På spaning efter Deborah

By Karin Edvall

En elektrisk roman om besatthet och hur svårt det kan vara att skapa genuin kontakt. Röntgenläkaren Ulf bor högst upp på Vinkelgatan 53. När han en dag stöter på en kvinnlig granne i trapphuset blir han störtförälskad. Christina Larsson, en förälskelse som snart övergår till besatthet och snart kretsar hela hans liv kring henne. Några våningar längre ner bor Sverker som skriver en roman om den mystiske Deborah. Snart upptäcker Ulf att inte bara Christina styr hans liv, utan även Deborah. Romanen är en fristående fortsättning på "Vinkelgatan 53" -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 3, 2023
• ISBN: 9788727042190

Book preview

Karin Edvall

På spaning efter Deborah

SAGA Egmont

På spaning efter Deborah

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2023 Karin Edvall och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727042190

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Då går vi väl in då.

Jaja, det är väl så dags!

Och annars?

Jodå.

Dörren står på glänt. Han kan allt se dem genom glipan, de står i klungor med sina kaffemuggar.

Luftkonditioneringen susar medan vitrockarna kliver in i rummet, de pratar och skrattar. Ord som stugan hörs tydligt, liksom plankstek och snöglopp. Ulf Lantz står upp. Han sätter sig inte ner, utan trycker fingerspetsarna ännu hårdare mot bordsskivan tills de vitnar. Ha, han skrattar nästan till. Hur många kommer att ha en kaffefläck på rocken innan röntgenronden är slut? Han slår vad med sig själv, åtminstone fyra. Helt säkert Lena Melin, den kaffetarmen!

Blickarna är som tungor, de slickar honom sträva och ogenerade. Stolar skrapar, någon hostar och det tar en evinnerlig tid för kollegorna att slå sig ner. Hela tiden stirrar de på honom, uppfordrande, strängt eller utan förväntningar. Det är en definitionsfråga.

Alldeles tyst nu. Ulf kastar en hastig blick över salen och anar Lena Melins röda hårburr i vänster ögonvrå. Professor Ask sitter och hänger på pinnstolen som vanligt. Professorn har säkert det där överseende flinet klistrat över hela fejset, och Ulf undviker att titta efter. Han vet ändå. De tycker inte om honom.

Sen tar han sats. Trots att han har hållit dessa röntgenronder i åratal, blir han nervös. För det mesta släpper det efter några meningar, men ibland håller det i sig hela tiden.

Ulf trycker fram första bilden. Natten har varit hyfsad med några få aktutfall; två lårbensfrakturer, en medelålders man som stukat foten, ett armbrott och en misstänkt fri gas i buken.

Just då öppnas dörren och Melker Blom stiger in.

Ursäkta att jag är sen! Han tar ett litet kaxigt skutt. Melker Blom är ofta sen. Vissa har stora svårigheter med att passa tiden.

Ulf kommer av sig och blir irriterad. Ett blixtsnabbt minne dyker upp i skallen. Det är från första sommaren på akuten. En ung blond man hade snubblat i trappan utanför sin villa. Plåtarna visade inget anmärkningsvärt, hade Ulf meddelat. Men då pekade patienten lugnt och metodiskt på röntgenbilderna: Titta här, en metakarpale fraktur, och Ulf såg. Det tunna benet mitt i handen var utan tvekan av. Det liknade en skugga, men visst fan var det en fraktur. Kinderna hettade till. Patienten hade rätt. Ulf stammade Ja, tttitta ddddär! När mannen gått kom ilskan. Det hade han väl kunnat slänga ur sig på en gång, för helvete!

Ulf blir fortfarande sur när han ser mannen. Nu jobbar han som överläkare på kirurgen, lika blond och med stora, flinka, oskadade händer.

Ulf hostar till och upptäcker att det rör sig i vänstra ögonvrån. Lena Melins håreld, naturligtvis. Hon skruvar på sig. Så oberörd som möjligt klickar han fram nästa bild.

68-årig kvinna, säger Ulf.Ramlade ute på bron hemma. Fraktur i höger underarm. Bilden visar ett okomplicerat brott."

Efter en halvtimme är det över. Stolarna skrapar och vitrockarna lommar ut genom dörren.

Det ska visst bli varmare.

Alltid något.

Ska ni åka till Åre över påsk?

Nej, i år blir det Hemavan. Nea vill prova något nytt.

Aha. Ja, se kvinnor!

Vad då?

Äsch, ingenting.

Männen skrattar.

Ulf glömde bort att se efter vilka som fått kaffefläckar på rockarna. Det får bli en annan gång. Snart är jouren slut och han kan cykla hem. Det gick bra idag också.

I morgon är det röntgengenomgångar, röntgengenomgångar, röntgengenomgångar.

Ulf byter om och vankar mot utgången. Han plockar upp cykelnyckeln ur fickan. Hjälm använder han inte. Där är han konsekvent. Det är som en barnslig liten revolt i skymundan. Se, här kommer jag, och jag tänker inte trycka ner någon fånig störtkruka över öronen!

Obstetrik och gynekologi läser Ulf på den blå skylten i takhöjd. Han följer pilen med blicken, in genom de stängda glasdörrarna. Därinne någonstans finns hon. Ulf kisar, men korridoren ligger öde så här tidigt på morgonen. Bara en akutbrits står slarvigt uppställd vid väggen.

Som tur var är det inte fri gas i buken, viskar han till henne. Det var inte så illa. Och collumfrakturerna var okomplicerade. Vad gör du nu? Har du börjat ronda än?

Ulf kliver ut genom entrén. Februarivinden biter i pannan. Det är lustigt, dagen har precis börjat, och han ska cykla hem för att avsluta sin.

Snart har Ulf bott på Vinkelgatan i två år. Det här är högst tillfälligt, hade han morrat medan han bar upp flyttlådorna för trapporna. Huset saknar hiss, och svalen doftar gammalt ingrott trä. Tre våningsplan och tre trappor. Tre lägenheter på varje våning, utom högst upp. Där finns endast två dörrar, varav den ena leder in till honom.

En sovstad för äldre, hade varit Ulfs första intryck. Längst ner bor en tant och ett par. De ser ut att vara födda med huset. På andra våningen hyr en gammal dam med käpp, Bergman står det på mässingsplåten.

Ulf summerade; jag och gamlingarna. Vart han än vände sig skymtade ett åldrat ansikte. Men efter någon vecka fick han syn på en mörkhårig kille med mössa som höll till i lägenheten mitt emot. Och en trappa ner bor fortfarande en man i hans egen ålder. Det är en riktigt skum typ. Vissa nätter öppnar han fönstret och vrålar ut mot gatan. Det konstiga är att ingen verkar reagera. Ulf fattar ingenting, fast egentligen bryr han sig inte heller. Bara han inte tänder snett kan resten kvitta. Men Ulf blev tvungen att summera om; jag, gamlingarna och grabbarna, ska det vara.

Det drar lite svagt från fönstren och susar under taknocken, men hyran är billig och Ulf har inte orkat leta efter någonting annat hur som helst.

Ganska snart kom han in i lunken på Vinkelgatan. Den är stilla och bekväm. Cykeln får stå ifred ute i cykelstället. Ingen bråkar om tvättider, det bankas inte i taket och några fester till långt in på småtimmarna har Ulf inte märkt av. Nej, det enda som hörs är dörrar som slår igen, toaletter som spolar, fönster som gnisslar och luckan till sopnedkastet när den öppnas och stängs.

Livet på Vinkelgatan kan alltså beskrivas med tre ord: tråkigt, ointressant (men) vänligt.

Strax efter jul gick det upp för Ulf att killen med mössan flyttat och någon annan bodde i lägenheten mitt emot. En blond kalufs försvann allt oftare in genom dörren, och när det upprepats ett antal gånger drog Ulf slutsatsen att killen rakt över träffat en kvinna. Lite surt var det allt. Varför han, och inte jag? Men en eftermiddag, när han kom hem från ica med en bal toapapper under armen, stod dörren på vid gavel. Kvinnan med hårskogen, som han endast skymtat bakifrån, satt på huk och stirrade på två jättelika lådor framför sig. Hennes ögon var stora och runda när hon tittade upp. Hon stirrade rakt på honom och Ulf grep tag i ledstången.

Du, kan du hjälpa mig?, sa hon. Inte hej, eller snälla, utan rakt på sak. Du, kan du hjälpa mig?

Ulf blev stående på näst översta trappsteget med toabalen under armen. Fanns det andra inne i lägenheten, eller stod någon bakom honom i trappen? Vem pratade hon med?

Ja, just du, sa kvinnan och sög fast honom med blicken.

Ulf visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Eftermiddagsljuset föll in genom fönstret och förvandlade hennes hår till änglatyll. Kvinnan var klädd i en svart joggingdress och ett par röda pumaskor. Hennes blick klädde av honom plagg efter plagg. Hon tillhörde tydligen den lilla