Skära, skära havre

By Jessika Devert and Annika Devert

Sommaren börjar nå sitt slut på Sardinön och det har gått en vecka sedan Andreas gick ner på knä och friade till Emelie. Men trots den spirande kärleken mellan de två, tycks det knappt finnas någon tid för vare sig deras relation eller för bröllopsplanering. Emelies ex Ousman är fortfarande kvar på ön och skapar dramatik, dottern Linn närmar sig förlossningsdatum och dessutom dröjer det inte länge innan Andreas ska bli pappa. Som vanligt är det mycket som händer omkring Emelie och ännu stormigare blir det när hon återvänder till arbetet på Hembygdsgården och bestämmer sig för att planera både en kräftskiva och en skördefest. Hur ska det egentligen gå med bröllopsplaneringen? Två bebisar? Ousman som lägger sig i allting? Och vem är den nya charmiga kvinnan som plötsligt dyker upp på Sardinön? "Skära, skära havre" är den fjärde delen i Devert-systrarnas härliga feelgood-serie om Sardinön. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726972818

Book preview

Kapitel 1

En vecka efter midsommar och solen hade inte tagit semester. Emelie låg i solstolen i sin nyinköpta bikini med en ljudbok i öronen. Värmen och den ljumma brisen fick henne att slumra då och då och när hon vaknade till fick hon spola tillbaka för att hänga med när karaktärerna plötsligt funnit något nytt spår i jakten på mördaren. När en mås flög över huvudet och skrek till såg hon upp. Gräsmattan hade aldrig varit så fin som nu, grön och frodig och i rabatten blommade lavendel, stormhatt och blodnäva. Imponerande namn på imponerande växter. Emelie hade aldrig varit speciellt road av blommor och odling men eftersom Andreas var så duktig – och nördig – på det så blev hon per automatik intresserad. Och det var väldigt vackert att se dem vaja i vinden och känna lavendelns doft. Han, Liv och Linnea hade gjort en örtagård längre ner i trädgården och nu växte både timjan, persilja, rosmarin och gräslök där. Det var en speciell känsla att kunna gå ut i sin egen trädgård och hämta in sallad och kryddor till maten.

Det är en av fördelarna med att vara ihop med en trädgårdsmästare, tänkte Emelie och log. Hon förflyttades i tankarna till den magiska midsommaren, hennes andra på Sardinön. På kajen, med deras vänner runt omkring sig, hade Andreas gått ner på knä och frågat om hon ville bli hans fru. Efter att chocken lagt sig svarade hon naturligtvis ja medan Linnea hoppade av glädje och Sara och Kjell initierade en skål.

Hon viftade bort en fluga och sneglade mot gästhuset där Linn och Oskar bodde. Det verkade lugnt. Alla i husen hade semester eller sommarlov förutom Andreas som hade sin mest hektiska tid på plantskolan på hela året. Det var lite trist förstås men att få ligga i en solstol utan att någon krävde något av henne var guld. Inga barn som ropade mamma stup i kvarten och ville ha hjälp med att hitta badkläder, ingen som gapade om mellanmål eller ställde tusen frågor. Idag var Liv med sina kompisar och badade och Linnea var med Tores familj på vattenland.

Det är jag speciellt glad över att slippa, sa hon och smekte Billie över ryggen.

Katten låg i skuggan bredvid solstolen och spann. Det var lite för varmt för att kattungarna skulle tycka det var bekvämt, men Emelie älskade värmen som nästan dallrade i luften.Vattenland var dock inte hennes grej. Visst hade hon varit på både Skara Sommarland och La Landia i Danmark när Linn var yngre, men det var stojigt och högljutt och att åka vattenrutschkana i snirkliga svängar gjorde henne åksjuk.

Mamma?

Och där var friden slut. Emelie skuggade med handen över ögonen och såg upp. Linn stod framför henne med magen i vädret och svettpärlor i pannan.

Hej gumman.

Linn flyttade undan Emelies papper som låg på en stol bredvid solstolen, satte sig tungt och stönade.

Vet du hur skitjobbigt det är att vara höggravid i den här värmen?

Emelie log för sig själv. Jodå, precis så hade hon också haft det med Linnea. Men det sa hon inte för det var inte vad Linn ville höra.

Ja, det kan inte vara kul. Funkar inte air-conditionen i gäststugan?

Linn viftade med ett av Emelies planeringspapper för bröllopet framför ansiktet.

Jodå, men det blir så torr luft. Det känns inte som att jag kan andas därinne. Men det är ännu värre här ute. Jag blir galen! Jag går och tar en kall dusch. Igen. Tror det är femte bara idag. Hon reste sig med en hand i svanken och stånkade och stönade på väg tillbaka till gästhuset. Halvvägs vände hon sig om.

Du, ska inte du planera bröllop förresten? Inte bara ligga där och slöa, sa hon och flinade. Emelie ryckte till och vinkade till sig sin äldsta dotter som med viss möda vankade tillbaka. Ja?

Du måste vara lite tyst, inte gapa sådär om bröllopet.

Vaddå, är det en hemlighet?

Emelie såg sig om. Stina och Sussis hus var tomt, det visste hon, de var i Göteborg och kom inte tillbaka förrän ikväll. De skulle köpa saker till sin bebis på en fancy babyaffär I Vasastaden. På vägen var det tomt, Emelie såg ingen.

Jag tänker såhär, och jag hoppas att du förstår hur jag menar.

Hon tog ett djupt andetag. Jag vill inte att din pappa får reda på att vi ska gifta oss.

Linn sög in underläppen och nickade.

Nej, det kan jag väl fatta i och för sig. Han kan ju vara rätt jobbig emellanåt. Men nu när han renoverat klart Sussis och Stinas hus så lär han inte ränna omkring häruppe. Nu håller han sig väl på Lilla Tångruskan?

Jag hoppas det. Han bor ju i hembygdsgården men den är sommarstängd så jag lär inte springa på honom där. Det är bra! Hon klappade Linn på armen. Men ändå, vi behöver inte säga något. Okej?

Nej, såklart, det har inte han med att göra faktiskt. Hur länge tror du han stannar?

Han sa att han ville bli morfar innan han åkte hem igen. Hem? Är det Gambia tror du? Eller Växjö?

Emelie ryckte på axlarna.

Vad vet jag? För att vara helt ärlig så vore det bara skönt om han försvann igen. Hon höll upp händerna framför sig. Jag vet, jag vet, det är er pappa, men nu verkar till och med Liv vara trött på honom – och det var hon som ville ha hit honom från början.

Linn nickade.

Ja, han är rätt krävande ibland. Men om det är morfar han vill bli så är det bara tre veckor kvar. Yay! Nej, nu ska jag in och skriva något på vloggen och lägga ut en bild på min enorma mage, flinade hon.

Den där lilla kulan? Då skulle du se när jag var gravid med dig. Jösses! Jag gick upp tjugofem kilo och fötterna var stora som dasslock.

Emelie lutade sig tillbaka i solstolen. Linn log snett.

Ja, du ska då alltid vara värst. Ses senare mammi.

Hon kastade en slängpuss mot sin mamma och Emelie tittade på klockan. Lunch.

En timme senare satt Emelie mätt och belåten vid det lilla cafébordet i trädgården med almanacka, block, dator och pennor framför sig. Hon försökte planera både renovering av badrum och bröllop samtidigt. Det var lite svårt utan Andreas. Eller, inte svårt, men trist. Hon ville att de skulle göra det tillsammans. Men när Andreas kom hem från plantskolan var han helt slut och nästan somnade vid middagen samtidigt som Emelie hade tusen saker hon ville diskutera. Hon förstod honom, han jobbade långa dagar just nu, men det var frustrerande. Hon ville prata om vilken mat de skulle ha, var de skulle gifta sig, kläder, blommor, lokal för festen och dessutom kakel, vilka badrumsmöbler de skulle köpa och vilka färger det nya badrummet skulle gå i. Hon funderade på en tropisk grön. Eller mörk rosa. Herregud, vi har inte ens bestämt när vi ska gifta oss, muttrade hon för sig själv när hon hörde någon komma gående på grusvägen utanför deras vita staket.

Hallå Emmeka!

Snabbt rafsade Emelie ihop papperna där hon skrivit bröllop, brudklänning och kyrka? i en punktlista. Över dem lade hon broschyren med kakel och blocket med anteckningar om mått och möbler. Sedan lutade hon sig över dem för att täcka ännu mer.

Hej Ousman, är du ute och går?

Han vinkade ivrigt och styrde stegen mot staketet. Emelie reste sig och viftade åt honom.

Men hallå! Du kanske kan gå genom grinden… Eller nej, tydligen inte… Med ett vigt skutt hoppade Ousman över staketet och banade sig väg genom Andreas fina rabatt. Emelie satte sig igen. Han var oförbätterlig. Gjorde alltid som han själv ville.

Emmeka! Alltid lika vacker!

Emelie drog den tunna kaftanen tajtare om sig trots att svetten rann utefter ryggen och slängde en blick på bordet för att försäkra sig om att inga avslöjande bröllopspapper syntes.

Jag heter inte så, kan du sluta kalla mig det. Helst nu.

Han viftade bort henne och slog sig ner. Sträckte ut benen, lade händerna bakom huvudet och blundade mot solen. På sig hade han en traditionell skjorta från Gambia i glada färger och ett par shorts.

Aaaah, nu känns det nästan som hemma. Sol, sol, sol, precis som i Gambia. Emelie vred på sig. Vad gjorde han här? Hon ville inte ha honom nära sig och hon visste aldrig vad han hade på gång. Nu lutade han sig fram och läste nyfiket på broschyren.

Ah, ska ni göra badrum?

Hon nickade. Hon ville inte berätta det heller. Han hade inte med hennes liv att göra.

Till bebisen?

Hon nickade igen.

När kommer den?

Hon drog efter andan.

Andreas kommer i oktober, Linns i augusti.

Ja, klart ni behöver badrum då. På övervåningen?

Han tog ett papper där Emelie hade skrivit kommod, högskåp, öppna hyllor, badrumsskåp.

Ja, vi behöver ett badrum till, dels för bebisen, dels för tjejerna. De börjar bli stora och snart kommer smink och plattänger och gud vet vad att invadera vårt hus, sa hon i ett försök att styra in konversationen på deras döttrar, inte på hennes badrum.

Men sminka sig är de alldeles för unga för! Nej, det går inte, sa han och ryckte åt sig broschyren med kakel och bläddrade.

Han höll upp en sida med gult kakel och gav Emelie en frågande blick och hon suckade.

Gult? Nej, det tror jag inte.

Vem ska göra det jobbet då?

Hantverkare.

Jaså, kan inte Andreas renovera badrum? Vad är det för en man egentligen? Håller på med blommor och sådant fjanteri.

Emelie knöt nävarna i knäet och sa till sig själv att inte nappa på Ousmans bete. Hon skulle inte bli arg för det var bara det han ville. Hon tog tillbaka broschyren och lade den demonstrativt på bordet med armbågarna över. För att lugna ner sig själv lät hon blicken svepa över de fina rabatterna som Andreas anlagt. Längst bort mot Sussis och Stinas hus hade han satt blommor så att det liknade en sommaräng. Blåklockor, luktärtor och pionvallmo, hade han lärt henne, men hennes favorit var ringkrage. De var maffiga och färgstarka och dessutom var de bra för humlor och fjärilars pollinering. Inombords växte irritationen när hon såg att Ousman trampat ner några av de fina blommorna. Hon vände sig mot sitt ex.

Ville du någonting?

Jag tänkte hälsa på mina döttrar. Var är de?

Linn är hemma men hon skulle ta en dusch, Liv är med kompisar och badar och Linnea är i Göteborg. Nästa gång kan du höra av dig innan så kanske de är hemma.

Återigen tog han ett av hennes papper och lirkade fram det från under hennes arm. Hon ryckte snabbt papperet tillbaka.

Låt mina grejer vara är du snäll!

Men du, Emmek… Emelie, jag kan renovera ert badrum. Det fixar jag vet du. Hon skrattade till.

Nej vet du vad, det ska du verkligen inte. Vi klarar det alldeles själva. Så ge dig av nu för jag ska sola och lyssna på ljudbok.

Hon reste sig och visade med handen att det var dags att gå men Ousman rörde sig inte ur fläcken.

Jag sitter bra här. Du kan sola om du vill.

Emelie kände hur inte bara solen värmde, nu fick ilskan henne att gå igång som ett ånglok. Snart skulle det nog komma rök ur öronen på henne. Inte nog med att han kom hit och förolämpade hennes blivande man, han skulle dessutom bestämma om hennes döttrar skulle få platta håret eller inte. Hon tog tag i hans arm och tvingade honom att resa sig. Gå! Gå härifrån! Jag orkar inte med dig!

Hon drog honom med sig mot grinden och puttade ut honom på vägen. Sedan drog hon igen grinden och gick tillbaka till solstolen. På andra sidan grinden stod Ousman med händerna i en bedjande gest.

Men Emelie, vad arg du är… Ja, ja, vi ses snart igen.

Emelie stoppade in lurarna i öronen, slet av sig kaftanen, ryckte till sig solstolen och ställde den mitt i solgasset och damp ner på den.

Inte om jag ser dig först, muttrade hon, satte på ljudboken och förlorade sig i kriminalarens senaste DNA-fynd.

Kapitel 2

Är allt med nu? frågade Emelie och räknade på fingrarna. Baddräkter, handdukar, något att läsa?

Ja och jag har en boll. Kajsa, Felix, Otto och jag ska spela beachvolleyboll, sa Liv och höll upp en gul boll.

Och jag tar våra flytkorvar, ropade Linnea och försvann ner i källaren.

Toppen, sa Emelie och gick igenom innehållet i sin ryggsäck en gång till. Förutom badkläder och handdukar så låg där filtar, kaffetermos, vattenflaska, festisar, smörgåsar med ost och leverpastej, äpplen och vaniljbullar.

Vi lär inte bli hungriga i alla fall, skrattade hon och hivade upp ryggsäcken på axlarna. I hallen mötte hon Linnea som kom upp från källartrappan med en gul och en blå skumgummikorv i händerna.

Jag lovade Tore att ta med dem här, vi ska flyta till horisonten!

Det ska ni verkligen inte, sa Emelie och rufsade om hennes lockar. Ni flyter inte en centimeter längre ut än att jag ser er och ni ser mig. Springer du över till Linn och säger att vi går?

Linnea nickade, släppte flytkorvarna på golvet, stack fötterna i sina rosa foppa-tofflor och så var hon ute ur huset. Emelie suckade och knäade för att plocka upp korvarna utan att ryggsäckens innehåll skulle fara ut när den gula bollen kom rullande och efter den Liv med Ariel och Billie runt fötterna. Liv for rätt in i Emelie så att hon nästan tappade balansen.

Förlåt mamma, jag såg inte dig! Får Ariel och Billie gå ut?

Ariel satte klorna i bollen, väldigt nöjd med att ha lyckats fånga sitt byte, men hur hon än höll sig fast kasade hon av när bollen rullade och hon landade på rygg och satte sig istället och slickade sin ena baktass.

Åh, så söt hon är, nu ska hon låtsas att hon minsann inte bryr sig ett dugg om den där bollen! sa Liv.

Precis, den mest ointressanta bollen i hela huset, skrattade Emelie. "Men jag tror de får vara inne medan vi är på stranden, så kan de vara ute med oss i trädgården sedan.

" Ett stråk av oro drog genom magen när hon tänkte på allt som kunde hända en liten tillitsfull och nyfiken katt och hon ville inte ligga och tänka på det på stranden.

Du kan väl kasta ut lite godis åt dem på golvet i köket så att vi kan gå ut utan att de smiter?

Liv nickade, ropade på katterna och sprang ut i köket med dem efter sig.

Emelie tog nycklarna, plånboken och solglasögonen från sin plats på det turkosa keramikfatet som Jenny gjort åt henne. Hon drog med fingrarna över den upphöjda blomslingan runt kanten och förundrades för säkert hundrade gången över hur Jenny lyckats få till något som såg ut som en skir spets från en grå lerklump.

Nu kan vi gå, sa Liv och öppnade dörren. Skynda dig mamma!

Utanför stod Linnea och Linn. Linn hade en vit kaftan som var översållad med små gula och gröna blommor och i v-ringningen skymtade en svart bikini.

Så är ni redo för en dag på stranden? Emelie gav Linnea hennes ryggsäck och flytkorvarna innan hon satte glasögonen på plats. Liv och Linnea sprang i kapp till grinden medan Linn stack sin hand under Emelies arm.

Absolut, men vi går inte så fort va?

Nejdå, vi har all tid i världen, sa Emelie. Du är så himla fin i den där kaftanen.

Tack, sa Linn och log. De är så sköna, det är typ det enda jag använder. Birgitta har sytt två till mig, men jag ska fråga om hon kan göra ett par till.

Oj, är det Birgitta som sytt? Hon är faktiskt ganska duktig.

Emelie stängde grinden och de började sin långsamma promenad mot stranden. Flickorna sprang framför dem med flytkorvarna som bandyklubbor och puttade bollen mellan sig. Emelie, Linn!

De vände sig om mot Stina som stod vid sin grind.

Ska ni gå och bada?

Ja, vi tänkte gå till Sprickan, kom med om ni vill.

Jag vill jättegärna, ska kolla med Sussi bara så att hon inte tycker det blir för jobbigt att gå över klipporna, svarade Stina och försvann in i huset.

Linn och Emelie fortsatte gå.

Undrar om det är hon eller du som ska ha barn om några veckor, sa Emelie och himlade med ögonen.

Ja, vad säger Andreas egentligen? Är han inte orolig för att få barn med någon som redan verkar tycka att allt som har med bebisen att göra är så jobbigt? frågade Linn.

Jag vet faktiskt inte, vi har inte pratat om det och jag tror inte att han tänkt på det.

Men något inom henne sa att det borde han nog gjort. Han hade sagt ifrån till Sussi och Stina att de inte kunde be honom komma över och fixa saker i tid och otid och det hade de förstått och accepterat. Men hur skulle det bli när det kom en bebis? Skulle Sussi tycka att hon hade rätt att kräva Andreas uppmärksamhet så fort hon ville? Och skulle hon komma springande och lägga sig i vad de gjorde på Andreas veckor? Det här att Andreas skaffade barn med Sussi och Stina hade verkat som en så bra idé, han fick bli pappa som han så gärna ville och hon slapp skaffa fler barn. Men skulle det bli så att de i stället blev fyra vuxna i deras äktenskap?

Vad tyst du blev, sa Linn.

Förlåt, jag fastnade i mina tankar. Jag tror du har en poäng där och att Andreas och jag behöver prata om det.

De avbröts av en ringklocka och Lotta som bromsade in och hoppade av cykeln.

Jaså ni är ute och promenerar i det vackra vädret, sa hon.

Ja, vi ska till Sprickan och bada.

Åh, det låter superskönt, jag har hört att det är över tjugo grader i vattnet och inte en rödmanet så långt ögat når.

Härligt, men du ska inte följa med då? Vi har fika så att det räcker till dig också.

"Ja, varför inte? Om jag sticker hem och hämtar baddräkt så kommer jag att hinna i kapp er.

Sprickan sa ni?"

Linn stönade och torkade svetten ur pannan.

Vi kan vänta på dig på bänkarna utanför affären, jag måste ändå ta en paus.

Toppen, jag är snart tillbaka, sa Lotta och hoppade upp på cykeln och trampade tillbaka samma väg hon kommit.

Men hur går det? frågade Emelie oroligt.

Ingen fara, men om jag kan få sitta på bänken här en stund och dricka lite vatten så blir det bra.

Linn strök med en suck över magen och böjde sig mot axeln och torkade av några svettdroppar på kaftanen.

Mamma kan vi få en glass? sa Liv och klämde ner sig på bänken mellan Linn och Emelie.

Nej du, vi ska bara pausa en kort stund här. Vi har både kakor och bullar i ryggsäcken.

Okej, sa Liv och hoppade upp igen. Kolla, där kommer Sussi och Stina.

I backen ner mot affären kom de mycket riktigt hand i hand. Stina med en stor strandväska i handen och det mörka håret uppsatt med en himmelsblå tofs som fick hennes vackra ögon att glittra. Sussi gick ett halvt steg efter, lätt bakåtlutad med sin lediga hand pressad mot ryggslutet. Emelie reste sig för att vinka och Stina höjde båda deras händer i en hälsning. Hur känns det? Ska vi fortsätta? frågade hon Linn.

Sussi skulle säkert vilja sätta sig precis som Linn och då var risken stor att de blev fast här och nu ville hon till stranden.

Absolut, sa Linn och reste sig förvånansvärt lätt.

Jag behöver också vila. Sussis röst hade en gnällig ton och Emelie sa glatt att de kunde ta deras plats på bänken.

Vi ses i Sprickan då, sa hon innan Sussi hann starta någon graviditetsdiskussion med Linn. Lotta kom i kapp dem precis där vägen tog slut och övergick i de rundade grå-röda klipporna. Emelie tog av sandalerna och njöt av att känna det solvarma, lena berget under sina fötter. När de tagit sig upp på klippan och ner på andra sidan öppnades det upp en vik mellan klipporna och de möttes av ett rofylld kluckande när havet slog mot den lilla bryggan. Andreas hade berättat att det enligt en gammal sägen på ön var ett havsodjur som spolats upp på land och skapat en spricka i berget. Därav namnet på den här lilla fina stranden som bara öborna kände till, en hemlighet som de var noga med att inte sprida till några sommar- eller badgäster. Det växte lite gräs och buskar precis där berget tog slut och nedanför dem bredde en femtio meter lång sandstrand ut sig.

Vill ni sitta i gräset eller på sanden? frågade Lotta som gick först nerför klippan.

Gräset va? sa Emelie och såg på Linn. Så slipper vi få sand i leverpastejen.

Är det bättre med myror, då? muttrade Linn mellan sammanpressade läppar, koncentrerad på att ta sig ner utan att ramla.

Sanden tydligen, sa Emelie till Lotta.

En stund senare var Liv och hennes kompisar i full gång med en beachvolleyboll-match i ena änden av stranden, medan Linnea och Tore flöt omkring på sina korvar och sparkade upp vattenkaskader. Malin och Jesper låg på varsin luftmadrass och solade samtidigt som de höll koll på barnen. Sussi, Stina och Linn satt bredvid varandra och pratade om alla aspekter av bebisar och graviditeter. Emelie vände upp ansiktet mot himlen och lät den ljumma brisen och solen smeka hennes kinder medan hon borrade ner tårna i den mjuka sanden. Glad att hon följt Linns råd, det var skönt att sitta i sanden. Emelie lutade sig mot Lotta.

Jag fattar inte hur de orkar. Undrar om man var likadan, jag minns i alla fall inte att jag bara pratade om bebisar när jag var gravid.

Nej inte jag heller, sa Lotta. Men hur ser det ut på hembygdsgården i höst? Har du planerat några nya happenings? Fler utställningar?

Det kommer att hända jättemycket kul, svarade Emelie och det slog henne att hon såg fram emot att börja jobba igen efter semestern. Det hade aldrig hänt när hon arbetade som husfru på hotellet i Växjö.