Bakom försvarsmaktens stängda grindar

By Angela Holm

Redan från början har Sandra oddsen emot sig. När hon som 19-åring bestämmer sig för att göra lumpen inser hon inte vilket utanförskap hon är på väg att kasta sig in i. Att vara ensam tjej betyder att hon står utanför killarnas jargong - hon passar inte in bland deras skämt. Försvarets egna försök att göra tillvaron jämställd stjälper dessutom mer än de hjälper. Hur ska hon klara att vara befäl över dessa jämnåriga killar, när deras inställning till henne blir alltmer fientlig?Som om de inledande motgångarna inte vore nog blir Sandra snart inblandad i något hon omöjligt kunnat förutspå. Ett mord begås på en av försvarets anläggningar - och hon är troligtvis det enda vittnet. I en värld där kvinnor gör bäst i att hålla munnen stängd och huvudet nere är hon plötsligt den enda som kan bidra till att gärningsmannen åker fast. Betyder det här att hon riskerar bli hans nästa offer? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788726939415

Book preview

Del 1

Berga marinbas

2003-03-03

Sandra tryckte upp dörren och gick ut i den fuktiga nattluften, mörkret svepte sig runt henne. Hon drog ett djupt andetag för att få i sig den kalla nattluften, huttrade till och drog den alldeles för stora jackan tätare kring sig. Öronen var genomfrusna, mössan de var tvungna att ha på sig satt bara på själva huvudet inte ner över öronen. Visst hade de stora fodrade vintermössor men man såg ju inte klok ut i dem.

Hon tittade sig omkring, dimman började redan lägga sig. Hon ökade stegen. En kuslig känsla kom över henne, det var obehagligt att gå här ensam, men det var bara en liten bit mellan husen. Hon fick inte vara rädd, men ökade stegen och småsprang längs stigen. Mellan träden kunde hon se hur kasernen tornade upp sig, nu var det inte långt kvar. Stigen var liten och snårig och hon fick hela tiden titta var hon satte fötterna för att inte snubbla. Hon vände sig om men han kom inte efter. Modet sjönk, men hon hade klarat det. Hon hade försökt förklara, han sa att han förstod men det trodde hon inte. Hon kunde fortfarande känna hans kyssar och den underbara lusten. Varför kunde hon inte bara ge med sig? Vad var det för fel på henne?

Samtidigt satt Johan kvar i sängen, chockad och förvånad. Vad gjorde han för fel? Vad ville hon egentligen? Allt hade ju gått så bra. Han knäppte byxorna och svor för sig själv. Han gick bort till lampan och tände den. Rummet var kliniskt rent så när som på täcket på sängen där de hade legat och som nu var i en enda stor röra. Han tittade på de andra sängarna vars täcke var sträckta så hårt att man skulle kunna få ett mynt att studsa på dem. Han lutade sig ner över det orangerutiga täcket och drog i kanterna för att sträcka till det, men avbröt sig då han mindes att han inte behövde släta till det förrän i morgon. Han lutade sig ner över sängen, hennes doft dröjde sig fortfarande kvar. En somrig blomdoft. Han drog in den genom näsan och såg henne framför sig, de mjuka läpparna och de blå ögonen.

Han hatade denna katt-och-råtta-lek. Han gick bort till spegeln, drog handen igenom håret och försökte få ordning på lockarna. Men lockarna de ville inte som han ville. Nåväl, han skulle ändå gå och lägga sig, men hur skulle han kunna somna nu? De andra skulle snart vara tillbaka. Plötsligt var han glad över att hon hade gått. Bli tagen på bar gärning ville han absolut inte. Det räckte att de mobbade honom för att han träffade henne.

Skulle hon småspringa sista biten eller skulle det bara locka rovdjuret att göra detsamma. Hon fortsätter i samma takt, intalar sig själv att ingen är efter henne. Framme vid dörren, drar hon upp den och smyger in. Med snabba steg springer hon upp för den grå stentrappan och runt hörnet, in genom glasdörrarna. Korridoren framför henne ligger tyst och öde. Hon skyndar på sina steg, men så hör hon ljud från tv-rummet. En obehaglig känsla slår henne. Står tv:n på? Hon saktar ner. Skulle hon stänga av den?

Hon känner sig illamående och tar sig för pannan. Sakta fortsätter hon bort till sitt logement. Plötsligt hör hon hur dörren slår upp bakom henne, hon vänder sig om och tre killar kommer ut från tv-rummet. Vem är uppe så här sent? De knuffas och skrattar om vartannat. Hon stelnar till och följer dem med blicken, lutar sig sakta närmare väggen för att inte synas. Hennes hjärta dunkar snabbare. Hon följer deras rörelser, det är något konstigt med dem. Det knyter sig i magen. Sakta går hon baklänges mot sitt eget logement men precis när hon ska öppna dörren vänder sig en av killarna om och de ser på varandra. Hon stelnar till när hans blick möter hennes. Blicken är iskall och hon känner en ilning genom hela kroppen. Över sitt ansikte har han en rånarluva men hon kan tydligt se hur hans ögon gnistrar till av förskräckelse, sen ilska. Han för upp handen till halsen och drar med fingret. Sen sätter han fingret mot munnen. Han vänder sig om och springer efter de andra. Hon andas sakta ut och kroppen slappnar av. Det går en ofrivillig rysning genom henne, snabbt öppnar hon dörren och smyger in på logementet. Vad är det de har gjort eller ska göra? De där ögonen kände hon definitivt igen. Hon skakar i hela kroppen. Hennes händer är fuktiga och huvudet dunkar.

Hon slår bort tanken och drar av sig byxorna och knäpper upp skjortan, och slänger dem på sängen. Snabbt drar hon på sig den några nummer för stora T-shirten i marinblått. Men innan hon stoppar in armarna tar hon av sig bh:n. På så vis hänger tröjan över brösten så man lätt kan undvika att visa brösten när man byter om. Även om det är kolsvart i rummet kan det mycket väl ligga någon i mörkret och titta.

Det var ett av de målen hon hade satt upp när hon ryckte in, under inga omständigheter skulle någon få se henne naken. Hon visste redan att minst halva plutonen fantiserade om henne och just här var det inte en tilltalande tanke. Hon visste också hur de pratade om de andra tjejernas kroppar. De andra tjejerna hade inga problem med att byta om framför killarna eller duscha med dem. Mål nummer två var att inte ha ihop det med någon värnpliktig, det målet var redan raserat, men han låg åtminstone inte på samma pluton. Men detta gjorde att hon ville hålla hårdare fast vid mål nummer ett. Hon ville inte heller att någon skulle veta om deras relation. Hon ville inte att någon skulle få en chans att kalla henne hora eller liknande. Glåporden haglade redan som det var.

Hon tittar bort mot sängen mittemot, där Bengtsson borde ligga men sängen är tom. Hon tittar i sängen ovanför hennes, Danielsson sover.

Hon tittar i de andra två sängarna både Engdahl och Jönsson sover. Men var är Bengtsson, hon får en isande känsla i magen men slår snabbt bort den, han är väl med någon tjej. Han hade alltid någon på gång, det var också alltid han som höll igång sexsnacket. Han brukade aldrig ha några problem med att gladeligen berätta om sina senaste erövringar. Den senaste var att han i helgen hade vaknat av att den tjej han dragit hem hade väckt honom med en avsugning. Enligt honom var det, det absolut bästa sättet att vakna på.

Hon kryper ner under det tunna orangerutiga täcket. Lakanet är strävt och kallt. Hon drar upp de två grå stickiga filtarna som ligger ovan på sängen ända till hakan. Det plingar till i mobilen som ligger bredvid henne. Hon lyfter upp den och tittar.

VART TOG DU VÄGEN? JAG SAKNAR DIG.

Hon ler för sig själv. Han bryr sig kanske trots allt.

Sandra hade suttit och pluggat navigering på Örlogsbasen i Karlskrona när Ek, en av tjejerna på andra plutonen, förkunnat att hon skulle gå på toa. Alla papper låg utströdda som en matta över bordet och kaoset var totalt. Det var bara några veckor sen de ryckt in i lumpen helt ovetande om vad som väntade dem.

Hon hade varit helt inne i bäringar och grader då han plötsligt stått framför henne med sitt bländande leende. Den klarblå blicken hade granskat henne från topp till tå och just då hade hon önskat att hon satt på sig lite mascara. Han hade sträckt fram handen för att hälsa, hon hade tagit den och mött hans blick och från den stunden var hon såld. Han hade presenterat sig som Johan Lind men alla kallade honom Lind. Han kom från Helsingborg och låg inne som kock på HMS Carlskrona. Flottans största fartyg som gick runt jorden. Hon hade direkt känt avundsjukan men ignorerat den. Hon kunde inte låta bli att tycka att han var ganska söt trots att han inte riktigt var vad hon brukade falla för. När Ek kom tillbaka hade han ursäktat sig och sprungit vidare. Men hon kunde inte sluta undra över vad han egentligen hade velat. Varför hade han pratat med henne av alla tjejer?

Väckarklockan ringer och hon stänger snabbt av den för att inte väcka de andra som sover. Drömmen hänger fortfarande kvar. Bilden från drömmen kändes så verklig att hon faktiskt började undra om den var det. Den hade liksom etsat sig fast på hennes näthinna. Hon är fasthållen och kan inte röra sig. De röda stänken på uniformen och som sen färgar hela korridoren till ett stort blodbad. Hennes mage vänder sig av avsmak. Hon stiger motvilligt ur sängen. Bengtsson ligger i sin säng, hon försöker minnas om hon hört honom komma men hon måste ha sovit väldigt hårt. Hon tar de tunga byxorna från sängen, de är fyllda med diverse bra-att-ha-saker. För att kunna röra sig så smidigt så möjligt var det viktigt att inte fylla fickorna för mycket. Höger höftficka; försvarets hudsalva, höger benficka; första förband och mössa. Mössan fick under inga omständigheter vara på inne eller av ute. Vänster benficka; anteckningsbok med tillhörande penna. Hon drar åt skärpet i de något för stora byxorna, vilket är ett måste för att ens kunna röra sig när de inte är sydda för höfterna på en tjej.

Hon sätter sig på sängen och drar på sig de grå strumporna som går ända upp över vaden. Sen drar hon på sig de vita raggsockorna med gula och röda fläckar, det går en ilning genom kroppen när hon ser fläckarna. Märken efter långa marscher i alltför dåliga skor, hon visste mycket väl vad det innebar.

Under en av hennes sommarkurser i armén hade de varit ute och vandrat. Hon hade fått splitternya kängor och blivit skitglad över att slippa ha ett par som andra gått i. En av de värnpliktiga hade skrattat åt henne och sagt att det bara var en tidsfråga innan hon skulle få skoskav. Det bästa hon kunde göra var att blöta strumporna och sen gå med våta strumpor i skorna så att skorna formades efter hennes fötter. Men eftersom de kändes så sköna redan från början hoppade hon över just det steget. Ärligt talat hade hon inte tid. Deras schema hade varit fullspäckat. Själva vandringen i sig hade inte varit så jobbig, hon hade bara kopplat bort att det gjorde så himla ont i hälen. Hon hade nämnt det för de andra men inte mer än så. Detta var ju trots allt en föraning inför lumpen. Kunde hon inte klara av en enkel vandring på en sommarkurs skulle hon ju aldrig klara av att göra riktiga lumpen.

De hade kommit fram till lägerplatsen runt åttatiden, och inte en skymt av några befäl. Enligt kartan hade de gått helt rätt. Alla var hungriga och utsvultna. Några anmälde sig frivilligt att göra upp eld medan de andra förberedde sovplatserna i vindskyddet. Hon trodde nog ändå att befälen skulle komma förr eller senare, men ingen kom. Några killar som hon gått med började bråka om vem som skulle sova var. Till slut hamnade de på varsin sida om henne. Inte henne emot, båda två var ganska underhållande men inte mer än så. Den ene kallades för Roos och den andre Andersson. Killarna var sina raka motsatser, Andersson var lång och smal med kort ljust hår och klarblå ögon. Stöddig och lite snofsig. En riktig stridspitt som man säger i försvaret. Han kunde allt om allt, när det kom till försvaret. Roos däremot var kort, med mörkt hår och mer layed back, han brydde sig inte så mycket men han älskade att retas. Precis som Andersson var han arrogant och kaxig.

De hade fått med sig konservburkar som de värmde över den öppna elden. Andersson berättade att dessa burkar också kallades för död mans finger. Hon kunde inte låta bli att skratta till. Han förklarade att eftersom burken bestod av en form av tomatgryta med hela prinskorvar i, så var själva prinskorven (som också såg ut som ett finger) fingret. Hon tog en tugga och höll på att kräkas. Roos var allergisk mot tomat så han hade fått pytt i panna istället. Med lite charm hade hon lyckats flörta till sig den burken istället. Han hade valt att inte äta alls eftersom han tyckte att hans burk smakade så illa.

När de ätit färdigt var det dags att gå och lägga sig, ingen visste hur långt de skulle behöva vandra nästa morgon. När hon reste sig från lägerelden högg det till i foten. Så länge hon höll den stilla kändes allt bra, men hon visste att förr eller senare skulle hon behöva ta av sig skon. Hon klättrade upp i sin sovsäck och började snöra av sig skorna. Den synen som mötte henne skulle hon sent glömma. Hon kunde se hur själva strumpan satt fast i hälen. När hon dessutom försökte ta loss strumpan följde en bit av skinnet med. Hon insåg snabbt att hon inte skulle kunna få på sig skorna igen, så hon lät strumpan sitta kvar och försökte försiktigt få ner den i skon igen, men foten hade svullnat. Hon lät den vara och hoppades att det skulle lösa sig nästa dag. Med värkande fötter hade hon sen lagt sig tätt intill de andra för att hålla värmen.

Sandra tittar på sin häl där man fortfarande kan se ett ärr efter skavet. Så visst vet hon hur blod och var på strumporna ser ut, men att det satt kvar efter att ha tvättats i 60 grader hade hon aldrig kunnat tro. Hon rös av tanken på att ha samma strumpor som 100 andra värnpliktiga men drog ändå på sig dem. Nästan allt dör ju faktiskt vid 60 grader. Hon genomförde samma procedur med sport-bh:n som igår, även om hon stod vänd mot sitt skåp. Kanske tyckte de hon var löjlig men det brydde hon sig inte om. Hon drog på sig skjortan och knäppte knapparna sen drog hon över den stickiga tjocktröjan med axelklaffarna på. Klaffarna som man skulle ha på findräkten var man tvungen att sy på själv. För att få hjälp med navigeringen hade hon fått ägna några kvällar i Karlskrona åt att sy klaffar till några av killarna. Tjänster och gentjänster. Nu i efterhand visste hon inte ens om det varit värt det. Hon hade trott att de kanske skulle bli snällare mot henne eller ge henne en chans men inget av det hade hänt.

Hon kontrollerar så att klaffarna sitter på och drar ihop håret i en hästsvans, drar ut kängorna ur skåpet och knyter på dem på fötterna. Den här gången hade hon gått med våta strumpor i kängorna för att de skulle forma sig efter hennes fötter. Hon ville inte göra samma misstag igen. Nu hade de andra börjat vakna och klä på sig. Hon tar sin vinterjacka, låser skåpet och går ut ur logementet.

I korridoren är det värsta tumultet och dörren till tv-rummet har ett stort rött kryss tejpat på sig. Några värnpliktiga står utanför dörren och vaktar den. Plötsligt öppnas dörren och två poliser kommer ut, de antecknar något i sitt block. Den ene är lång och mörk och har lite skägg längst ut på hakan, den andre är ljus och kort och hon kommer onekligen att tänka på helan och halvan. Efter dem kommer en liten knubbig man i militäruniform med väldigt mycket guld på axlarna. Av klaffarna att döma ser hon att det är örlogskaptenen. Han går med nedsänkt huvud och allvarlig min. Hon ser Ek lite längre ner i korridoren och går bort till henne, på vägen dit skymtar hon en ambulans genom fönstret. Hon ser hur de lyfter upp en bår med ett skynke över.

Vad är det som händer?

Hon tittar bekymrat på Ek.

Ek rycker på axlarna och en rynka bildas i hennes panna.

Ingen aning, säger hon fundersamt.

Plötsligt minns Sandra mötet och de iskalla ögonen. Skulle hon berätta för Ek vad hon sett? Nej, det vågade hon inte. Hon tittar ut genom fönstret och ser polisbilen köra iväg. Hon puttar till Eks arm och nickar med huvudet att de ska gå mot matsalen.

När de kommer ut ligger det ett tunt snötäcke på marken och solen är på väg upp nere vid hamnen. Hon sätter på sig mössan som ligger i benfickan och drar på sig sina handskar, hon sneglar på Ek som gör detsamma.

Matsalen är varm och full av liv, borden fylls sakta och hon känner en lättnad över att hon redan hittat Ek och därför inte behöver stå här i kön själv för att sen leta efter någon hon känner att sätta sig hos. Stämningen är tryckt, något är annorlunda, hon undrar om det beror på vad som hänt tidigare. Hon bestämmer sig för att hon måste få reda på vad som har hänt.

Hon tittar sig runt för att se om han dykt upp ännu. Plötsligt känner hon hur någon iakttar henne, hon får en olustig känsla i kroppen. Det plingar till i hennes mobil och hon tar upp den.

VAD SNYGG DU ÄR? SES VI IKVÄLL?

Det pirrar till i magen och hon försöker att inte titta upp och leta efter honom, istället ler hon och lägger ner mobilen i fickan igen. Hon kan inte svara här. Hon ser Gyllenrot och deras blickar möts, han tittar hatiskt på henne och det går en ilning ner i magen. Hon rycker till trots den välbekanta känslan. Hon vet att han hatar henne, hon önskar hon kunde göra allt ogjort men det är för sent. Varje dag är en ständig kamp dem emellan. Hade hon vetat att det skulle bli så här hade hon aldrig gjort som hon gjorde den där morgonen. Hon suckar för sig själv, nu efteråt vet hon att hon hade varit tvungen att göra det.

De hade inte varit i Karlskrona mer än en månad när hon hade bestämt sig. Hon hade gått igenom sina val om och om igen. Funderat ut andra sätt men hela tiden kommit fram till att detta var det bästa. Hon var så trött på att alltid ha sömnbrist och att alltid vakna på nätterna när de kom in och tände för att lägga sig. Hon och Ek hade diskuterat det flera gånger. På Eks logement respekterade de varandra och smög in för att lägga sig. De brukade använda sina mobiler för att lysa inne i skåpet stället för att tända taklampan eller sänglamporna. Många gånger hade hon önskat att hon kunde byta och sova på Eks logement istället men detta var hennes killar. Det var dem hon skulle fortsätta utbildningen tillsammans med för att sen avsluta nere i Malmö tillsammans på båtarna där. Detta var hennes val, hennes öde, hur ogärna hon än ville skulle hon behöva hålla ihop med dem i 14 månader till. Hela natten hade hon vänt och vridit på situationen och när klockan ringde en halvtimme för tidigt var hon säker på sin sak.

Hon hade gått