Paradisön

By Victoria Holt

I Annalice Mallorys släkt har det funnits många berömda personer. Upptäcktsresande, vetenskapsmän. Och just därför är också deras herrgård fylld av märkliga, fascinerande föremål. En dag hittar hon en sekelgammal dagbok som förtäljer om en mystisk ö. På ön ska det visst ha inträffat ett skeppsbrott. Om man kan hitta det gamla skeppet så kommer man också att bli rikligt belönad ... Innan Annalice vet ordet av det har hennes bror gett sig iväg för att hitta skatten. Men under sina resa försvinner han spårlöst. Annalice ger sig ut på en lång och farofylld resa för att hitta sin försvunna bror ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 5, 2018
• ISBN: 9788711818718

Book preview

Det stora åskvädret

Det var den natten det stora åskvädret bröt ut som vårt hus, liksom de flesta i byn, skadades och det var därigenom vi gjorde upptäckten. Jag var aderton år då och min bror Philip tjugotre. Åren efteråt tänkte jag ofta på det som hände och undrade om inte allting hade varit annorlunda om inte åskvädret hade brutit ut.

Det kom efter den svåraste värmeböljan i mannaminne med temperaturer över trettio grader och det fanns knappast något samtal som inte kretsade kring hettan. Två åldringar och ett spädbarn dog, i kyrkorna bad man om regn och gamla mrs Terry, som var nittio och efter en syndig ungdom och en inte särskilt dygdig medelålder blivit religiös vid sjuttio, förkunnade att Gud straffade England i allmänhet och Little och Great Stanton i synnerhet genom att svälta boskapen, sina brunnarna och torka ut åkrarna så att ingen gröda kunde växa. Domens dag var inne och den natten ovädret rasade var även de mest skeptiska bland oss benägna att tro att hon hade rätt.

I hela mitt liv hade jag bott i den gamla Tudor-herrgården som regerades av min farmor Mallory. Vi hade en mormor också, och efter min mors död, som sammanföll med min födelse, rasade ett krig mellan de båda, farmor och mormor.

Båda ville ta hand om oss, talade Philip om för mig när jag var omkring fyra och han en upplyst nioåring. Att vara så eftertraktade fick oss att känna oss mycket betydelsefulla.

Philip berättade att mormor hade föreslagit att hon skulle ta den ena av oss och farmor den andra – dela på oss som två bitar land som krigsherrar slåss om. Efter det dröjde det länge innan jag litade på mormor medan farmor, näst Philip, var den människa som betydde mest för mig.

Philip hade alltid funnits där, min storebror, min beskyddare, den duktige med fem års längre erfarenhet än jag. Vi grälade ibland men sådana små skärmytslingar fick mig bara att inse hur mycket han betydde för mig; vid de tillfallen då han var missnöjd med mig var jag förtvivlad.

Förslaget att dela på oss gjorde lyckligtvis farmor djupt upprörd.

Dela på dem? Aldrig! var hennes stridsrop medan hon med stort eftertryck förklarade att hon som vår fars mor hade den största rätten till oss. Så småningom gav mormor med sig och gick med på en kompromiss som innebar korta sommarlov hos henne i hennes hem i Cheshire och ett och annat besök över dagen samt presenter i form av klänningar till mig och sjömanskostymer till Philip, strumpor och vantar till oss båda, julklappar och födelsedagspresenter.

När jag var tio år fick hon ett slaganfall och dog.

Hon hade just ställt till det snyggt för oss om hon hade haft barnen, hörde jag farmor säga till Benjamin Darkin.

Gamle Darkin var en av de få som vågade opponera sig mot farmor, han kunde kosta på sig det därför att han hade varit i verkstan sedan han var tolv år och visste mer om hur man producerar kartor än någon annan nu levande, påstod farmor.

Man kan väl knappast lasta damen för vår Herres beslut, sade han milt förebrående och farmor nöjde sig med det förmodligen för att han var Benjamin Darkin.

Farmor uppträdde som härskarinna i Little Stanton och när hon åkte in till Great Stanton, vilket hon gjorde varje dag, färdades hon i egen vagn med H John Barton på kuskbocken och lille Tom Terry, avkomma till domedagsprofeten, den nu nittioåriga mrs Terry, på platsen längst bak på vagnen.

När Philip var aderton och enligt min åsikt den klokaste människan i kristenheten, sade han att folk som inte var födda till det ofta var mycket stoltare över sin ställning än de som var det. Därmed menade han att farmor inte var född till familjen Mallorys egendomar utan bara hade gift sig med farfar och på så sätt blivit en medlem av släkten som bott i Manor House sedan det byggdes 1573. Jag visste det därför att årtalet fanns inristat på en stor sten framför huset. Men det fanns ingen stoltare Mallory än farmor.

Jag har aldrig känt farfar. Han dog innan det stora kriget mellan farmor och mormor bröt ut.

Farmor regerade byn lika effektivt och enväldigt som sitt eget hushåll. Hon presiderade vid fester och basarer och höll ordning på vår milde kyrkoherde och hans helylle hustru. Hon såg till att tillräckligt många infann sig till morgon- och kvällsandakterna och tjänarna förväntades sitta på sina platser i kyrkan varje söndag. Om vissa nödvändiga plikter hindrade någon måste han eller hon fylla kvoten nästa söndag. Philip och jag var självfallet alltid närvarande och gick städat, söndagsklädda, på var sin sida om farmor för att sätta oss på våra platser i familjebänken på samma sida i kyrkan som fönstret med Kristus i Getsemane, vilket 1632 skänktes till kyrkan av en av våra förfader.

Men vad farmor var mest hängiven var verkstan. Det är inte vanligt att storgodsägare sysslar med affärsverksamhet och intresserar sig för ett företag. Men det här var inget vanligt företag.

Det var som ett tempel, helgat åt släkten Mallorys där många hade varit stora världsomseglare. Sedan drottning Elisabeths dagar hade de tjänat sitt land och det var farmors bestämda övertygelse att landet till stor del hade Mallorys att tacka för sin överlägsenhet på världshaven.

En Mallory hade seglat med Drake. På sextonhundratalet hade de gett sig ut på stora äventyr, men det fanns ett intresse hos dem som gjorde dem unika. De var inte ute efter att kapa fientliga spanska och holländska skepp, utan deras avsikt var att kartlägga jorden. De hade ristat in sina namn i historien, sade farmor, och inte bara i Englands; de hade underlättat navigeringen för hundratals, nej, tusentals sjöfarare över hela världen och för dessa sjömän, och inte endast sjömän utan också de som upptäckte okända delar av världen, var Mallorys kartor av oskattbart värde.

Verkstan låg på Great Stantons huvudgata. Det var ett gammalt trevåningshus med två stora skyltfönster på nedre botten, ett på var sida om stentrappan som förde upp till den stora porten.

På baksidan, tvärs över gården, låg en byggnad med tre ångdrivna maskiner. Det var förbjudet område om man inte hade en vuxen med sig. Maskinerna intresserade mig inte något vidare, men Philip var fascinerad av dem.

I ett av skyltfönstren fanns en stor jordglob, målad i de underbaraste färger, blått, rosa och grönt, som tjusade mig i barndomen. När jag var liten och besökte verkstan tillsammans med farmor brukade Benjamin Darkin visa mig en liknande jordglob i ett av rummen. Han snurrade den runt, runt och pekade ut de stora blå haven, länderna och deras gränser och han underlät aldrig att visa på de skära bitarna – de delar som var brittiska. Och hade blivit det, antog jag, genom de märkvärdiga Mallorys som tillverkat kartorna som visade upptäckarna vägen.

Philip var lika fascinerad av besöken på verkstan och talade om dem med mig. Vi hade kartor i vårt skolrum och när farmor kom upp till oss där brukade hon ställa frågor till oss. Geografi var vårt roligaste ämne och farmor var förtjust över vårt intresse.

I ett annat skyltfönster hängde en jättestor världskarta. Den var magnifik med den afrikanska kontinenten på ena sidan och den amerikanska på den andra. Havet var klarblått, landområdena mörkt bruna eller gröna. Där låg vår egen ö strax till vänster om det lustiga lejonet som var Skandinavien. Men det bästa av allt var vår anfaders namn som lyste i guld i högra hörnet, Jethro Mallory 1698.

– När jag blir stor, sade Philip, ska jag ha ett skepp och segla ut och mäta upp haven. Sedan kommer jag också att få mitt namn i guldskrift på kartan.

Farmor hörde vad han sade och hela hennes ansikte var ett enda stort, lyckligt leende, för det var precis vad hon planerade och jag gissar att hon gratulerade sig själv till att ha räddat sin sonson undan mormor som kanske hade försökt göra en arkitekt eller politiker av honom, yrken som förekom i hennes familj.

Under årens lopp fick jag veta en hel del om familjens historia och förstod att farmor aldrig hade varit riktigt nöjd med sin sons äktenskap med Flora Cresset. Att döma av porträttet som hängde i galleriet var Flora mycket söt men bräcklig, vilket kanske hade lett till hennes död vid min födelse, många dog ju i barnsäng. Spädbarn också och att ha överlevt var kanske på sitt sätt en liten triumf. Ett bevis på kvinnors seghet var att den mänskliga rasen bestod, sade jag till Philip som bara svarade: Ibland pratar du en massa dumheter.

Philip var mer jordbunden än jag. Jag var en drömmare, en romantiker. Han intresserade sig för den praktiska sidan av kartproduktionen, kalkyleringar och mätningar, och det kliade i hans fingrar efter kompasser och liknande instrument. För mig var det annorlunda. Jag undrade vilka som bodde på de avlägsna platserna, jag funderade över hur de levde och när jag såg öarna mitt ute i de tropiska haven fantiserade jag om att resa dit, leva där och lära känna främmande folkslag.

Vi var helt olika, Philip och jag, även till utseendet. Kanske var det därför vi passade så bra ihop. Var och en av oss hade något som den andra saknade. Självfallet var det för att vi var moderlösa – på sätt och vis även faderlösa även om vår far levde – som vi hade tytt oss till varandra.

När pappa förde sin brud till herrgården arbetade han i familjeföretaget, uppfostrad till det precis som Philip nu. Om mamma inte hade dött hade han troligen blivit kvar där och mer eller mindre gjort vad farmor ville att han skulle göra. Men när mamma dog stod han inte ut med livet på herrgården, där fanns troligen alltför många minnen. Det kan också tänkas att han hade svårt att fördra barnet som skaffat sig en plats i tillvaron på bekostnad av henne som han älskade högre. Hur som helst beslöt han sig för att resa bort och ta ett arbete hos en annan firma i branschen i Holland – bara för en kort tid för att återhämta sig efter förlusten av hustrun. Holland hade alltid varit framstående på kartografins område och den gången tyckte farmor att det var en god idé. Det kunde hjälpa honom att komma över sorgen och samtidigt ge honom nyttiga erfarenheter i yrket.

Men pappa stannade i Holland och visade ingen lust att återvända. Så småningom gifte han sig med en holländsk flicka, Margareta, vars far hade en stor exportfirma. Till farmors förfasan gick han in i detta företag och övergav det ärorika yrket att tillverka kartor för att bli vad farmor föraktfullt kallade en krämare. Jag hade halvbröder och en halvsyster som jag aldrig hade träffat.

Ibland talades det om att Philip skulle resa dit och bo hos pappa men farmor lyckades alltid förhindra det. Jag tror hon var rädd för att Philip skulle luras in i exportaffärerna. Pappa slog sig till ro med sin nya familj, tydligen nöjd med att ha lämnat sin första i farmors vård.

På min adertonåriga födelsedag, som var i maj och ungefär tre månader före det stora ovädret, slutade den guvernant jag hade haft i sju år och eftersom jag inte längre behövde någon skolundervisning förstod jag att farmor började fundera på att hitta en äkta man åt mig. Ingen av de unga män som umgicks hos oss lockade mig. Inte heller såg jag det romantiska i ett så prosaiskt spel. Där fanns Galtons från Great Stanton som hade en son, Gerald. De var mycket förmögna och hade affärer i London, som låg cirka 35 kilometer från Great Stanton och alltså inte så långt bort att Galton père var helt avskuren från familjen. Gerald följde sin far på hans resor till London. De kunde ibland stanna borta i flera veckor och deras besök i hemmet på landet var tämligen korta. Som äkta man skulle Gerald inte vara hemma mycket och när jag insåg att det skulle innebära vissa fördelar förstod jag att han inte passade in i mina romantiska drömmar.

Där fanns också Charles Fenton, son till herren till Marlington, en jagande, skjutande, sportig typ. Ganska underhållande, skrattade åt nästan allting, tillsammans med honom längtade man ibland efter lite allvar. Jag trivdes i bådas sällskap men tanken att tillbringa hela livet med dem var föga upphetsande.

Farmor sade:

– Du måste lära dig den sociala sidan av tillvaron, min vän. En ung kvinna måste förr eller senare välja bland dem som finns tillgängliga. Den som skjuter upp valet alltför länge upptäcker ofta att det inte längre finns något att välja på.

En varning för döva adertonåriga öron!

Vad var det för fel med livet som det var?

När det gällde Philip var farmor mer nogräknad. Hans hustru skulle göra sitt intåg på herrgården. Hon skulle bli en Mallory, medan jag, när jag gifte mig, måste avstå från det illustra namnet. Jag var övertygad om att farmor motsett Flora Cressets ankomst till herrgården med vissa farhågor. Det var visserligen sant att hon hade begåvat farmor med två barnbarn, men hennes bräcklighet hade kostat farmor hennes son som nu, som farmor uttryckte det, blivit bortsnappad av den där holländskan.

Efter giftermålet hade hon inte ett gott ord att säga om holländare.

– Men farmor, envisades jag, du brukade säga att några av de skickligaste kartograferna kommer från den delen av världen. Och många stora upptäcktsresande … Mercator själv var flamländare. Tänk på vad vi har honom att tacka för.

Farmor slets mellan sin tillfredsställelse över mitt intresse för verksamheten och sin motvilja mot att bli motsagd.

– Det var så länge sedan. Dessutom var det en holländare som började köpa upp gamla svart-vita kartor och färglägga dem. Och sedan sålde dem för dyra pengar.

– Och de som kom efter fortsatte att göra det med hög vinst, sade jag.

– Du förvränger det, sade hon, men hon var inte missnöjd utan gjorde bara som hon brukade när hon inte var säker på att få sista ordet – hon bytte samtalsämne.

Farmor var förtjust över att jag tyckte det var ett nöje att besöka verkstan och somliga eftermiddagar, efter lektionerna i skolrummet förstås, brukade jag och min guvernant åka in till Great Stanton där jag fick tillbringa några mycket roliga timmar i verkstan.

En sak som alltid roade mig var att prata med Benjamin.

Hela hans liv var kartor. Ibland tog han mig och Philip med sig till de delar av huset där tryckningen ägde rum. Han utbredde sig över alla moderna förbättringar och berättade om hur man förr i världen använde träblock och tryckte vad man kallade i relief, vilket innebar att vissa delar av blocket täcktes med färg som sedan överfördes på papperet och bildade reliefer.

– Nu för tiden, sade han stolt, använder vi koppar.

Jag var ganska uttråkad av de tekniska detaljerna, men Philip ställde oräkneliga frågor om de olika processerna medan jag stod bredvid och betraktade kartorna på väggen. De flesta av dem var kopior av sådana som hade tillverkats på femton-, fjorton-, ja till och med trettonhundratalet och jag brukade tänka på de oförfärade modiga män som hade upptäckt och utforskat alla dessa nya landområden.

Philip tillbringade mycken tid i verkstan och när han hade fyllt tjugoett och avslutat sina studier var han där hela dagarna, arbetade med Benjamin och lärde sig allt om företaget. Farmor var mycket nöjd med honom.

Jag avskydde att ställas utanför och det förstod Benjamin. Liksom Philip tyckte han synd om mig som var flicka och inte fick deltaga i denna spännande verksamhet.

En dag talade Benjamin om färgläggning av kartorna och sade att han trodde att vi snart skulle kunna föra ut färglagd litografi på marknaden.

Han visade mig ett tryck, inte en karta utan en ganska sentimental bild av en familjescen. Den var i färg.

– Den har utförts av en man vid namn George Baxter, sade Benjamin. Titta på färgerna. Om vi kunde få dem på våra kartor.

– Varför kan ni inte det? frågade jag.

– Hans metod är strängt hemlig. Men jag har en aning om hur det går till. Jag tror att han använder sig av en serie block i olika färger men han måste ha en korrekt inpassning. Det skulle vara svårare med kartor. Ni ser att man inte kan tillåta sig att gå bråkdelen av en tum utanför. I så fall skulle man göra ett land miltals större eller mindre än det verkligen är. Där har ni svårigheten.

– Tänker ni fortsätta med att färglägga för hand?

– Ja, tills vidare.

– Benjamin, jag skulle kunna göra det.

– Ni, miss Annalice? Men det är ingen lätt uppgift.

– Tror ni inte jag skulle kunna göra det därför att det är svårt?

– Ni är en ung dam.

– Alla unga damer är inte dumma, mr Darkin.

– Det har jag inte sagt, miss Annalice.

– Då så, varför inte låta mig försöka?

Slutet blev att jag fick försöka. Jag klarade det bra och efter en tid fick jag en riktig karta att färglägga. Det var verkligen roligt. Allt det blåa, blått hav … en färg som jag älskade. Medan jag arbetade kunde jag i fantasin höra vågorna slå mot korallreven, se mörka flickor med blomsterkransar kring halsar och fotleder och små svarta barn springa nakna ut i havet där långa kanoter skar genom vågorna. Jag var där.

Det var eftermiddagar fyllda av äventyr. Jag klättrade uppför berg och vadade över floder, och jag undrade hela tiden vilka nya länder som ännu inte var upptäckta.

Benjamin Darkin trodde att jag skulle tröttna på arbetet men han hade fel. Ju längre jag höll på, desto mer road blev jag. Dessutom gjorde jag det väl. Man hade inte råd att förstöra kartorna genom slarvig färgläggning. Mina granskades av Benjamin själv och förklarades perfekta.

Jag började lära mig en hel del om karttillverkning. Jag studerade de gamla kartorna och blev intresserad av de män som hade gjort dem. Benjamin visade mig en kopia av Ptolemaios världskarta som han ritade omkring 150 år efter Kristus och talade om för mig att den store Ptolemaios hade lärt sig av Hipparchos som levde tre hundra år före honom. Jag blev mer och mer absorberad och dessa underbara eftermiddagar drömde jag om avlägsna platser och tänkte på de oförvägna män som för många, många år sedan hade upptäckt dem och genom sina kartor gjort det möjligt för andra att finna vägen.

Ibland kom farmor för att se på när jag arbetade. Hennes blick var triumferande. Barnbarnen hedrade henne – båda hade uppslukats av kartornas fascinerande värld. Hon kunde inte önska sig något bättre. Till hela sin läggning var hon en intrigmakerska och det fanns ingenting hon gillade mer än att dirigera andras liv eftersom hon var övertygad om att hon gjorde det bättre än de själva.

Vid det här laget hade hon bestämt att Philip skulle gifta sig med någon förståndig flicka som kunde flytta in i herrgården och föda nya Mallorys som fortsatte karttillverkningen i Great Stanton och herrgårdslivet i Little Stanton. När det gällde mig började hon inse att varken Gerald Galton eller Charles Fenton var rätt man. Hon skulle vänta tills hon hittade någon som enligt hennes uppfattning var lämpligare.

Det gav mig respit att fortsätta mina underbara äventyr i verkstan och njuta av livet på herrgården.

Herrgården var ett märkligt hus, vilket man lätt glömde bort när man fötts där och alltid hade bott där. Bland annat påstods det att där spökade. Det fanns ett mörkt hörn på andra våningen som var byggnadstekniskt ganska egendomligt. Det låg i ena änden av en korridor som slutade helt abrupt som om byggmästaren plötsligen fått nog av den och ville korta av den.

Tjänarna tyckte inte om att gå utmed den korridoren när det var mörkt. De visste inte riktigt varför. Det var bara en känsla man hade. Ett rykte påstod att någon för mycket länge sedan blivit inmurad i huset.

När jag försökte få reda på något av farmor svarade hon bara:

– Nonsens. Ingen Mallory skulle göra något så dumt. Det hade varit högst ohälsosamt.

– Nunnor blev ibland inmurade, påpekade jag.

– Nunnor, ja, det har ingenting med Mallorys att göra.

– Men det här var länge sedan.

– Annalice, det är dumheter. Nu vill jag att du går över till mrs Gow med lite av den där kalvbuljongen. Hon är opasslig igen.

Mrs Gow hade varit vår hushållerska i många år och bodde nu med sin son ovanpå snickarverkstaden som låg mellan Little och Great Stanton.

Jag kunde inte låta bli att beundra farmors förmåga att vifta bort inmurade förfäder lika beslutsamt som när hon kämpade med mormor om oss.

Men ändå undrade jag över det där hörnet i korridoren. Jag brukade gå upp dit efter mörkret och jag var säker på att jag kände något – en kyla … En gång tyckte jag att någonting rörde lätt vid min axel och jag hörde en väsande viskning.

Jag försökte skapa något spännande av ett gammalt rykte precis som jag drömde om korallreven när jag målade mina kartor.

Ibland gick jag till mammas grav för att se till att buskarna var klippta. Jag tänkte ofta på henne. Jag hade skapat mig en bild av henne med hjälp av mormor, som alltid grät en skvätt när hon talade om Flora. Flora var så vacker, för god för den här världen, sade hennes mor. Hon var en mild, älsklig flicka. Hon var bara sexton när hon gifte sig och Philip föddes ett år efteråt och alltså var hon bara tjugotvå när hon dog.

Jag talade om för mormor hur ledsen jag var över att det var för min skull som hon dog. Det var sådant man aldrig skulle säga till farmor, som genast skulle ha svarat:

– Dumheter. Du visste ingenting och hade inget med det att skaffa. Sådant händer och hon var en svag stackare.

Mormor var mer sentimental. Hon sade att mamma gärna hade gett sitt liv för mig. Men det gjorde mig ännu mer nerslagen. Det finns ingenting man blir så illa till mods av som när man blir föremål för stora uppoffringar.

Därför talade jag inte så mycket som jag hade önskat med mormor om mamma.

Men jag gick till hennes grav. Jag planterade en rosenbuske på den och en rosmarin till minne och jag gick dit nästan i hemlighet för jag ville inte att någon, inte ens Philip, skulle få veta att jag hade samvetskval över att jag hade kostat henne livet. Ibland talade jag högt till henne och sade att jag hoppades hon var lycklig där hon var och att jag var så ledsen för att hon dog när hon skänkte mig livet.

En dag när jag var där gick jag för att hämta vatten till buskarna. Det stod en gammal pump en bit längre bort och ett vattenkar och kannor. När jag vände mig bort från mammas grav fastnade foten i en utskjutande sten och jag ramlade omkull. Jag skrapade knäet en smula, men inte mycket, och just som jag skulle resa mig upp såg jag att stenen som jag fastnat i var en i en hel rad kantstenar.

Jag grävde bland ogräset och upptäckte att de inhägnade en bit jord som måste ha varit en grav. Jag undrade vems den var. Jag hade alltid trott att den där biten var orörd mark fast den låg mitt bland Mallorys gravar.

Jag började dra upp ogräset och där var – en grav. Det fanns ingen hög gravsten som kunde avslöja dess existens men det låg en stenplatta på graven. Den var smutsig och inskriptionen nästan osynlig.

Jag gick till pumpen och återvände med vatten. Jag hade en trasa med mig som jag brukade torka händerna på när jag hade vattnat och med den gned jag bort leran från plattan.

Förskräckt ryggade jag tillbaka – namnet på stenen kunde ha varit mitt eget.

Ann Alice Mallory.

Död den sjätte februari 1793.

I en ålder av aderton år.

Mitt namn var visserligen Annalice och på stenen var det ett mellanrum och Alice stod med stor bokstav … men likheten skrämde mig.

Ett ögonblick hade jag en obehaglig känsla av att jag såg min egen grav.

Jag stod en stund och stirrade på den. Vem var hon – som låg där tyst för alltid bland alla andra döda Mallorys?

Jag gick hem. Återvände till verkligheten. Varför skulle inte en av mina anmödrar ha ett namn som liknade mitt eget? Namn brukar gå i släkten. Ann Alice. Och Annalice. Aderton år. Hon var ungefär lika gammal som jag när hon dog.

Vid middagen den kvällen sade jag till farmor:

– Jag såg en grav på kyrkogården i dag som jag aldrig har sett förut.

Hon var inte speciellt intresserad. Jag såg på Philip:

– Det var någon med mitt namn – eller så likt mitt att det knappast var någon skillnad.

– Å, sade Philip. Jag trodde du var den enda Annalice.

– Den här hette Ann Alice Mallory. Vem var hon, farmor?

– Ann är ett ganska vanligt namn i släkten. Alice också.

– Varför valde ni att kalla mig Annalice?

– Det var jag som valde det, sade farmor som om det var därför det var det bästa tänkbara. Det fanns så många Ann och Alice i släkten. Jag tyckte båda var lite för alldagliga, men eftersom du är en Mallory kombinerade jag ihop dem till ett namn som, det måste du erkänna, är ganska ovanligt.

– Det är som jag säger, inföll Philip, du är den enda.

– Den där graven var försummad.

– Gravar brukar bli det när någon har varit död länge.

– Hon begrovs för nästan hundra år sedan.

– Det är en lång tid att bli ihågkommen, sade Philip.

– Det kändes så konstigt … hitta ett namn under allt det där ogräset och sedan … nästan mitt …

– Jag måste gå och leta efter någon Philip, sade min bror.

– Där finns många som har hetat Philip.

– Du har alltid haft en morbid lust att läsa på gamla gravstenar, det vet jag, sade Philip.

– Jag tycker om att tänka på dem … alla Mallorys … människor som har bott i det här huset före oss … som är släkt med oss … en lång rad föregångare.

– Det är glädjande att du har en sådan känsla för släkten, sade farmor kort och avslutade därmed samtalet.

Men jag kunde inte släppa tanken på Ann Alice Mallory. Jag antar att det var för att hon var jämnårig med mig när hon dog och bar ett namn som nästan var mitt eget.

Nästa gång jag gick till kyrkogården för att rensa graven från ogräs bad jag en av trädgårdsmästarna att ge mig en buske att plantera där. Han rev sig i håret och sade att det var fel tid att plantera. Men han gav mig en rosenbuske. Jag sade att jag ville ha rosmarin också.

– Dom klarar sig inte, sade han.

I så fall ska jag sätta nya, tänkte jag. Jag planterade buskarna och gjorde ren plattan. Graven såg helt annorlunda ut nu, som om någon brydde sig om Ann Alice Mallory.

Jag tänkte ofta på henne. Antagligen var hon född på herrgården, hade säkert levat där i aderton år, och hon bar mitt namn. Hon kunde ha varit jag.

Hon fanns ständigt i mina tankar. Det var ganska kusligt.

Hon dog 1793. Det var inte fullt hundra år sedan. Hur var det att leva på den tiden? Ungefär som nu, antagligen. Livet i en landsortsby hade inte förändrats mycket. Men i världen utanför hände det stora ting. Franska revolutionen pågick och samma år som Ann Alice dog avrättades kungen och drottningen av Frankrike.

Ingen nu levande hade känt Ann Alice. Inte ens mrs Terry var född när hon dog – även om hon kom till världen kort efter. Mrs Gow var sjuttionio, hon kan ha hört något av sina föräldrar. De kan ha känt henne.

Nästa gång jag besökte mrs Gow tänkte jag ta upp frågan.

Mrs Gow hade varit vår hushållerska i fyrtio år. Hon blev änka när hon var tjugoåtta och tog platsen då.

Gows stod, som mrs Gow själv skulle uttrycka det ett pinnhål över våra övriga anställda. De hade gjort det länge därför att de var skickliga byggnadssnickare som utfört alla stora arbeten, inte bara i Little och Great Stanton, utan i hela grannskapet.

Jag mindes mrs Gow från min barndom, en ståtlig, värdig person i svart, som Philip och jag var lite rädda för.

Även senare visste jag att jag måste visa aktning för henne. En gång frågade jag farmor varför till och med hon behandlade mrs Gow med sådan respekt.

– Vad är det med mrs Gow? frågade jag. Varför måste vi ta en sådan hänsyn till henne?

– Hon är en förträfflig hushållerska.

– Ibland uppför hon sig som om det var hon som ägde huset.

– Goda tjänare är lojala. Farmor tänkte ett tag, sedan sade hon som om hon själv började undra:

– Gows har alltid varit respekterade här i huset. De har pengar. Vi hade tur som fick mrs Gow. Kom ihåg att hon inte var beroende av oss för sitt livsuppehälle, som så många av de andra.

Det var tydligen något speciellt med Gows. Farmor var alltid noga med att ge mrs Gow sådant som var lite lyxigt. Hon skulle inte ha accepterat de vanliga gåvorna till fattigt folk – filtar och kol till jul och liknande. När det gällde mrs Gow blev det en fasan, kalvbuljong … presenter till en vän … eller nästan. Mrs Gow var inte herrskap, men hon tillhörde inte heller tjänarklassen, hon var något mittemellan. När allt kom omkring hade hennes svärfar och hennes man under livstiden varit skickliga hantverkare. Och William Gow, mrs Gows ende son, förde den blomstrande verksamheten vidare.

Jag beslöt mig för att hälsa på mrs Gow för att kanske få veta något om Ann Alice.

Sedan jag överlämnat marsipanbakelserna som jag övertalat kokerskan att göra och som jag visste att mrs Gow tyckte speciellt mycket om, satte jag mig på en stol bredvid soffan där mrs Gow låg utsträckt i Recamier-stil och började utfrågningen.

– Jag var på kyrkogården häromdagen för att besöka mammas grav, sade jag.

– En älsklig ung dam, sade mrs Gow. Jag ska aldrig glömma den dag då hon lämnade oss. Hur länge sedan är det?

– Aderton år, sade jag.

– Jag sa hela tiden att hon inte skulle klara det. För bräcklig, det var hon. Det sötaste man kunde se. Han dyrkade henne.

– Ni menar pappa? Ni måste minnas långt tillbaka, mrs Gow.

– Jag har alltid haft ett gott minne.

– Jag hittade en grav på kyrkogården. En försummad. Jag torkade ren stenen och det var någon som hette nästan som jag. Ann Alice Mallory. Hon dog 1793 när hon var aderton år.

Mrs Gow sög på läpparna.

– Det var länge sedan.

– Nästan hundra år. Jag undrar om ni någon gång har hört talas om henne?

– Jag är inte hundra år än, miss Annalice.

– Men ni har så gott minne och någon har kanske berättat om henne.

– Jag kom inte till den här trakten förrän jag gifte mig med Tom Gow.

– Jag undrar om någon i er familj nämnde någonting?

– Min Tom föddes inte förrän 1810 så det måste ha varit efter hennes död, eller hur? Konstigt att ni skulle nämna det årtalet. Det hörde jag ofta talas om i min familj.

– Årtalet?

– När sa ni att hon dog? 1793? Det var det året Gows snickeri startade. Jag har sett det ofta. Det står över dörren. Grundat 1793 står det. Så är det. Samma år.

Jag var besviken. Mrs Gow var mycket mer intresserad av Gows snickeri än av den döda i min grav. Hon talade omständligt om hur mycket arbete hennes son William hade och att han tänkte överlåta en del på sin son Jack.

– Man måste ge dom eget ansvar. Det säger William. Det bevisar vad yrkesskicklighet betyder, miss Annalice. Alla vet att Gows är duktiga hantverkare, jag skulle vilja höra någon som påstår något annat.

Jag förstod att det inte var troligt att jag skulle få reda på något av mrs Gow och beslöt mig för att göra ett försök med mrs Terry.

Jag fann henne i sängen.

– Å, är det ni, sade hon och kastade lystna blickar på min korg för att se vad jag hade med mig till henne.

– Den här hettan, sade hon och skakade på huvudet, den tar aldrig slut. Men dom har själva dragit det över sig. Vet ni att det var logdans i lördags … över midnatt, in i sabbaten? Vad kan man vänta sig? Och så frågar dom mig. Hur går det med boskapen? Med torkan? Med gräset som vissnar?

– Varför frågar de er, mrs Terry?

– Ja, varför? Dom borde tänka på sin egen salighet. Det här är straffet och värre blir det om dom inte slutar med sitt syndiga leverne. Ångra er medan tid är, det är vad jag säger åt dom.

– Har ni någonsin hört talas om Ann Alice Mallory?

– Va? Det är ni, är det inte?

– Nej, jag heter Annalice. Det här är Ann Alice … två skilda namn.

– Jag har alltid tyckt att det lät utländskt. Varför kunde dom inte kalla er bara Ann eller bara Alice som alla andra. Varför skulle dom röra ihop dom två till ett. Ann var ett vanligt namn uppe på herrgården. Alice också.

– Men jag frågade om dubbelnamnet. Ann Alice.

– Nej, jag kan inte påstå att jag har hört det.

– Ni är nittio, mrs Terry. Är det inte underbart?

– Det är för att jag har varit gudfruktig.

Hon hade vett nog att slå ner ögonen. Hennes gudfruktighet var bara tjugo år gammal och jag hade hört sägas att efter Jim Terrys död på sjön – och även medan han levde och var hemifrån – hade mrs Terry inte haft något emot vad man i trakten kallade små nöjen bakom buskarna en lördagskväll eller till och med i den egna stugan.

– Ja, det måste det vara, sade jag och såg så oskyldig ut som om jag aldrig hade hört talas om dessa aktiviteter i lönndom, för det var viktigt att hålla henne på gott humör.

– Jag hittade en grav på kyrkogården. Ann Alice Mallory. Det såg ut som mitt namn och det fick mig att rysa när jag tänkte på att när jag dör kommer min grav att se ungefär likadan ut.

– Se till att ni inte överraskas med alla synder oförlåtna.

– Det tänkte jag inte så mycket på.

– Det är det som är felet nu för tiden. Unga människor tänker inte. Jag har fått min Daisy att lova att när jag ska sluta ska hon se till att pastorn är där för att hjälpa mig över gränsen – inte för att jag behöver det.

– Nej, naturligtvis inte. Ni kan vara säker på att komma in i himlen och jag är övertygad om att de skickar en stor skara änglar att följa er dit.

Hon slöt ögonen och nickade.

Jag var djupt besviken. Ingen tycktes känna till något om Ann Alice. Och ändå måste mrs Terry ha fötts kort efter hennes död. Hon hade bott i grannskapet i hela sitt liv. Nog borde väl namnet ha nämnts någon gång. Jag hade hittills aldrig träffat någon bybo som inte var intresserad av vad som hände på herrgården.

– Mrs Terry, sade jag, flickan i graven måste ha dött strax innan ni föddes. Hörde ni aldrig någon tala om henne?

– Nej. Det var något man inte talade om.

– Inte talade om? Menar ni att det var förbjudet?

– Det vet jag ingenting om.

– Minns ni något som man talade om när ni var barn?

– Ja, alltid om Gows. Det var dom man talade om. Gows framgångar … hur dom blev sina egna företagare. Min mor brukade säga: Titta på mrs Gow. Hon och hennes lila kapotthatt … kommer in i kyrkan som en herrskapsdam. Ingen kunde tro att för några år sedan var dom ingenting … precis som alla vi andra.

– Ja, visst, sade jag, lite otåligt, vi vet alla att Gows kom sig upp.

– Å, men så var det inte alltid … har jag hört.

– Det har gått bra för dem länge. Sedan 1793, det står över snickeriet. Grundat 1793. Jag såg det häromdagen. Det var samma år som den här flickan dog.

– Man gör sig pengar och får för sig att man är något förmer än alla andra.

– Ni kommer alltså inte ihåg?

– Det pratades … nej, jag minns inte. Någonting om en av damerna på herrgården. Hon dog plötsligt, tror jag.

– Ja, mrs Terry, just det.

Mrs Terry ryckte på axlarna. Jag envisades:

– Ni måste ha hört något.

– Jag vet inte. Folk dör. Man kan bara hoppas att dom hann ångra sina synder innan dom hämtades bort.

Hon suckade och så var hon inne på Gows igen.

– Det var inte rätt. Det pratades om det. Kunde inte göra något galet, dom där Gows. Jag minns för länge sedan. Jag var nog bara en tvärhand hög då. Åkte fast gjorde han. Vad var det han hette? Jag kommer inte på det. Tom, tror jag. Ja, det var det. Tom Gow. Överraskades med en fasan i fickan – tjuvskytt. Kom inför domstol … och vad hände? Gows gick till godsägaren och innan någon hann säga flaska struttade tjuvskytten omkring i byn, stolt som en påfågel. Klarade sig … utan böter. Vad säger ni om det? Favoritsystem. Det var inte rätt. Folk gillar inte sånt. Det verkar som om herrskapet gjorde vad som helst för dom där Gows.

– Men det måste ju ha varit mycket länge sedan, sade jag otåligt för jag var inte intresserad av Gows triumfer.

– Som jag sa, jag var inte stor då … Men det har alltid varit likadant. Herrgården håller Gows om ryggen. Det är vad man säger.

– Men de har ju lyckats bra. Det måste man väl beundra dem för.

– Stöttats – det är vad man säger.

– Säger man inte också att Gud hjälper den som hjälper sig själv? Det borde väl ni veta som står på bättre fot med Den Allsmäktige än vi andra.

Ironi var bortkastat på henne. Hon nickade världsvist och sade:

– Jo, så är det.

Jag insåg att jag inte skulle få veta något om Ann Alice Mallory av henne och sade adjö.

Jag talade med Philip.

– Varför är du så intresserad? frågade han. Bara därför att hennes namn påminner om ditt?

– Det är en instinkt jag har.

Philip var alltid skeptisk mot mina instinkter. Han skrattade åt mig.

– Vad säger du om en ridtur?

Jag älskade att rida med honom och antog inbjudningen med acklamation, men jag kunde inte få Ann Alice ur tankarna. Jag fortsatte att grubbla över den mystiska unga kvinnan i den bortglömda graven.

---

Hettan tilltog. Luften stod stilla på ett olycksbådande sätt.

– Det bryter snart ut, sade man. Gode Gud, vi måste få regn.

Jag var besviken över att alla mina försök att få reda på något om flickan som störde mina drömmar verkade vara förgäves. Mrs Gow var alldeles tydligt för ung för att minnas något och mrs Terry var så uppfylld av sin avund mot Gows att hon inte kunde koncentrera sig på mina frågor. Var mer kunde jag leta?

Varför brydde jag mig om det? Varför kändes det så viktigt för mig bara därför att jag hade hittat hennes grav och hon hade ett namn som liknade mitt och var ungefär lika gammal som jag när hon dog? Varför fanns hon ständigt i mina tankar? Det var nästan som om hon var en levande verklighet. Det var typiskt för mig att koncentrera mig på något sådant, sade Philip. Vad spelade det nu för roll vad som hade hänt henne? Hon var död, var hon inte?

Hon var olycklig, tänkte jag. Jag vet det. Det känns i huset, det känns vid hennes grav.

Varför var graven så försummad? De övriga var det inte. Det var som om någon hade begravt henne och ville glömma.

Eftermiddagen var för het för att promenera eller rida. Jag sträckte ut mig i en trädgårdsstol i skuggan och lyssnade på bina. Lavendeln var slut, blommorna hade plockats och lagts i påsar för byrålådor och skåp och nu arbetade de flitiga insekterna i stället i veronikornas purpurfärgade blommor. Slött iakttog jag en trollslända fladdra över dammen där en balanserande Hermes såg ut som om han var beredd till flykt. Jag såg en glimt av guld när en