Cirkus klarinett

By Herta Wirén

Det är tidigt 1900-tal och Johans familj har det inte särskilt gott ställt. Både mamma Alva och pappa Sven arbetar hårt för att få in tillräckligt med pengar för att försörja alla fyra barnen och betala hyran, men trots det räcker pengarna aldrig riktigt till. I skolan är det svårt för barnen att passa in. Särskilt för Johan. Hans kläder är slitna och de andra barnen kallar honom för öknamn. Men när Johans faster kommer på besök förändras allt och snart får Johan en ny vän i klassen. Men vad var det egentligen som gjorde att allting vände? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726856224

Book preview

www.sagaegmont.com

1

Mamma satt vid köksbordet med barnbidraget framför sej, tvåhundrasextio kronor i tio- och femkronorssedlar och några silverkronor och så gamla kuvert där det stod skrivet: hyra, sjukkassan, skolagning, underkläder och diverse.

Det bästa var att postanvisningen var utställd på Alva Klarin, så hon måste underteckna med sitt namn, innan pappa, Sven Klarin, kunde hämta ut pengarna, så blev där ingen diskussion om vilka utgifter som var viktigast. Det hade hon redan räknat ut och skrivit upp.

Nu satt hon och rynkade pannan och blötte blyertspennan och la tillsamman och drog ifrån och fördelade pengarna i kuverten och samlade dem i ett större som hon förvarade i skrivbordet.

Pappas vidlyftiga prat om Amerikaarvet som han hoppades på hade hon aldrig tagit på allvar. Hon sa bara:

– Sven, sluta upp med de där dumheterna!

Johan förstod sej inte på sin syster Dess. Hon sa beundrande att utan mammas förmåga att skaffa pengar till huset och att hushålla med dem hade de inte klarat sej. Ändå höll hon på med pappa och fantiserade om vad de skulle göra med arvet när det damp ner en dag som en påminnelse om hans farbror som emigrerat vid unga år.

Sven hade tillfällighetsjobb på en reklambyrå, där han sålde sina idéer men det var alltid han som var beredd att ta risker och bestämde att de skulle hyra lägenheten som mamma blev erbjuden av byggmästaren som hon städade trappor åt. Alva gjorde motstånd i det längsta. Då sa Sven att han var gift med en kvinna som inte vågade se framåt.

– Jag sätter åtminstone inte mitt hopp till ditt Amerikaarv, bet Alva ifrån sej.

Men Sven gav inte upp.

– Du är väl rädd att du ska sakna spisen som ryker in, mössen, de små sötnosarna, som bevakar oss från sina hål i köksskåpen, fuktfläckarna som dekorerar tapeterna, fönstren som inte sluter till och den friska kylan som möter oss varje morron. Jag är trött på att dra ut aska och bära kol och koks till fjärde våningen. Att de hade fri utsikt och södersol och ett par gamla träd åt gårdssidan som han framhöll när de flyttade in för att de inte hade nånstans att ta vägen, det glömde han framhålla.

Allt vad han sa var sant, men han fick hålla med om att de bodde billigt.

– Om man kan kalla det att bo, framhöll han dystert.

Den morronen mamma med en rysning hittade en död mus i den rostiga vasken hade hon fått nog. Nästa dag kom hon hem med hyreskontraktet som pappa fick skriva under.

– Vi lämnade Nödhamn i sista minuten innan skutan gick till botten, sa Sven uppspelt till faster Drea när hon hälsade på efter inflyttningen. Hon såg sej omkring med ytterkläderna på: den grå filthatten och poplinrocken som hon använde året runt i vardagslag. Du kan väl ta av dej rustningen och dricka kaffe med oss.

– Nej, inte i dag. Jag är för trött. Hon överlämnade en påse överblivet bröd från sitt stånd i Drottninghallen. Visst är här fint. Värmeledning och ett litet badrum och maskin i tvättstugan. Kan ni nu bara behålla den här lägenheten. Hyran är dryg och en månad går så fort.

Ja, månaderna gick fort. Det var nästan obegripligt att de fått ihop till hyran ett helt år. Men alltid var det något de saknade pengar till, räkningar som hängde som ett hot över dem: brandförsäkringen, ljusräkningen och det ständiga behovet av strumpor och underkläder.

Det sista Johan hörde innan han somnade var mammas bekymrade fråga:

– Sven, hur ska vi klara utgifterna den här månaden, när du har så lite att få ut på byrån? Och så pappas lugnande svar:

– Oroa dej inte Alva. Det ska nog ordna sej. I värsta fall får vi låna av Drea och betala igen det när barnbidraget kommer.

Alva hade aldrig varit så ängslig som nu för de fasta utgifterna, det enda som de inte kunde dra in på. Hyran måste betalas på dagen. Att de fick bo i det här nybyggda området var ett förtroende som de måste visa sej värdiga. Det var bara skötsamt och sparsamt folk som inte handlade på kredit som bodde här. Det måste väl Sven inse, sa Alva kränkt när Sven skojade med hennes respekt för grannarna.

– Ja, inte är det den sorten som upptäcker Nordpolen, uppfinner glödlampan eller höjer upprorsfanan, sa Sven småskrattande. Men bry dej inte om det. Här är bra, erkände han när hon mulnade, för hon var inte riktigt säker på om han gjorde narr av henne.

Alva tog extra städningar utom den fasta hon hade på museet och Sven försökte få fotfäste och göra sej oumbärlig på den nystartade reklambyrån. Den förra hade gått omkull, för att chefen var gammaldags och inte förstod sej på nya och djärva idéer, såna som Sven hade gott om. Mamma teg och svarade inte, men Johan visste vad hon tänkte: att spritfester förstod han sej på.

– En sån tur att vi har fyra barn, sa pappa uppmuntrande till mamma när de diskuterade barnbidraget. Ett rejält understöd till alla barnfamiljer var vad han alltid satsat på. Han blev helt vältalig när han tog ordet i sin mun. Han smakade på det, han hängde upp det som en lampa som lyste och värmde i mörka stunder. Postanvisningen fick de säkert som ett brev på posten.

Det värsta som kunde hända, som mamma förutspått och sugit musten av för längesen, det hände fjorton dagar innan barnbidraget skulle delas ut.

Barnen fick aldrig släppa in främmande när föräldrarna var borta men mannen från elektricitetsverket hade uniformsmössa och ett papper som Johan fick skriva under i pappas ställe. Han gick direkt in och plomberade mätaren.

Nu var strömmen avstängd och de kunde inte tända för att pappa använt pengarna som de lånat av faster Drea till räkningen som de krävts på tre gånger. Det var till något mycket viktigt som hade med hans arbete att göra, men han skulle säkert ordna saken innan tidsfristen gick ut. Men han klarade det inte. Det var i slutet av månaden och ingen kunde låna honom några fattiga tior, sa han upprörd.

När faster kom måste han blek och kallsvettig förödmjuka sej och be henne om ett nytt lån. Annars gick hotet i verklighet. De fick sitta i mörker.

Faster blev röd i ansiktet och sa sammanbitet med darrande röst:

– Nu får det vara nog! Det är sista gången du får låna av mej. Och jag står vid mitt ord. Mamma var inte kommen, men han försvann och kom inte hem förrän sent på natten. Johan som låg i halvdvala vaknade och hörde att pappa var förtvivlad

– Jag kan inte alltid dra mej undan när de har fest på byrån. Då kan jag lika bra sluta med en gång och de lovade att jag skulle få betalt för en sak som jag gjort – men de glömde att anteckna det – så det kommer inte förrän nästa månad.

Mamma tröstade honom.

– Du väcker barnen. Jag ska be byggmästaren om förskott på min lön, så får vi ljus om ett par dar igen. Det var dumt att vi gjorde oss av med den gamla fotogenlampan. Vi har lite ljusstumpar så vi klarar oss två kvällar. Det är väl att gasspisen går på poletter, så den kan vi bara själva stänga av.

Då sa pappa något med grumlig röst som Johan låg länge och grubblade över.

– Alva, du har en hemlig beundrare. Sen blev det tyst och Johan tog filten över huvudet för att sjunka in i mörkret.

Klockan var sju på morronen och där var halvskumt i köket. Mamma hjälpte Johan att bädda upp soffan så de kunde flytta bordet framför och få sitta bättre. Flaskan med ljusstumpen stod på gasspisen så de inte skulle välta den och ställa till eldsvåda till råga på allt.

Johan satt och stirrade på den ljusblå vaxduken, den var full av repor och avskavda fläckar, men i dag liknade inte Dess dem vid grå molntussar på en sommarhimmel, såna fånigheter som hon brukade hitta på. Hon var inte riktigt klok. Ibland hade Johan lust att sparka till henne under bordet, som nu när han tänkte på att faster var arg på pappa och Dess bara sa att faster ångrar sej nog.

Johan tuggade på den hårda skalken. Han vågade inte doppa den för att inte mamma skulle bli arg. Varför blev hon alltid mest arg på honom och bara pratade om att han var äldst och inte förstod att han ville vara med sina kompisar och inte passa Gulli varenda eftermiddag?

Vad skulle hända med dem om faster menade det hon sa? Om hon höll sej borta på sin fridag och inte kom med sina påsar med gårdagsbröd och sin hoppfulla syn på att det fanns lösningar på alla problem, det gällde bara att hitta på nya utvägar när man råkat i knipa. Om pappa inte fick uppdrag på byrån och mamma inte fick extra städningar då kunde hon inte ensam dra lasset, det sa hon till pappa på natten. Om bara han varit stor.

När köksbordet stod framför soffan hade Gulli, femåringen, sin plats i mitten mellan Johan och Netten. Dess satt på pappas plats om mornarna och mamma satt närmast spisen.

– Mamma, jag är så mätt. Gulli la handen på magen och kände efter hur full den var.

– Bråka inte nu, så ni väcker pappa. Han arbetade till sent i natt och måste sova. Alva tog en halv sked socker ur skålen och hällde det i Gullis kopp. Se, här får du. Drick nu opp. Sockret som är kvar får ni inte röra. Det ska pappa ha till sitt värmekaffe. Själv hade hon bara druckit en kopp, när de hade råd drack hon tre innan hon gick till sin städning. Netten, måste du brocka ner brödet i koppen på det viset. Det är du för stor till!

– Det är så gott mamma. Den blandning av vatten, kakao och skummjölk som mamma kallade choklad smakade Netten utmärkt. Med sina tio år var hon kraftigare och nästan lika lång som sin två år äldre syster Dess.

– Senast halvåtta måste jag gå om jag ska få nån bra extrastädning på förmedlingen. De öppnar klockan åtta. Hon fyllde på i deras koppar direkt ur kastrullen. Dess sköt undan sin kopp halvtömd.

– När jag gifter mej ska jag ha te med rostat bröd och marmelad om mornarna och jag ska ha vit duk på bordet och det ska stå framför brasan och … Dess såg upp och hejdade sej när hon blev medveten om den absoluta tystnaden. Det var så stilla i köket att man nästan hörde mammas andetag innan hon sa i plågad ton:

– Det tycker jag visst att du ska, men glöm då bara inte att gifta dej rikt. Johan såg från mammas bleka ansikte till Nettens häpna blå ögon. Sen sa han harmset med kvävd röst:

– Prata så där dumt, det är det enda du kan när mamma sliter för oss, du är inte riktigt klok …

– Dumbom, du förstår aldrig nånting. Mamma ska bo hos mej så klart när jag gifter mej. Hon skrattade till generad för att hon röjt sina fantasier och såg med ett avväpnande leende på mamma. Men Netten som tog allting bokstavligt opponerade sej gråtfärdig:

– Var ska vi andra bo då?

– Det får vi se då, det är långt dit, sa mamma som om hon inte hörde på. Var lite tysta nu.

Det var lite bättre dager nu. Alva sträckte sej bort mot spisen och blåste ut ljuslågan. De måste spara på ljusbitarna om inte Byrån stod vid sitt löfte att släppa på strömmen redan i dag. Nu när de hade betalt räkningen.

Gulli hade rest sej upp i soffan och stod i sin ljusblå pyjamas och höll högra armen lyftad och med sitt pekfinger ritade hon en ring runt sitt huvud och frågade:

– Mamma, får jag ha en krans i håret då? En sån som Maja hade.

– En krans i håret. Vad menar du? När då?

– När Dess ska bli giftasbrölla och få en farbror. De såg rörda på henne. Hon var så lik de små änglahuvuden hon brukade leka med och hon hittade på egna ord när hon inte visste vad något hette.

Dess behöll fattningen. Hon tittade milt på Gudslånet som pappa kallade henne, som om hon tänkte ta mått till kransen. Då exploderade Netten.

– Dess en farbror, frustade hon fram. Var ska hon få den ifrån. Johan såg illa berörd ner i koppen. Han nästan hatade Dess. Man kunde aldrig vara säker på vad hon skulle klämma ur sej. Men mamma satt som frånvarande, det var som om hon inte var med om det som hände vid bordet.

– Gulli, sätt dej ner och vält inte ut chokladen.

Alva var inte den som hängav sej åt skoj av något slag och ännu mindre åt drömmar om framtiden. Hon hade annat att tänka på. Hon hade brått att komma iväg till sin städning och hade redan börjat planlägga dagens arbete.

– Är ni färdiga nu. Hon reste sej. Jag ska öppna fönstret inne hos er, så får ni bädda sen. Kom Gulli så går vi in till pappa. Du får sitta i hans säng och leka med dina pappersdockor.

De hörde ett mummel från föräldrarnas rum och hur Gulli kelade med pappa.

– Lilla pappa, Lilla rara pappa. Och pappa svarade:

– Hjärtat mitt, kryp ner och värm dej hos pappa.

Netten sköljde av kopparna och torkade vaxduken, både himmel och molntussar. Pappa fick diska sen. Det hade Dess inte en tanke på. Hon stod framför spegeln i badrummet med dörren öppen för att få in lite ljus. Hon provade ett sammetsband runt håret.

Johan kände sej ur humör. Hur kunde Dess ta så lätt på att pappa använt pengarna till ljusräkningen till något som var så viktigt att de fått sitta två kvällar i mörker och han knappt kunnat se att läsa. Och han var ledsen för att faster Drea höll sej borta och han skämdes för att pappa i förra veckan kommit hem så där blek och konstig i ansiktet, med hatten på nacken och låtsade att han skrämde ungarna på gatan så de sprang undan och skrek från porten far är full igen, mor är arg igen och alla barnen ligger under soffan och för att mamma måste städa på eftermiddagen också.

– Pappa stannar hemma på förmiddagen. Var nu snälla och kivas inte så ska ni få er belöning när jag kommer hem i kväll.

– Vad får vi mamma, frågade Netten. Johan spände en rem om sina böcker. Det gjorde detsamma vad de fick. Han ogillade att pappa låg kvar i sängen.

– Det blir nåt gott. Jag får pengar i dag. Ta allt med er i väskan och gå till skolan i tid. Alva stod i sin tweedrock som var alldeles för stor och stoppade in sitt ljusa raka hår i baskern utan att se i spegeln. I stället irrade hennes blick runt köket, en sista gång. Väggarna måste tvättas, sa hon högt. Det får bli på söndag och då ska jag hänga upp rena köksgardiner också. Hon stängde dörren till grytskåpet, vred till vattenkranen, kontrollerade gasspisen och att den översta haspen i köksfönstret låg på ordentligt. Sen tog hon sin svarta väska med sina arbetskläder och med en hastig blick på väggklockan förmanade hon Johan:

– Lämna inte Gulli ensam när pappa har gått. Du är äldst, jag litar på dej. Det var tyngden hon band fast vid Johans rygg varje morron. Men han var trött på den nu. Det hade börjat jäsa inom honom. Han ville vara fri på eftermiddagarna. Ha rätt att stanna kvar på fotbollsplanen som de andra i klassen om nån sa kommer du med. Fast det gjorde snart ingen längre, sen han alltid sagt nej, vad det än gällde, och låtsat att han hade så mycket för sej, fast det enda han gjorde var att se till Gulli så mamma kunde vara lugn på sitt arbete. Hon litade inte på Dess och Netten.

De stod alla tre vid köksfönstret och såg efter mamma. Hon gick med snabba steg i ett par fina herrskor som hon fått av någon hon städat hoss. De var för små för både pappa och Johan. Hon visste att de stod där, men hon vände sej aldrig om och vinkade som pappa brukade göra.

– Mamma tycker om att gå och städa, att ha ordentliga städgrejor och gott om rengöringsmedel. Jag tror att hon trivs med att ha mycket att ordna med och känna att hon är omtyckt och hon älskar såpa, sa Dess med sin vanliga klarsyn.

Alva gick förbi busshållplatsen. Då hade hon inga pengar till bussen. Kanske tyckte hon det var skönt att gå, man visste aldrig med mamma, tänkte Johan. Han kände detsamma som Gulli när hon tröstade mamma och sa att när hon blev stor skulle hon virka en väst till mamma. Han sökte efter ett dräpande svar till Dess, men fann inget, och hon var redan på väg nerför trappan. Det var alltid för sent att svara Dess. Hon hade inte ens stängt dörren efter sej. Det fick Netten göra.

Han tog på sin gamla lumberjacka. Den var för kort i ärmarna och tunnsliten, men han behövde den mot kylan när han cyklade till skolan.

2

Sven gick in till sej och stängde dörren när mannen från elektricitetsverket ringde på och sa nu ska ni få ljus ungar. Det var en tjock glad liten karl som skojade med dem och sa att han kunde trolla. Han klippte bort plomben i skåpet i tamburen och vred på strömbrytaren. Simsalabim, så var det klart.

Sen fick pappa brått att ge sej iväg, men först sa han att de aldrig fick slarva med räkningen mer. Han berörde inte med ett ord att han haft med den saken att göra. Sådan var Sven Klarin. Han grämde sej aldrig över spilld mjölk. Det hade faster sagt flera gånger.

Nu hade de tänt och allting verkade lättare, allt som de oroat sej för hade upplösts och förintats som skymningen av ljuset. Johan låg på magen på kökssoffan med kartboken framför sej och önskade för hundrade gången att han haft en jordglob. Flickorna satt runt köksbordet som stod mitt på golvet. Deras eviga småpratande och Gullis kvitter som ingen svarade på nådde honom inte i de fjärran länder där han vistades, där han tog sej fram på obanade stigar genom djungeln, plumsade i floder, besteg bergstoppar och inmutade oupptäckta guldfyndigheter. Studerande kartan och lånebibliotektes reseskildringar skaffade han sej kunskaper långt utöver vad läxböckerna kunde ge honom.

För sin inre syn såg han sej själv i geografisalen där han skulle stå i morron