Far seglar och andra muntra historier

By Jan Håkansson

De tre bröderna hade växt upp i ett lyckligt hem i det lilla brukssamhället. Livet rasade vilt på andra ställen, som krig och andra stora samhällsomvälvande händelser, men för de unga grabbarna framstod de mer som lockande äventyr. Som den rundlagda desertören Harald, vars uniform spände över exakt varenda centimeter eller när fadern försökte sig på att jäsa champagne i hemmet."Far seglar och andra muntra historier" är en färgglad uppväxtskildring genom ett barns nyfikna ögon.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726870060

Book preview

En desertörs tillrättaförande

Vi växte upp i ett litet brukssamhälle, mina två bröder och jag. Erik var äldst, han var elva år, sedan kom jag som var tio och sist lille Peter, sju år. Far var tjänsteman vid industrin och Mor skötte hemmet tillsammans med en brokig rad hembiträden som kom och gick – vi hade förstås aldrig mer än ett i taget. Vi bodde nere vid ån i ett gammalt kråkslott som var tjänstebostad. Mor klagade alltid bittert över att sådana moderniteter som elspis, kylskåp och centralvärme saknades. Vi barn beklagade oss aldrig. Vi skulle inte ha velat byta bort de trevliga kvällsbrasorna i kakelugnen mot ett dött, trist värmeelement. Innan vi somnade gjorde Far nämligen sin rond genom rummen och tände brasor. Vi låg nerkrupna i våra sängar och såg skuggorna som jagade över väggen, hörde ljudet av eldens rasande kamp innanför de rödglödgade luckorna med sina uppfällda ögonlock, kände lukten av brinnande björkved och värmen som behagligt vandrade mot våra sängar och kröp ner under våra täcken.

Ute i världen var det krig. Vi som inte begrep bättre tyckte att kriget var ett spännande äventyr. Vi fick pojkböcker som handlade om det finska vinterkriget och vår unge hjälte Bill Brown gled så småningom in i det andra världskriget efter att ha varit elva år sedan någon gång på 20-talet.

Det var först när soldaterna kom som vi började få en mer påtaglig kontakt med det som hände ute i världen. De hade grå, tjocka uniformer som de svettades i på sommaren och frös i på vintern. Men det mest spännande var gevären, bajonetterna, patronbältena och stålhjälmarna. Männen hade till uppgift att bevaka bron över ån och det ryktades att de lagt en stor sprängladdning under spannet för att kunna tillintetgöra bron om fienden kom. Vad fienden hade på vår sida av ån att göra visste ingen eftersom verkstäderna låg på andra sidan.

Jag kommer särskilt ihåg en stor fet man som hette Harald och var stadd i ständig transpiration. Hans uniform stramade överallt och han såg helt husvill ut i det fodral han vistades i. Vi barn upptäckte snart att Harald, rätt skött, kunde bli en lukrativ affär för oss. När han stod på vakt sprang vi små ärenden åt honom, företrädesvis för att köpa öl hos Sluss-Olle, vår närmaste granne som vid sidan av slussvaktarsysslan även drev en liten handelsbod. För vårt besvär kunde vi av Harald få en femöring eller – när han redan druckit en omgång – tio öre. Dessa mynt omsattes omedelbart i kolor eller kokosbollar. Våra förbindelser med krigsmakten var goda.

En dag inträffade katastrofen. Då vi som vanligt uppsökte Harald på hans pass fann vi bron övergiven och öppen för en fientlig invasion! Lille Peter framkastade teorin att Harald blivit tagen av daga av någon fientlig infiltratör men vi tillbakavisade den med motiveringen att inga blodfläckar syntes på den plats där Harald patrullerade. Vi böjde oss över räcket för att se om han möjligen hade drunknat men det trögflytande bruna vattnet avslöjade inga hemligheter.

Det var Erik som gjorde upptäckten när vi modstulna begav oss på hemväg.

– Titta! utropade han plötsligt. Där står Haralds gevär!

Lutat mot den stora lönnen utanför entrén till Sluss-Olles affär stod ett ensamt mausergevär. Dess ägare skymtade otydligt genom dörrutan.

Vi smög oss fram och kikade in. Det var mycket riktigt Harald som med reglementsvidrigt uppknäppt uniformsrock stod lutad över disken och fraterniserade med Sluss-Olle över en flaska öl.

Vår tillit till krigsmakten skakades i sina grundvalar. Harald var här för att försvara oss och nu stod bron öppen för invasion. Vår rådplägning blev inte lång. Vi beslöt att statuera ett exempel.

När Harald kom ut och började knäppa uniformsrocken fick han en chock. Geväret var borta! Han såg sig förvirrad omkring. Där, på andra sidan av slussen stod tre småpojkar. Den störste av dem höll i geväret.

– Kom hit med geväret! skrek han.

Ingen av oss gjorde en min av att lyda.

– Det är laddat. Kom hit med det!

Svetten började rinna nerför hans kinder.

– Hör ni grabbar, ta hit geväret, vädjade han. Jag kan få fan för det om det händer nånting.

Vi stod omutligt tysta.

– Ge hit geväret! vrålade Harald med sina lungors fulla styrka. Annars ska jag ta mig fan öppna er med bajonetten och plocka fram inälvorna på er!

Inte ens denna gräsliga hotelse gjorde någon verkan. Vi stod stilla.

Han började gå mot slussportarna. Vi retirerade.

– Grabbar, sa han övertalande. Vi är ju kompisar, va? Ni har varit hyggliga mot mig och jag har varit hygglig mot er. Har jag inte, va? Varför ska ni förstöra allt nu?

Erik tog till orda:

– Du har övergivit din post, sa han högtravande. Du är en skam för ditt regemente och blir antagligen hängd före soluppgången.

Jag tror att Erik hade läst det där i någon av sina romaner som alltid handlade om ädla människor som slog ihjäl varandra på ett ädelt sätt. Harald gapade och tog sig åt halsen. Eriks ord hade tydligen gjort intryck på honom. Han var en dödsmärkt man.

– Ni ska få en tioöring var om ni lämnar tillbaka bössan, sa han fogligt.

– Vi ska ha två tjugofemöres chokladkakor var, sa den affärssinnade Erik. Och, tillade han för att fullfölja sin moraliska linje, sen ska du vara på din post. Om du vill ha öl kan vi köpa det åt dig.

Harald försvann muttrande in i affären och kom efter en stund tillbaka med sex chokladkakor.

– Lägg dom mitt på slussporten så kommer vi med geväret, sa Erik.

Harald tvekade.

– Om ni lurar mig, sa han hotfullt, så ska jag … Han gick ut på slussporten och placerade högen med choklad där. Så drog han sig tillbaka i orolig bidan.

Vi uppfyllde vår del av avtalet. Tio minuter senare var vi mätta. Vi kände en djup tillfredsställelse, dels för att vi fört en desertör in på rätta vägar och dels för att denna för rikets försvar angelägna sak hade fyllt våra magar med choklad.

När Far vid middagsbordet förebrådde oss för vårt bristande intresse för maten som serverades sa Erik gåtfullt:

– Vi har tjänat Fosterlandet och då blir man mätt.

Anderssons dass

Anderssons dass var en trygg tillflykt i vår oroliga värld. Olle Andersson var slussvaktaren och bodde i en röd stuga nedanför oss. Mellan Anderssons och oss låg ekonomibyggnader vilka liksom stugan tillhörde Kanalbolaget. Andersson höll gris och höns för att dryga ut matransonerna i det stora slussvaktarhushållet. En av pojkarna Andersson hette Pelle och var elva år. Vi avundades honom familjedasset som inte bara var ett ställe där man rensade tarmarna. Man umgicks. Dasset bestod av två avdelningar, en mer allmän och en helprivat. Den allmänna avdelningen hade fyra hål i varierande storlekar. Lille Peter satt över det minsta hålet. Sedan satt vi andra i stigande kaliber. Vi iakttogs bakifrån av ett strängt blickande majestät i oljetryck, konung Gustav V. På väggen till höger om dörren erinrades vi om vikten att hålla tand för tunga om samtalet skulle glida in på militära hemligheter. EN SVENSK TIGER stod det och SPIONEN LÄGGER PUSSEL – BEHÅLL DIN BIT.

Det var väl sörjt för den andliga spisen. En mångfald Allt för Alla, Folket i Bild, Åhlén & Holms katalog, Stråhlin & Perssons katalog med flera alster fyllde den dubbla uppgiften av lektyr och toalettpapper. Vi diskuterade Jockes, Nickes och Majkens äventyr och de varor som lockande avbildades i priskuranterna medan vi tankfullt torkade oss där bak med härligheterna.

Ibland hände det att Mor lockats ta genvägen över slussvaktarns tillsammans med kaffesugna väninnor och då gläntade vi på dörren för att vinka åt sällskapet. Denna hövlighet uppskattades inte och till slut förbjöds vi att göra oss påminda, något som sårade oss enär artighet var en dygd som inpräntats i våra unga själar.

Anderssons dass var oss som sagt kärt. Jag minns en gång då jag av någon anledning visat mig otacksam och Mor försökte vädja till mitt bättre jag genom att säga: Vart skulle du ta vägen om du inte hade Mor och Far? I stället för att gjuta ångerns tårar svarade jag omedelbart och tveklöst: Jag har ju Anderssons dass!

En dag när vi satt där var stämningen mer än vanligt upphetsad. Pelle hade vunnit tio kronor på en spelautomat på Barnens Dagsfesten i folkparken. Listigt nog hade han inte nämnt ett ord till familjen om sitt nyvunna välstånd, vi var de enda invigda. Eftersom det bland oss rådde en fullständig egendomsgemenskap ifrågasattes aldrig vårt medägande. Vi hade alla plötsligt fått en guldkant på tillvaron och frågan var bara hur kapitalet skulle investeras. Priskuranterna rådfrågades flitigt, totalförbud infördes mot leksakssidornas användning till annat än studier. Vi satt där som fyra kråkor på en gärdsgårdsstör med nedhasade byxor och dinglande ben med var sin katalog i skötet.

Pelle hade hittat en stavlampa i Åhlén & Holmkatalogen och talade varmt för sin vara.

– Det är fem batterier i den, sa han. Man kan blända vem som helst med den.

– Jag tycker att vi köper var sin Schucobil, sa Erik. Sen kan vi ha racertävlingar.

Lille Peters förslag att vi skulle investera pengarna i sagoböcker möttes av överseende tystnad.

– Jag vet, sa jag till slut. Vi köper två kaniner, en hanne och en hona. Sen kan vi sälja kött och skinn när dom får ungar. Man kan tjäna en väldans massa pengar på det.

Förslaget begrundades och befanns vara värt att diskutera.

– Var ska vi få burarna från? sa Erik som inte gillade att hans yngre bror kommit med en så bra idé.

– Vi har virke i vedbon, sa Pelle. Vi skulle kunna snickra ihop dom själva.

Entusiasmen började sprida sig. Till och med Erik kapitulerade och blev ivrig. Vi såg vår framtid utstakad. I dessa köttbristens tider skulle vi lätt