållanden som rådde i gruvsamhället, och det var ingen nöjesläsning precis.

Vad de sanitära förhållandena å Gällivare kyrkplats beträffar återstår ofantligt mycket att göra, hade Österman präntat. Alla möjliga bostäder, såväl vanliga lägenheter som kyrkstugor äro överhopade av där boende personer. I Granqvists f.d. stuga, ett rum 15 fot långt, 20 fot brett och 7 fot högt bodde 12 man. Flera väntades dagligen och t.o.m. 32 man hava i detta rum bott samtidigt. Gamla tingshuset lär i sina sex rum under vintern hava hyst över 50 personer.

Domaren visste att dessa båda hus tillhörde gruvbolaget. Situationen var inte bättre i kyrkstugorna: Johan Erik Israelssons från Ulatti kyrkstuga, 14 fot lång, 14 fot bred och något över 7 fot hög bebos f.n. av 12 personer. Har i vanliga fall bebotts av minst 20 personer samtidigt.

Egenberg ryste vid tanken. Själv bodde han i en sjurumslägenhet i centrala Luleå, och han hade bekanta som hade det ännu rymligare.

Vad renligheten utomhus beträffar måste jag upplysa att den i allmänhet inte är bättre än den man finner i boningsrummen. Kyrkstugorna hava inte avträdeshus oaktat de äro överbefolkade. Dessutom ser man överallt utanför dessa stugor, liksom invid de fattigares stugor i allmänhet, att där ligga sophögar, avfall och exkrementer alldeles intill boningshusen.

Han tittade ut genom tågfönstret. Snön yrde och för bara en liten stund sedan hade konduktören berättat för honom att det låg så väldiga drivor över spåret att loket knappt orkade forcera dem. Men till sist var tåget framme på Gällivare station, och det var med möda han kom de få stegen mellan tåget och stationsbyggnaden, sedan han mötts av Anton Hagström.

– Vi kan inte hålla rättegången i tingshuset, så som det var tänkt, förklarade Hagström. Det är nästan minusgrader därinne hela tiden.

– Ja, där kan jag inte vara! förklarade domaren. Min reumatiska värk börjar redan göra sig påmind. Det måste vara någorlunda varmt om jag skall kunna presidera. Det bästa vore kanske att vi flyttade hela saken till Luleå.

– Stormen gör att tåget inte kan återvända, sade Anton Hagström. Men jag tror att jag lyckats lösa den saken. Det ligger en nybyggd krog uppe i Kåkstan på Västerlånggatan i Malmberget. Den är stor nog för att rymma alla intresserade åskådare, och huset är välbyggt så att det håller värmen.

– En krog? mullrade domaren.

– Ja, den heter Nattens Drottning, suckade Hagström. Men det är den enda möjligheten, och där har ni också möjlighet att få ståndsmässigt logi, herr domare.

Nils Egenbergs bagage hade burits ut från vagnen av en man som tydligen tillhörde den lapska rasen. Mannen skyndade ut och någon minut senare stod han bakom en ackja på perrongen. Samesläden drogs av ett vit rentjur.

– Mannen där heter Aslak, förklarade Anton Hagström