Julen varar än till påska

By Jessika Devert and Annika Devert

På Sardinön på Västkusten går det mot påsk och Emelie har flera olika beslut att ta ställning till. Ska hon ta jobbet på hembygdsgården? Om hennes nya kärlek Andreas skaffar barn med gayparet Sussie och Stina och han flyttar in hos henne – då får hon en bebis i huset. Vill hon det? Och ekonomin är ett ständigt problem, men vasen som faster Astrid lämnat efter sig verkar vara värd pengar och det kan kanske hjälpa upp situationen. Men när vasen förvinner blir Emelie förtvivlad och vet inte vad hon ska tro. Är det grannen Birgitta som stulit den? Eller nykomlingen Kjell? För att skjuta alla svåra tankar på framtiden väljer hon att planera Påskagille för öborna med talangjakt och påskbuffé. På påskafton går de till fyren på kullen, där en oväntad överraskning väntar henne ..."Julen varar än till påska" är den härliga uppföljaren till Devert-systrarnas omtyckta julroman "Nu är det jul igen".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 23, 2021
• ISBN: 9788726831573

Book preview

Jessika Devert

Annika Devert

Julen varar än till påska

SAGA Egmont

Julen varar än till påska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2020 Annika Devert, Jessika Devert och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726831573

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Julen varar än till påska

www.sagaegmont.com

Kapitel 1

Mamma, kom nu då, klockan är nästan tolv!

Emelie log mot sin näst yngsta dotter och kramade om henne.

Det är faktiskt hela tio minuter kvar till tolvslaget och jag ska försöka få tag på Sara och önska gott nytt år, men jag kommer snart.

Men du får inte missa tolvslaget!

Liv tittade strängt på henne och hytte med fingret sådär förnumstigt som bara en väldigt självsäker tioåring kan. Emelie höll upp händerna i försvar och skrattade.

Jag ska skynda mig, jag lovar! Spring ut till Linn och Oskar nu och fixa dig ett glas cola att skåla i och jag tror Christer och Carina har börjat med fyrverkerierna.

Liv sprang iväg och Emelie gick ut i köket för att få en stunds lugn, bort från de festande och stojande gästerna på verandan. Hon kunde höra Sussi och Stina skratta åt något Stig sa och Jennys klingande stämma då hon berättade om sin julyoga på berget. Oskars föräldrar var inbjudna men hade tackat nej då de inte ville lämna Oskars farmor ensam hemma. Efter senaste diskussionen hemma hos dem var det nog lika bra. Linn kände sig inte alltid välkommen av farmodern, men hon hade åtminstone inte sagt något mer om Linns hudfärg, vilket var skönt. Emelie tog fram telefonen och fick fram Saras namn och klickade på grön lur.

Ja, hallå?

Hej gumman, det är Emelie. Gott nytt år! Du låter andfådd, har du sprungit?

Ja, gott nytt år på dig också!

Emelie hörde hur barnen ropade i bakgrunden och Saras mans djupare stämma när han försökte få ordning på dem.

Ojdå, ingen lugn nyår i Växjö?

Emelie hörde hur Sara ropade något till barnen innan hon återkom till telefonen.

Nej, det är lite kaos, men det ordnar sig. Hur är det hos er? Mysigt med nyårsfest i julhuset va?

Emelie såg sig omkring på jultapeterna i köket och de illröda, högblanka köksluckorna och suckade lite.

Ja, det ser ut som alltid men alla är här och det är härligt. Tjejerna är glada och Andreas är fantastisk.

Inte utan att jag är lite avundsjuk … Men har ni berättat för de små om er?

Nej, gud nej! Inte än, det får vi göra sedan, det har varit så mycket nu med julmarknaden och sedan jul. Och det var så kul att du dök upp, det värmde mig ända in i själen.

Ja, det var välbehövligt för mig med, kan jag säga, sa Sara som i samma andetag röt något åt ett av sina barn.

Emelie skrattade till.

Men du, du verkar ha fullt upp, jag ska inte störa mer. Jag ville bara säga gott nytt år och jag hoppas du kommer tillbaka snart. Jag har så mycket jag vill berätta och prata om.

Är det jobbet du tänker på?

Ja, bland annat, skrattade hon.

Emelie tittade ut genom köksfönstret på den snöklädda trädgården. Efter julmarknaden hade lugnet fallit över Sardinön. När de städat ur hembygdsgården, räknat ihop inkomster och utgifter för bordshyror och el insåg hon och Christer att de hade gått plus, och det med god marginal. Det gjorde att de båda kunde pusta ut och glädjas över att deras första projekt tillsammans faktiskt fungerat så bra som de tänkt och under veckorna som följde kunde Emelie förbereda julen tillsammans med sina flickor. Linn bakade såklart och Liv och Linnea, Tore, Kajsa och några andra kompisar fick vara med. Julpynta behövdes knappast i det juligaste huset på hela Sardinön, utan Emelie valde snarare ut sina favoriter, köpte en gran och fick användning för en del av Astrids julkulor, glitter och röda pärlband. Den värdefulla vasen hade hon lagt undan på ett tryggt ställe och efter helgerna tänkte hon leta upp någon som kunde värdera och sälja den. Det skulle bli ett välkommet plus i kassan. Kanske kunde de ta ner väggen in till köket och renovera det för en del av pengarna? Om de skulle bo kvar, vill säga. Ett år i taget, hade hon sagt till sig själv och till nästa höst hade det första året gått och hon var tvungen att ta nya beslut innan dess. Men nu hade hon ju Andreas och det gjorde beslutet svårare. De två hade försökt att inte visa sin kärlek så gott det gick. När de yngsta flickorna gått och lagt sig smög Andreas in genom verandan eller så slank Emelie ut till gästhuset. När Liv och Linnea vaknade på morgonen stod Emelie i köket med frukosten klar och med rosor på kinderna. Hon trodde inte de misstänkte något om vad som pågick omkring dem.

Men när kommer du tillbaka till ön och hälsar på oss? Snart hoppas jag! sa Emelie.

Jag kommer snart, ska bara ordna upp lite saker här först. Men du, gott nytt år fina vännen, nu måste vi rusa – det är bara ett par minuter kvar, sa Sara med en lätt stressad ton i rösten.

Andreas dök upp i köksdörren och tittade frågande på Emelie med ett glas i handen som han höll fram emot henne. Emelie log mot honom.

Ja, nu kom Andreas med bubbel. Vi hörs nästa år! Gott nytt och hälsa alla!

Ute på verandan hade alla samlats och Emelie ställde sig bredvid Linn och tog hennes arm medan de tittade på Christer, Stig och Carina som sprang runt likt yra höns på gräsmattan och försökte sätta upp ett fyrverkeribord.

De är inte kloka. De kan inte komma överens om någonting, Christer och Carina, men de verkar ändå väldigt förtjusta i varandra. Weird! skrattade Linn.

Emelie lutade sig mot sin äldsta dotter.

Hur mår du och bebisen?

Linn lade en hand på magen och log finurligt mot sin mamma.

Ingen aning,jag känner inte av bebisen någonting än.

Emelie slog henne kärleksfullt på armen.

"Din knäppis, det vet jag väl, det är ju så tidigt ännu. Jag menar, hur mår du?"

Linn höll upp glaset med något bubbligt, genomskinligt i.

Förutom att jag får dricka Sprite som ett småbarn så är det alldeles utmärkt. Inte ens illamående. Titta där är Birgitta!

I huset mittemot, tvärs över vägen stod Birgitta på sin veranda och vinkade frenetiskt och alla på Emelies veranda vinkade tillbaka. Bredvid Birgitta satt hennes man, påpälsad från huvud till fot i sin rullstol. Under julhelgen hade han blivit sämre och numera såg de inte mycket av Birgitta då han behövde ännu mer hjälp än innan.

Stackarn, hon ville så gärna vara med, sa Emelie till Andreas som stod bredvid henne.

Hmm, men han är ganska illa däran förstår jag, sa Andreas.

Nere på gräsmattan hade Christer och Carina, under Stigs överinseende, fått ordning på fyrverkerierna och Christer tittade på sin telefon och började räkna ner.

Tio!

Mamma nu är det snart nytt år! skrek Linnea för att överrösta nedräkningen och Emelie nickade.

Nio, åtta, sju, sex …

Det blir ett toppen-år mamma, tror du inte? sa Linn och log.

Fem, fyra tre …

Jo, hjärtat, det tror jag, sa hon och log och tog Andreas arm i smyg så att inte de små skulle se.

Två, ett – gott nytt år!

Liv och Linnea attackerade Emelie och Andreas och de kramades tillsammans alla fyra. Linn och Oskar pussades och såg varandra djupt i ögonen, Oskar med en hand på Linns mage. Sussi och Stina tjoade tillsammans med Jenny och Birgitta höjde sitt glas mot Christer och Carina på gräsmattan, men kanske mest mot Stig som bockade mot henne och slängde iväg en slängkyss åt hennes håll. Andreas viskade i Emelies öra.

Gott nytt år min finaste, vackraste Emelie. Jag håller med Linn, det kommer att bli ett fantastiskt år.

Emelie gav honom en förstulen puss på kinden och nickade med tårar i ögonen. Hon ville behålla den här känslan för alltid. Hon och Andreas, hennes två yngsta döttrar totalt speedade på socker av allt godis, men lyckliga och trygga, och alla de här nya människorna runt omkring henne som numera var så välkända. Känslan värmde henne inifrån och så ville hon alltid känna. Varmt och mjukt och tryggt … Hennes tankar avbröts av ett tjut från verandan mittemot och hon tittade upp från Andreas varma famn. De såg att Birgittas man kollapsat i rullstolen och Birgitta som i desperation tryckte på akutlarmet.

Hjälp hjälp, han andas inte! Kurt! Kurt! Vakna Kurt!

Christer och Stig hoppade över Emelies staket och lyckades i sista minuten rädda Kurt från att falla, men hans kropp var slapp och livlös.

Har du ringt 112? ropade Stig.

Ja, ja, vi har direktlinje till sjukhuset. Ambulanshelikoptern är på väg!

Birgittas röst gick upp i falsett. Alla på verandan hade frusit fast och såg ut som skådespelare på en scen. Stig och Christer som höll upp den livlösa mannen med hängande huvud, Birgitta som stod bredvid med tårarna rinnande och spanande mot himlen som för att få helikoptern att dyka upp ur tomma intet. Sussi och Stina som stannat upp i sitt tjoande och Carina och Jenny som stod och stirrade, precis som hon själv. Men så fick Emelie fart och sprang in och hämtade sin dunjacka och drog på sina Uggs.

Jag går till Birgitta, ropade hon till barnen och sprang över gräsmattan.

Emelie kunde höra helikoptern bakom sig och såg att Birgitta pekade mot himlen. Hon tog trappstegen upp på verandan i två steg och lade armarna om Birgitta som lutade sitt huvud mot hennes bröst och snyftade.

Nu är det över, jag vet att det är över …

Nejdå, nejdå, det kommer att gå bra, ska du se, tröstade Emelie och strök henne över ryggen.

Birgitta skakade på huvudet.

Nej nu är det över. Han har varit så dålig och jag har bara väntat på det här, sa hon med ett allvar i rösten som Emelie inte hört förut.

Helikoptern närmade sig och Christer och Stig bar ner rullstolen med Kurt i på gräsmattan. Lugnt och fint landade den stora plåtfågeln mellan husen och två ambulanssjukvårdare sprang hukande ur den. Mellan sig hade de en bår som de snabbt fick ner Kurt på och påbörjade hjärtkompressioner. Efter vad som kändes som en evighet bar de in honom i helikoptern och Birgitta följde med. Emelie vinkade lite lamt mot henne när helikoptern lyfte. Tystnaden spred sig över Sardinön och plötsligt kände Emelie hur kallt det var och svepte sin jacka tätare omkring sig medan hon gick hemåt igen. Christer och Stig slöt upp och de gick tillsammans in i julhuset där de möttes av idel sorgsna ansikten.

Linn har du någon glögg över som vi kan värma oss med? Nu får vi hoppas på det bästa för Birgitta – och för Kurt, sa Emelie.

Kapitel 2

Mamma, vad händer nu med farbror Kurt och Birgitta?

Livs bruna ögon var fulla av oro.

Det vet jag inte älskling, sa Emelie samtidigt som hon drog av henne mössan och lade den på hatthyllan. Kurt har ju varit sjuk länge, så vi vet inte om han klarar detta. Men Birgitta kommer säkert snart hem igen.

Liv var på väg att ställa nästa fråga men när Linnea ropade att de skulle titta på Frost i hennes rum, gav hon Emelie en snabb kram och sprang upp för trappan. Emelie stampade av sig snön och de samlades på verandan.

Stackars Birgitta, sa Sussi. Det känns tufft att säga det, men kanske är det bäst för båda om Kurt får somna in och slippa lida.

Ja, det är en ynnest att få ett långt liv, men om det bara innebär lidande … sa Jenny och skakade på huvudet.

Hon måste känna sig väldigt orolig och ensam högt däruppe i luften, sa Linn och tittade upp mot den mörka stjärnklara himlen.

Hon rös till och såg sig om.

Nej, nu plockar vi fram något att dricka och äta. Vad vill ni ha? Glögg, kaffe, vin, öl?

Vi tar fram vad som finns, så får var och en välja tycker jag sa Emelie.

I takt med att Emelie, Linn och Andreas bar fram glögg, vin och tilltugg steg sorlet och skrattet runt det stora bordet i köket igen. Emelie hade erbjudit gästerna att sätta sig i vardagsrummet, men de var eniga om att det var mycket trevligare i köket. Emelie höll med men suckade över att det blev trångt och tänkte för säkert hundrade gången att hon ville ta ner väggen mellan köket och vardagsrummet.

Var det någon som hann med att avge något nyårslöfte? sa Linn och ställde ifrån sig glöggen som hon bara smuttat på och bytte den mot ett glas vatten.

Sussi och Stina blev plötsligt väldigt upptagna med att klämma ut mjukost med ädelostsmak på en hög med pepparkakor, Christer och Carina tittade sig blygt omkring och tog varandras händer under bordet, Stig blickade tomt ut mot verandan och Andreas ursäktade sig med att han skulle fylla på glöggen och försvann ut i köket. Men Jenny log glatt.

Jag har gett samma löfte de senaste tjugo åren och det tänker jag fortsätta med så länge jag orkar stå på benen.

Allas blickar vändes mot henne.

Det kan ju inte handla om att du ska sluta röka eller börja träna, sa Linn.

Nehej du! Jag ska yoga varje dag hela året och fortsätta utveckla min praktik. I år tänkte jag lära mig Kråkan. Det är en position jag kunnat men slutade göra då jag stukade handleden för några år sedan.

Men Kråkan, är inte det den där man liksom står på huk på händerna? frågade Andreas och ställde ner kastrullen med varm glögg på bordet.

Jo precis, men den ser värre ut än vad den är, sa hon och blinkade mot honom.

Okej Jenny, då utmanar jag dig, sa Andreas och sträckte fram handen mot henne. Om du ska lära dig Kråkan så ska jag det också, om du lär mig hur man gör.

Jenny tog hans hand.

Gärna!

Han såg sig om runt bordet och sa med en skämtsamt uppfordrande röst.

Så, då har Jenny och jag avslöjat våra nyårslöften, vem står näst på tur – Oskar?

Oskar tittade nervöst på Andreas innan han tog Linns hand och svarade med skrovlig röst.

Jag har inget direkt löfte, men jag vet att det här kommer att bli det bästa året i mitt liv.

Han svalde ljudligt.

Jo, förresten, jag lovar att göra mitt bästa som Linns pojkvän och stötta henne i alla hennes grymma planer och …

Längre hann han inte innan Linn lutade sig mot honom och tystade honom med en ljudlig puss mitt på munnen.

Då lovar jag att fortsätta hitta på nya knäppa grejer hela året, för nu har du ju lovat att ställa upp på allt, skrattade hon.

De andra runt bordet skrattade och Carina mumlade något om ung kärlek. Linn vände sig mot henne.

Och du då? Hur blir ditt kärleks-år tror du?

Carina log och gav Christer en snabb blick innan hon vände sig till Linn igen.

Ja, vad säger man, gammal kärlek rostar aldrig? Skämt åsido, jag är djupt tacksam över att ha fått chansen att komma tillbaka till Sardinön och Christer. Så mitt nyårslöfte blir att ta tillvara på den chansen.

Hon knuffade Christer i sidan.

Och jag lovar högtidligt att aldrig mera spela golf!

Christer lade armen om Carina.

Det var banne mig det bästa nyårslöfte jag hört! Ingen mera golf! Ni vet, jag hatar ju golf!

Christer slog händerna på låren och bröt ut i ett nytt skrattanfall. När han hämtat andan tog han upp nyårstråden igen.

Min tur då. Vet inte om det egentligen är ett nyårslöfte, men i år ska jag gå i pension och jag ska ju tydligen inte använda min tid till att lära mig spela golf, sa han och höjde leende ögonbrynen mot Carina. Så jag ska börja dokumentera öns historia och det hoppas jag få göra tillsammans med dig.

Carina gav Christer en puss på kinden. Christer harklade sig och såg sig omkring runt bordet.

Det var min bekännelse inför det nya året. Nu är det er tur!

Han tittade uppfordrande på Sussi och Stina.

Ojoj, det var längesen jag skrattat så jag fick kramp i magen, sa Stina. Sussi, vi är ju bland vänner så det är väl lika bra att berätta vad vi planerar för nästa år?

Absolut, svarade Sussi och kastade en blick på klockan. Det är ju faktiskt redan nästa år och vi tänker bli föräldrar.

Just det, det är i år vi ska bli föräldrar, sa Stina med högtidlig röst.

Men det är ju fantastiskt, vad roligt! sa Carina och sträckte ut varsin hand mot dem över bordet. När är det dags?

Sussi och Stina tog hennes händer.

Ja, det vet vi inte ännu, vi behöver ju lite hjälp utifrån, sa Stina och gav Andreas en snabb blick.

Andreas fokuserade på att skära en skiva cheddar och lägga på ett kex.

Men vårt löfte är att vi i år ska börja processen och göra allt för att bli gravida – helst båda två.

Andreas tittade upp och gav henne en frågande blick. Två graviditeter och två bebisar. Stina tittade snabbt bort från Andreas och besvarade de andras nyfikna frågor och gratulationer tills Sussi satte upp händerna framför sig.

Nog om detta, vi lovar att återkomma så snart det finns något nytt att berätta. Emelie, du har inte berättat om ditt nyårslöfte.

Emelie kände att hon blev röd i ansiktet när allas blickar vändes mot henne och olika löften och förhoppningar om det nya året rullade snabbt genom hennes huvud. Att vara Andreas flickvän, bli mormor, ta jobbet på hembygdsgården. Det var mycket att tänka på, men inget av det kunde hon dela med de andra.

Det blev ju inte mycket av med att ge nyårslöfte vid tolvslaget i år på grund av, ja ni vet …. Men jag lovar att …

Hon avbröts av Christer.

Stanna på Sardinön?

Kul att du vill ha oss kvar Christer, och vi ska definitivt stanna över nästa sommar, sen får vi se.

Emelie fyllde på sin glöggmugg för att slippa möta blickar från Linn eller Andreas och skänkte en tacksam tanke till att Liv och Linnea gått och lagt sig så hon slapp hantera deras protester.

Men jag kan lova att träna mer, så att jag kan fortsätta provsmaka Linns bakverk. Nu har alla berättat, eller?

Allas blickar vändes mot Stig, som om de för första gången kom ihåg att han var där. Han hade suttit tyst sedan de kom in efter att ambulanshelikoptern tagit med sig Kurt och Birgitta till sjukhuset, vilket inte var likt den jovialiske och bullrige göteborgaren. Emelie lade en hand på hans axel.

Stig, vad tänker du om det kommande året?

Ja, vad ska man tänka, svarade Stig dröjande. Året som gått har varit ett av de roligaste på länge och det har hänt så mycket.

Han harklade sig men lyckades ändå inte få rösten helt stabil.

Jag har haft en önskan i många år som nu kanske kan bli sann, men det känns så fel att min lycka kan komma av någon annans olycka.

Jenny klappade honom ömt på kinden.

Äsch Stig, du och jag är tillräckligt gamla för att veta att döden och avsked är en del av livet och det gäller för oss som är kvar att ta vara på och sprida all den glädje och kärlek vi kan få.

Säger du det? Får man tänka så?

"Får? Det är