Grevgatan 22

By Jenny Leeb

För den snart trettioåriga Josefine går livet som på räls. Hon har ett bra jobb på en reklambyrå och en fantastisk lägenhet på Grevgatan. Kvällarna fyller hon med fester och flirtande på krogen. Hela hennes tillvaro är lätt och ledig - raka motsatsen till systern Emelie som har man, villa och barn. Men så händer något som Josefine inte hade räknat med. Jesper. Efter en blöt kväll har kollegan plötsligt vänt uppochner på allt det där som tidigare varit så enkelt. Hur ska Josefine ta sig ur det här? Vill hon ens ta sig ur det?Emelie är mer än nöjd med sitt till synes perfekta liv i den fina förorten. Men så en dag råkar hon läsa ett sms som absolut inte är menat för henne. Ett sms som på bara några sekunder förändrar allt, och tvingar henne att se på livet, och kärleken, med helt nya ögon...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2022
• ISBN: 9788728206584

Book preview

Jenny Leeb

Grevgatan 22

SAGA Egmont

Grevgatan 22

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2006, 2022 Jenny Leeb och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728206584

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Louise

D et gick trögt att öppna ögonen och när hon väl lyckades sära på ögonlocken var allt disigt och otydligt. Hon blinkade hårt några gånger, flackade med blicken och under några sekunder hade hon inte den blekaste aning om var hon befann sig någonstans. Längs fotändan tornade en mörk vägg upp sig, förmodligen grå eller brun men eftersom allt var så suddigt hade hon svårt att definiera färgen. När hon styrde blicken uppåt möttes hon av ett vitt tak prytt av en ensam naken glödlampa som tack och lov var släckt. Insikten om att hon låg på någons varma bröstkorg slog henne ganska snabbt, särskilt som hon hade drabbats av en obekväm kramp i nacken, och när hon sneglade snett uppåt såg hon rakt in i en halvöppen mun.

Vad fan? Hon sträckte försiktigt på halsen och insåg förbluffat att det var Jesper hon låg och slingrade sig runt. Hon försökte hålla sig väldigt stilla och samlade desperat sina dimmiga intryck. Sakta började fragment av gårdagskvällen komma tillbaka och ju mer hon mindes desto mer generad blev hon. Herregud, hon hade legat med Jesper. Minnesbilderna var visserligen röriga och osammanhängande men visst hade det förekommit sex. Helt klart. Hon låg dessutom i hans säng, på hans bröst och båda var – ja, det stämde, konstaterade hon bistert efter att ha kikat under täcket, helt nakna.

Josefine ålade sig ur den sovande mannens famn och satte sig villrådigt på huk nedanför sängen. När hon varsamt reste på sig knakade de förbannade knäna så högt att hon var säker på att han skulle vakna men efter ett hastigt ögonkast mot sängen drog hon en ljudlös suck av lättnad. Tassande lyckades hon slinka in i badrummet utan att några ljud hördes från den breda dubbelsängen. Hon låste snabbt dörren bakom sig och mötte en suddig version av sig själv i den runda badrumsspegeln. Linserna hade torkat fast på hornhinnan under natten och hon blinkade hårt några gånger och petade runt med pekfingret i ögonen för att få tårvätskan att göra sitt jobb. Spegelbilden började klarna och hon kunde koncentrera sig på hur hon såg ut. Det kunde ha varit värre, sminket hade konstigt nog hållit sig relativt bra under natten. Lite mascara hade kletat av sig under ögonen men annars såg det helt okej ut. Tack gode Gud och Lancôme för bra foundation… Hon hittade en tandkrämstub på handfatskanten och körde in en tjock sträng i munnen som hon gurglade runt en sväng innan hon spottade ut den igen. Därefter satte hon sig på toalettstolen och försökte komma på vad nästa drag skulle bli. Klockan på handleden visade kvart över nio, nästan mitt i natten fortfarande. Nä, hon måste dra härifrån. Hon måste hem, fort som fan.

Badrumsdörren gled upp tyst och snällt och Josefine började samla ihop sina kläder som låg slängda lite varstans i sovrummet. Givetvis var det strumpor och trosor som ställde till med problem. Efter en tur under sängen och diverse lyft på överkast och killkläder hittade hon trosorna under täcket. Strumporna var spårlöst försvunna. Fan, hon hade ingen lust att gå därifrån utan dem. Vad skulle Jesper tänka om han hittade ett par gamla strumpor under kudden? Tänk om de luktade? Pinsamt. Hon lyckades i alla fall klä på sig utan att väcka honom och utan att ramla omkull. Visserligen tappade hon balansen ett par gånger och vinglade in i väggen men hon lyckades hålla sig på benen.

När hon var klar rotade hon runt i handväskan för att dubbelkolla att hon hade med sig nycklar, plånbok, smink och mobil. Och, där ser man, även strumporna låg där prydligt instoppade i varandra. Ah, snacka om intelligens utöver det vanliga att i fyllan och villan tänka på att strumpor är sådant som lätt kommer på avvägar. Trosorna hade tydligen inte varit lika viktiga att hålla reda på.

Vad skulle hon göra nu då? Smita utan att väcka honom? Skriva en lapp? Lappar var bra, vänligt och informativt utan obehagliga konfrontationer. Men nä, inte med Jesper. En sak om det hade varit någon okänd kille från krogen som hon inte kände, då hade en lapp varit mer än tillräckligt. Oftast brukade hon smita utan att lämna något som helst efter sig.

Josefine smög fram och satte sig försiktigt långt ut på sängkanten. Jesper låg fortfarande kvar i samma ställning som när hon hade gått upp. Tungt vilande på rygg och nu med ena armen över magen. Hon drog handen genom sitt ostyriga mörka hår och petade lite på hans axel utan att få någon reaktion. En gång till, lite mer bestämt nu. Den här gången slog han långsamt upp ögonen och vred sig sömnigt mot henne.

Hej du, sa han hest med ett trött leende och sträckte ut handen för att smeka henne på låret.

God morgon, log Josefine smått besvärat. Du, jag skulle bara säga att jag drar nu.

Okej, gäspade han och blinkade nyvaket ett par gånger.

Ha det så bra, vi ses! fortsatte hon kort samtidigt som hon drog sig undan hans hand och reste sig från sängen. Hon rörde diskret vid ena tröjärmen så att den halkade ner över axeln, det såg sexigare ut så.

Du med Jossan, svarade han. Hon gick ett par snabba steg mot dörren men ångrade sig och vände tillbaka igen. Eh, vi säger inte något om det här till någon va? Blir nog bäst så.

Visst, som du vill, suckade han och vände ryggen mot henne innan han drog upp täcket över axeln så att bara den blonda kalufsen stack fram.

På vägen ut slog hon av på takten och såg sig omkring i vardagsrummet. Där fanns alla bevis på att en efterfest hade ägt rum, halvtomma och även fulla glas (det sistnämna karakteristiskt för efterfester, redan alltför berusade personer hällde glatt upp drinkar som de snabbt insåg att de inte pallade med att dricka upp), fulla askkoppar, cd-skivor utspridda på golvet vid stereon och självklart ett par grisiga tallrikar. Undrar vad det hade bjudits på? Såg ut som makaroner vilket förmodligen inte var en dum gissning. Om man bortsåg från att det var stökigt såg det ut som en rätt schyst lägenhet, ovanligt ombonad för att vara en killes. Hon väcktes ur sina betraktelser av att det knakade till inne i sovrummet och fick plötsligt bråttom när hon insåg att det kanske var Jesper som höll på att vakna till liv igen. Raskt tog hon sig ut till hallen där hon hittade sina stövlar slängda i var sitt hörn och efter lite fumlande med låset fick hon upp ytterdörren. När den stängdes bakom henne drog hon efter andan och pustade ut.

Utanför huset, som tydligen låg på Skånegatan, stack morgonsolen i ögonen och hon letade kvickt upp sina stora, mörka Guccibrillor som alltid kändes som räddaren i nöden när hon behövde ett skydd mot omvärlden. Hon började gå ner mot Götgatan där det rimligtvis borde vara lättare att hitta en taxi. När hon nådde det lilla parkliknande området där Skånegatan och Katarina Bangata möttes orkade hon dock inte längre utan slog sig ner på en bänk, tände en Marlboro Light och ringde efter en bil. Klockan var nu halv tio och hon var uppe och studsade en söndagmorgon, underligt nog ganska pigg trots att hon inte kunde ha sovit i mer än två–tre timmar.

Så fort hon kom hem till lägenheten satte hon på lite musik och tog tag i disken från kvällen innan. Bara glas, men ganska många sådana. Hon tömde även ett gäng stinkande, överfulla askkoppar som stod spridda lite varstans. Det påminde henne om att ställa upp balkongdörren på vid gavel eftersom det med största säkerhet luktade ungefär lika illa i lägenheten som ur askkopparna. Efter ett snabbt ögonkast ut på balkongen fyllde hon upp den stora aluminiumfärgade vattenkannan med ljummet vatten och lite näringspulver från Bergianska trädgården och gjorde en något vinglig livräddningsinsats bland alla växter. Nöjd med sig själv bestämde hon sig för att vila lite trots allt, det var ändå ingen som var vaken och skulle vilja prata med henne vid den här tiden. Hon gick och la sig och däckade redan efter ett par minuters hopplösa försök till rekonstruktion av gårdagskvällen.

T elefonen ringde envist någonstans långt borta och när den äntligen tystnade tog mobilen över showen och satte igång med sin fåniga, högljudda melodi. I baksmällans twighlightzone tyckte Josefine plötsligt lite synd om den gamla vanliga telefonen, snacka om att bli utkonkurrerad. Det var nästan ingen som ens hade hennes hemnummer. Strax därpå blev det äntligen tyst och hon kunde sjunka in i den välkomnande dvalan igen.

Det kändes som att det bara hade gått en minut när mobilen började ringa igen. Fan, måste folk ringa så här jävla tidigt? Kunde hon inte bara få vara i fred? Till slut gav hon upp och sträckte sig efter telefonen, annars skulle hon väl aldrig få somna om. Hon såg trött på displayen att det var hennes föräldrars nummer. Toppen, precis vad hon längtade efter.

Ja, hallå, suckade hon uppgivet.

Hej det är mamma! Låg du och sov, så här dags? Mammas röst lät som den oftast gjorde, snäll men inte utan en underliggande ton av ogillande. Josefine gäspade stort och ljudligt.

Ja det gjorde jag, så mycket kan väl inte klockan vara?

Men Josefine, den är ju halv tre på eftermiddagen! Och det som är så fint väder ute och allt, det är nitton grader i skuggan hos oss. Josefines mamma gick själv alltid upp klockan sju, även på helgerna. Å andra sidan drack hon aldrig mer än ett glas vin och gick alltid och la sig före klockan elva alla kvällar om året utom på nyårsafton då hon gick wild and crazy och ibland var uppe till efter ett på natten. Anita ansåg att det var ett otroligt slöseri att ligga och sova bort en hel dag vilket hon aldrig lät sin äldsta dotter glömma bort. Josefines standardsvar var att hon faktiskt hade tagit vara på hela natten i stället. En fantastisk lördagnatt var alla gånger roligare än en trist söndag.

Redan? Jaha, jag trodde inte att den var mer än elva kanske. Josefine ansträngde sig för att låta lite piggare.

Var du ute i går igen? Och kom hem sent antar jag? Med betoning på både igen och sent, hur hon nu lyckades med det.

Mmm, det blev så, lätt hänt vet du. Hon vinklade upp persiennerna och konstaterade att mamma hade en poäng angående vädret. Hastigt stängde hon dem igen, det var alldeles för ansträngande för ögonen att vara öppna i dagsljus.

Ja, du har väl inte glömt bort middagen i kväll hoppas jag? Klockan fem har vi sagt, annars blir det för sent för Albin. Shit. Vems dumma påhitt var det att ha familjemiddagar just på söndagar? Är det någon kväll i veckan man med hundra procents säkerhet är bakfull och trött så är det väl söndagkvällar?

Nej, nej, jag har inte glömt. Ses sen då, försäkrade Josefine innan hon framåtböjd släpade sig tillbaka till sängen. Hon mådde verkligen piss. Huvudet dunkade och hon var omänskligt illamående. Inte blev det bättre av att hon hade väldiga problem med att komma ihåg vad som hade hänt kvällen innan.

Början var enkel, hon hade bjudit in ett gäng på fördrink hemma hos henne. Både tjejer och killar, de hade nog blivit närmare tjugo personer och spriten hade flödat. Därifrån hade de gått till en invigningsfest av en nyöppnad krog nere på Birger Jarlsgatan. Festen hade varit riktigt lyckad och Josefine hade haft en sådan där suverän kväll som bara inträffar några få gånger om året. Jesper och hans kompisar hade varit där och det var de som hade propsat på efterfest när klockan alldeles för snabbt passerat stängningsdags.

Så långt var allt relativt klart, det var när de kom hem till Jesper som det blev komplicerat. Hon hade svaga minnesbilder av drinkar och dans i vardagsrummet och sedan låg hon plötsligt och hade sex med Jesper i sängen. Vad som hade föranlett det hela hade hon inte en aning om. Fan, vad jobbigt. Det här var katastrof, på riktigt. Kaos. Hon lyckades vanligtvis ta sig ur de flesta pinsamma situationer men det här kunde bli rätt knepigt. Om hon åtminstone kunde komma ihåg vad som hade hänt, vem som hade tagit initiativet och om någon hade sett dem. Gud, tänk om det hade varit folk kvar när de började hångla?

Hennes andning började likna en födande kvinnas och hon kröp ihop i fosterställning och drog täcket över huvudet. Hon bestämde sig för att aldrig mer gå upp ur sängen. Ett beslut som ändrades redan efter några minuter när den kvava värmen under duntäcket gjorde henne ännu mer illamående och hon var tvungen att skynda sig ut till badrummet för att kräkas.

Efteråt mådde Josefine något bättre och en snabb blick på klockan fick henne att motvilligt ställa sig i duschen. Renskrubbad och insvept i ett gigantiskt badlakan konstaterade hon att det var totalt orealistiskt att bli klar på tio minuter, hon såg ut som en knarkare med mörka ringar under de röda ögonen. Med darrande händer smörjde hon snabbt in ansiktet med brun-utan-sol och därefter applicerades ett tjockt lager av concealer under ögonen. Avslutningsvis lite mascara, puder och rouge. När hon var klar insåg hon att hon hade glömt foundation men det fick gå ändå. Hon krånglade på sig en vit kortärmad blus och en grå kjol med hög midja, allt från Carin Wester. Skolfröken, tänkte hon belåtet. Det skadade inte att se lite proper ut. Medan hon beställde en taxi kikade hon in i köket och blev genast på bättre humör när hon kom ihåg hur duktig hon hade varit med disken tidigare på morgonen. Hon hade uppenbarligen fortfarande varit full för i det tillståndet hon nu befann sig i hade hon hellre hoppat från balkongen än ställt sig och diskat.

Trots att hon verkligen gjorde sitt bästa kom hon givetvis för sent ut till den stora gula trävillan på Lidingö. Hennes syster och man var på plats, liksom deras smått påfrestande unge Albin. Pappa satt och jäste i den stora fåtöljen med det obligatoriska whiskyglaset. Josefine hälsade och hann precis vika åt sidan när Albin kom rusande mot henne med snor rinnande från den röda näsan och flott och smulor från chipsskålen över både ansiktet och händerna. För att släta över sin undvikande manöver log hon och försökte se snäll ut medan hon i stället för att krama om sin kladdiga systerson tafatt klappade hans huvud.

Var är mamma? frågade hon uppfordrande trots att hon mycket väl visste vad svaret skulle bli. Pappa tittade undrande på henne och svarade inte förrän han omsorgsfullt hade tuggat och svalt de chips han nyss proppat i sig.

I köket och fixar med maten. Han log mot henne och Josefine log ett syrligt leende tillbaka.

Mamma stod som vanligt iklädd förkläde ute i köket och såg glad ut när Josefine snabbt smet in och tog ett glas vitt vin. Alltid lika äckligt med de första klunkarna men bortsett från det så var verkligen alkohol den bästa medicinen mot baksmälla. Vinet visste var det tog, det slog henne att hon inte ens hade hunnit ätit frukost än.

Fy, du luktar gammal fylla vet du det? Mamma rynkade äcklat på näsan när de kramades.

Gör jag? Usch då. Hon undrade hur hon då skulle ha luktat utan de fyra tuggummin hon förutseende nog frenetiskt tuggade på.

Kan du hjälpa mig att duka? Mamma räckte henne en trave tallrikar.

Säg till pappa vet jag, han verkar inte vara särskilt upptagen ute i fåtöljen. Josefines mamma hade alltid varit den som skötte hemmet. Pappa hade jobbat mycket och det var mamma Anitas försvar så fort Josefine påpekade den orättvisa arbetsfördelningen. Han hade jobbat och dragit in pengar medan hon hade haft ett deltidsarbete och skött markservicen. Den förklaringen höll dock inte längre eftersom de båda var pensionärer sedan flera år tillbaka och fortfarande var det Anita som skötte alla hushållssysslor. Pappa hade kanske gått i pension men mamma hade fortfarande kvar sitt jobb som hushållerska.

Mamma gav henne en sträng blick och sträckte fram tallrikarna ännu en gång. Josefine suckade och gick ut i matsalen för att duka. Emelie kom och hjälpte till, givetvis, och så var de tre kvinnorna på benen ute i köket medan männen satt på sina arslen och drack whisky.

Middagen passerade trots de taskiga förutsättningarna relativt smärtfritt. Det var det vanliga snacket, Emilie och hennes obehagliga man pratade vuxensaker med mamma och pappa. Renoveringsplaner för huset och personalbrist på dagis. Och det obligatoriska skitsnacket om Jockes uppdrag på advokatfirman, bla bla bla. Fördelen var att så länge Jocke bredde på med sina självupptagna historier kunde Josefine hålla sig utanför diskussionen och försvinna in i egna tankar.

Mamma och pappa älskade att ha Emilie och Jocke på middag. Mamma för att hon gillade att Emilie levde ett ordentligt liv (det vill säga ett liv som hon själv kunde relatera till) med man, barn och villa i förorten. Emelie hade träffat Jocke när hon var tjuguett år gammal och nästan omgående blivit gravid, sedan dess hade hon inte gjort annat än varit fru och mamma. Okej, hon hade visserligen ett halvtidsjobb men det var väl inte mycket att hänga i julgranen precis. Till Josefines stora irritation trivdes Emelie. Hon älskade att fixa med deras hem, hon hade fantastiska middagsbjudningar och var en exemplarisk advokatfru på diverse representationsmiddagar. Pappa tyckte om att ha dem på middag för att han var stolt över att ha en framgångsrik och lyckad svärson. En gåta i sig eftersom Jocke var en av de mest patetiska män Josefine någonsin hade träffat. I vanliga fall brukade hon störa ihjäl sig på att hennes föräldrar alltid smörade för Jocke utan att någonsin ifrågasätta hans dumma och uppenbart överdrivna historier och åsikter. Och Emelie som var livrädd för konflikter kritiserade aldrig sin man trots att även hon ibland måste tycka att han spelade över. Just den här kvällen var Josefine emellertid alldeles för trött, bakis och uppfylld av sin egen ångest för att ens orka bli irriterad.

Hur går det för dig då Jossi, någon ny kille på gång? Det var Jocke som tog upp den ständiga frågan. Det var tydligen ett av livets stora mysterium, varför Josefine aldrig lyckades få till det med någon kille. Hon undrade vad de egentligen trodde, att hon levde i celibat eller? Det fick de gärna tro, de killar hon hade sex med hade hon knappast lust att berätta om på söndagmiddagarna.

Näpp, svarade Josefine kort, Och kalla mig inte Jossi är du gullig.Och det ska du skitai, även om jag hade träffat någon så skulle jag inte berätta det för dig din dumma fan.

Nä, nä, ta det lugnt. Hur går det på jobbet då, några nya konton på gång? fortsatte Jocke.

Jo tack, det rullar på. Jag har precis tagit över Whyblue-kontot.

Why, vadå?

Whyblue, pappa. Det är ett klädmärke.

Du är så duktig du, min lilla karriäristflicka! Mamma klappade henne stolt på kinden. Om hon hade varit kille hade ingen minsann kallat henne karriärist, tänkte Josefine irriterat utan att orka ge luft åt sin åsikt. Båda hennes föräldrar hade alltid varit märkbart stolta över vad hon hade åstadkommit yrkesmässigt men den senaste tiden hade de börjat kommentera hur gärna de skulle se fler barnbarn i familjen och även om de kanske i första hand tänkte på Emelie och Jocke anade Josefine att de var lite bekymrade över hennes privatliv. Emilie var tre år yngre än Josefine och låg redan långt före i familjebildningsprocessen. Men den där biologiska klockan som alla tjatade om hade Josefine aldrig känt av. Hon fattade bara inte grejen, inte alls.

När hon äntligen var hemma i sin älskade lilla lägenhet slängde hon sig i soffan och tog upp telefonen. Hon var bara tvungen att få klarhet i vad som hade hänt kvällen innan. Nästa dag var det måndag och då skulle hon inleda dagen med morgonmöte tillsammans med hela reklambyrån, inklusive Jesper. Vore otroligt skönt att ha lite mer information om hur de hade hamnat i samma säng innan dess.

Hon slog numret till Ebba. Ebba var hennes absolut närmaste vän, den hon berättade allt för och egentligen den enda person i världen som kände Josefine utan och innan. De hade lärt känna varandra under gymnasietiden och med undantag från det år Ebba tillbringat i Frankrike i tjugoårsåldern hade de ständigt hängt ihop.

Hej!

Heeej! Är du inte hos dina föräldrar? Ebba lät obehagligt pigg på rösten.

Har varit och har äntligen kommit därifrån.

Hur mår du i dag då? frågade Ebba. Usch, med tanke på kvällen innan då hon hade gjort bort sig för all framtid eller vad?

Ehh, så där. Astrött men jag mår i alla fall inte illa längre. Du skulle ha sett mig i morse, jag var så bakis att jag knappt kunde stå upp. Jag spydde till och med, fy fan. Hon fick nästan kväljningar igen när hon tänkte på det. Det kanske snart var dags för den där vita månaden som folk brukade snacka om. Hur mår du själv?

Jag mår rätt bra faktiskt. Ebba blev aldrig lika bakis som Josefine, trots att de oftast drack lika mycket. Det var något som både hade sina för- och nackdelar. Positivt eftersom Ebba alltid var pålitlig och kunde täcka upp för Josefine när det var riktigt illa ställt, negativt eftersom hon i regel var mycket piggare och fräschare dagen efter vilket alltid fick Josefine att må ännu sämre. Helst skulle alla människor vara bakfulla på samma gång eftersom det automatiskt kändes bättre när man delade på eländet.

Hur gick det i går då? fortsatte Ebba nyfiket.

Vadå, med vad? Hon svalde hårt, nu skulle det komma.

Med Jesper såklart! utropade Ebba enträget i andra änden.

Fan, fan, jag vet inte vad jag ska göra! Vad hände? Josefine pratade snabbt nu, för att få det överstökat. Har världens minnesluckor och kommer inte ihåg hälften av i går. Du måste berätta vad som hände, vad gjorde jag egentligen? Jag kommer ihåg så långt som att vi gick hem till Jesper för att ha efterfest. Sedan är det svart. När minnet kommer tillbaka ligger vi i hans säng och har sex och jag har inte en aning om hur vi hamnade där… Josefine blundade hårt när hon klämde ur sig det sista, det blev ännu mer pinsamt när hon satte ord på det hon hade gjort.

Ha ha ha, fan vad kul. Det är helt rätt, det var ju det du ville! Kommer du inte ihåg när vi pratade om honom inne på toaletten? skrattade Ebba.

Nej det kommer jag verkligen inte ihåg. Och vadå, det var väl definitivt inte det jag ville. Har aldrig någonsin velat ha sex med Jesper. Det är otänkbart, det är katastrof! svarade Josefine upprört.

Du sa till mig att du alltid har tyckt att han är jättegullig och om det inte hade varit för Lisa så hade du stött på honom för länge sedan. Och sedan sa du att du nog skulle testa att flirta lite med honom, bara för skojs skull, för att se vad som hände. Oftast var det jätteskönt att Ebba fungerade som ett vandrande facit. Just nu kändes det skitjobbigt.

Gud, jag är inte klok. Jag måste vara världens mest pinsamma människa. Vad är det för fel på mig? kved Josefine besvärat.

Äh, lägg av. Du var inte pinsam, det var gulligt. Jag gick i alla fall strax efter det och det sista jag såg var att du satt bredvid Jesper i soffan och försökte få liv i honom. Han hade däckat och du väckte honom och frågade om han skulle sova eller om han ville att du skulle stanna kvar. Han sa att han var vaken och då bestämde du dig för att stanna. Jag delade taxi hem med Daniel. Men gud, alltså det här är så kul, du och Jesper!

Jättekul hörru…, suckade Josefine och ville bara försvinna.

Hur var det då, var det bra? krävde Ebba att få veta.

Fan vet jag, jag kommer ju inte ihåg något. Jag tror inte att det var dåligt men jag vet inte. Fan Ebba, om du så mycket som andas om det här till någon så tar jag livet av mig. På riktigt, hotade Josefine.

Klart jag inte säger något, det vet du. Men hur var det i morse då?

Jag fick så klart panik och drog, vad skulle jag annars ha gjort? Jag var dessutom fortfarande packad och kunde knappt stå på benen, usch. Ångest, ångest, ångest, den skulle nog aldrig gå över. Illamåendet återvände och Josefine satte sig med