Du glädjerika sköna

By Sara H. Olsson

I 'Du glädjerika sköna' möts två kvinnor som båda på olika sätt står inför utmaningar i livet.

Nina har allt hon någonsin drömt om; ett lyxigt liv i huvudstaden med obegränsad budget, en man som avgudar henne samt en älskare vid sidan av. Allt flyter på tills ett sista snedsteg vänder upp och ner på allt. Nina flyr till sin hemstad Hallavik där hon tvingas flytta in till sin mamma och dennes fru. Livet är rätt uselt. Tills hon träffar Johanna; en vild och frigjord kock som trivs med sig själv och sitt yttre. Hon är jordnära och självständig, roar sig med yngre killar och gör allt och lite till för att slippa nya grannar. Man kommer långt med döda möss och stringklädda dallrande rumpor!

'Du glädjerika sköna' är en lättsam, rolig och spännande underhållningsroman om kärlek, känslor, lögner, svek och sex.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 6, 2017
• ISBN: 9789175239989

Book preview

Anders

Handen som höll om hennes bröst var hårig och luktade snus och sex. Johanna Seger låg på sidan och kände hans nakna kropp tätt intill sin rygg. Hans andetag var tunga och jämna och de fläktade henne i nacken. Hon rös till och blev genast klarvaken. Glipan i persiennen släppte in morgonsolen som lyste upp rummet och förändrade det. För bara några timmar sedan hade här varit platsen för ett vilt och oansvarigt engångsligg. Nu var hon bakfull och kände irritationen öka för varje ölosande andetag som rörde hennes nackhår. Smaken av honom var ersatt av en besk och torr hinna på tungan, hon behövde dricka.

Johanna lossade försiktigt hans hand om sitt vänstra bröst och gled tyst ut mot kanten av sängen där hon satte sig upp och fick tag på en t-shirt som låg bredvid sängen. Han rörde sig lätt och rullade över på rygg. Johanna blundade hårt och bad en tyst bön att han inte skulle vakna. Hon vågade inte röra sig och räknade till tio innan hon öppnade ögonen och sneglade på honom. Axlarna sjönk ner när hon insåg att han sov hårt med läpparna isär, de släppte ut ett kort grymtande. Strax var hon uppe och sökte över golvet efter sina trosor. Hon såg dem på tröskeln ut till hallen och skyndade i riktning mot dörren.

Två steg. Två tysta steg hann hon ta innan hennes högra häl trampade på någonting väldigt halt och gled blixtsnabbt över golvbrädorna. Johanna hann inte tänka innan hon med en konståkares precision sträckte vänsterbenet i en graciös vinkel bakom sig och armarna åt sidorna. Sedan stod hon där på ett ben och balanserade för att inte landa på rumpan. Det värkte i låren, varje muskel i hennes ben arbetade för att hålla kroppen på fötter. Det var nära en katastrof.

Johanna spände käkarna och tog ett djupt andetag innan hon sänkte sitt utsträckta ben och åter stod stadigt på golvet. Hon vände sig för att se efter vad det var hon hade halkat på. En kladdig vätska låg som ett spikrakt spår som startade vid sänggaveln och slutade under hennes häl.

Johanna behövde inte titta efter för att få reda på vad det var, hon kände det tydligt. Den välfyllda kondomen som tidigare kastats över axeln låg nu som en smälld ballong och skavde under hålfoten. Hon rös till och kvävde kräkreflexen. Foten torkade hon av på herrjeansen som låg på lagom avstånd.

I köket svepte hon två glas kallt vatten och ställde sig med pannan mot frysdörren. Kylan som letade sig in bakom ögonbrynen gjorde ont.

Vad skulle hon göra nu? En man hon bara visste förnamnet på låg och sov i hennes säng. Jonas hette han. Något mer hade hon inte hunnit ta reda på innan de hånglade i baksätet på en taxi på väg hem till henne klockan fem över två. Inget efternamn, ingen ålder, inget yrke eller familjesituation.

Det var ett onödigt misstag allting. Och nu ville hon att han skulle gå. Nu var det roliga slut och hennes liv skulle fortsätta som vanligt. Hon skulle bara städa bort alla spår av natten och glömma bort att den inträffat.

Johanna lutade sig mot dörrfodret och blundade medan hon lyssnade på hans snarkningar. Hon ville absolut inte lägga sig bredvid honom i sängen igen. Tänk om han skulle vakna och börja prata med henne. Hon ville inte träffa honom mer överhuvudtaget, men nu låg han ju där och sov. Han skulle snart vakna och då skulle hon få ta det där jobbiga. Johanna kröp ner i soffan och drog en filt över huvudet. Ljudet av Jonas snarkningar skar genom tyget så hon satte händerna för öronen för att slippa höra. Hon försökte somna om och önskade att han skulle vara borta när hon vaknade.

Nina Becker var rosig om kinderna när hon nöjt lämnade salongen. Humöret steg ytterligare när hon småsprang ner för marmortrapporna och ljudet av de nya Gucci-skorna ekade i trapphuset. Klack-klack-klack-klack. Nina plockade upp telefonen medan hon beundrade de beigea skinnskorna med de guldglänsande spännena som satt på hennes fötter.

Alex svarade efter tre signaler.

Jag är på väg till dig nu, klä av dig!

Alex harklade sig.

Jag kan inte idag.

Nina saktade ner farten.

Vadå inte kan? Det är ju torsdag. Hon kunde inte tro det. Avvisade han henne? Hon höjde rösten och talade tydligt för att visa att det inte fanns några alternativ. Torsdag, Alex. Vi träffas alltid på torsdagar.

Nej, jag kan inte. Inte idag.

Det blev tyst några sekunder. Nina kunde höra Alex andas nervöst.

Jag…

Du, vadå? Nina snörpte på munnen och drog handen genom det nyblekta håret. Ärligt talat, Alex. Jag behöver träffa dig idag.

Nej, jag vill inte.

Nina stannade tvärt.

Va?

Jag vill inte. Det börjar bli jobbigt det här.

Jobbigt? Det är väl inte ett dugg jobbigt. Inte för dig i alla fall."

Jo, för mig. Speciellt för mig. Du måste välja.

Va?

Du måste välja, Nina.

Hon skrattade till.

Skojar du nu, eller?

Nej. Alex lät säker.

Vill du att jag ska välja mellan dig och Adrian?

Ja.

Det blev tyst. Nina skakade på huvudet och blundade. Sedan fortsatte hon gå.

Du vet att jag aldrig kommer att lämna honom, Alex.

Jag vet. Han suckade. Jag sa ju att det var jobbigt det här.

"Jag trodde att vi ville samma sak.

Det var så. Men inte längre. Jag måste komma vidare.

Nina var nere i entrén. Hon ställde sig med ryggen mot väggen.

Jag trodde att du visste var jag stod. Jag kommer aldrig att lämna honom.

Nej.

Alex… Jag är ledsen.

Jag med.

Det blev tyst igen. Nina letade efter någonting att säga men det fanns ingenting som skulle ändra på situationen. Det skulle ta slut, det var bara så. Hon hade inget annat val.

Tystnad. Inte minsta andetag hördes från andra sidan och Nina tittade på displayen. Samtalet var avslutat, Alex hade lagt på i örat på henne. Uppgivet slängde hon ner telefonen i väskan och öppnade porten med en hård utandning.

Hon tog ett steg ut och träffades av bländande solstrålar rakt i ögonen. Instinktivt blundade hon hårt och lyfte handen för att skyla dem samtidigt som hon i farten försökte undvika att ta första steget ner för yttertrappan. Men med handen för ena ögat och den bländande solen i det andra såg hon inte var hon satte fötterna. Hon trampade snett. Den högra foten vek sig nästan nittio grader och hon försökte återfå balansen på vänster fot istället. Men medan synen sakta återkom insåg hon att hennes designprydda vänsterfot var på väg ut över kanten på trappan. Den gled långsamt ner trappsteg för trappsteg medan den högra stod kvar längst upp, vilket resulterade i att hon var på väg att gå ner i någon slags spagat, med ena foten eventuellt bruten på toppen av trappan och den andra på väg rakt ner.

Plötsligt låg hon där på rygg tvärs över stentrappan och stirrade rakt upp i trädtopparna. Hon blundade och kände efter. Hade ingen känsel någonstans, det kändes ingenting. Då kanske foten var okej? Hon hörde ett ojande vid sidan om sig och vände på huvudet. Där satt en man på en bänk och tittade förskräckt på henne. Nej, ingen man egentligen. En urgammal gubbe med träkäpp var det. Han utstötte ett ljud och sträckte ut en hand mot henne. Herregud, dör han? tänkte Nina förskräckt. Sitter gubben där och dör mitt framför ögonen på mig? Hon ville bara bort, det blev för mycket. Hon hade dumpat Alex, gjort en pinsam vurpa ner för trappan och en gubbe satt och dog. Dessutom kanske skorna hade blivit förstörda. Vilken jävla dag!

Gubben kämpade sig upp på fötter och vacklade några steg framåt. Han sade någonting. Nina hörde inte vad det var. Kanske hjälp mig? Han hasade några steg till och sträckte ut ena handen mot henne. Då hörde hon.

Kära nån, ska jag hjälpa dig? frågade gubben. Han hade snäll röst.

Nina andades ut. Han höll inte på att dö, han ville bara hjälpa henne. Hon blundade och reste sig sedan upp på armbågarna.

Det är nog lugnt, svarade hon gubben. Hur skulle han kunna hjälpa till? Han orkade väl inte dra upp henne? Om hon tog hans hand och försökte dra sig upp så skulle det ju sluta med att gubben låg på marken bredvid henne istället.

Hon satte sig försiktigt upp. Det sved ordentligt i ankeln men hon var säker på att den inte var bruten. Det gick att vicka på den. Gubben hade nu stapplat hela vägen fram till henne och lade sin hand på hennes axel.

Det där såg otäckt ut, hur är det med dig flicka lilla? sa han lite darrigt. Nina reste sig långsamt och log mot gubben medan det brände både på kinderna och i ögonen.

Jodå, det gick nog bra, svarade hon. Då mindes hon skorna och tittade nervöst ner på dem. De såg för jävliga ut. Det beigea snygga skinnet var grått av damm och hade flera skrapmärken från turen nedför trappan. Nu kunde det inte bli värre.

Nina tackade gubben och rotade i väskan efter ett par solglasögon. Sedan skyndade hon haltande mot bilen. Högerfoten gjorde fruktansvärt ont och kändes svullen, men hon låtsades som ingenting och fortsatte så snabbt hon kunde.

Hon ville inte hem. Det var ju torsdag. Varje torsdagseftermiddag ägnade hon åt vilt och härligt sex i Alex tvåa, utan några känslor eller förbindelser. Det var veckans bästa dag. Nu var det slut. Nu var hon tvungen att åka hem istället. Nina sneglade på mobilen men displayen ekade tom, han hade inte hört av sig för att be henne ändra sig.

Längst in på vändplatsen låg hus nummer sju. Beckers palats. En putsad tvåvåningsvilla på hundraåttio kvadrat i New Englandstil. Nina parkerade bilen på uppfarten och kikade in i garaget med en suck. Adrian var hemma.

Ljudet av klackar mot stenplattorna på brukade vara uppmuntrande att lyssna på i vanliga fall, men nu haltade hon. Kla-KLAACK. Kla-KLAACK. Kla-KLAACK ekade det mellan husen. Förmodligen stannade varenda granne upp med vad det än var de höll på med och undrade vad det var för ett troll som just klivit ur Mercedesen på sjuan.

Adrian stod i arbetsrummet och pratade hetsigt på engelska i mobiltelefonen när Nina kom in i huset. Han hade haft en jobbig eftermiddag, det syntes. Skjortan var skrynklig på ryggen och var uppdragen ur byxorna och hans vanligen så vällagda hår var rufsigt mitt på hjässan. Det brukade se ut så när han stressat dragit handen genom det vid en tuff förhandling. Han såg sliten ut och det irriterade Nina. Han var ju för fan inte tjugo längre, fick han inte tillräckligt med sömn innan lördag skulle han se för jävlig ut. Varför var det bara hon som tog ansvar för sitt utseende? Han hade behövt en ansiktsbehandling mer än hon. Muttrande skyndade hon förbi och in i sovrummet där hon slängde ett par shoppingpåsar på sängen och skorna längst in i hörnet mellan nattygsbordet och väggen. Hon ville gå och lägga sig. Dra täcket över huvudet och tycka synd om sig själv hela kvällen. Det brukade hjälpa. Snabbt drog hon av sig sina smutsiga kläder för att dyka ner mellan lakanen när hon fick syn på klädpåsarna hon nyss kommit hem med. I den ena låg den nya röda klänningen som Nina drog fram och tog på sig. Den satt perfekt och humöret blev genast bättre. Urringningen var djup och det silkiga tyget vackert draperat över höfterna där det fästs med ett smycke. Hon var så snygg, Alex kunde dra åt helvete! Nina öppnade nöjt garderoben och böjde sig framåt för att ta ut ett par matchande skor när Adrian kom in och ställde sig bakom henne med händerna på hennes rumpa. Nina reste sig snabbt och vred sig ur hans armar.

Fin klänning, är den ny? frågade han med blicken fäst vid hennes bakdel.

Hon nickade medan hon krånglade på sig ett par svarta pumps.

Vad gör du hemma förresten? Det är ju torsdag.

Träningen var inställd.

Inställd?

Ja. Eller ja, det var jag som ställde in. Jag trillade när jag kom ut från salongen och slog i benet. Så jag kunde helt enkelt inte träna.

Oj då, är du skadad? Han tittade oroligt på henne men Nina skakade på huvudet. Adrian klappade henne på kinden. Sedan gick han fram till sängen och sneglade på kvittot som åkt ur påsen. Nina svalde osynligt. Hon visste att han inte hade några åsikter om hennes klädkonto, han var alltid nöjd att hans hustru klädde sig snyggt. Men det hade varit en dyr klänning, den dyraste hon någonsin köpt. Och även om det stod hennes namn på betalkortet var det hans pengar som fyllde upp kontot.

Han nämnde inte summan på kvittot. Utan ett ord vände han sig mot henne och granskade henne uppifrån och ner.

Den klär dig, Nina, sa han och sträckte ut en hand mot henne. Nina tog den och drogs in i hans famn. Han var varm. Hon tittade honom i ögonen och rättade till hans ljusgråa hår. Drog med handflatorna över kalufsen så att den plattades ner något. Han var i alla fall inte skallig.

Jag tänkte att jag skulle ha den på lördag. Tror du den passar?

Adrian smekte henne ner över ryggen och tog ett hårt tag om hennes ena skinka. Nina grimaserade av smärtan efter fallet.

Det är jag alldeles övertygad om, viskade han i hennes öra. Hans andedräkt luktade vitlök. Nina frigjorde sig ur hans famn och ställde sig framför spegeln. Hon var nöjd.

Förresten, Holger och Susanne bjöd oss på middag ikväll.

Nina stelnade till över Adrians ord och stressade upp sig direkt. Hon orkade verkligen inte spela lycklig idag. Absolut inte idag.

Ikväll? Hon pillade intensivt på högertummen där en flik av nagelbandet var lös.

Ja. Vi har en affär på gång. Ja, egentligen är det en jävla härva allting. Vi behöver gå igenom lite affärer. Adrian drog sig i underläppen och stirrade på överkastet. Nina tittade frågande upp på honom.

En härva? Vad har hänt?

Adrian tittade upp. Sedan log han.

Oroa dig inte. Jag behöver prata med Holger ordentligt bara. Och du och Susanne går väl bra ihop? Det var evigheter sedan sist dessutom. Vore inte det trevligt? Han såg frågande på henne.

Jo, men…

Inga men, Nina. Det var verkligen länge sedan vi gjorde något förutom att sitta hemma och stirra. Eller hur? Det kommer att bli jättetrevligt ska du se. Adrian tittade bestämt på henne.

Nina funderade på hur hon skulle slippa. Det sista hon ville göra var att tillbringa kvällen hos Holger och Susanne. Vilka som helst, men inte dem. Holger skulle ta Adrian med sig och dricka whiskey på altanen medan Nina blev fast med Susanne i köket. Och då skulle hon börja prata barn. Kläder och barn, det var det enda hon pratade om. Mode, tyger, design, ägglossning och provrörsbefruktning. Som om det var världens mest självklara kombination. Nina suckade djupt och drog av fliken. Det sved till och började blöda. Hon sträckte sig efter kvittot på sängen och tryckte det mot fingret. Sedan skakade hon av sig pumpsen, det bultade av smärta i högerfoten.

Fan! Hon ville börja gråta. Sedan gjorde hon en chansning. Jag har inget att ta på mig.

Hon ångrade orden direkt. Adrian släppte henne och gick fram till garderobsdörren som han sköt åt sidan. Glimten i ögat var borta. Han borrade in sin hårda blick i hennes.

Om du inte har något som passar så tycker jag att du borde skämmas, sa han och drog med handen över plaggen så att galgarna klapprade. Nina blev lite förvånad över hans starka reaktion. Adrian tittade på henne en stund. Hon slog ner blicken. Sedan vände hon sig om och började vika in sina nya kläder. Att gå och lägga sig var det inte tal om längre. Sina privata angelägenheter fick hon stoppa in bakom kudden och ta fram vid ett bättre tillfälle. Det var bara att bita ihop och åka på middagen hos Holger och Susanne.

Vi åker klockan sex. Jag går ner och hämtar vin. Adrian gick ut. Nina kände tårarna bränna men behärskade sig och tittade igenom garderoben. Hon hade massor av kläder. Det var klart att hon hade något att ta på sig. Men Susanne var alltid exemplariskt klädd i det allra senaste, inköpt på någon modevecka någonstans. Nina ville inte riskera att få en gliring om att näst intill exakta kopior av hennes Michael Kors-klänning hängde på ett reaställ utanför HM.

Hon tog fram klänningen och provade den. Den var snygg och satt perfekt men hon skulle inte kunna ha den ändå. Vristen hade svullnat upp och gjort hennes underben helt cylinderformat från knäet och ner. Det såg faktiskt ganska otäckt ut. Nina iakttog sitt ben i spegeln och fick en utmärkt idé. Kanske kunde hon få ut