Bröderna

By Britt Engdal

Anton är en kustgrabb. Uppväxt med familjen i den bohuslänska skärgården, har han alltid varit nära havet. Familjen är en fiskarfamilj och ofta får Anton följa med ut på båten och dra upp dagens fångst. En dag ger sig Anton ut med storebrorsan Paul för att fiska på egen hand. En våg slår mot båten och Antons matlåda sköljs ut i vattnet. Som en ansvarstagande storebror försöker Paul få tag i lillebrors matlåda innan den försvinner bortom räddning. Men när han sträcker sig och försöker få tag i matlådan ramlar Paul i vattnet. Anton måste agera och han måste göra det nu. Annars riskerar han att vara med om en omskakande familjetragedi.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788726908718

Book preview

1

För länge sen hade jag en bror. Ända tills jag blev fjorton år. Det är sju år sen nu.

Han var min storebror, två år äldre. Han var huvudet högre än jag. Han var stark och glad och alla älskade honom. När jag var liten och dum trodde jag att jag skulle kunna växa om honom. Om jag bara åt min gröt ordentligt så skulle jag bli den som var stor och stark och glad. Den som alla älskade.

Jag älskade honom också. Han var den jag ville bli. Men jag fortsatte att vara liten och dum.

Vi bodde på Stenskär, längst ute i havsbandet. Där ligger en handfull hus utslängda på klippan. Det var fisken i havet vi levde av. Ja, några höns och lite grönsaker hade väl alla förstås. Några familjer hade rent av kor som flyttades runt mellan de gräsklädda skrevorna i berget. Min bror och jag var de enda pojkarna i vår familj, men vi hade fem systrar.

Alla män och pojkar på ön var fiskare. Ingen var en så duktig fiskare som min bror. Antingen han fiskade kolja och torsk på långrev eller följde med farfar ut och satte hummertinor, så var det alltid han som fick de största fångsterna.

Han, min ende bror.

2

Han hette Paul. En blåsig höstmorgon väckte han mig redan i gryningen. Det var den sista hösten.

Upp med dig, Anton! Han grep mig hårt om axeln och skakade mig. Det gjorde ont. Han var ju så stark.

Jag muttrade och vred mig loss. Jag ville bara sjunka ner i sömnens mörker igen. Sova, drömma…

Upp med dig! Han slet av mig täcket. Iskall morgonluft överföll mig.

Jag såg hans skrattande ansikte i det grå gryningssljuset. Högt däruppe. Han tittade ner på mig, flinade retsamt och höll täcket utom räckhåll. Hans ljusa hår stod i testar runt huvudet, de blå ögonen glimmade till under kraftiga, mörka ögonbryn som nästan möttes över näsan.

Jag reste mig upp. Golvet var iskallt trots trasmattorna. Jag sträckte mig efter täcket, men hade egentligen redan gett upp.

Vad fa… kraxade jag, men blev avbruten.

Svär inte!