De bortglömdas skuggor

By Karin Edvall

En viktig redogörelse av flera bortglömda kvinnors liv från 1700- och 1800-talets Sverige!Karin Edvall tar med läsaren långt in i arkivens djup i ett för att skildra bortglömda kvinnors historier och levda erfarenheter. I boken skildras tolv kvinnor i Sverige under 1700- och 1800-talet. Kvinnor som levt olika liv i olika delar av Sverige. Kvinnor som i det tysta kräver och förtjänar att få göra sina röster hörda. Vi möter bland annat Elisabet som födde sjutton barn på tjugofyra år, den sinnessjuka Charlotta som vårdades med vattenkur och pigan Ida som förgiftades med arsenik.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 3, 2023
• ISBN: 9788727042152

Book preview

Karin Edvall

De bortglömdas skuggor

SAGA Egmont

De bortglömdas skuggor

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright © 2023 Karin Edvall och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727042152

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Jag har mött dem alla. Först tittade Anna Wass upp ur en dombok och kort därefter klev Hulda Emilia fram i en fångrulla. Jag blev betagen och förstummad. Alla dessa människor som funnits här på jorden kan verka anonyma och betydelselösa, men var och en av dem har sin speciella historia att berätta. En gång andades de av samma luft och var en del av den vardag som formade samtiden. Likt ett osynligt väsen har jag följt dem. Jag har suttit med under häradsrättens rannsakningar, trampat skammens väg i de kvarter där tvåkronan en gång kallades för horpengen, vankat i de olyckligas korridorer på hospitalet och förlöst barn i vidskepelsens tid. Några av dem bodde i Göteborg. En slutade sitt liv på galgbacken. En annan framhärdade i det kalla och mörka Lappland. Sannerligen är deras korta befintlighet alltför värdefull för att bara omärkligt försvinna in i den eviga glömskan. De förtjänar verkligen att få visa upp sig utifrån de förutsättningar och omständigheter som avgjorde livsvillkoren i en tid så främmande för oss. De yttre livsramarna är verklighet, plockade ur offentliga handlingar och dokument, medan tankar och inre upplevelser givetvis är fiktion. I sådana lägen har jag tagit mig friheten att tala för dem, göra reflektioner som givetvis är formade av min tid. Gemensamt kan dessa kvinnor vittna om utsatthet i ett samhälle präglat av fattigdom, stränga moralramar och hänsynslös utslagning. Samtidigt känns det mesta igen. Det är inte svårt att föreställa sig den unga Idas kärlekssvärmeri, Lovisas ursinne eller Katarina Margaretas förtvivlan. Min avsikt är inte att bidra till den historiska vetenskapen, det kan andra göra bättre, utan grundar sig i ett genuint intresse för den enkla människan. Jag vill plocka fram dessa hjältinnor i ljuset, borsta av dammet och säga: Kom fram så ni syns. Ni förtjänar all uppmärksamhet!

Karin Edvall

Barnamordet i Mellingerum

Vid dessa förhållanden hade hon ej vetat hvart hon skulle taga vägen eller hvad hon skulle taga sig till, utan hade fallit i förtviflan.

Enligt rasp- och spinnhusförordningen 1698 skulle arbetshus för tiggare och vanartiga pojkar inrättas i Stockholm. Samtidigt påbjöds att spinnhus för vanartiga, men arbetsföra, flickor också borde finnas. De intagna skulle spinna, stampa tegelmjöl och bark, hugga sandsten samt sköta stadens renhållning och planerna sattes i verket under 1720- talet.

Privilegiebrevet för manufakturerna 1739 föreskrev att spinnhus skulle inrättas på ett flertal platser i landet. Avsikten var att ge fabrikerna gratis arbetskraft, men utfallet blev magert. Det var bara i Stockholm, Göteborg och Norrköping som varaktiga spinnhus kom till. Enligt ett riksdagsbeslut från 1747 skulle rikets alla fångar arbeta i proportion till sina krafter, sitt kön och sina kunskaper. Fångarnas arbetskapacitet togs på så vis tillvara och utnyttjades konstruktivt, ansåg man, och långsamt, långsamt, bröts fångens onda vilja ner av det hårda arbetet. Han kunde slutligen tuktas till fortsatt laglydnad, var det tänkt.

Göteborgs spinnhus uppfördes vid Burggrevelyckan och var till en början ett enda stenhus, som senare utökades till två byggnader. Inom dessa väggar förvarades kvinnor, barn samt även, i viss mån, män som saknade laga försvar. När advokatfiskal Bruséen besökte spinnhuset 1746 fann han tretton kvinnor som kardade och spann klädgarn. De var alla internerade på obestämd tid. Spinnhuset var förfärligt hemsökt av löss. Det var kallt i rummen och för att mildra kylan hade man lagt ut tång på golvet.

Drygt hundra år senare omvandlades spinnhuset i Göteborg till ett straffängelse för kvinnor dömda till mer än två års straffarbete. Under åren 1885-1889 intogs 95 kvinnor. De kom från Örebro i norr till Skåne i söder och var mellan 18 och 45 år gamla.

Omkring fem procent av alla svenska våldsbrott under senare delen av artonhundratalet begicks av kvinnor. Könsrollen i sig påbjöd mildhet och konfliktlösning utan våld. Kvinnor använde mindre alkohol än män, mäns våldshandlingar skedde ofta i ruset, men trots det var andelen grova våldsbrott utförda av kvinnor något högre. 94 av de 95 kvinnor som var intagna på straffängelset i Göteborg 1885-1889 var dömda för samma brott. Ett brott som utgjorde en direkt förklaring till detta faktum. De hade alla gjort sig skyldiga till barnamord eller fosters läggande å lönn. De sällade sig till de tusentals och åter tusentals kvinnor som begått denna handling under århundradenas lopp. Den nittiofemte kvinnan avtjänade ett tioårigt straff för mord. Hon hade dränkt sitt 26 dagar gamla barn i en sjö, som hon uttryckte det, av en slumpmässig ingivelse.

Yngst var en artonårig piga från Småland. Hon skrev själv sitt namn i fångrullan med prydliga bokstäver: Hulda Emilia Andersson. Hulda var 1,56 cm lång och klent byggd. Håret var ljust, ögonen blå, näsan rak och ansiktet ovalt.

Pigan från Tuna

Hulda Emilia föddes i Tuna församling, Kalmar län. Hon var första barnet till Anders Johan Andersson och Ulrika Josefina Solberg som då var bosatta i Bäckeby under Juxtorp. Fadern var 25 år och modern hade just fyllt 24. När Hulda Emilia var ett år och fem veckor lämnade de henne hos morföräldrarna i Bäckeby och reste vidare. Morföräldrarna var i femtioårsåldern och Hulda Emilia stannade kvar hos dem i många år. Hon gick i skolan och lärde sig arbetets grunder. Kanske väntade hon på att föräldrarna skulle komma och hämta henne. En liten tagg i hjärtat. Under tiden flyttade Anders Johan Andersson och hans hustru runt i bygden; de bytte bostadsort minst en gång om året och fick med tiden ytterligare sex barn.

Tretton år gammal, efter mer eller mindre fullgjord skolgång, lämnade Hulda Emilia, som den fattiga flicka hon var, morföräldrarna. Hon hade fått arbete i närheten, hos en bonde i Juxtorp. Ytterligare tre år senare kom hon till nämndeman Nilsson i Mellingerum. I första hand var hon städslad för ett år framåt. Arbetet som piga var tungt. Hon skulle städa och elda rummen, bära ved, koka mat, baka, brygga, laga och lappa, tvätta, skura golven, borsta husbondens kläder, arbeta på gärdet, mjölka korna, bädda sängar. Lönen var två tredjedelar av drängens. Drängen var kroppsligt starkare och hans arbete värderades högre.

Carl Peter Nilsson var en ogift bonde i 45-årsåldern som bodde tillsammans med sin syster, änkan Klara. Två år tidigare hade tjänstetvånget (inga landstrykare, lösdrivare, lättingar eller inhyseshjon böra uti vårt land och rike tåla, d. v. s. alla arbetsföra var skyldiga att försörja sig), upphört men bunden av legostadgan var Hulda Emilia ändå utlämnad åt sitt husbondfolks godtycke. Hon fick finna sig i att bli bestraffad för mindre förseelser. Hon kunde inte avlägsna sig från gården utan tillstånd och hon fick inte lämna sin anställning innan den överenskomna tiden löpt ut. Efter ett knappt år i tjänst hos nämndeman Nilsson blev den sjuttonåriga Hulda Emilia Andersdotter gravid.

En förtwiflands handling

De många barnamorden var ett stort problem för hela västvärlden under sjuttonhundratalet. Barnamord intog utan tvekan en särställning bland våldsbrotten ¹ . En kvinna som blivit gravid efter olovlig beblandelse, som dolt sitt havandeskap och fött barn i enslighet varpå barnet avlidit med eller utan hennes medverkan (uppsåtligt eller ouppsåtligt), hade gjort sig skyldig till barnamord. Mordet måste ske i nära anslutning till förlossningen för att kunna rubriceras som barnamord. Johanna Sofia Björnlund, som dränkte sitt 26 dagar gamla barn, dömdes därför inte för barnamord utan för mord.

Det var först med kristendomen som det nyfödda livet fick ett eget okränkbart värde. Barnutsättandet i förkristen tid var en laglig form av barnbegränsning. När Karl IX 1608 lät lägga den mosaiska lagen till den svenska skärptes påföljderna för sexualbrott drastiskt. Det som tidigare straffats med böter blev nu belagt med skam, skuld och död. Kyrkan ville styra sexualiteten uteslutande till äktenskåpet. Samhällets ekonomiska och sociala grundvalar vilade på det enskilda hushållet och utomäktenskapliga förbindelser fördömdes och förbjöds både av kyrkan och de världsliga myndigheterna. Enligt kyrkan var en ogift mor ärelös. Livet försvårades väsentligt för den kvinna som blev ogift mor. Hon förlorade sitt anseende och riskerade att avskedas från sitt arbete. Försörjningen och överlevnaden kom i omedelbar fara. Av skam och skuld, av förtvivlan, blev det frestande att försöka gömma undan havandeskapet för världen.

Det första barnamordsplakatet kom i mitten av sextonhundratalet och följdes av en rad speciallagar. Straffet för barnamord var ovillkorligen döden. Ett öga för ett öga-ett liv för ett liv-principen var bärande i den mosaiska lagen och senare även i 1734-års lag. Det togs ingen hänsyn till kvinnans situation eller omständigheterna runt brottet. Syftet med den hårda lagstiftningen var att skrämma och avskräcka, men effekterna blev i verkligheten de motsatta. Den onda cirkeln accelererade istället; strängare straff – fler barnamord – ännu strängare straff…

I 1734 års strafflag belades barnamord, uppsåtligt eller ouppsåtligt, med dödsstraff. Brottet låg, enligt Missgärningsbalken § 16:1, under en presumtionsparagraf. Det var den anklagade kvinnans sak att bevisa sin oskuld; att barnet varit dödfött eller ofullgånget. Hon måste styrka sina uppgifter med vittnen och lyckades hon inte dömdes hon som skyldig.

Det merkantilistiska tänkandet kunde dock inte acceptera att staten berövades så många liv. Folkets arbete var nationens grundsten och garanten för ekonomiskt välstånd. Ute i Europa grydde upplysningens tidevarv och tankar om mänskliga rättigheter började komma i dagen. De europeiska kulturländerna genomgick en omorientering bort från straffrättsskipningens alltmer förlegade godtycklighet och hårdhet. Bort från vedergällningstanken och det flitiga användandet av tortyr och dödsstraff mot förståelse och ökad respekt för den enskilde individen.

Gustav III ville gärna framstå som en upplyst despot enligt det nya europeiska mönstret, men hans förslag till mildring av den svenska straffrätten mötte till en början starkt motstånd. Sverige låg för långt borta från händelsernas centrum och det bildade skiktet var alldeles för tunt för att de nya idéströmningarna riktigt skulle nå fram. Den straffrättsliga reform som genomfördes i Sverige 1778 var därför en kompromiss. Tortyr förbjöds och påföljden för trolldom avskaffades. Dödsstraffet stod emellertid fast som påföljd för flera brott, till exempel barnamord, trots att kungen och riksrådet velat avskaffa det. Den stränga sexuallagstiftningen hade trots allt spelat ut sin roll. Barnamorden hamnade i en annan belysning. Barnamord var inte en ondskans handling, hävdade Gustav III och hans riksråd, utan en förtvivlans. Barnamörderskan drevs inte av illvilja och kärlekslöshet utan av hotet om skam och vanrykte. Kvinnorna borde, i stället för att straffas hårt, skyddas från publicitet och genom barnamordsplakatet samma år fick havande kvinnor rätt att föda sina barn anonymt och sedan lämna bort dem. På så sätt hoppades man kunna rädda fler liv.

Dödsstraffet för barnamord fanns kvar fram till 1861 då det avskaffades för ouppsåtliga barnamord. Kvinnans bevisbörda togs också bort. I verkligheten hade dödsstraffet inte tillämpats på många år, trettio år tidigare avrättades den sista barnamörderskan i Sverige. Sedan några decennier fortgick ett febrilt förberedelsearbete inför en ny strafflag. I den nya lagen (1864) upphävdes även dödsstraffet för uppsåtliga barnamord. Brotten och påföljderna finns formulerade kap. 14: Kvinna som av olovlig beblandelse blivit havande vid födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster vare sig genom handverkan eller underlåtenhet av det som till fostrets bibehållande vid liv nödigt