Utmaningen

By Gunnar Dahl

Sabotagen på AB Dataexport började med olyckan i den stora kapmaskinen då en man förlorade livet. Fast då anade ingen att det rörde sig om sabotage. Kort dessförinnan hade Linda Berg anställts på företaget. Jobbet var en utmaning, allt var nytt och spännande. Dessutom var hon på god väg att förälska sig i sin chef. Det fanns dock ett moln på himlen. Redan första veckan hade hon kommit på kant med den vackra Alexandra, VD-sekreteraren som såg en rival i Linda. När ännu ett sabotage upptäcks börjar Linda på egen hand att undersöka dem. Spåren leder till ett hemligt utvecklingsprojekt men där tar de slut. Vem har intresse av att skada företaget och varför? Och vem är spindeln i nätet? Att någon på AB Dataexport är inblandad är Linda övertygad om. Utmaningen är den första delen i serien om Linda Berg – en ung kvinna mitt i karriären som då och då råkar ut för de mest halsbrytande äventyren. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 26, 2021
• ISBN: 9788726916669

Book preview

Dahl

1

– En annan gång kanske… Nu måste jag sova. God natt, Viking.

– Du vet inte vad du går miste om!

Linda skrattade men började med milt våld att dra igen ytterdörren. Med blandade känslor såg hon den mörkbruna skon försvinna ur dörrspringan. Civilekonom Viking Heinemann hade kapitulerat och lämnat henne i fred – åt natten, tankarna och förhoppningsvis sömnen.

Civilekonomen och Linda hade haft ganska roligt tillsammans under kvällen, ända tills rödvinet börjat försvåra hans tal och fått honom att tala teckenspråk till Linda – bokstavligen. Men han hade haft snälla ögon och dansat som en gud. Och trots att Linda skrattande värjt sig, hade det hettat till i henne när han tryckt henne hårdare intill sig.

Birtes leende hade varit retsamt då hon dansade förbi dem i armarna på den andra norrmannen, Svein från Sarpsborg.

– Håll med om att det var en strålande idé att gå ut med dem, tycker du inte? hade hon sagt när hon och Linda blev ensamma en liten stund.

Birte var frilansjournalist och Lindas bästa väninna. De hade känt varandra i snart tio år, eller lika lång tid som Linda tillbringat i Sverige efter att ha bott med sina föräldrar utomlands. De delade allt utom män – även om Linda en gång på allvar försökt lura Birtes på Erik.

Linda gick ut i köket och satte på en kastrull med tevatten. Hon kände sig inte sömnig och hade svårt att släppa tankarna på den reslige norrmannen som försökt förföra henne.

– Får jag följa med dig hem och leka? hade han viskat i hennes öra på dansgolvet.

När hon inte svarade hade han gett henne en extra kram, och Linda hade fått behärska sig för att inte börja smeka honom i nacken.

– Nej, verkligen inte! hade hon sagt. Ska vi gå och sätta oss?

Vilken hycklare du är, Linda Veronica Berg! hade hon samtidigt tänkt. Du vill ju inget högre än att gå hem med honom. Erkänn det!

Linda skrattade åt sig själv och fortsättningen. Viking hade bett om ursäkt och sagt:

– Förlåt mig, Linda. Jag har nog druckit lite för mycket vin i kväll. Men du är så underbar. Och det jag sa är precis vad jag känner.

Dumbom, det är ju exakt vad jag också vill, tänkte hon. Kan du inte locka med mig någonstans och…

Men i stället hade hon svarat:

– Vissa saker säger man inte – åtminstone inte så länge man bara har känt varandra i några timmar.

Hennes leende hade varit en aning sötsurt, så som det brukade bli då hon så uppenbart ljög för sig själv i tron att hon uppförde sig som samhället kräver av en ordentlig flicka.

Viking hade följt henne till porten. Först hade han gått bredvid henne på en halv meters håll, så hade han fattat hennes hand för att slutligen lägga armen om henne. Då hade de precis nått fram till Lindas port, och den förslagne norrmannen hade just börjat berätta en Norgehistoria. Utan att tänka hade Linda låst upp porten och låtit honom följa med uppför trapporna. Där hade Viking tystnat, alldeles innan han kom till poängen i historien, och leende iakttagit Linda avvaktande.

– Jag är ledsen, Viking, hade hon sagt, men nu får du inte följa med mig längre. Jag ska upp tidigt i morgon och tänker gå och lägga mig.

– Men det är ju precis vad jag hade tänkt att föreslå…

Han hade lagt armarna om henne och tittat henne djupt in i ögonen. Ett pojkaktigt leende hade spelat på hans läppar, och Linda hade börjat vackla i sitt beslut. Men så hade hon tagit sig samman och sagt:

– Tyvärr, nu ska jag gå in till mig. En annan gång kanske…

Men gör något då! ropade en röst inom henne. Stå inte bara där. Kyss mig, ta mig i dina armar, bär in mig i…

Men ingenting hade hänt. Linda hade stängt dörren, steg hade hörts i trappan och porten hade slagit igen.

Linda suckade för sig själv där hon stod i köket. Det var inte första gången Birte försökte para ihop henne med en karl – och den här gången hade hon varit bra nära att lyckas. Men det var nästan alltid något hos henne själv som fick henne att tveka, och det var sällan hon lät en bekantskap utvecklas till ett förhållande.

– Snälla Linda! brukade Birte utbrista. Tro för guds skull inte att det står någon prins och väntar på dig runt hörnet. Prinsar finns inte, bara opålitliga karlar. Vill man ha dem, så får man ta dem som de är…

Linda tog tekoppen och gick fram till köksfönstret. Det hade slutat att snöa och det var mörkt utanför.

Hon tänkte tillbaka i tiden. Under de senaste tio åren hade hon hunnit bli vuxen, levt utan föräldrarna. De hade omkommit i en bilolycka i Frankrike, där hennes far hade haft sitt arbete. Efteråt hade Linda återvänt ensam hem till Sverige. I föräldrarnas ställe hade Erik kommit in i hennes liv, tagit några år av det och sedan försvunnit. Tyvärr hade han också hunnit med att undergräva det mesta av hennes självförtroende.

Innan Linda lärde känna Erik hade hon inte känt till innebörden av ordet osäkerhet. Om någon då hade sagt till henne att hon en vacker dag skulle falla offer både för mindervärdeskänslor, skulle hon ha skrattat.

Linda hade alltid varit en framåt och företagsam flicka, och i skolan hade hon snabbt fått rykte om sig att vara en av de mest frispråkiga och engagerade eleverna. Hennes dröm hade varit att bli läkare, och förmodligen skulle hon också ha blivit det om hon inte råkat gå och förälska sig i Erik under den sista terminen i gymnasiet. Visst hade det varit en typisk tonårskärlek, men likväl hade den varat i två år och då hunnit resultera i äktenskap och insatslägenhet.

I Eriks hem hade modern alltid blivit behandlad som en slav. Sin tröst hade hon funnit i att hålla åttarumsvillan skurad och ren som en operationssal. När så Erik bytte ut moderns omvårdnad mot Lindas, hade han naturligtvis aldrig tänkt att hans egen tillvaro skulle bli lidande på detta. Efter sin fars goda föredöme hade han låtit Linda förstå sin plats, och hon hade försökt blunda för verkligheten och intala sig att precis som efter alla roliga fester kommer en period av tillnyktrande – även inom äktenskapet. Det var nu den äkta kärleken sattes på prov, hade hon tänkt där hon stod i köket och skötte marktjänsten, som det hette.

Men så en dag hade bitterheten definitivt tagit över. Samtalet hade blivit till tjat, tjatet till gräl och grälen till tårar. Skilsmässan var ett faktum.

Tanken på skilsmässa hade både skrämt henne och fyllt henne med en känsla av lättnad. Men vad skulle det bli av henne? Hur skulle hon klara sig på egen hand, hon som aldrig hade gjort det förut?

Desperat hade hon anmält sig till en sekreterarkurs. Drömmen om läkaryrket hade hon för länge sedan begravt tillsammans med illusionen om hemmafruns behagliga tillvaro.

– Herregud, mumlade hon nu. I morgon ska jag börja mitt nya jobb. Måtte jag inte misslyckas…

»Det är klart att du kommer att klara det», hade Birte sagt när de talades vid i telefon föregående kväll. »Kan du säga nej till varenda