Höghuset vid myren

By Karl-Aage schwartzkopf

Mitt ute på en ödslig myr står ett höghus. Det enda som kopplar de drygt tvåhundra boende ute på den ödsliga myren är en lång bro som går till fastlandet. Vad skulle hända om bron rasade? Ja, det får vi snart svar på. Bron rasar nämligen och kvar står de boende och undrar vad de nu ska ta sig till. Det dröjer dock inte länge innan de har blivit rutinerade självförsörjare. Skolbyråkraten Justus har dock fått nog. Han tar sig på farofylld väg till fastlandet för att larma myndigheterna, men istället för förståelse möts han av likgiltighet och misstankar. Det går snart upp för de boende att det som de från början trodde var en utopi i själva verket är ett fängelse, och att det finns de på myndigheterna som vill att bron ska förbli raserad ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 17, 2021
• ISBN: 9788726372885

Book preview

författaren.

När bron brast

Huset var mycket högt.

Det låg mitt inne i skogen, vid kanten av en myr. Han som hade byggt huset älskade naturen. Han ville vakna på mornarna och höra fåglar sjunga. Han ville somna på kvällarna och höra grodorna kväka i myrkanten.

Det fanns många som förut bodde i den stora staden som tyckte som han och därför blev huset väldigt högt – hela 13 våningar. Alla papporna i huset (och många mammor också) hade sina arbeten i staden och en fin, bred väg ledde dit. Mellan huset och staden fanns en mycket djup och mycket brant flodfåra och över den gick vägen på en lång bro.

Varje morgon åkte en karavan med bilar från huset in till staden. Varje kväll kom bilarna tillbaka med trötta mammor och trötta pappor, som längtade efter att höra fåglar sjunga, grodor kväka och träd susa utanför sina fönster.

Och varje morgon gick en stor buss med barn in till skolan i staden och varje eftermiddag gick samma buss tillbaka med samma barn. Somliga inte riktigt samma, för de hade lärt sig en massa saker under dagen. Men somliga var precis samma.

Så hade det varit i två långa år.

Ända till den dagen – nej förresten, det hände på natten – då bron rasade. En blixt slog ner i den och klippte av den som en röd jättesax. Klippte av telefontrådarna också och elektricitetsledningarna.

Klippte av alla band mellan det höga huset vid myren och den stora staden, där så många arbetade, men som så få tyckte om.

De första dagarna efter blixtnedslaget tyckte alla att det var underbart. Inga telefoner ringde. Inga bilar behövde tas ut ur det stora garaget. Inga otäcka elektriska lampor lyste i ögonen. Man plockade fram julgransljusen och tog upp konservburkar, som man haft undanlagda i flera år. Man glömde bort att det fanns kylskåp och TV och radio och bandspelare och elektriska rakapparater och el-gitarrer. Man kände det, som om det var stilla julafton varenda dag.

– Snart kommer folk från staden hit och reparerar bron och ser efter hur vi har det, sa man till varandra.

Men ingen kom. I staden hade man så mycket att tänka på. Där fanns så många människor förut, så man märkte inte om någon mer eller mindre fattades. Man glömde bort att det fanns ett ensamt höghus vid en myr långt borta i skogen.

Efter ett par veckor försökte några pappor i huset ta sig in till staden och tala om att de fanns. Men de kom inte över den djupa klyftan. Det gick inte att klättra ner i den och sedan upp för andra sidan. Och bron var borta och låg som en trashög långt nere i djupet.

Från kanten av klyftan såg papporna staden och hörde bruset från bilarna. Rök och gaser hängde som en blå paraply över husen, som stod tätt hoptryckta och såg elaka ut med sina miljontals kisande fönster.

Dystra till mods vände papporna hem till sitt ensamma höghus. Somliga sa, att de hade gjort upp eld vid kanten av klyftan för att sända upp röksignaler. Men andra sa, att de hade ångrat sig, när röken började stiga, och att de genast hade släckt elden.

Så gick dagarna, veckorna, månaderna. Det regnade, solen sken, det blev frost, det stormade, snön föll och sedan blev det sol igen. När våren kom hade väggarna i det stora huset börjat spricka, små frön slog rot i dem och björkar och tallar växte fram. Och det var, som om de lockade på allt annat som växte. Träd och buskar, blommor och mossor trängde sig upp mot huset. Och med växterna och träden kom djuren. Älgar, rådjur, harar, rävar, myror, tjädrar, hackspettar, grodor och allt, som man förut bara sett skymta djupt inne i skogen, fanns plötsligt så tätt efter väggarna att man nästan snubblade över dem.

Tidigare hade de 52 familjerna som bodde i huset nästan inte känt varandra. Man hade sagt god morgon eller god kväll när man möttes i trapporna men inte mer. Nu blev man som en enda stor familj – åtminstone ibland, när all maten var slut och man måste hjälpas åt att samla ihop ett skrovmål i skogen.

Justus Jansson, som bodde i tionde våningen och var byråchef i Skolöverstyrelsen, visste precis vilka rötter och blommor som var ätbara och samlade på en eftermiddag ihop till minst tio middagar för hela huset.

Konrad Månsson i sjunde var bagare. Han gjorde en stor bakugn av flata stenar utanför huset och bakade ett barkbröd, som visserligen knakade och väsnades i munnen, men som ändå gick att äta.

Fröken Hansson, sömmerskan i tredje, som lärt sig sy i Paris och visste mycket om den franska maten, lärde alla familjerna hur de skulle laga goda rätter av sniglar och grodor och hur man rostade myror över öppen eld så att de smakade konfekt.

Husets samtliga 49 barn mellan 3 och 15 år lärde sig fiska i de små sjöarna och bäckarna i skogen. Och efter ett års träning behövde ingen enda i huset gå hungrig till sängs längre. Visserligen var det ingen som blev fet, men man klarade sig på den mat som man samlade ihop.

Alla pappor fick långa skägg och alla tanter och alla barn långt, långt hår, som de kunde knyta runt halsen i stället för halsdukar. Kläderna blev alltmera slitna och lappade. Man lånade lappar åt varandra och ibland också skor. Men under den varma årstiden gick alla barfota. Till och med lilla fröken Aurevoir, som hade fötter som små vita dansmöss – hon var med i baletten på Kungliga Operan – fick fotsulor hårda som krokodilskinn.

Det fanns fyra lärare i huset och under de första månaderna höll de skola för barnen. Men så blev det vinter och de flesta böckerna var så fina att tända små golvbrasor med. Man tände små golvbrasor på kvällarna, för värmeledningen hade inte fungerat på mycket länge. Men man var mycket noga med att lägga en plåtbit eller sopskyffel mellan brasan och golvet för att inte huset skulle brinna upp.

Men läroböckerna gick upp i rök och lärarna fick i stället berätta fritt ur hjärtat under lektionerna. Och alla lyssnade och lärde sig lika mycket på en enda lektion som det förut tagit dem månader att lära.

Ja, så förändrades alla i det stora huset och fick något främmande och drömmande i sina ögon, som de aldrig hade haft i staden. Och de blev smärta och viga och rörde sig tyst och talade inte mycket men lyssnade mer. Och när de nån gång talade, använde de fler och fler ord, som inte varit i bruk på hundratals år. De fanns hos dem som små frö, som de ärvt utan att veta om dem. Nu växte de fram och blev plötsligt nyttiga.

Man sa inte äta längre utan spisa. Och man gick inte en runda i skogen utan for en vände. Orden hoppade bara fram som gräshoppor. Varifrån visste ingen.

En gång i