Gravliden 4: Sommardröm

By KG Johansson

Skamsen och besviken på sig själv efter att ha sålt ut sina vänner vet inte Linda längre vad hon ska tro. Sommaren är här och över det norrländska inlandet skiner alltid solen, men för Linda ter sig världen kolsvart. Hon behöver möta sina värsta demoner, och de brott som i tvåhundra år varit ostraffade ska till slut få sin dom.Detta är den fjärde och sista delen om de mörka krafterna som slåss om Gravlidens öde.Gravliden är en fantasyserie i fyra delar om de mörka krafter som gör upp om den lilla byn i norrländska inlandet, Granliden, där det är så tråkigt att byborna säger Gravliden.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726741490

KG Johansson

KG Johansson was born in the fifties and grew up with rock music which became an important part of his life; he is Sweden’s first tenured professor in rock and roll. Since 2006 he’s been writing and playing full-time: science fiction, young adult novels, film scripts, opera libretti and music books. He has translated works by authors such as Arthur C Clarke, Samuel R Delany, Ursula K Le Guin, Joanna Russ, Dan Simmons and Neal Stephenson into Swedish. The winner of several awards and short story contests, KG Johansson is one of the foremost authors of speculative fiction in Scandinavia.

Book preview

KG Johansson

Gravliden 4

SAGA Egmont

Gravliden 4

Omslagsfoto Shutterstock

Copyright © 2012, 2020 KG Johansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726741490

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

1

Törsten, torrheten, var alltid det första. Ångesten kom några sekunder senare, insikten om vem hon var och vad hon hade gjort, men det första hon lade märke till när hon vaknade var den ohyggliga törsten. Mun och svalg torra som sandpapper. Så torra att hon var rädd för att de skulle fastna ihop på något sätt och hon skulle kvävas. Och så snart hon började försöka harkla sig och få fram lite saliv kände hon stanken i sin mun. Värst när hon hade druckit starksprit men alltid illa.

Sedan kom illamåendet och ångesten.

Jag förtjänar det, tänkte hon. Hon trodde inte att hon koketterade, att hon gjorde sig till för att kunna gräva till sig i lidandet. Det var bara så: hon var en dålig människa och hon förtjänade att lida.

Därför gick hon ut kväll efter kväll. Alkoholen lindade in lidandet i mjuk bomull som bara hennes eget självhat kunde tränga igenom. Staden var inte stor, men det fanns ett par pubar och hotellbarer. Det var inte särskilt svårt att få tag på någon som hon kunde följa med hem. Eller som kanske kunde följa med henne.

Till det som inte var hennes hem.

En av de männen låg bredvid henne i utdragssoffan nu. Hon hade ingen aning om vad han hette. Han hade bjudit på drinkar och i går kväll hade det varit tillräckligt för att göra honom till en prins. När majsolen trängde in genom fönstret på morgonen hade han blivit tjugo år äldre och tjugo kilo tyngre: ansiktshuden hängde slappt och prinsen hade förvandlats till en groda.

Linda svalde igen, tyst, för tionde gången, och arbetade med munnen för att få in lite fukt i den. Hon reste sig lika tyst upp och smög ut till badrummet.

Vatten. Kallt vatten.

Illamåendet dämpades en aning.

När hon kom ut stod Agnes framför henne. Inga ord behövdes. Agnes ansiktsuttryck sa allt.

Linda nickade och såg bort. Så snart låset i badrumsdörren klickade till gick hon fram till sängen och skakade om prinsgrodan.

Du!

Tredje gången vaknade han till. Linda försökte inte ens se beklagande ut.

Du ska nog gå nu.

Hon vände sig bort för att slippa se honom naken.

Jag är hemskt ledsen, sa Agnes. Men det här går inte.

Linda nickade. Hon hade ägnat dagen åt sina två vanliga sysselsättningar: självförakt och ingenting. Sedan hon kom hit hade hon inte ens läst en bok.

Om jag kunde göra något …

Lindas gest föste bort orden. Det kan du inte.

Men du kan ju inte ha det så här! Jag menar, det är inte jättekul för mig när du drar hem halva stan och skriker och skrattar till fyra på morgonen – men jag tror att det är värre för dig. Är det inte det?

I brist på något att säga ryckte Linda på axlarna.

Om du inte ens vill berätta vad det är –

Det finns inget att berätta. Lögnen var väl inarbetad. En dag hoppades Linda att hon själv skulle kunna tro på den.

Agnes suckade. Jo, det gör det. Något hände. När du kom hit första maj var du ju ett vrak. Du kunde knappt prata.

Du vet, sa Linda nästan ohörbart. Ryssarna.

Agnes såg ned i golvet. Om jag ens kunde tro på att några ryska soldater som dog för tvåhundra år sedan terroriserar en hel by, så –

Så vad då? ville Linda säga. Och sedan fortsätta: Men det är inte bara det. Ryssarna försökte få byborna att offra mig. Jag skulle antingen få halsen avskuren eller kastas nedför stupet, jag vet inte, men något sådant var det.

Och det var då jag bad dem