Himmelsberget

By Emma Olofsson and Magnus Roosmann

Sommaren står för dörren och Olofströmsborna samlas på Holje marknad i den ljumma kvällen. Feststämningen förvandlas i ett slag till kaos när en kvinna sätter eld på sig själv mitt i trängseln. Vem är hon och varför har hon begått den fruktansvärda handlingen? Ingen verkar sakna henne och det är svårt att få fram en identitet.

Läraren Jacob är äntligen på en bra plats i sitt privatliv, men på jobbet ställs han inför nya utmaningar. Han har en ny elev i sin klass – en ensamkommande tonårsflicka som uppenbart plågas av något. Han får en känsla av att det inte står rätt till på boendet där flickan placerats.

Annie som är journalist skickas till Olofström för att försöka ta reda på mer om den oidentifierade kvinnan. En plats hon motvilligt återvänder till. Men undan för undan blir hon alltmer besatt av att ta reda på sanningen. Det blir inte enklare av att hon redan första kvällen blir berusad och hamnar i säng med polisen, Nikola.

Händelser i det förflutna kommer än en gång upp till ytan och skakar om det lilla samhället, i Emma Olofssons nya Olofströmsmorden-deckare, en fristående uppföljare till hyllade ”Halen”.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 4, 2023
• ISBN: 9789180006576

Book preview

HIMMELSBERGET

Emma Olofsson

Copyright ©: Emma Olofsson 2022

Copyright ©: Emma Olofsson 2022

Omslag: Emma Graves

ISBN: 978-91-8000-657-6

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till mamma

Prolog

Solen är på väg ner bakom träden. Det sista ljuset faller och målar landskapet i rosa nyanser. När nätterna är långa blandas doften av grill med syren. I villakvarteret klingar skratten och ingen lägger märke till de två flickorna som springer över solvarma gator.

De håller varandra hårt i handen, livrädda för att släppa taget. Inom dem finns ett mörker som aldrig kommer att försvinna. Rösterna från människor som njuter av kvällen är nära, men ändå så långt borta. Flickorna har aldrig varit en del av det.

Värmen hänger i luften och skvallrar om att sommaren står för dörren. Knoppar som brister, som kommer med en längtan efter allt det vackra i livet.

I en glänta i skogen hade de lämnat bilen och sprungit tills benen inte längre bar dem. Mörkret skyddar när de kryper ihop, så nära att de delar med sig av sina andetag.

Det kommer bli bra nu, viskar den äldre av dem.

Hennes röst är svag och orden försvinner ut i tystnaden.

Tänk om de hittar oss, säger den andra och önskar att hon kunde gråta. Bli av med allt hon har inom sig.

Det är som om hon tagit ett kliv ur sin egen kropp. Hon lever och är död på samma gång. De som älskade henne borde ha skyddat henne.

De kommer inte att hitta oss. Den enda som vet att vi har rymt är död. Du såg henne själv.

Hon försöker skaka av sig bilden av kroppen som ligger där på motorhuven, men förstår att det är något hon kommer att få leva med resten av sitt liv.

Vi skulle tagit henne med oss.

Den natten är stjärnhimlen oändlig.

Kapitel 1

Annie

Persiennerna i lägenheten på fjärde våningen var nerdragna men genom en liten glipa letade sig ljuset in.

Det var som om doften av kaffe hade satt sig i väggarna. Annie betraktade termosen som stod på bordet, följde hur brun vätska runnit längs sidorna och bildat en mörk ring runt botten.

Bosse är min favorit, han pratar med mig nästan varje dag, utbrast kvinnan som satt framför henne.

Annie pressade fram ett leende och försökte se lagom intresserad ut när kvinnan fortsatte att berätta om hur hon kunde prata med katter, om hur hon gjort sig en mindre förmögenhet på att folk lämnade sina djur hos henne när de hade problem.

Hon kunde inte låta bli att känna sig irriterad på sin chef. Det var inte detta hon drömt om när hon utbildade sig till journalist. Samtidigt var hon väl medveten om att hennes chef sett mellan fingrarna både en och två gånger. Att hon hade kvar sitt jobb kunde nästan klassas som ett mirakel.

Du ska inte ta fler bilder? frågade kvinnan när Annie något senare böjde sig ner för att ta på sig de vita conversen.

Jag tror att jag har vad jag behöver.

Kvinnan blev stående i dörröppningen och följde henne med blicken när hon skyndade ner för trapporna.

Kom gärna tillbaka om du vill veta mer, ropade hon innan dörren gick igen.

På gatan blev Annie stående och blickade ut över Ribersborg. Det var en dag då Malmö visade sig från sin allra bästa sida. Ljumma vindar kom med en förnimmelse om sommar. Luften darrade av förväntan när syrener och körsbärsträd berusade sinnena. En kort tid njöt man av skönheten innan de sköra bladen föll till marken likt snöflingor. Den första värmen fick människor att samlas vid bryggorna. När hon vandrade längs Limhamnsvägen kunde hon nästan höra ropen från de som tog årets första bad. Hon hade aldrig riktigt förstått tjusningen med att bada om man behövde frysa.

En ilsken signal fick henne att sucka högt. Hon visste redan vem det var.

Annie, du vet att jag behöver artikeln senast om en timme, gärna tidigare. Det kommer väl inte bli problem?

Hon hörde otåligheten i sin chefs röst. Det var kanske inte så konstigt, Denise hade haft mer tålamod med Annie än vad någon annan haft. De flesta brukade ge upp.

Du är en mycket skicklig journalist, Annie. Slarva inte bort det, sa hon ofta.

En ung kvinna med stora solglasögon kom gående mot henne. Hon knuffade en barnvagn framför sig och i andra handen höll hon en liten pojke som var allt annat än tillfreds. Hans skrik ekade över trottoaren så pass att folk vände sig om.

Jag har bara finputs kvar, du kommer att ha den i tid, försäkrade Annie.

Lögnen brände inom henne. En av många.

Det var tyst en stund och hon misstänkte att Denise valde orden väl.

Du vet att jag inte kan rädda dig fler gånger, Annie. Du är redan ute på jävligt tunn is.

Hon kunde fortfarande minnas den där känslan av eufori när hon fick jobbet på Sydsvenskan. Att hon inte varit mer rädd om chansen hon fått gjorde henne arg. Arg för att hon inte lyckats skaka av sig allt det där som ställde till det för henne. Under hela sitt liv hade hon försökt vara stark och det hände att hon tröttnade. Det fanns tillfällen då hon bara ville krypa ihop i fosterställning och vara sådär hjälplös som hon lovat sig själv att aldrig bli. Ensamheten skavde, på ett sätt som inte gick att värja sig mot. Det var i och för sig mestadels hennes eget fel, hon som med åren blivit mycket duktig på att hålla människor på avstånd.

Ja, du har sagt det ett par gånger. Men oroa dig inte, du kommer att få en fantastisk artikel om kvinnan som lurar folk på pengar genom att säga att hon kan prata med deras katter.

Denise suckade tungt.

Annie … Jag hoppas inte att det är din inledning.

Du har den om en timme.

Solen brände i ryggen när hon svängde in på Mariedalsvägen. Under en kort stund funderade hon på att ta sig hem till lägenheten i Limhamn, men det var lördag. Mest av allt ville hon glömma ensamheten.

Malmö sjöd av liv när uteserveringar fylldes. Värmen skulle säkerligen hänga kvar långt efter det att solen gått ner. Röster och skratt jagade henne när hon gick genom staden som varit hennes hem de senaste åren. Hon skyndade förbi kompisgänget som kom cyklande med bag- in-box och handdukar på pakethållaren. Ignorerade det förälskade paret som bara hade ögon för varandra. Längtan efter ett glas vin blev allt större när två kvinnor som såg ut att vara mor och dotter kom gående mot henne. Arm i arm tycktes de djupt försjunkna i ett samtal och Annie tvingades ta ett kliv ut i gräsmattan för att undvika en krock.

T-shirten klistrade sig mot huden och hon började så smått ångra att hon tagit jeans, men en bortglömd tvättid hade gjort att det var antingen det eller pyjamasbyxor.

Annie stannade utanför sin favoritpub och kunde till sin förtjusning konstatera att det var relativt folktomt. Från ett öppet fönster strömmade tonerna från Beatles.

En doft av mat väckte hungern i henne. Det var som att kliva in i ett hål i väggen, som om omvärlden utanför försvann och sommarkvällen var avlägsen. Där inne var inredningen murrig och förde tankarna till den engelska landsbygden.

Bartendern sken upp när han fick syn på henne.

Men är det inte min favorit Annie, sa han och blinkade åt henne. Leendet var självsäkert när han lutade sig mot bardisken. Skjortan satt tajt över hans armar.

Hon hade hoppats på att han inte skulle jobba idag. Men nu lät hon honom tro att hon var där för hans skull och inte för att det var ett av de mysigaste ställena i stan. Ett par gånger hade de hamnat i säng med varandra och efter det verkade han av någon anledning tro att de hade något på gång.

Ett glas vin, sa hon och pressade fram ett leende.

Han släppte henne inte med blicken medan han hällde upp vinet.

Så när får jag bjuda dig på middag? frågade han och satte fram glaset. 

Annie skyndade sig att blippa sitt kort.

Jag äter inte middag, sa hon och flinade åt honom.

Ögonen glittrade till när han såg på henne. Han levde på sin charm och Annie gissade att hon inte var den enda av gästerna som han legat med.

Okej, men jag slutar klockan tolv om du vill göra annat än äta middag. Ska du ha vatten till?

Det behövs inte.

Hon satte sig längst in i lokalen och drog upp datorn. När första klunken vin rann ner i strupen blev det lättare att andas.

Kapitel 2

Jacob

Skriken spred sig över Olofström när karusellerna svävade i luften. Jacob ryste till av bara tanken att utsätta sig för något som snurrade runt. Det räckte med att han tittade på de färgglada armarna som sträckte sig mot himlen så kunde han känna illamåendet.

Kvällen var ljummen och han kunde fortfarande gå i bara t-shirt utan att frysa. Det doftade sockervadd och popcorn och från öltältet hördes musik. Efter två års pandemi var invånarna glada över att återigen få trängas på Holje marknad, när fysisk beröring inte längre kunde innebära livsfara.

Här, jag köpte några till dig också.

Gabriels röst drog honom tillbaka. De bruna ögonen lyste när han räckte fram godisremmarna. 

Äter vuxna fortfarande dessa? frågade Jacob något skeptiskt och såg på sin lillebror som inte spillde någon tid innan han stoppade munnen full.

Gabriel ryckte på axlarna. Osäker på om det finns någon åldersgräns, men om du inte vill ha dem kan du ju ta hem dem till Elijah, flinade han. När jag äter godis finns inget annat alternativ.

Jacob hade sett fram emot den här kvällen i flera veckor, inte så mycket för att det var marknad, men att på nytt få umgås med Gabriel så som de brukade göra en gång i tiden. Efter år av tystnad var kvällar som denna ovärderliga, även om de hade en bit kvar till det som var. Jacob hade missat när brodern tog sin läkarexamen, han hade inte varit med på hans bröllop eller när han blev pappa. Detta var saker han inte kunde göra något åt, men nu njöt han av att vara nära, så som han drömt om under tiden när de inte hade någon kontakt.

Hur går det förresten för Elijah, har han kommit in i klassen? Barnen tyckte att det var så kul när han var hemma hos oss.

Ett sorl spred sig över stånden där man kunde köpa allt från stickade mössor till hälsokost. Man kunde nästan känna hur samhället spratt av vällust efter månader av isolering.

Det går bra. Han säger att han trivs och jag försöker prata mer och mer svenska med honom. Det är ju alltid en utmaning att komma till ett helt nytt ställe. Framförallt när man inte kan språket.

Gabriel stoppade ännu en godisrem i munnen innan han la ner påsen i bakfickan på de slitna jeansen. Det mörka håret envisades med att falla fram i pannan. Ibland slog det honom hur lika de var. Samma markerade kindben och de stora bruna ögonen som de fått efter pappa.

Och Michael? Trivs han också?

Jacob blev varm i kroppen varje gång det slog honom att Michael och Elijah faktiskt hade lämnat London och flyttat till Olofström. Att de bodde som en familj i det hus han hade trott han skulle få leva ensam i. Sakta men säkert fylldes deras hem med liv. I köket gick det nu att höra röster och i trädgården bland pallkragar och fotbollsmål spred sig barnskratt. 

Han älskar jobbet som kökschef. Var helt lyrisk när han kom hem efter att ha varit på utbildningsdagar i Göteborg.

Gabriels kisade när han log.

Jag är glad för din skull, Jacob. Och tänk att ha en sambo som är kock, kan det bli lyxigare.

Jacob kunde inte låta bli att skratta.

Vi äter oroväckande ofta falukorv och makaroner som tydligen är både Michaels och Elijahs favorit.

De hade kommit bort till öltältet där kön till baren ringlade lång. Bandet på scen spelade covers med imponerande inlevelse och tonerna av Var ska vi sova i natt spred sig bland borden.

Det var en kväll man drömde om i november när allt är grått och kroppen svämmar över med längtan efter värme och ljus. Äntligen var tiden här då bokarna slog ut och slingan vid Halen bäddades in i ett ljusgrönt hav. Tiden då sjön glittrade när solens strålar träffade vattenytan och körsbärsträden utanför Kickis kafé stolt visade upp sin skönhet.

"Vet du vad abuela berättade när jag var där på fika idag? började Jacob hon har börjat dejta och hon har tydligen träffat en trevlig herre på biblioteket som kysser som en gud. Hennes ord inte mina. Jag valde att inte fråga mer."

Gabriel skrattade högt. Jaha, det var väl trevligt. Bara hon är lycklig och jag slipper höra detaljerna.

Hon kan behöva något som livar upp henne, sa Jacob och såg bort mot ingången till tältet där några av hans elever stod i en klunga. Det var bara veckor kvar innan de slutade grundskolan och de tog alla tillfällen de kunde att fira. Just i kväll var det maskerad med tema Disney. Det hade varit en tuff termin och han var glad över att se dem skratta. Att se hur livet trots allt gick vidare, hur den oändliga sommaren fylldes med planer.

När de fick syn på Jacob höjde de glatt handen för att hälsa.

Álvarez, landets bästa lärare!, utbrast en av killarna och slängde sig i famnen på honom. Doften av rakvatten och öl kittlade i näsan.

Jacob skrattade och gjorde sig fri från pojkens grepp.

Kul att se er, men tänk på att ta det lugnt, ni har inte åldern inne för att dricka, det vet ni va?

Chilla, Jacob. Det är lördag, snart sommarlov och en jävligt nice kväll. Vi lovar att sköta oss.

De klappade honom på axeln och himlade med ögonen, innan de mumlade något om att han inte skulle oroa sig och försvann in. Antagligen för att göra ännu ett misslyckat försök till att handla i baren. Jacob hade själv varit där. Det var på Holje marknad som han haft sin första fylla, precis som för många andra som växt upp i Olofström.

Gabriel hade träffat någon han kände och såg ut att vara djupt inne i ett samtal. Han slog ut med armarna och böjde huvudet bakåt när han skrattade. På så sätt var han väldigt lik farmor, den där bekymmerslösa inställningen som Jacob ibland önskade att han hade.

Herregud, vilken kö det var till toaletten.

Jacob vände sig om och mötte Nikolas blick. Hans barndomsvän skakade på huvudet och rättade till skjortan. Och folk är väldigt pratglada. Först var det ett gäng äldre damer som av någon anledning fått reda på att jag är polis och ville försäkra sig om att jag höll ordning ikväll. Och sen är det någon som knackar mig på axeln.

Jacob såg nyfiket på honom. Vem var det?

En tjej jag var på dejt med för några veckor sedan. Och som jag inte hörde av mig tillbaka till.

Jobbigt läge.

En bit bort, vid sidan av tältet, fick Jacob syn på en kvinna. Det första han la märke till var hennes kläder. Trots värmen bar hon en tjock stickad tröja som tycktes alldeles för stor, och under den en lång kjol. Det vita tyget stod som en blomma kring hennes späda kropp. Under en kort stund mötte han hennes blick. Det var som om hon talade till honom utan att säga något. Hans andning tilltog, hjärtat som slog allt snabbare. Varför blev han så påverkad av henne? Jacob tvingade sig själv att se bort, men blicken drogs ideligen till den främmande kvinnan. Efter händelserna i vintras var han ständigt på vakt. Minsta lilla avvikelse gjorde honom nervös och känslan av att han fortfarande var jagad gick inte att mota bort. Småsaker som fick honom att tro att det var någon som höll koll på honom. Michael brukade säga att det inte var konstigt att han var påverkad efter det som hände.

I bakgrunden hörde han hur hans elever gjorde vad de kunde för att få köpa öl i baren.

Kom igen, nu. Det är lördag och snart sommar, försökte de. 

Gabriel som lyckats få tag på ett bord vinkade ivrigt för att Jacob och Nikola skulle se honom.

Nu ska det bli gott med en iskall öl, sa Nikola och trängde sig förbi gruppen med äldre herrar som var djupt inne i en diskussion huruvida de skulle avsluta kvällen med en karusell eller inte.

Jag kommer snart, mumlade Jacob.

Ju närmare han kom desto tydligare blev ärren på hennes kinder. Hon vek inte undan med blicken. Stora himmelsblå ögon som bar på sorg.

Jacob var bara någon meter ifrån henne när han såg hur hon stack ner ena handen i fickan. När doften av bensin nådde näsan ville han springa därifrån, men då var allt för sent.

Nej! ropade han i samma stund som hon förde tändaren mot ansiktet.

På bara några sekunder förvandlades kroppen till ett eldklot. Hon vinglade till och tog stöd mot tältet som genast fattade eld.

Värmen brände över huden när Jacob tappade balansen och föll mot marken.

Kapitel 3

Liliana

Hon var noga med att låsa dörren efter sig. Flera gånger kände hon efter för att försäkra sig om att den verkligen var låst. Det var antagligen bara en tidsfråga innan Herman inte längre skulle nöja sig med att klä av henne med blicken. Redan första dagen när han hade presenterat sig hade hon känt ett obehag. Först hade hon hoppats på att han kanske bara var en vikarie, men när det gått upp för henne att han var fast anställd på HVB-hemmet hade modet sjunkit.

Långsamt sjönk hon ner på golvet och drog upp knäna till hakan för att göra sig så liten som möjligt. Kylan letade sig in genom det tunna tyget på hennes byxor. Trots att sommarkvällen fyllde rummet med värme.

Hon blundade och såg pappa framför sig. Innan han blev sjuk och tynade bort framför hennes ögon. Hjälplös hade hon suttit vid hans säng och sett honom dö. Bröstet som rörde sig allt mer oregelbundet tills det inte längre fanns något liv. Hade allt varit annorlunda om de haft pengar till medicin som kunnat ta bort allt det sjuka som växte inom honom. Det som förvandlade en frisk och stark man till en skugga av sitt forna jag. När döden var nära hade hon tagit hans hand och sagt att han kunde gå, hon skulle klara sig, trots att någon dragit ut hennes hjärta och stampat på det. I dagar hade hon suttit vid hans sida. Innerst inne hade hon hoppats på att han skulle öppna sina bruna ögon, de som alltid tittat på henne med stolthet. När pappa dog blev hon ensam kvar. Hon gjorde vad hon kunde för att tränga undan minnena av allt det där som hände sen, men hur hon än försökte så fanns de där. Dag som natt.

I snart en månad hade hon varit i Sverige och även att hon kämpat hårt för att komma hit kändes det som om hon hade förlorat. Ensamheten brände i bröstet. Hon pratade inte språket och ingen verkade kunna spanska. Den engelska hon kunde var begränsad. Hon hatade hur alla tittade på henne, som om det var synd om henne. Det var ännu inte bestämt om hon skulle få stanna och bara tanken på att hon kanske skulle bli tillbakaskickad till Venezuela gjorde det svårt att andas.

Utanför dörren hörde hon höga röster. Skrik som ökade i styrka. Det var många känslor på HVB-hemmet, där ungdomar som alla varit med om trauman samlades. Liliana höll sig för sig själv. Ingen fick komma nära, trots att det enda hon ville var att få en vän. Någon som torkade hennes tårar och försäkrade henne om att allt skulle bli bra, fast hon visste att det fanns sår som inte gick att läka. 

På måndag skulle hon få börja skolan och hon kunde inte bestämma sig för om hon längtade eller fasade. Tillsammans med sin gode man, en kvinna med allvarlig blick och stora glasögon som envisats med att åka ner på näsan, hade hon varit på ett första möte och fått träffa rektorn och en lärare. Ett ganska meningslöst möte där hon bara förstod hälften av det som sagts. De hade lyckats förklara att det skulle ha varit med en annan lärare som blivit sjuk.

Hon reste sig långsamt och gick bort till fönstret där mörkret ännu inte lagt sig över det stora körsbärsträdet. När hon först kom till hemmet hade det stått där naket och fult, men nu förundrades hon över dess skönhet. Att något kunde vara så vackert mitt i all sorg. Hon satte sig ner på sängkanten och sträckte ut sin hand för att stryka över fotografiet på henne och pappa. De sitter i trädgården framför den turkosa dörren. Han ler stort och hon ser på honom med kärlek i blicken. Det hade funnits en tid när hon var lycklig