Rysare

By Gunnar Dahl

En samling rysliga noveller med bisarra berättelser och oväntade upplösningar som inte släpper läsaren i första taget. En rivalitet mellan vingårdsägare som urartar under en makaber vinprovning, ett svartsjukedrama som tas till obehagliga proportioner, röster som ekar från de döda och ett mystiskt brev med uppmaningen att avliva en mycket sällsam gris.
Gunnar Dahl förflyttar läsaren genom tid och platser och bjuder på en rik novellsamling där ingen historia är den andra lik. Rysare gavs ut första gången 1979, då under pseudonymen Anna Dahl. Nu ges den ut i uppdaterad utgåva med två nya noveller.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 22, 2023
• ISBN: 9788726916676

Book preview

Gunnar Dahl

Rysare

SAGA Egmont

Rysare

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©1979, 2023 Gunnar Dahl och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726916676

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

ÅKERHASARE

ÅKERHASARE

D et var höst; en fuktig och blåsig oktoberdag då naturens alla färger tycktes ha smält samman i en dyster enslig gråhet. Borta vid landsvägen avtecknade sig träden som svarta kvastar mot himlen och genom dungen på andra sidan åkern blänkte ett ensamt ljus från granngården.

Jag stod ute på stubbåkern och tittade upp i himlen, ett grått tak över vilket svarta molnskuggor envist drev sin väg mot vinden, som om de var på flykt från någonting. Det hade regnat i fyra dagar och mer regn skulle komma, mycket mer.

Mitt och Annas hus gränsade till fälten och i somras hade den vajande rågen böljat som ett hav utanför vår trädgård, sakta hade den övergått från grönt till blekgult och i sommarvinden hade den rört sig som ett hav i storm. Vi brukade iaktta den från övervåningen, förundrade över rörelsen och vågorna som rullade genom råghavet.

Även helt vindstilla dagar hade vi ibland tyckt oss iaktta en rörelse i rågen, som om en ensam vindil strukit över den, långsamt trevande för att plötsligt upphöra och åter låta rågen stillna, utan en darrning i axen. En gång hade det hänt alldeles intill vår trädgård, och fascinerade hade vi betraktat den ensamma vågen som rörde sig genom rågfältet, trots att det var vindstilla och ingenting annat rörde sig sommarvärmen.

Nu var det emellertid höst och åkern hade blivit till en ödslig lerbotten och rågen var för länge sedan borta. Jag gick sakta tillbaka mot huset och lät blicken glida över den våta leran och stubben som glest stack upp här och där. Plötsligt hejdade jag mina stege och betraktade ett egendomligt fenomen några meter framför mig, ett brett spår ledde från ingenstans i sned vinkel ett tjugotal meter bort över leran mot huset. Det var inget hjulspår, snarare av något som hade släpats genom leran och sedan lyfts upp och tagits bort.

Ett skadat djur, tänkte jag, något annat kan det knappast ha varit, skördefolket har inte varit här på månader och ingen annan heller mer än vi. Jag följde spåret med blicken tills det tog slut i en mullvadshög och gick sedan tillbaka till huset. När jag steg in genom ytterdörren ropade Anna på mig.

— Älskling, det har kommit brev från universitetet. Tänk om du fått tjänsten…

Anna hade tänt i hela huset, och en brasa brann trivsamt i vardagsrummet. Jag krängde av mig stövlarna och hängde upp rocken bland ytterkläderna i förstugan innan jag steg in. Jag fick behärska mig för att inte rusa in och slita brevet ur händerna på henne. Sedan två månader hade jag väntat på besked om min ansökan om tjänsten som forskningsassistent på institutionen och folklivsforskning och om några sekunder skulle jag äntligen få veta om jag hade fått jobbet.

I fyra års tid hade jag arbetat på min avhandling om svensk allmogehistoria och om en månad skulle den läggas fram i Lund. Jag hade innerligt hoppats att man skulle ta hänsyn till detta, då jag sökte tjänsten. Mitt val av ämne var nämligen en smula udda, Myt eller Sanning. Analys av de historiska källorna till legendbildningen om fallet Herjel i Yxta Socken 1812.

Anna stod tyst bredvid mig medan jag öppnade kuvertet från Lunds universitet. Det innehöll ett maskinskrivet A4-papper med mitt namn, fyra rader och en underskrift, … varför vi måste meddela att tjänsten tillsatts av annan sökande.

Ingen av oss sade något och Anna tittade ut genom fönstret där det nu börjat skymma. Jag sjönk ned i en fåtölj med pappret i handen.

— Förbannade skrivbordsforskare, mumlade jag. Varför kan de inte ta mig på allvar och vänta med att döma mig tills de har läst min avhandling.

— Kanske har det inte alls med din avhandling att göra, kanske hade de redan bestämt vem som skulle få tjänsten. Akademisk lojalitet kollegor emellan du vet, och i så fall hade din avhandling ändå inte ändrat på saken.

Jag hade hört allt det där förut. Anna ville trösta mig men just nu kunde inget trösta mig, inte så länge som jag var övertygad om att mitt forskningsarbete var på rätt spår. Om min avhandling bara hade varit klar …

—Jag vet att jag har rätt. Du har själv läst mitt manus, familjen Herjel existerade bevisligen, kyrkböckerna ljuger inte, inte heller texten på gravstenen. Men, det går väl fler tåg, tillade jag och försökte le. Om två månader går min avhandling i tryck. Då skall det bli roligt att se deras miner, om de orkar läsa den.

Jag reste mig och gick fram till fönstret. Därute var det nästan mörkt och regnet hade börjat igen, Vinden hade friskat i och fick fönstren i vardagsrummet att vibrera under vindbyarna. Just en sådan här kväll måste det ha varit för 166 år sedan då Per Erik Herjel gick ut för att leta efter sin son i höstmörkret. Yxta socken hade förresten legat inte långt härifrån innan den gick upp i den nya sockenindelningen och försvann som namn från kartorna. Idag är det ingen som vet med säkerhet var Herjels stuga hade legat. Enligt folktron brann den ned och ingen ville senare bygga på platsen. Det finns två versioner av vad som hände den natten. Den ena står att läsa i det summariska protokollet som skrevs vid tinget efter händelsen och den andra utgörs av de legender som levt kvar i några folkvisor upptecknade årtionden senare.

Den rättsliga versionen säger kort och gott att stugan brunnit ner till grunden, troligen på grund av