Sandflykt

By Susanne Schemper

Det är sensommar på Saltmålla Resort och till ägarparet Pia-Maria och Hannes stora lättnad kikar solen äntligen fram efter en regnig sommar. Återigen njuter gästerna av strandskogen, havet och den vackra resorten. Stefan och Carina Skoglund checkar in på Saltmålla Resort tillsammans med den vuxna sonen Adam och hans sällskap Angelica. De ska tillbringa en vecka på hotellet och det är Stefan som bjuder. Den välbeställda familjen ser ut att ha allt, men bakom den vackra fasaden döljer sig mörka hemligheter. I takt med att dagarna går och nya förtroenden skapas, kommer sanningar och sedan länge begravda minnen upp till ytan. Angelica, som brinner för att hjälpa utsatta kvinnor, blir en bundsförvant när Carina anförtror sig till henne. Men är Angelicas avsikter enbart goda? Handlar det om att hjälpa Carina ur ett destruktivt förhållande, eller om något helt annat? För plötsligt finner Carina sig vara delaktig i att planera både utpressning och hämnd ...Sandflykt är en spänningsroman som handlar om att inte vara trygg i sitt eget hem. Om att bli manipulerad och kontrollerad, och om att till slut få nog. Boken är den andra fristående delen i serien om Saltmålla Resort och dess ägare och gäster. Första delen, Sandänglar, släpptes i maj 2022.Sagt om Sandänglar:"Detta är en roman man flyger igenom och man känner sympati för karaktärerna, även när de gör saker man inte kan försvara"- Frida Jönsson, BTJ "Boken är en riktigt spännande psykologisk thriller där obehaget sakta växer fram och greppar tag om mig!" -Bokluckan-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 5, 2023
• ISBN: 9788726965797

Book preview

Susanne Schemper

Sandflykt

SAGA Egmont

Sandflykt

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2023 Susanne Schemper och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726965797

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

"Nu lyser ängarna av sommarens alla blommor

Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt

Nu stryker vinden genom trädens höga kronor

men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt

Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt

och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst

Därute doftar det av sommarens alla dofter

Där är det sommar, men härinne är det höst."

Ur Trubbel av Olle Adolphson

Prolog

Hon öppnar ögonen och hoppas se gryningsljus sippra in. Men det är helt mörkt i det svala sovrummet, som doftar svagt av målarfärg och tapetklister. Hon längtar efter morgonen, efter nästa dag, efter dagen därpå. Längtar efter att få börja livet i deras nya gemensamma hem på riktigt. Sömnen har varit ytlig, denna första natt i deras nybyggda villa. Det är så stort att ta in. Vuxenlivet börjar nu. Det svindlar till inom henne vid tanken och små moln av oro finns plötsligt där och förmörkar lyckokänslan hon hade i kroppen när hon vaknade.

För tänk om hon inte lever upp till hans förväntningar? Tänk om hon gör honom besviken?

Hon makar sig närmare sin makes varma, trygga kropp. Andas in i hans bröstkorg och ligger alldeles alldeles stilla så att han inte ska bli störd. Han behöver sin sömn. De senaste månaderna har han arbetat dygnet runt och hon vet och förstår att han är stressad. Hon förstår. Kvällen före när de packade upp, flyttade runt möbler och stuvade undan tomma flyttkartonger hade han blivit så arg på henne. För att hon tramsade, för att hon ställde tusen dumma frågor, för att hon stökade till istället för att anstränga sig för att få ordning på skiten som han sa. När golfbollen träffade henne på baksidan av låret med kraft, och benet vek sig av den plötsliga smärtan, visste hon först inte om det var ett misstag eller kanske ett skämt som gått fel. Men när hon vred på huvudet och såg kylan i hans ögon förstod hon att det var på allvar. Då slutade hon omedelbart att tramsa och flamsa och skärpte till sig.

Hon vänder sig om försiktigt och han lägger en arm om henne, drar henne intill sig i sömnen. Han älskar henne så mycket. Det vet hon. Och hon vet också att hon ska göra allt i sin makt för att göra honom lycklig. Hon ligger vaken länge. Stirrar ut i mörkret och ger ett löfte till sig själv om att inte reta upp honom. Hennes sista tanke innan hon somnar om är att i morgon ska hon se till att vara en riktigt bra fru.

AUGUSTI

Kapitel 1

Carina vek plaggen noga. Det var skönt att ha något att göra med händerna. Så länge de var upptagna med något praktiskt kunde de inte söka sig till revbenen. Det var bäst att inte röra, bäst att låtsas som om det aldrig hänt. Fast det var svårt. Det ömmade och bultade, och hon märkte att hennes händer gärna sökte sig till det enorma blåmärket strax under det vänstra bröstet. Nära det sargade hjärtat. Kanske ville hennes händer omedvetet trösta.

Hon lade högen med de vikta kläderna i fåtöljen som var placerad vid sovrummets panoramafönster. Hon blickade ut över trädgården. Eftermiddagssolen låg på och gjorde sitt bästa för att torka upp efter morgonens regnskurar och ljuset som strömmade in i rummet var milt. Robotklipparen såg till att gräsmattan alltid var välklippt, och tack vare allt regn de haft hittills i sommar var den ovanligt grön för att vara i augusti. Gräset bredde ut sig hela vägen fram till träden som troget vaktade baksidan av huset. Grön och trygg skyddade skogen från all insyn. Hon älskade utsikten från sovrummet. Allra mest på hösten då trädens blad lyste i olika gula och röda nyanser och marken var täckt av löv. När naturen gick in i vila blev även hon lugnare, tänkte hon. Men nu var det augusti och skogen hade inte en tanke på att ge upp sina blad; tvärtom verkade även skogen frodas extra mycket den här blöta sommaren. Hon öppnade vädringsfönstret på glänt och doften av fuktiga trädstammar och nyklippt gräs virvlade in i rummet, tillsammans med en surrande humla.

Carina ryckte till när hon utan att tänka på det hade fingrat på revbenen. Tänk om något var brutet? Hon knep samman ögonen och trevade mycket försiktigt med fingrarna över huden. Kunde man själv känna om det fanns en fraktur? Vad visste hon, hon kunde inget om sådant och hade heller ingen att fråga. Att uppsöka vård var helt uteslutet. Hon fick helt enkelt bita ihop, tänkte hon, och sträckte sig efter ett plagg som hon redan vikt en gång. Hon skakade ut klänningen, vek den igen. Hon måste låta händerna förbli sysselsatta. Helst ville hon hålla tankarna upptagna också, för även de ville söka sig till det som gjorde ont. På ett annat ställe. På ett mycket värre sätt. Revbenen skulle läka. Men skulle hon, hennes inre, kunna göra det? Att få ett slag då och då, hårda nyp och knuffar, det hade hon vant sig vid och hon visste att blåmärken bleknade och svullnader försvann. Det hade pågått i så många år. Hon hade accepterat det. Levde med det som man gjorde med en kronisk huvudvärk. På någon plats inom sig visste hon hur galet det var. Hur illa det var. Men hon såg det som att hon inte hade haft något val.

Hon vände ryggen mot utsikten och gick med försiktiga steg fram till sängen. Hon satte sig ner, orkade inte längre stå upp. Mycket, mycket långsamt lade hon sig ner på den stora dubbelsängen. Andades ytligt. Kved av smärta. Efter en stund hittade hon en ställning som var uthärdlig och försökte att ligga blickstilla. Tvingade andetagen att vara små och grunda. Ena handen grep om överkastet, som om hon var rädd för att välta över, göra det onda värre.

Solen vällde in genom fönsterna och värmde hennes rygg där hon låg. Det var skönt, hon var frusen in i märgen. Kudden var sval under kinden och det mjuka kuddfodralet sög upp hennes tårar. Hon hade precis börjat slappna av när hon hörde ytterdörren öppnas på bottenvåningen. Det oskyldiga ljudet fick henne att rycka till. Rörelsen startade en smärtvåg, från bröstkorgen, runt mellangärdet och ner i magen. Carina knep samman ögonen hårt när hon hörde stegen i trappan.

Kapitel 2

Ska vi alltså inte bo hemma hos dina föräldrar?

Angelica vispade med snabba rörelser i äggsmeten, samtidigt som hon sträckte sig efter pepparkvarnen.

Nope. Vi ska alla bo på det här hotellet och det blir pappas trettioårspresent till mig samtidigt som vi firar hans sextioårsdag lite tidigt. Helt sjukt om du frågar mig. Och jävligt dyrt. Du och jag kunde ju ha campat eller vad som helst, så kunde mamma och pappa bo på hotell. Men det är typiskt pappa. Vräkigt ska det vara. Han har ju i och för sig råd så …

Angelica såg på Adam som satt och gungade på en köksstol. Hans axellånga hår var okammat och han var klädd i en grå pösig träningsoverall.

"Du säger alltid att han har råd. Din pappa. Att han har det gott ställt. Jag har tänkt på det förut. Men alltså, det är väl i så fall mer rätt att säga att de har det gott ställt. Dina föräldrar alltså. För det är väl inte bara din pappas pengar?"

Angelica hällde ut smeten i stekpannan. Smöret som smält bubblade upp runt kanterna av ägget som snabbt stelnade. Hon petade i geggan med en gaffel. Släppte en näve spenat ovanpå omeletten.

Vill du ha parmesan på?

Ja tack. Jo, du har rätt, jag antar att det är mina föräldrar som har det gott ställt. Jag säger väl pappa av bara farten. Det är han som har höjdarjobbet som aktiemäklare på banken, och så äger han ju fastighetsbolaget som farfar startade en gång i tiden. Det har jag väl berättat om förut? Så ja, det blir liksom så. Att jag tänker på just honom som framgångsrik. Han har gjort enorma vinster på sina affärer och olika uppköp genom åren, jag vet knappt vad han äger och vad han sålt. Han jobbar alltid – när han inte spelar golf eller padel eller cyklar såklart – och jag är förvånad över att han tar sig tid att vara ledig nu, att unna sig semester. Och mamma bara … ja, ingår i paketet liksom.

Ingår i paketet? Hör du hur fan det låter?

Hon kastade iväg gaffeln och den landade med en smäll i vasken.

Adam drog händerna genom håret, såg en aning skamsen ut. Tog fram en snodd ur fickan på mjukisbyxorna och tvinnade upp håret i en knut.

Jo.

Angelica lade upp omelett på två tallrikar, tog med dem till bordet och satte sig mittemot Adam. Han såg uppskattande på maten.

Så de vet alltså inte att vi bara är vänner nu? frågade Angelica.

Adam skrattade.

Säger vi ingenting om det får du ju en gratis semester.

De tror att de ska få träffa din flickvän … sa Angelica och smakade på omeletten.

"Ja, jag råkade säga till mamma att vi är ihop fortfarande. Eftersom hon tjatar hål i huvudet på mig med sina eviga frågor. Ska du inte stadga dig? När ska du presentera någon för oss? Längtar du inte efter barn och familj? Det är inte som när hon var ung, men hon fattar inte. Så när de bjöd mig på semester slash födelsedagsfirande så var du helt enkelt inkluderad. Det är bara att spela med. Vi kommer att ha skitkul. Halmstad är en sommarstad, vi behöver inte hänga med gamlingarna såklart."

Han dunkade med händerna i bordet.

Och vi ska bo på en resort! Yeah! Jag har inte haft råd med semester på jag vet inte hur länge. Det ska ärligt talat bli skitskönt att sova i hotellsäng, käka långfrukost. Jag har jobbat så mycket det senaste året att jag glömt hur man mår när man är utvilad. Jag googlade Saltmålla Resort förresten. Det fanns inte när jag bodde i Halmstad, det låg något annat nedgånget ställe på den platsen förr. I alla fall, det ser verkligen fräscht ut. Jag har mejlat en kille på hotellet om att få en tur av restaurangköket också. Kan passa på att kombinera nytta med nöje. Och jag har en anställningsintervju på en nyöppnad restaurang i Halmstad. Vem vet, det kanske blir tillbaka till rötterna för mig. Han log och spetsade med svårighet en cocktailtomat.

Och du är helt okej med charader. Och att sova i samma säng som mig?

Adam såg på henne med flörtig blick. Hans blå ögon glittrade när han svarade.

Det har jag inga problem med. Eller har du det?

Angelica log och slevade in omelett. De hade onekligen ett något otraditionellt förhållande. När de träffats den där stimmiga natten på en bar på Andra Långgatan hade passion uppstått. Och – om hon skulle vara ärlig – ganska snabbt falnat igen. Men de hade klickat på ett annat plan. De trivdes otroligt bra i varandras sällskap och de hade fortsatt att träffas ofta. Hon gillade att sitta hemma i Adams lägenhet i Majorna och plugga när han jobbade på restaurangen ett par kvarter bort på kvällarna.

Att hon nu skulle presenteras som hans tjej för föräldrarna kändes ganska kul. Hon fick helt enkelt spela en roll – något hon var bra på av anledningar som Adam inte kände till. Hon hade hört mycket om Adams föräldrar under det dryga halvår som de känt varandra och det skulle vara intressant att se dynamiken mellan familjemedlemmarna med egna ögon. Kanske kunde hon analysera dem i smyg, se det som en förlängning av studierna i socialpsykologi.

Hon såg på Adam som nu satt försjunken i sin telefon. Han hade släppt ner håret igen och ljusbruna vågiga slingor föll fram i ansiktet på honom. Skäggstubben fick honom att se lite sliten ut. Hon tänkte på natten för ett tag sedan då de suttit på hans balkong och druckit alldeles för mycket rödvin. Mindes han vad han anförtrott henne då? Hon var inte säker. Han hade blivit väldig full. Gråtit och berättat om sitt komplicerade förhållande till sin pappa. Att han kände att han aldrig dög, att pappan såg ner på Adam för att han blivit kock. Att pappan tyckte att det var en hobby, inget hederligt arbetet, inget man blev rik på. Angelica hade mest lyssnat. Låtit Adam prata av sig. Han hade fortsatt att vräka ur sig. Om sin pappas unkna kvinnosyn, om hur han behandlat mamma Carina när Adam bodde hemma. Men att pappan utåt sett alltid varit mån om att vara så trevlig.

Till slut hade Adam däckat med huvudet i hennes knä. Hon hade frånvarande strukit honom över den lätt svettiga pannan, lekt med hans hår. Stirrat länge ut i natten. Hon hade varit klarvaken och fastnaglad i sina egna mörka minnen från uppväxten. Sådana som hon aldrig delade med någon. Inte ens med Adam. Godtrogna snälla Adam. Hennes blick hade sökt sig till hans oskyldiga sovande ansikte, hans blottade strupe. När hundar visar halsen berättar de för en att de litar på en. Hon mindes att hon tänkt det den natten. Att Adam litade på henne. Och att hon inte var att lita på.

Kapitel 3

Stefan duschade noga och länge. Det hade varit en bra padelmatch med kollegorna efter en produktiv dag på jobbet. Sådana dagar gillade han. När allt gick som på räls. Han gnuggade in duschkräm i brösthåret så att det löddrade ordentligt. Flexade lite med bröstmusklerna, uppskattade känslan av hårdhet under handflatorna.

Han tänkte på Dana. Han hade varit på väg mot sin bil efter matchen, när hon kommit gående från andra sidan parkeringen. Hennes kolsvarta långa hår fladdrade i vinden och henne kropp var tight och muskulös. Hon hade haft på sig en ny sexig träningskjol som framhävde hennes långa ben. Fan så het hon var.

Lugn och fin, Stefan, lugn och fin, viskade han till sig själv och vred ner temperaturen, lät det svalare vattnet kyla ner honom. Han ville inte gå händelserna i förväg. Måste spara på ammunitionen. Han och Dana skulle ses senare. Sista chansen hade hon sagt. Innan hennes man kom hem från sitt utlandsuppdrag i Irak. Eller om det vad Afghanistan eller Islamabad eller något annat ociviliserat ställe. Han hade inte lyssnat så noga och brydde sig inte om vilket heller.

Stefan klev ur duschen och ut i det immiga badrummet, visslade och gned med handen över spegeln. Beundrade sin suddiga spegelbild. Han gjorde allt för att inte se ut som sextio. Hans kropp var i bättre skick än en fyrtioårings. Nä för fan, en trettioårings. Han tänkte på sin egen son. Lätt överviktig, eller kanske snarare plufsig. Brydde sig inte om vad han gick klädd i. Struntade helt i hur han såg ut. De två var som natt och dag. Adam var mer lik sin mamma till utseendet. Mjukare i konturerna liksom.

Han sträckte sig efter tandtråden, gjorde noggrant rent mellan de blekta tänderna. Tankarna gled över till Carina. Han hade älskat det där med mjukheten när de träffats. Runda former, lent långt ljust hår, mild röst. Hela hon hade varit som sockervadd, som han inte kunde få nog av.

Han stannade upp mitt i en rörelse. Hörde ljud från sovrummet. Var Carina vaken nu? Hon hade legat och sovit när han kommit hem, kramat ett plagg i händerna, varit fullt påklädd. Som om hon slumrat till mitt i packningen. Hon höll sig hemma från jobbet den här veckan. Hade sjukskrivit sig, skyllt på kräksjuka eller något. Stefan spottade i vasken.

Ångan hade lättat i badrummet och han såg sig själv klart och tydligt nu. Han sökte i ansiktet efter tecken på ånger. Kanske skuld. Hur skulle det se ut i så fall? Prövande rynkade han pannan. Drog ner mungiporna en aning. Han skrattade till lite åt sig själv. Visste mycket väl att han inte kände minsta dåliga samvete för att han lappade till Carina då och då. Det hände verkligen inte ofta. Bara när det var befogat, när han behövde avreagera sig. Oftast om Barcelona förlorat en match, eller om börsen bråkade. Om golfrundan varit åt helvete. Fast på sistone hade det möjligtvis inträffat lite oftare. Han skyllde det på stress. Det var jävligt mycket på jobbet innan semestern.

Det som hänt häromdagen hade i alla fall varit ett misstag. En missbedömning. Han råkade träffa fel, träffa illa. Och det ångrade han. Av den enkla anledningen att det krånglade till vardagen. Till helgen skulle de checka in på Saltmålla Resort och det fanns massor att ta itu med innan dess. Hon hade verkligen inte tid att hasa omkring i huset med ett plågat uttryck i ansiktet. Som en ledsen hund. En jävla martyr.

Stefan tog fram sina produkter ur skåpet, radade upp dem på marmortvättstället. Skäggoljan och de där dropparna för huden. Den lilla kammen. Han vårdade sitt välansade snygga skägg som man vårdade ett älskat husdjur. Han njöt när han masserade in dropparna på kinderna och i pannan, avslutade med väldoftande olja i skägget. Lite i håret också. Håret och skägget var stålgrått och det var ålderstecken han var stolt över. Det gav en sorts pondus och ingav respekt. Nu hörde han ljud igen från utsidan och det irriterade honom. Att hon liksom tassade omkring där ute. Hade hon verkligen inget bättre för sig? Hon visste att han gillade att vara i fred när han var i badrummet. Nu hade hon avbrutit honom i hans ritual. Han smällde igen badrumsskåpet.

Kapitel 4

Jag tycker fortfarande att det känns onödigt. Att vi åker till Saltmålla när vi bor så nära. Då kunde vi ju ha passat på att åka längre bort …

Carina fingrade på säkerhetsbältet. Hon hade försökt flera gånger att avstyra det här. Hon hade ingen ork, ingen energi, ingen lust. För det skulle krävas om hon skulle kunna hålla masken inför Adam och hans flickvän. Om de hade varit hemma i huset hade hon kunnat dra sig undan på ett enklare sätt. Eller så var det kanske tvärtom, funderade hon och snurrade frånvarande på vigselringen. Möjligtvis var det bättre att komma hemifrån. Hon kunde tillbringa det mesta av tiden på hotellrummet. Skylla på migrän eller något. Så kunde de andra roa sig bäst de ville.

Hon suckade. Rättade till bältet igen. Det gjorde mindre ont runt revbenen nu som tur var. Det skulle ha varit en utmaning att dölja smärtan annars. I några dagar hade hon varit säker på att något var illa skadat. Men det var fortfarande ömt och det var det som störde nu, bältet tryckte på.

Stefan slängde en blick åt hennes håll. Hon stirrade på honom, väntade på svar. Det var konstigt ändå, tänkte hon. Ibland kände hon ingen rädsla alls för sin man. Hon kunde och vågade utan problem diskutera, ifrågasätta. Till och med käfta emot. För det var aldrig i den sortens situation som han blev våldsam. Det var alltid när hon minst anade det. Vilket gjorde det hela så mycket värre, svårare att förutse. Och våldet hade eskalerat, hon var tvungen att erkänna det för sig själv.

Rädslan för att bli allvarligt skadad påverkade henne mer och mer; hon var jämt skakig, alltid på sin vakt. Kroppen befann sig i ett underligt konstant beredskapsläge. Häromdagen hade hon ryckt till så häftigt när han kom in i köket att hon tappat mjölkpaketet hon hållit i. Och dagen före det hade hon kommit på sig själv med att smyga i huset som om det skulle få honom att glömma att hon var där.

Vet du, Carina, jag har förklarat tusen gånger. För det första, jag vill inte att vi alla ska trängas i huset, särskilt inte när Adam har med sig en tjej vi inte känner. För det andra, han höll upp två fingrar i luften, har jag råd. Det kostar inte ens en bråkdel av vår vanliga sommarsemester i Marbella.

Jag, jag, jag, mumlade hon. Han låtsades inte höra.

Och för det tredje så kan det vara skönt för dig med lite semester. Annars ska du passa upp hela tiden, laga mat tre gånger om dagen, städa upp efter alla. Du vet hur du är. Dessutom är det bra att vi är nära hemma, jag har så jävla mycket jobb att göra. Kommer att åka fram och tillbaka och arbeta en hel del.

Hon blängde på honom.

Det där med att serva alla, serva dig, hade ju kunnat undvikas. Om någon mer hjälpt till hemma.

Jag jobbar, gumman.

Du har väl semester i några veckor.

Från jobbet ja. Men jag har ju företaget. Jag är aldrig ledig.

Men du sa ju …

Sa och sa. Det beror på så mycket.

Carina tystnade. Såg ut genom fönstret, på allt det välbekanta, på skogen de passerade på vägen från Oskarström in till Halmstad. När de gifte sig i början av nittiotalet hade Stefan och hans pappa precis investerat i tomtmark i Oskarström, och de behöll den största hörntomten och byggde ett vräkigt tvåvåningshus i mexitegel. Det var inte längre det modernaste huset i området, men det var hennes älskade hem. Trots att det inte längre var en trygg plats när Stefan var hemma.

På senare tid hade han pratat om att sälja. Han ville köpa en lägenhet i ett nybyggt komplex i Frösakull. Ville vara närmare golfklubben han spelade på sa han, men hon var säker på att det handlade om att han ville vara där pengarna var. Oskarström var bara ett alldeles vanligt samhälle utanför Halmstad. Medelmåttigt. I hennes ögon trevligt och alldeles lagom. Frösakull däremot var flashigt och dyrt. Där bodde man inte om man inte hade riktigt gott om pengar. Stefan hade det. De hade det. Och han störde sig på att de inte bodde på en adress som signalerade detta. Hon ville inte flytta. Hon ville ingenting. Jo, hon ville vara i fred. Det var det enda hon ville. Stefan tjatade om att villans värde ökat så och så mycket, att de skulle passa på att sälja när marknaden glödde. Att det fanns efterfrågan på villor utanför stan, men ändå på bekvämt pendelavstånd från Halmstad.

Carina vred på huvudet igen, såg på sin man. Ena handen om ratten. En stor solbränd hand, med ytliga grönaktiga blodådror, med mörka hår på knogarna. De hårda knogarna.

Hon visste att han dolde något. Han trodde såklart att hon var helt dum i huvudet. Självklart visste hon att han vänstrade. Det hade han alltid gjort. Förr hade det stört henne. Nu struntade hon i vilket. Men den här gången var det något annat. Hon hade en bestämd känsla av de inte alls skulle bo på Saltmålla av de anledningar han räknat upp. Det var något annat. Han ville få henne ur huset. Ville han mer än så? Ville han bli av med henne?

Kapitel 5

Stefan njöt av att köra Teslan. Den gled ljudlöst och snabbt fram mellan de höga granarna på väg 26. Han hade njutit mer om han varit ensam i bilen. Carina höll fortfarande på att älta om än det ena, än det andra. Han hade slutat lyssna. Tänkte på Dana istället. Vad gjorde den kvinnan med honom? Han kunde inte sluta tänka på henne. Nu hade de inte träffats på fyra dagar och han saknade henne. Ja, han fick fan erkänna det för sig själv. Han saknade henne. Hennes man – som var någon jävla höjdare på regementet i Halmstad – var hemma nu och det krånglade ju såklart till livet.

Han kände hur Carina sneglade på honom från passagerarsätet. Dana var allt som Carina inte var. Eller, rättade han sig i tanken, inte längre var. Dana var sexig, självsäker. Fan, den där mörka blicken, de där rådjursögonen gjorde honom galen.

Nu skulle hans hus stå tomt i en hel vecka. Carina var ur vägen, skulle vara i säkert förvar på Saltmålla. Han kunde sticka hem när han ville, det var nära nog, och han kunde lätt skylla på jobbet eller på att han skulle träna. Han cyklade flera mil om dagen, det var inget konstigt med det. Det fanns massor med ursäkter att lämna Saltmålla och då skulle han och Dana kunna ses oftare, kanske varje dag, i hans hus istället för på olika hotell. Hur smidigt som helst. En del av honom hade uppfattat en tvekan i henne när han förklarat sin plan. Han hade skjutit bort tankarna på den lilla varningssignalen. Fy fan vad han längtade efter hennes fasta kropp.

Carinas röst ryckte honom tillbaka till verkligheten. Hon hade visst pratat ett tag insåg han när han vred på huvudet och såg på henne. Han hade inte lyssnat, hade ingen aning om vad hon sagt. Han nickade till svar på frågan han inte hört. Han måste skärpa till sig. Visst, han skulle smita och träffa Dana så ofta det gick. Men han skulle också behöva spela rollen som äkta man och schyst pappa ett tag. Det var roller han var jävligt bra på, det skulle gå hans väg det här, tänkte han och drog med handen över skägget.

Kapitel 6

Hannes lutade sig över Pia-Maria, pussade henne på kinden.

Vadå? Vad var det där för?

Du Pim, du är så söt när du är bekymrad. När du liksom skrynklar ihop hela ditt lilla ansikte så att du ser ut som en sådan där rynkig, fransk hund.

Pim drog på munnen. Det här var en av anledningarna till att hon älskade sin man så mycket. Han kunde alltid få henne på bättre humör. Även när hon var bekymrad. Nästan alltid i alla fall. På sista tiden hade problemen hopat sig och hon fick nog erkänna att hon inte var alltför lättflörtad för tillfället.

Kom. Sätt dig.

Pim klappade på soffsitsen bredvid sig. Hon satt med korslagda ben i soffan i deras vardagsrum. Laptoppen i knät. Bordet fullt av papper och en uppslagen pärm.

Hannes satte sig bredvid henne.

Varför har du flyttat jobbet hit? Duger inte ditt kontor längre?

"Jag kunde inte fokusera där. Madde var på sitt allra mest pratsamma humör. Hon hade känt igen namnen