Den gyllene bärnstenen

By Poul Ørum

Den danske författaren Tyge befinner sig mitt i en stormande livskris. Han lever ett isolerat liv och han kan inte för sitt liv föreställa sig ett scenario som leder till att hans ensamhet bryts. Vem skulle kunna älska honom? Men Tyge försöker. Han ger sig in i relation efter relation som brakar samman innan de ens har hunnit börja. Urless på kärlekens omöjlighet är Tyge nära hopplöshetens brant. Kanske ska han bara sluta försöka. Då träffar han Agnete och kanske är kärleken ändå värt ett sista försök.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9788726001662

Book preview

Poul Ørum

Den gyllene bärnstenen

Översatt av Ture Nerman

SAGA Egmont

Den gyllene bärnstenen

Översatt av Ture Nerman

Originaltitel: Det gyldne rav

Originalspråk: danska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1958, 2022 Poul Ørum och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726001662

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Copyright © 0, 2022

ISBN: 0

1

Nu är allt sagt och allt gjort och ingenting kvar utom det onda som alltid blir kvar. Det vet vi ju, att det godas natur är att vara på väg, växa som en planta mot himmelen och mognandet, men det onda når sitt vissnande och ödsliga mått.

Så kom man då så långt.

Den blåsiga augustimorgonen är skärande ljus och naken som bara en morgon efter flera dagars storm. Ute på stranden, där den våta sanden är fårad av vågornas omlopp, är det ödsligt och myllrande. Havet har sköljt upp tång och slemmigt gräs i egendomliga fiskfärger, stenar och drivgods, en tågstump, en avbruten plankända som kan ha suttit i en sönderslagen fartygsreling, sjöstjärnor och döda krabbor. Havet lämnar åtskilligt ifrån sig under en storm.

Inne på den torra sanden ligger en mås. Den fick sina inälvor blottade när den slungades mot stranden. Den är ett stort djur som den ligger där med sin sprängda buk upp och vingarna utbredda. Den verkar större än en mås.

Så långt kom man. När vinden far över havet sköljer stort och smått upp på stranden, och intet av det känner längre sin plats. Ödsligt och visset är det.

Men långt uppe i norr går en kvinna och letar efter bärnsten i strandkanten, en böjd bärnstenssamlerska, gammal och svartklädd. Hon har gått där i släkte efter släkte och i århundraden efter varje storm. Det spelar ingen roll, att hennes namn var ett annat i förfjol eller för fyrtio år sedan. Det är möjligt, att hon en gång var en kvinna, som fick elva barn med sin man innan han förliste och drunknade i ett illa beryktat gatt ute i Ostindien, och kanske var hon en gång den Barbara som dog den dag hon fyllde aderton och på vars grav den röda ramsen ännu blommar varje försommar. Men som hon går där är hon Bärnstenssamlerskan, gammal och svart, och har alltid varit det. Solljuset står vitt och lugnt omkring henne.

En gång har hon hittat en klump bärnsten, som var större än en knuten näve. Det kan bärnstenssamlerskan berätta om. Så har det alltid varit.

Ja, om man kunde hitta en klump bärnsten, säger jag högt och blir överraskad av att höra min röst. Så går jag norrut efter stranden för att slippa åsynen av den döda måsen. Men längre bort ligger en till och då jag går vidare ser jag två som har krossats mot stranden. Deras vingar korsar varann, och det är pinsamt som när man överraskar en naken människa och inte fort nog kan komma undan. Så ligger de två måsarna sida vid sida, tillfälligt bortkastade av döden och utbredda som spikade på kors. Jag vet inte, hur det kommer sig att jag måste tänka: Se, människan!

Men den som vill hitta bärnsten ska inte se efter döda måsar. Han ska leta mellan stenar och tång och hitta sitt bärnstensstycke, stort behöver det inte vara. Om man går länge nog med det i fickan får det liv. Håll upp det mot himmelen, så tänds det ett ljus i det som solen genom ett färgat kyrkfönster. Som ljus genom kyrkfönster var dina ögons glans.

Så tänker jag bittert. Jag hittar inga bärnstensstycken, men mellan sten och tång och drivgods, som stormen har sköljt upp ur havet, hittar jag stumpar av vers. De blir bittra i min mun.

Bärnstenssamlerskan har tagit sitt förkläs snibbar i handen. Hon har alltså hittat mer än ett stycke. Vi går långsamt varann till mötes utmed havet. Den ena hittar bärnsten, den andre hittar döda måsar och bittra stumpar av vers.

— Du hittar ingenting, sa bärnstenssamlerskan. Hon heter Gertrud. Jag har känt henne i all min tid.

— Nej, säger jag. Jag duger inte till att hitta bärnsten.

— Somliga kan det, andra inte. Det är inget att göra åt det.

— Det är det nog inte, säger jag. Hon tillhör de få gamla kvinnor som ännu bär öns dräkt. Jag kan inte minnas henne annorlunda. I hennes ungdom bar kvinnorna en svart mask för ansiktet när de gick i arbete på marken eller letade efter bärnsten längs stranden. Det var för att skydda hudens ljusa vithet mot solen och den saltskarpa blåsten. Hennes ansikte är alltjämt vitt men som ett snäckskal. Hon är gammal och har skarpa ögon, och så har jag känt henne alltid.

— Det är för lite stadga i dej, säger hon och rynkar de hårlösa ögonbrynen. Som jag har sagt så ofta: Det finns två slags människor, de som kan se sej om och de som kan se sej för. Jag har hittat mycket bärnsten i min tid, för jag ser mej för. Men dej har det aldrig varit nån riktig ordning med, Tyge Jonsen. Vad skulle den där rundresan vara bra för?

— Det har jag frågat mej själv, säger jag.

— Det tokiga med dej är att du frågar för mycket, säger Gertrud som inte alltid är lätt att följa. Men så dog hon ju för dej.

Det skulle andra tiga med, men Gertrud lägger aldrig fingrarna emellan.

— Och hur är det med pojken? frågar hon.

— Han är nitton, säger jag. Han är i huvudstan och klarar sej utan mej.

— Det är det tokiga med dej, säger hon. Så har du varit. Andra behövde dej, men vem hade du användning för? Du ser, hur det har gått. Och du har en pojke på nitton.

— Vi gifte oss tidigt, och jag är fyrti.

Hon fnyser otåligt.

— Jag har känt dej sen du var fyra. Fyrti! Som om det var en ursäkt. Nej, hon hade det inte lätt. Du har aldrig kunnat hålla fast vid något, det är det tokiga med dej. Hur många böcker har du skrivit?

Nej, Gertrud är inte lätt att följa.

— Det är visst sju, nej, åtta är det, säger jag.

— Där ser du!

Gertrud fnyser igen. Så räknar hon efter i förklät.

— Det hade varit bättre, om du hade förstått dej på att hitta bärnsten.

— Nu har jag slutat skriva, säger jag. Det är snart ett år sedan.

— Vad tjänar det till? Nej, det finns ingen stadga i dej. Annars hade det räckt med en bok. Ingen alls hade varit det bästa, men förnuft ska man ju inte vänta sej. Nej, lätt hade hon det inte, och vad vill du nu? Vad går du här på stranden och letar?

— Jag tittade efter bärnsten, säger jag. Men det är ju inte min starka sida.

— Nej, du har aldrig sett dej för, och här står vi och spiller tid. Bärnsten hittar du inte. Du kan få ett stycke av mej, men du får det minsta.

Det kommer ingen att tro. Bärnstenssamlerskan har aldrig givit bort sina fynd utom för att glädja ett barn. Jag är fyrti, och vem som helst kan leta efter bärnsten på stranden. Men det är sanning: Gertrud bjuder mej av sin bärnsten, medan havet mumlar med brusande andedrag bakom oss och en mås högt uppe skriker långt borta över klitterna som med hes människoröst.

— Som en lyckosten, säger hon och öppnar sitt förklä. Hon har funnit många stycken. Västanstormen varade i fyra dygn.

— Nej, eftersom det är du kan du själv välja. Men bara av de minsta.

Jag är stel och kall invärtes.

— Man ska hitta själv, säger jag. Annars duger det inte för mej.

— Det är det tokiga med dej, säger Gertrud, som aldrig lägger fingrarna emellan. Och så går hon, och hennes blick glider redan skarpt och sökande som en gladas över stenar och tång. Jag blir stående och vet, att hon kommer att vända sej om när hon har kommit ett tiotal steg bort.

— Men du kan ju komma förbi och titta in i alla fall. Du kan komma i dag eller en annan dag.

Hennes röst liknar måsens. Jag går norrut i strandkanten medan molnen släcker solen. Havet är ändlöst och grått där de vita skumkammarna vandrar. När stormen har lagt sej är havets uppror som en vrede riktad mot sej själv.

Havet är aldrig så ödsligt som efter en storm, ändlös tomhet, allt hopp förlist.

2

Det är mycket här i världen att äga ett skuldfritt hem. Om allt annat har gått över styr, står det där som en trogen tjänare som stannar utan att begära lön. Man kan stänga sin dörr och ingen kan komma in till en utom havets mummel.

Ja, så långt har det gått. Men inte så att fatta som om jag hade blivit folkskygg. Tvärtom söker jag mej varje dag till människor, för mänskligt sällskap är elden på själens härd. Så sent som i eftermiddag hade jag varit på posten och gick in på krogen mitt emot, och jag satte mej inte i en mörk vrå eller med ansiktet mot en ruta ut mot hamnen och färjeläget. Jag satte mej hos gamle kapten Niclasen och slaktaren, vars varuvagn höll utanför. Visserligen vid bordet bredvid deras, men det väntar man av mej: att jag stannar för mej själv fast jag är i sällskap med andra.

Kapten Niclasen är otroligt gammal, otroligt bred och fet. Av åldern har han blivit hopskjuten i sej själv som ett handklaver, och ansiktet är rött och blått. Det bulnar till bristning som en tropisk fisk som har hämtats upp från de stora djupen.

Varje dag på slaget två pressar han sej sidledes in genom den smala gaveldörren i krogens korsvirkeshus och blir sittande till klockan fem. Det är genever han dricker och aldrig utan att förbanna priset på den. Han underhåller vem som vill höra på om händelser från klotets fjärran nejder, och att lyssna till honom är som att bläddra i gamla reseskildringar med bleknade kopparstick. Kapten Niclasen har på sin ålderdom åter blivit den unga sjöman, som for på haven kring sekelskiftet, och han berättar om sina erotiska eskapader med en farfars stolthet över sin försigkomna sonson.

— Till Ceylon kommer man efter te, det vet du väl, säger han till slaktaren. Men vad vet du om singalesiskorna?

Om dem vet slaktaren lika lite som om sin likhet med en välfödd engelsk dogg.

— Singalesiskorna …! säger kapten Niclasen och öppnar munnen med en smackning. De är de vackraste av de bruna, utan invändning. Sedan får du gärna för mej behålla Hawaii och hela hula-hula-baletten. Jag säjer dej, slaktare, att jäntorna därute är en samling gamla horor mot singalesiskorna. De är vackra och bruna, men inte för bruna. De är smäckra men inte så eländiga, att man tappar bort dem i sänghalmen som de små japsorna. Deras hår är mjukt som de svarta silkestrumporna du vet, som man kan ha i en tändsticksask, och på hela kroppen är de som att ta på … på vad, för fanken?

Han vänder sej till mej.

— Du vet väl det, Tyge, du som kan så många ord så de fyller hela böcker. Har du aldrig haft en singalesiska?

— Nej, säger jag. Jag sitter just och retar mej över det.

— Ett ömkligt släkte, säger kapten Niclasen och stirrar på slaktaren med den gula blicken hos en tropisk djuphavsfisk.

— Du har väl åtminstone som pojke slagit ihjäl en mullvad? Och tagit upp den i handen?

Slaktaren gapar som en torsk som för första gången har vågat sej ut i öppen sjö.

— Jo-o, det har jag väl, säger han.

— Nåå, hur var den?

— Hur den var? Mest lik sammet, antar jag, säger slaktaren.

— Du förstår dej inte på sammet, slaktare, och jag tvivlar till och med på att du känner till mullvadar, säger kapten Niclasen föraktfullt. Sammet är som en skurborste mot mullvad, och mullvaden är som en skurborste mot singalesiskorna. Såna är de därute. Jag kom till Ceylon första gången nittiåtta med Erna av Hamburg, och jag hade tre stycken i kojen. De fick växla om tre nätter i sträck var, och det säjer jag dej, slaktare, de var alla tre som mullvadar över hela kroppen. Ljuger jag, Tyge?

— Absolut inte — när du säjer det, svarar jag. Jag tar en tur till Colombo med första lägenhet.

— Där ser du, slaktare! säger kapten Niclasen. Nu bjuder du på en omgång, så ska jag försöka ursäkta ditt oförstånd.

Slaktaren blir tvungen. Niclasen har plattat till honom med en gul, triumferande blick.

Vi drack slaktarens omgång. Sedan gick jag, och då jag stod i förstugan till krogen hörde jag, att kapten Niclasen tog itu med ett nytt kapitel av sin gulnade resebeskrivning.

— Japsorna är för små, flata fram och flata bak. Och för tusan, slaktare, kom inte och säj mej att du ger dej i lag med mindre än ett femtital av de små gula, och varenda gång är det som att ta i en sex tums planka. Och lika förbaskat träffade jag en i Yokohama, som var som att få en säck loppor lössläppta i kojen.

Kapten Niclasen är otroligt gammal och otroligt fet och bred. Varje dag från två till fem sitter han på krogen och gal som tuppen på gödselhögen.

Jag gick hem och stängde min dörr. Det är mycket här i världen att ha ett skuldfritt hus och havet sjungande ute på andra sidan klitterna.

Brevet har legat oöppnat i min rockficka. Jag hade glömt det. Det är från pojken, som jag inte längre kallar min pojke,