Skeppet Saga

By Inga Lena Larsson

Seklet har fortfarande inte satt sig. Det är tidigt 1900-tal i en liten fabriksort nära Stockholm. Familjen är på väg att sälja huset på landet och botanikern Isabell har inte bekantat sig med stadslivet ännu. Som forskare är hennes arbetssituation osäker, man vet aldrig när nästa projekt dyker upp. För många andra på orten är det arbete i fabrik som gäller. Men för vissa lockar livet på sjön ... att uppleva det stora äventyret ombord på ett skepp. "Skeppet Saga" är ett tidsdokument över livet i en liten fabriksort men skildrar också drömmen om livet på havet. Boken innehåller, förutom den skönlitterära berättelsen, en autentisk dagbok skriven av en matros 1896. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 29, 2022
• ISBN: 9788728451236

Book preview

Inga Lena Larsson

Skeppet Saga

SAGA Egmont

Skeppet Saga

Originaltitel: Skeppet Saga

Originalspråk: svenska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1959, 2022 Inga Lena Larsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728451236

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

T rädens grenar blev allt naknare. Blåsten härjade och for omkring slitande blad från fästet, gulröda svärmar virvlade i luften, markens matta blev allt tätare av prasslande löv. Blåsten drev på i allt vildare tag. Snart skulle träden stå helt nakna och stilla i frosten, drivas in i vinterdvala. Sovande träd väntande på en ny vår.

En flock kajor virvlade i blåsten, svarta flagor mot stålblå himmel. Stormen brusade och dånade, tog krafttag på krafttag. Strandens snart kalslitna träd visste allt om sommarens gröna liv. I trädens högsta topp hade koltrasten sjungit sin svindlande klara ton i april. Koltrastsång hela den varmgröna sommaren.

Isabell stod under strandens stora ek. Hon hade stått där länge alldeles stilla. Stormen fick härja som den ville. Vid eken stod hon lugn. Eklöven var ännu livskraftigt gröna om än med hårdnat metallskimmer av brons i färgen.

En ekorre med höstpäls i rödbrunt satt en meter ifrån på marken och höll ett ekollon, liten olivgrön bägare med knottrigt lock i tassarna, höll ekollonbägaren som en dyrbarhet, synade och vände på den, blickade upp och såg sig blixtsnabbt omkring med blanka ögon, graciös och påpälsad och vaken, som nyss framställd ur skaparens hand. Frosten — när den kom — skulle ändå inte helt kunna stelna livet i köld och plåtgrått. Eken slingrar sina rötter djupt bland jord och stenar vid underjordiska källor. Blåsten rev och slet i trädens grenar, sjön gick i vitt på vågorna mellan stränderna. Måsar flög vinglande.

Under hasselbuskarna i den prasslande lövmattan gick två koltrastar lugnt och beskäftigt i sina bestyr. Som svartklädd liten gubbe och gumma hölls de där stillsamt pysslande. Koltrastar på marken rör sig trögt — som det inte vore samma fågel som förmår frambringa den kristallrena sången om våren och långt in i sommarnatten. I lövprasslet var de ljudtysta. Var de två koltrastarna ett par? Som hade vår och sommar, bo och ungar bakom sig. Eller var det två ensamtrastar som sökte närvaro, närmade sig varandra för att rugga tätare ihop på vintergrenen? Det började skymma lätt som ett tunt blått flor mellan träden och under hasselbuskarna. Blåsten drog över sjön bortåt skogen på andra sidan. Koltrastarna prasslade stillsamt i löven.

Isabell gick sakta efter stranden. Vågorna slog upprört mot stenbarriären. I väster tonades himlen till opalgult mot den mörkare horisonten. Oktobers en stormblåsiga dag. I gräset stod vitklöverblommor friska och raka på starka stjälkar, som ett skönt trots mot hösten och kylan som var på väg. Dagarna kunde ännu vara soliga, men kyligheten fanns i luften, kvällarna kalla med gnistrande stjärnor.

Isabell på väg hemåt. En tillfällig plats där hon inte visste hur länge hon skulle stanna. Allt var osäkert innan det var klart. Huset på landet skulle säljas. Sälja ett hus är ingen lätt sak varken i yttre eller inre mening. I varje fall inte för Isabell. Hon sysslade med vissa botaniska experiment i ett växthus, några kvadratmeter jord som en god vän, en trädgårdsmästare, ställt till hennes förfogande. Hon hade i flera år studerat botanik och kunnat göra vissa rön som hon sedan också kunde överföra till andra områden. Hennes egentliga arbete var det fria konstnärskapets ytterst osäkra villkor. Forskare på alla områden och konstnärer på olika fält befinner sig i samma läge av ständiga försök och analys av försök och experiment, ett läge som alltid sporrar till nya ansträngningar, ett arbete som aldrig kan sägas bli färdigt även när gynnsamma resultat kan visa sig ibland.

T ord funderade medan han var på väg till Isabell, han funderade över mycket. Isabell var uråldrig och hon hade alla åldrar, olika efter tillfälligheter, situationer, händelser. Hon var inte stabil och avstannad till en form, men inte heller labil på det vanliga sättet. Det fanns en fast linje i hennes väsen. Utanför den förekom hon på olika plan och detta samtidigt.

Hon hade»levt så många liv» brukade hon säga. Varje period så tätpackad av händelser att de var för sig var som ett helt långt liv. Den oerhörda mottagligheten och upplevelseintensiteten gjorde att det kändes så för henne.

Isabell hade inga illusioner. Men hon hade i stället vissa ambitioner. Och ett trots allt, som skulle hålla så länge det behövdes. Hennes horisont var vidsträckt. Det lönade sig att lyssna även om hon uttryckte sig konstigt. Hon sade sällan ord eller mening utan täckning. Från hennes horisont vill säga. Hon kunde tala i gåtor ibland, men inte gåtor för den som själv gått igenom en massa labyrinter, inte för den som kände till något om arkeologi.

Han erinrade sig deras första möte som om det varit i går. Det var snöstorm och aprilvintervår. Snöflingor smälte i hennes hår till pärlor av regn. Det var längesedan som i går och många år hade gått utan att någonting försvann. Allt hade bara djupnat genom tusen vintrars snö.

Nu spelar jag högt och går rakt fram, var hans tanke när han såg henne.

— Det var längesedan, sade han.

— Mycket länge sedan, sade hon.

— Skönt med snöstorm. Man måste söka sig i lä någonstans.

— Tänkte just ge mig ut i vädret och uppleva vindar och vinande, kanske ett snöslott på vidderna, sade hon.

— Vi gör det tillsammans, sade han.

— Ja, det gör vi, sade hon.

De drack gammal fin årgång av det bästa som finns och fortsatte samspråket.

— Jag vill kunna skratta igen, sade hon och log mot honom. Det är härligt att kunna skratta med någon. Någon som vet hur länge sedan allting.

— Lika härligt befriande som saltstänk på havet i en bra båt, sade han. Vi skall pröva kameler. De kan också skratta. I synnerhet när pyramiderna kommer i sikte. Lejongula trakter och palmer med pinjekottar och en pump. Av lejongult blir man törstig, behövande av träd, frukter och friskt vatten.

— Plommonblom och kärnor, sade hon.

De skrattade tillsammans. De väckte uppmärksamhet vid borden omkring. Inte för annat än att de verkade glada. De sade det mest tokiga som man lika gärna kan säga som något annat.

— Stänk cyankalium skadar inte. Vi får pröva litet av varje tills vi finner rätta smaken och styrkan, alla drycker vi skall dricka.

— Det är trevligt och vilsamt med experiment, sade hon.

— Väldigt farligt, sade han.

— Ja, visst. Jag har alltid önskat möta ett lejon.

Han morrade dovt. Sällskap vid bord omkring undrade var ljudet kom ifrån.

— Jag avsynar pistolen, sade han. Och voltmetern. Han hade redan märkt att det tickade.

De fina öron hon hade och som han måste ha exakt lika för att kunna uppfatta tickandet, de typiska gradernas ljud när metallbandet flyter sig flod och metallen registrerar högspänning. Det fanns allvar och en frimodighet i hennes ögon som inte var att taga miste på. Hon hade gått mycket långt och länge. Det såg han. Och ändå bevarat den friska hy och vakna blick som finns hos gamla infödda skärgårdsbor, vana vid havets nyckfulla väder och vindar. Karghet och mjukhet, fränhet och behag. Och omkring tre tusen år i ögonen.

Förmodligen gick Sokrates i sina första sandaler och kolt när du satt i myrtenlunden och såg honom, hans lockiga hår och roliga trubbnäsa.

Han kände att han måste till det gamla Grekland för att komma närmare närheten till henne. Han fortsatte den tråden och frågade:

— Var ugglorna vackra på den tiden?

— Åjavars, en del var nog ganska snygga. Andra var kanske lite ruggiga. Xantippa och hennes gelikar hade väl inte så muntert alla gånger.

— Nej, Xantippa hade kanske orsak till att ha sju skinn på näsan. Detroniserade som de var till kvinno- och mödrahus i bås och avbalkningar. Det var bara Aspasior och hetärer som fick äran att ligga med vid männens bord bland rosor och violer och prata persilja. Han log mot henne.

— Man kan förmoda att det pratades strunt ibland även på den tiden. Det var väl inte så värst mycket annorlunda än intellektuella gäng i senare århundraden, sade hon.

— Det var det nog inte. Trivialbanalt intresse för bröstvårtor och centimetrar fanns nog på den tiden också i somliga kretsar och kotterier på lägsta nivå — även om de pratade estetik och haltade i etik. Men några av världens klarast lysande hjärnor hade sin hemvist i det gamla Grekland.

— Ja, absolut. Det är säkert, sade Isabell. När jag var omkring tjugutre år satt jag i Klippiga Bergen och läste Platon. Så mycket jag hann med på en tre veckors semester, läste både dag och natt. Jag minns ännu min glädje över att äntligen träffa på konsekvens i tankegång och dialoger. Rymden blev högre friare, mycket klarnade som varit dunkelt förut. Dialogerna och Sokrates försvarstal kan ingen glömma som tagit del av det.

— Grekisk filosofi och litteratur är en rik källa och skönt att det finns bevarat, rika skattkammare för oss att ösa ur. Vi har mycket att tala om, Isabell. Vidare i texten. Hur var det med myrorna?

Hon svarade inte genast. Hon hade flera synvinklar på myror. Dels hade hon sett någon stympa och stycka myror i delar för att»studera» deras beteende som myrdelar av delad myrindivid. Dels»Det andliga — det gudomliga — det är som den minsta myra i det svarta mörkret i den stora skogen». Persisk tänkare från ett annat århundrade. Och sin egen tanke om den tanken. Dels myror på myrvägar i sina års topografi sett från långt avstånd.

— Man skall inte stanna för länge i myrstråk, då får man myror på sig, sade hon.

— Man kan råka få det om man inte ser sig för. Är du van vid nät? Kan du fiska?

— Ja ibland. Vid behov, även när det inte krusar på ytan.

— Det är bra. Mycket vass brukar inte vara långt ifrån.

— Nej, långt därifrån.

De fortsatte sitt samspråk med saker och ting i periferien för att vidga omgivningarna, strövtåg i terrängen, kuriositeter som kom i fältet. Den kvällen och natten. Sedan träffades de ofta, han lärde mer och mer känna henne.

V aknätter många och långa. Sedan decennier tillbaka. Det hade börjat vid 21-årsåldern med eldhättan som ett järnband kring huvudet. Då hon känt sig själv som en klump lera som hon måste göra någonting av för att inte döden dö som lerklump. Hon hade stått modell för en skulptör som delade ateljé med en journalist vilken brukade bjuda Isabell på bio.

Vid hennes besök i ateljén blev skulptören intresserad av leran. Isabell klädde av sig och ställde sig på modellbordet medan skulptören och journalisten diskuterade över hennes huvud. Isabell kände allt utan att kunna formulera vad hon kände. Hennes kropp befanns vara vacker och skulptören lade upp lera på kavaletten.

Sedan gjorde han ett huvud och det liknade någonting mellan neanderthal och eskimåindian. Hon gick hem den gången med en dov trubbig pil i leran, en pil som blev allt häftigare glödande: Jag skall själv bli konstnär och forma min lera, forma mig själv till någonting, till någonting helt annorlunda än vad andra försökt göra mig till. Hon hade aldrig varit vad man kallar»en söt ung flicka». Hon hade alltid under barndomsåren blivit jämförd med den yngre systern som var söt och näpen. Isabell hade tigit stum och vant sig vid att hon var — om inte den direkt fula — så i varje fall den som helst borde låta bli att hålla sig framme när det kom främmande vilka kastade gliringar att»bortbytingar» hade man ju hört talas om. Det var mest mamma som höll på henne och sa:»Tänk så silkesmjukt hår du har, tänk så bra du kan räkna och rita, du kan växa till dig du också», sade mamma när hon kammade håret på Isabell och förstod att gråten satt i halsen på flickungen.

I de tidigaste tonåren fick hon många stötar därför att hon var mager och skygg med bundna rörelser. Tills hon en dag vid fjortonårsåldern genom fönstret i grannvillan hörde direktörsfrun säga:»Isabell, den flickan kommer det att bli stil på. Med det originella utseendet.»

Isabell fjorton år och barfotad tog lätta steg från fönstret. Hon sprang till pojkarnas gymnastikplats med trapets och ringar och slog volter, hängde i knävecken och reste sig upp och gungade i högsta fart mot trädtopparna. Det hon hade hört levde hon länge på och en komplexkurva rätades ut.

Men längre upp i tonåren visste hon att det var ett»sött» ansikte — som mest skulle till för att bli uppvaktad. Taggig avig och tyst var hon. Det var några dystra år och grå vårar mitt i knoppningen. Tills hon plötsligt bytte stil. Hon skaffade sig ett behagligt sätt, och allting blev lättare utåt. Då var Isabell tjugu år, livet började leka, och hon lekte med livet. Roligt var det sällan. Hon var helt knuten och oförlöst inåt och visste att det var något som fattades och måste ändras och förvandlas.

Första stöten och impulsen fick hon kanske hos skulptören. När hon såg honom arbeta med lerklumpen. Hon stod naken på modellbordet och såg hur leran fick form. Efter några dagar och timmar blev det en kvinnokropp, skimrande blågrön lerkropp, som född ur havet. Hon tyckte att den var vacker. Sedan skulle den gjutas kanske i gips eller brons. Eller huggas ut i sten. Skulptören var ganska nöjd med skulpturen.

Sedan skulptörens försök med huvudet. Det främmande eskimåindianartade — hon hade mycket riktigt blivit kallad»eskimåunge»»indianunge» som tvååring. Ingen barnunge kan rå för vad den fått för utseende.

Isabell fick den första trubbiga pilen i sin hand, i sin själ, i sitt huvud. Just i huvudet började kampen striden pilen borra, borra allt hetare och intensivare, tills det kändes som att hennes tankar var en glödande pil som borrade sig millimeter centimeter väg genom hjärnans vindlingar. Kanaler som legat igenslammade kanske genom sekler och släktled började rensas upp, till kanaler med vibrerande filter som silade schaktade arbetade.

Arbetet gick långsamt och Isabell befann sig i kaos. Utåt märktes ingenting av vad som pågick inom henne. Intet utom irritation ocb ständigt ökad irritation för att det gick så långsamt att förändra det yttre, de yttre villkoren och omgivningarna. Hon kände det som tröghet. Som avsky för sig själv och andra. Hon såg mest bara lerklumpar överallt i