Visst gillar jag julen

By Josefine Jansson

En charmig feelgood om drömmen om den perfekta julen!Annas absoluta favorithögtid är äntligen på intåg. Listor ska skrivas, pyntet ska fram, julmaten ska planeras och klapparna inhandlas. Och Anna älskar det! Varje år sedan farfaderns bortgång har hon strävat mot en perfekt julafton med hela tjocka släkten, precis som hon minns sin barndoms jular. Varje år är det dock något som inte går vägen men Anna hoppas att detta är året hon kommer lyckas. Men när hon blir av med jobbet går alla hennes planer i kras. I hopp om att hålla skenet uppe väljer hon att inte berätta den tråkiga nyheten för sin familj, samtidigt som julen närmar sig med stormsteg. Och med varje dag som går dyker ett nytt hinder upp. Kommer Anna äntligen kunna föra jultraditionen vidare, eller är drömmen om en perfekt jul förstörd?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2023
• ISBN: 9788727062884

Book preview

Josefine Jansson

Visst gillar jag julen

SAGA Egmont

Visst gillar jag julen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Josefine Jansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727062884

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Lördag 24 december 1994

Anna vaknade tidigt på julaftonsmorgonen. Så tyst hon kunde vek hon undan det prasslande täcket som farmor bäddat med de fina röda jullakanen. Hon ville inte väcka sin lillasyster Saga som sov i samma rum. Anna satte ner fötterna på det kalla golvet och letade snabbt fram raggsockorna från under huvudkudden. I sitt fotlånga nattlinne och de varma sockarna tassade hon sedan försiktigt ut i finrummet för att tända julgranen.

Doften från hyacinterna och julgranen fyllde hennes näsa och det pirrade i kroppen. Tänk att det var självaste julafton just idag och att de sovit hos sina farföräldrar i deras stora röda hus för att fira hela julen där med farbror, mostrar och kusiner.

Anna böjde sig ner framför granen för att ta tag i sladden till ljusslingan. Hennes långa mörkblonda hår envisades med att ramla ner i ansiktet och hon föste det bakom öronen. Ibland blev hon trött på sitt långa stripiga hår, fast hon ville inte heller klippa av det. Hon älskade när mamma flätade det och satte upp det i olika frisyrer.

Försiktigt satte hon kontakten till julgransslingan i vägguttaget och drog efter andan. Hon kunde inte tro sina ögon när hon såg högen med julklappar under granen. Den var enorm.

Anna ville ropa på Saga, men då skulle hon väcka de vuxna. Hon visste att hon gått upp alldeles för tidigt egentligen. På lätta fötter smög Anna in i rummet hon delade med sin syster. Anna satte sig på sängkanten bredvid Saga och drog försiktigt bort hennes blonda lockiga hår från ansiktet. Hon klappade henne på kinden och skakade på hennes axlar.

Saga du måste komma, det är fullt med julklappar under granen.

Aldrig hade väl Annas morgontrötta lillasyster vaknat så fort. Tillsammans smög de två flickorna hand i hand ut ur rummet och fram mot granen. Med tindrande ögon stannade Saga en bit bort och bara stirrade på julklappshögen.

Men flickor är ni redan uppe? Systrarna vände sig mot farfar som kom emot dem. Nästan ljudlöst hasade han sig fram i sina lammullstofflor och stannade mitt emellan dem. Han sträckte ut sina armar och drog flickorna intill sig i en kram. Anna lutade kinden mot farfar och besvarade kramen genom att slå armarna kring hans midja. Den mjuka morgonrocken som han fått av deras farmor för många år sedan kändes skön mot huden och Anna blundade.

Oj, så mycket julklappar, de måste väl ändå vara till mig allihop, skrockade farfar, lossade sig försiktigt från flickorna och gick fram för att lyfta en klapp.

Farfar, man får inte röra dem. Det ska tomten göra, sa Anna med förtvivlan i rösten.

Ja, jag vet, men nu är ju inte tomten här. Vi kan väl titta på några stycken, men säg inget till er farmor.

Vad är det flickorna inte får säga till mig? Plötsligt stod farmor Alma i dörren. Anna och Saga såg på henne med stora ögon. Farmor var världens snällaste, men hon höll hårt på traditioner.

Ojdå, kommer min kära fru också smygandes denna tidiga timme? Jag var rysligt sugen på att titta och klämma på ett par av klapparna, men flickorna sa till mig att man inte får.

Du är då oförbätterlig, tur att flickorna var här och höll koll på dig. Men vet ni vad? Jag såg att det låg några paket på köksbordet. Är det någon mer än jag som vill titta på dem?

Ja! ropade flickorna och farfar i kör. Sedan skyndade de ut i köket. Mitt på det vita köksbordet låg sex paket. Ett till dem var: Anna, Saga, mamma, pappa, farmor och farfar.

Här ligger en lapp också, sa Saga och lämnade den till sin storasyster. Läs, läs!

God morgon och god jul. Här får ni varsin klapp att öppna nu på morgonen. Vi ses ikväll när resten av familjen kommit. Hälsningar Jultomten.

Det bubblade i magen på Anna. Tänk att jultomten varit här och tänk att hela släkten skulle komma sedan. Doften av mjölk och kanel letade sig från spisen till Annas näsborrar och hon förstod att farmor höll på med risgrynsgröten de skulle få till frukost.

Kan ni väcka era föräldrar och säga att det snart är frukost?

Visst farmor, då måste vi berätta om alla julklapparna också, svarade Anna.

De båda systrarna rusade in till sina föräldrar.

Mamma, pappa, vet ni vad? Tomten har varit här. Det finns massor av julklappar under granen. Anna hoppade på stället av upphetsning.

Vad är det du säger? Det måste jag se, sa pappa, sträckte armarna i luften och satte sig upp i sängen.

Hörde du älskling? sa han och tittade på Annas och Sagas mamma som vände sig mot dem i sängen.

Ja, gå ni i förväg. Jag kommer snart. Fast först vill jag ha en kram. Hon sträckte ut armarna mot sina döttrar som kastade sig i den mjuka sängen och kramade om sin mamma.

Efter kramkalaset hoppade Anna ner från sängen igen och drog pappa i armen.

Kom då.

Jag kommer, svarade han och tog på sig morgonrocken i farten innan han följde sina flickor in till granen.

Jag tror aldrig jag sett så många klappar på en och samma gång. Vem är det som varit så snäll?

Det är jag! Farfar Helmer stod i dörröppningen och skrattade mot dem.

Det tror jag också, sa Anna. Hon rusade fram och gav sin älskade farfar en kram. Om det fanns någon som tyckte lika mycket om julen som hon, så var det farfar.

Helmer besvarade kramen från sitt barnbarn, ställde henne sedan på en armlängds avstånd och tittade henne djupt i ögonen.

Visst gillar vi julen, du och jag.

Kapitel 1

Fredag 28 november, nutid

Mamma, mamma ska vi dricka glögg idag?

Anna gnuggade sömnen ur ögonen och drog bak sitt mörka hår i nacken.

Va, vad är det för dag? Är det morgon? Hon tyckte sig ana något vid fotänden av sängen.

Mamma, det är fredag och davent, eller vad heter det nu igen? Anna såg den yngste sonen flytta sig från fotändan mot hennes sida av sängen.

Advent heter det, sa hon och log mot Ivar. Oj är det redan första advent i helgen. Då ska vi dricka glögg i eftermiddag när vi sätter upp adventsljusstakarna, stjärnorna och gardinerna.

Jag vill ha glögg nu. Ivar studsade upp och ner på golvet bredvid Anna och Anders breda dubbelsäng.

Anna skrattade till. Okej, men vi får nog vänta tills i eftermiddag. Nu ska vi göra oss klara för att åka iväg till förskolan. Springer du och väcker Alver medan jag klär på mig?

Ivar hoppade iväg så hans blonda lockiga hår studsade uppe på hjässan.

Alver, vakna! ropade han så det säkert väckte hela grannskapet.

God morgon min älskling. Anna lutade sig mot Anders och gav honom en kyss på kinden. Har du sovit gott? Jag hjälper Ivar att få på sig kläderna. Du kan väl ta med dig Alver ner när du vaknat.

Anna tyckte sig höra ett dovt hummande till svar och gick för att hämta den yngste och piggaste i familjen Dahlström.

Är alla klara? Men Alver, har du inte ens fått på dig sockarna ännu? Nu får du sätta fart! Jag har sagt till dig flera gånger.

Lugn mamma, jag är på väg.

Den äldste av sönerna var en bra och fin kille på många sätt, men kunde vara väl långsam ibland, vilket gav Anna lite panik. Hon avskydde att vara sen. Egentligen var de inte var sena, men hon hade tänkt att de redan skulle varit iväg nu. Därmed var de sena i hennes värld.

Stressad? Anders smög upp bakom Anna och log mot henne.

Ja, fast egentligen behöver jag inte vara det. Men han gör mig stressad genom sitt långsamma sätt. Anna sa det sista lågt så Alver inte skulle höra.

Alver är långsam, det sa mamma. Ivar var jättestolt över att han lyckats höra vad Anna sa, trots att hon försökt vara diskret.

Det är jag inte alls! skrek Alver, blängde på sin lillebror och höjde högerhanden för att slå till Ivar.

Stopp, inget slagsmål. Bry dig inte om att han retas med dig. Jag sa bara att det går lite långsamt idag. Men nu är vi nästan klara. Anna försökte le och hoppades att läget var lugnt, men precis när hon vände sig bort från barnen hörde hon en smäll och Ivar som brast ut i ett gallskrik.

Alver slog mig!

Det kan du ha.

Alver du kan inte slå till honom så fort du blir arg. Klä nu på dig istället. Ivar du kan väl vänta utanför. Anna öppnade ytterdörren och såg till att Ivar kom ut ur den trånga hallen. Hon suckade högt. Med vinterkläderna på var hon så varm att hon höll på att smälta bort. Jag smäller av vad varm jag är. Jag väntar utanför.

Du gillar väl vinter? Anders blinkade mot Anna.

Ja, det gör jag, jag älskar vintern, men inte just delen där man står fullt påklädd inomhus. Anna sträckte på sig och spatserade ut till Ivar.

Det var en vacker och härlig vinterdag. Än fanns det inte någon snö, men temperaturen var strax under nollan och solen sken från en vinterblå himmel. Anna tog ett djupt andetag för att dra in den friska, krispiga luften. Det hade varit en bra dag på jobbet, trots att de blivit informerade om en kommande omorganisation med informationsmöte redan nästa måndag. Det borde skapat oro, men alla hade istället känts lite uppspelta och glada inför den stundande adventshelgen.

De flesta skulle ha eller gå på någon typ av glöggträff. Alla utom hennes familj. De skulle adventsmysa på egen hand och sedan bjuda över några av grannarna nästa helg.

Anna såg fram emot allt som advent, december och jul hade att bjuda på. Anders brukade skratta åt henne och säga att hon såg fram emot julen mer än barnen. I alla fall innan allt började. Enligt honom glömde hon allt kaos som brukade uppstå, men Anna förstod inte alls vad han pratade om.

Julen var inget kaos, inget jobbigt. Det var en underbar tid som blev precis vad man själv gjorde den till. De skulle baka, pyssla, laga mat, hugga sin egen gran, dricka massor av glögg och bara mysa hela december. En värme spred sig genom Annas kropp och sista stegen fram till förskolan gick väldigt lätt.

Mamma! Ivar såg Anna precis när hon klev in genom förskolans gröna gallergrind.

Ivar. Anna lyfte upp sin lilla pojk i famnen och gav honom en kram. Hur har du haft det idag?

Bra. Ska vi dricka glögg nu? Anna kunde inte låta bli att le åt sonens entusiasm över kvällens glöggmys. Hon hade nog ändå lyckats föra över lite av sin vurm för julen på honom.

Först ska vi hämta Alver och vänta på att pappa kommer hem. Men vi kan börja med att ta fram allt som ska upp i fönsterna när vi kommer hem, så går det fortare när pappa kommer sen.

Har vi bråttom? Ivar såg uppriktigt förvånad ut.

Nej inte alls, jag bara menade att ju fortare vi får upp adventspyntet desto fortare får vi glögg. Men det ska vara mysigt också, vi kommer att hinna med allt.

Jag måste verkligen försöka sluta säga fortare, hinna och andra ord som har med att allt ska gå fort att göra. Mina stackars barn riskerar att bli sönderstressade bara av att höra på mig.

Anna och Ivar hämtade Alver och tillsammans cyklade tre fjärdedelar av familjen Dahlström hemåt genom samhället. Väl hemma fick de av sig de tunga vinterkläderna och efter en påminnelse från Anna om att inte slänga kläderna på golvet hängde pojkarna upp sina på respektive plats i hallen. Trots det lilla utrymme som deras relativt trånga hall erbjöd, hade de lyckats organisera det bra. Där fanns en hatthylla med tillhörande klädhängare och på barnens platser fanns egna krokar samt varsin vägghängd korg till mössor och vantar. Så länge alla bara använde sina platser, krokar och korgar, var det i alla fall bra. Men allt som oftast låg det kläder och skor utspridda över hela golvet, vilket gjorde att man knappt kunde ana det bruna klinkergolvet som doldes där under.

Ska vi plocka fram pyntet nu? sa Ivar när han hängt sin overall på kroken.

Jag måste kissa först. Alver försvann in på toaletten.

Då väntar vi tills du är klar, sa Anna.

Mamma, kan vi spela kort?

Men Ivar, vi ska ju plocka fram pyntet nu.

Fast du sa att vi skulle vänta på Alver.

Ja, men han ska bara kissa, han borde snart vara klar. Anna gick bort mot toaletten. Alver, är du klar snart?

Jag måste bajsa också.

Okej, då börjar vi kanske plocka fram under tiden.

Nej! Jag vill vara med.

Okej, vi väntar.

Kan vi spela kort då? sa Ivar förväntansfullt.

Nej! Oj, Anna hörde själv att hon lät lite arg. Förlåt Ivar, jag menar nej, vi ska inte spela kort. Vi kommer inte hinna … Anna avbröt sig själv. Just det, inte använda det ordet. Jag menar: Det är ingen idé att plocka fram kortleken nu. Vi kanske kan spela sen när vi dricker glögg. Yes, där fick jag till det, tänkte Anna.

Men tänk om vi spiller glögg på korten, då blir de kladdiga.

Åh, ibland kommer de minsann ihåg allt man sagt. Pulsen steg inom Anna i takt med att stressen ökade och hon kunde ana en begynnande huvudvärk. Detta som skulle vara mysigt. Okej, blunda, andas. Det kommer bli bra.

Det har du rätt i, Ivar. Men vi kommer inte spela kort nu, kanske senare idag. Nu tar vi en sak i taget, blir det bra?

Precis då öppnades ytterdörren.

Pappa!

Ivar. Anders satte sig på huk och sträckte ut armarna mot sin son. Ni har väl inte börjat pynta utan mig?

Nej, mamma hade tänkt plocka fram allt. Sen sa hon att vi skulle spela kort när vi dricker glögg, men det kan vi ju inte göra, då kan korten bli kladdiga.

Anders tittade roat på Anna som himlade med ögonen.

Allt bra med min älskling?

Jättebra, kan inte vara annat nu när det äntligen är dags för adventspynt. Anna fyrade av ett stort, aningen stelt leende innan hon gick upp på övervåningen för att börja plocka fram.

Mamma du skulle ju vänta på mig!

Suck, nästa år ska jag plocka fram allt själv några dagar innan så det är förberett att sätta upp när vi kommer hem, tänkte Anna och fortsatte med tunga ben de sista stegen uppför trappan.

Jag har inte börjat än Alver, kom. Vill Ivar också komma med?

Av ljudet i trappan att döma kom alla tre upp för att hjälpa till. Anna tog ett djupt andetag och tänkte att det är ju så här hon vill ha det. Hela familjen tillsammans för en mysig stund.

Anna sträckte fram en klassisk röd ljusstake till Alver.

Här är din ljusstake, vill du sätta den i ditt fönster?

Okej mamma. Alver tog ljusstaken och studsade iväg.

Jag vill också ha. Anna såg på Ivar som förväntansfullt tittade på kartongen med adventspyntet.

Jag tror du hade en stjärna förra året. En sån som man sätter på lampfoten. Här är den. Pappa kan hjälpa dig att byta ut lampskärmen mot stjärnan.

Jag vill ha stake som Alver.

Anna och Anders tittade menande på varandra och kvävde varsitt skratt.

En ljusstake, du vill ha en ljusstake, sa Anna. Jag vet inte om vi har en till. Ni kan väl sätta upp stjärnan så får du se hur fint det blir.

Min stake funkar inte, ropade Alver inne från sitt rum.

Det heter ljusstake, rättade Ivar snabbt.

Den funkar inte i vilket fall, sa Alver som kom lommandes in till resten av familjen. Jag vill ha en stjärna istället. Varför får Ivar ha en stjärna men inte jag?

Anna blundade, räknade snabbt till tio och såg sedan på Alver samtidigt som hon förklarade att han alltid haft en röd adventsljusstake i sitt rum för att det passade bra i hans fönster.

Men den funkar ju inte!

Det är säkert bara en lampa som behöver bytas. Jag hämtar några extra, sa Anders och gick iväg för att hämta lampor.

Men du skulle hjälpa mig med stjärnan! Ivar såg allt annat än glad ut när han såg efter Anders långa kropp som försvann nerför trappan.

Jag kan hjälpa dig. Anna tog med stjärnan och följde Ivar in på hans rum.

De bytte ut lampskärmen mot stjärnan som genast gav rummet en julig känsla. Anna tog ett steg bakåt för att beundra fönstret som hon även prytt med en röd julstjärna dagen innan. Axlarna sjönk säkert en decimeter på henne och det bubblade i magen. Åh vad hon gillade allt med julen.

Anna, har du inte köpt extra lampor till ljusstakarna? Jag hittar inga.

Va, mamma har vi inga lampor? Kommer jag inte få någon ljusstake i mitt fönster? Allt är så orättvist. Varför ska Ivar jämt få allt bra bara för att han är liten! Alver stormade in på sitt rum och smällde igen dörren.

Annas härliga känsla som precis infunnit sig försvann lika fort igen.

Jo jag har köpt lampor, det är jag säker på. Har du letat ordentligt?

Ja, det är klart att jag har. Kom och titta själv.

Anna gick ner till Anders för att kolla. Det räckte med en blick in i skåpet innan hon hittade lamporna hon köpt förra veckan.

Vad är detta då?

Ojdå, hur kunde jag missa dem? Anders ryckte på axlarna och skrattade till. Vad bra, då kan vi fortsätta.

Anders och Alver hittade den trasiga lampan och fick upp ljusstaken i fönstret.

Fast jag hade hellre haft en stjärna, muttrade Alver precis så högt att de kunde höra honom. Anna valde att inte låtsas om det.

Älskling, mamma ringde innan. Hon undrade hur vi tänker fira julafton.

Anna tittade bort mot Anders, hade hon hört rätt? Valde han att ta upp detta nu, mitt under adventspyntet? Frågan om var de skulle fira jul var lika infekterad varje år. Anna hade kämpat i flera år för att de skulle fira hemma hos dem, med hela familjerna, både hennes och Anders. Anders mamma ville däremot att Anders med familj och hans syskon med familjer skulle fira hos dem.

I Annas familj var det hon som var den mest entusiastiska över julen så de andra var bara glada om hon styrde upp det. Hennes lillasyster kunde nog lika gärna hoppat över hela julen, ja hela vintern egentligen.

Kan vi ta det sen? Jag tänkte precis byta gardiner i vardagsrummet. Du kanske kan hjälpa mig?

Jag vill ha glögg, ropade Ivar inifrån köket.

Anna hörde hur skåp öppnades och anade att Ivar tänkte plocka fram glögg själv om ingen tänkte hjälpa honom.

Ivar, vänta. Jag kommer.

Men Anna, vi kan väl vänta med glöggen tills vi har bytt gardinerna? Anders såg på henne med bekymrad blick. Du vet hur lätt det blir att han spiller om han ska vara här inne med glöggen.

Jag säger åt honom att stanna i köket.

Tror du verkligen han gör det då?

Ja, om han har fått glögg, sitter han nog nöjd. Anna skyndade ut i köket och hjälpte Ivar med lite glögg.

Du får lite nu, och mer sen med oss andra. Men du måste stanna i köket.

Okej.

Anna värmde glöggen i en mugg och ställde den på deras bruna köksbord.

I vardagsrummet stod Anders och väntade på henne.

Du tyckte inte att du kunde börjat under tiden? Anna höjde på ögonbrynen mot sin man.

Nej, det är enklare att hjälpas åt. Nu tar vi loss gardinstången på varsin sida om fönstret. De lyfte ner stången och började dra åt varsitt håll för att dela på den. Precis då kom Ivar springande.

Haha, Alver! Jag har fått glögg. Han sträckte upp glöggmuggen med armen för att visa sin storebror. I samma ögonblick lossnade de båda delarna av gardinstången från varandra varpå Anders tappade balansen, tog ett steg bakåt och stötte i Ivars kopp med änden av stången.