Den stora famnen

By Helmut Busch

Livet hade varit en uppförsbacke för Jenny sedan hon blivit änka. Hennes make fick aldrig träffa sin dotter - deras underbara lilla Carina. För att kunna försörja sig blev Jenny dagmamma och hon älskade dagbarnen som om de vore hennes egna. Särskilt Sören, den stackars blyge pojken som var så rädd för att göra fel. Pojkens föräldrar, Torsten och Monika, var varandras raka motsatser. Den ene varm och omhändertagande, den andra kall och tillrättavisande. När Jenny en dag ordnat med fika för barnen händer det som absolut inte får hända. Sören försvinner spårlöst från trädgården framför huset! Vart kan han ha tagit vägen? Det står snart klart att pojken inte tagit sig någonstans för egen maskin. Men vem kan ha velat föra bort honom? Och har den vansinniga Monika rätt i att alltihop är Jennys fel? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 2, 2021
• ISBN: 9788711837177

Book preview

Kapitel ett

Det var vår, nästan sommar. Det hade regnat på natten, nu var solen uppe och torkade bort de sista regndropparna som glittrade i gräset. En flock starar kalasade på daggmaskar. Det var vindstilla, och när Jenny öppnade fönstret kände hon den söta doften av syrenträdet vid grinden.

Hon kände ett plötsligt styng i hjärtat. Just en sådan morgon för två år sedan hade Jan lämnat henne. Då som nu hade hon stigit upp tidigt, hämtat tidningen och satt på kaffevatten. Hon hade varit glad och lycklig men samtidigt vemodig – Jan skulle resa ut igen. Han var styrman och skulle ge sig till sjöss för sista gången. Hon väntade barn, och Jan ville stanna i land för att slippa bli en främling för sitt eget barn.

Två månader skulle han vara borta och hinna hem strax innan barnet föddes. De hade just köpt sitt radhus, och Jan hade rustat upp det den månad han varit i land.

– Nästa gång jag kommer hem ska vi ha mera tid för varann, hade han sagt. Och jag vill vara med när du föder vårt barn!

Munnen log, men ögonen, var allvarliga när han tog farväl. Han kysste Jenny innan han gick.

– Sköt om dig, min älskade! sa han ömt. Ett par timmar senare var han död. Han hade halkat på en oljefläck på däck och fallit ner genom lastluckan. Fallet var inte högt men räckte för att knäcka hans halskotor.

Jenny tog sig samman. Hon hörde att lilla Carina hade vaknat, och hon ville inte visa barnet sina tårar. Jan var inte helt borta, han levde vidare i dottern. Carina hade sin pappas näsa och sin pappas ljusgrå ögon. Också barnets leende påminde henne om Jan.

Carina kom intassande i köket och kröp upp i Jennys knä. Hon saknade en far, men ömhet och kärlek behövde hon inte sakna.

Jenny ögnade igenom tidningen medan hon drack kaffe, sedan tog hon fram hushållsboken. Även ekonomiskt hade hon haft det besvärligt. Lånen på radhuset skulle amorteras, räntor och olja betalas, dessutom måste de ju äta och ha kläder på kroppen. Det hade varit omöjligt för henne att ta ett arbete eftersom daghemsplats inte kunnat ordnas, hon var hänvisad till att klara sig på den knappa pensionen. Livförsäkringspengarna rörde hon endast i nödfall.

Hennes hobby räddade ekonomin. Hon komponerade nya stickmodeller och sålde till olika veckotidningar. Nu tyckte hon att hon klarade sig hyfsat sedan hon även tagit två dagbarn.

Nu kom hennes halvdagsbarn med sin mamma, en treårig tös som hette Laila. Laila var hos henne mellan åtta och två. Och vid niotiden kom hennes andra dagbarn, tvååringen Sören. Pojken höll sin nalle tätt tryckt intill sig, och det lilla ansiktet lyste upp när Jenny hälsade på honom.

– Sören var stygg i morse, meddelade pojkens mor. Han välte sin chokladkopp så jag måste smälla honom på fingrarna.

Barnets leende försvann, och han såg skyggt mot modern. Jenny teg, det tjänade ingenting till att förklara för Monika – modern – att man inte kan vänta sig perfekt bordsskick av en tvååring.

Monika lämnade pojken och åkte iväg, hon hade bråttom till tidningen, sa hon.

När modern gått vågade Sören åter le. Han var ett stillsamt och tystlåtet barn som inte krävde mycket tillsyn. Hela tiden höll han sig nära Jenny, och hon undrade ofta om pojken alls fick någon ömhet av sin mor.

Jenny hade känt Monika sedan skoltiden. Monika var vacker redan som barn.

Skolan tog slut, deras vägar skildes. Någon gång stötte de dock ihop helt apropå, större var inte staden. Och en dag stod Monikas porträtt tillsammans med fyra andra unga vackra flickors bild på lokaltidningens förstasida. Man hade fått för sig att kora en Sommardrottning.

Monika var just färdig tandsköterska när hon träffade Jenny på varuhuset där denna var expedit.

– Har du sett tidningen? kvittrade hon. Vet du vem som sitter i juryn? Jo, Torsten Olin, min chef! Du vet väl att han är stans mest eftertraktade ungkarl? Jätteguilig är han!

Monika pladdrade vidare, och det sken igenom att Jenny borde vara avundsjuk. Men Jenny svävade på egna små moln – hon hade just träffat Jan och var upp över öronen förälskad.

Allt lyckades för Monika. Hon blev stans första skönhetsdrottning, och hon gifte sig med sin tandläkare och hamnade på så vis i societeten. Nu hade hon också en egen spalt i lokaltidningen – Monikas skönhetsråd – och låtsades strängt upptagen av sitt arbete, kanske mest för att slippa vara hemma och ta hand om sitt barn…

Denna vackra försommardag kom Jenny att tänka på utegrillen som Jan och hon använt bara en gång. Hon plockade fram den, och barnen jublade när de fick sitta på en filt i gräset och äta nygrillad korv. Sören som annars alltid var blyg och allvarlig skrattade högt av förtjusning där han satt och höll i korven med båda händerna och blev alldeles kladdig av ketchup.

– Men Sören, vad har du för dig?

Alla ryckte till, de hade inte hört Monika komma. Nu stod hon där i kritvit overall och ett ansikte likt ett åskmoln på himmelen.

– Fö’låt, sa Sören och såg räddhågat på modern.

Måste Sören be om förlåtelse bara för att Monika höjde rösten? tänkte Jenny och hade en skarp replik på tungan. Men hon teg visligen, Monikas vrede skulle bara gå ut över pojken. I stället sa hon i lätt ton:

– Vill du ha en korv? Det räcker och blir över. Eller vill du ha något att dricka? Lite saft eller en kopp kaffe?

– Möjligen ett glas vin. Jag tittade bara in för att säga att det kan bli sent innan jag hämtar Sören. Det gör väl inget, du är ändå hemma, inte sant?

Det var ingen fråga, bara ett nedlåtande konstaterande.

– Tyvärr har jag inget vin hemma, narrades Jenny.

– Spelar ingen roll, jag ska ändå gå. Hej då.

Borta var hon, och barnen andades ut. Detsamma gjorde Jenny.

Lailas mamma kom och hämtade sin dotter, och så hade Jenny bara Sören och Carina att ta hand om. Hon hann sticka en hel del medan barnen lekte. De kom mycket bra överens, men det var Carina som tog initiativ medan Sören var mera passiv. Tiden gick, och Monika kom inte. Det blev dags att laga middag.

– De hade satt sig till bords när det ringde på dörren. Säkert Monika, tänkte Jenny och öppnade. Det var emellertid inte Monika utan Torsten, Sörens far, som stod på trappan. Hans leende var vänligt som alltid när han sa:

– Du får förlåta att det blev sent, jag fastnade i bilkön. Monika hade lagt fram en lapp om att hon skulle bli sen.

– Stig på, sa Jenny. Vi sitter just och äter.

Sören hojtade till och sprang sin far till mötes. Torsten lyfte upp honom.

– Tack för allt besvär, Jenny, sa han varmt. Rart att du gav Sören mat också, jag vet inte om vi har något hemma.

– Har du fått någon middag själv? frågade Jenny spontant. Jag stekte två fläskkotletter men orkar bara med en…

Torsten verkade först tveksam.

– Tack, det låter frestande, medgav han sedan. Jag är faktiskt hungrig. Tänkte ta mig något kallskuret ur kylskåpet… Jag visste ju inte att Monika inte var hemma.

Var det inbillning eller svepte en svag skugga över Torstens ansikte när han nämnde Monika?

Sören ville sitta i faderns knä medan han åt. Min pappa, sa han gång på gång.

De åt sakta och småpratade under tiden, och vid kaffet talade Torsten om att han funderade på att utöka praktiken men hade just nu inte råd med den ombyggnad som krävdes. Swimming-poolen hade blivit dyrare än han beräknat.

– Jag lät gjuta en liten plaskdamm bredvid pölen för Sören att leka i, sa han. Du och din dotter är hjärtligt välkomna att bada i poolen och sola er på vår altan.

– Det låter underbart, sa