Striden vid ringmuren: -

By Olov Svedelid

Gotlänningarna är beredda på att kriget ska komma. Det är därför trettonårige Oluf sitter och spejar ut över Östersjön. Trots sin ringa ålder vet han precis vad ett krig innebär - och han tar sin uppgift på största allvar. När det plötsligt dyker upp skepp vid horisonten vet Oluf att det är Valdemar Atterdag och danskarna som är på väg till ön. Men istället för att vända och fly väljer han att ge sig rakt in i hetluften, genom att smyga sig inpå danskarnas läger. Kanske kan han lyckas snappa upp deras planer och rädda hela Gotland. Bara det inte är försent... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726412239

Book preview

Olov Svedelid

Striden vid ringmuren

SAGA Egmont

Striden vid ringmuren

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1978, 2020 Olov Svedelid och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726412239

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

1

– Kom i, Hanna. Det är lika varmt i vattnet som på land.

Oluf vinkade till sin syster, men hon tvekade.

– Du vet vad mor har sagt. Att vattnet kan vara farligt.

– Äsch. Här är grunt. Det är skönt och jag har sett flera fiskar. Vi kan väl försöka fånga några?

Hanna övervann sina betänkligheter. Försiktigt satte hon ner fötterna på den steniga bottnen och fnittrade förtjust när det ljumma vattnet kittlade mellan tårna. Sakta vadade hon ut till Oluf, som stod stilla och stirrade ner mot ytan.

– Det var en gädda i närheten. Jag kände igen den på den långa munnen.

Hanna tog ett skutt i vattnet och utbrast förskräckt:

– Men gäddor bits väl?

Oluf skrattade överlägset och stänkte retsamt på henne.

– Det ska vara i flickben då.

– Oluf…

– Jag skojade bara. Dom stora gäddorna är längre ut. Far har fångat många från båten, men det måste vara djupt. Om du står stilla och inte skrämmer den ska jag ta den med händerna.

Hanna stannade och stod lika orörlig som brodern. Det här var spännande. Små spigg gled fram i klungor och på lite avstånd såg hon blänk av en större fisk, men gädda var det inte.

– Där är den! andades Oluf och formade händerna till gripklor.

Hanna vågade inte röra sig. Gäddan rörde sig i slöa bukter och verkade lika tagen av värmen som många människor. Tänk om den biter mig i alla fall, tänkte Hanna. Hon hade sett gäddtänder och visste att de var vassa som knivar. Hon spände benmusklerna så att hon nästan fick kramp och var beredd att sparka till fisken om den kom för nära.

Oluf väntade tills gäddan tycktes vilja simma mellan hans särade ben. Han kastade sig ner i vattnet och fäktade vilt med armar och ben och fingrarna kände den hala, kalla fiskkroppen.

– Jag har fångat den, Hanna! skrek han.

Men det är svårt att hålla fast en sprattlande fisk och Oluf kände hur den slog sig fri med tvära kroppskast. Han reste sig snopen och visade Hanna de tomma händerna. Hon brast i skratt och det var så smittande att han måste skratta med.

– Vi får inte äta fisk i dag, sa Hanna och det var hon glad över, hon var inte så förtjust i gädda.

– Jag ska ta en ny.

– Vi går upp och solar oss.

De vadade tillbaka mot stranden och trots att Olufs kläder var genomsura frös han inte. Och hur skulle man kunna frysa den varmaste sommaren som någon kunde minnas på Gotland? Deras far hade sagt, att det måste komma lite regn nu för att inte skörden skulle råka i fara.

Hanna satte sig på den långsmala träbryggan och dinglade med benen och tittade upp mot den ljusblå, molnfria himlen. Det var vindstilla och vattenytan stördes inte av krusningar.

Oluf funderade på om det kanske var tid att gå hemåt igen, han hade bara fått ledigt några timmar och det var mycket att göra på gården. Men det var så skönt i solen och värmen att han inte hade lust att arbeta och hans far skulle säkert förstå om han drog ut på tiden en liten stund.

Han la sig på rygg och blundade. En svag doft av tjära blandades med den friska lukten från hav, solen glödde skinnet och han började domna bort. Det kändes som om han gungade i ett varmt hölass, något som var det roligaste han visste. Det är härligt att leva, tänkte han, och gungade längre in i sömnriket.

– Oluf.

Hannas röst lät som om den kom långt långt bort och han förmådde bara grymta till svar.

– Det är en båt därute.

En båt? Men det var ju inget ovanligt, inget att störa honom för. Han öppnade inte ögonen utan fortsatte dåsa.

– Den driver hitåt.

– Låt mig sova, mumlade han.

– Jag tycker att det ser ut som om det inte är nån i den.

Oluf klippte med ögonlocken och för några ögonblick blev han bländad av den starka solen. Han kavade upp på armbågarna och kisade ut över vattnet.

Båten var en liten eka och även på håll såg man att bordläggningen var nött och avskavd. Den var inte mycket att ha och det var inte ovanligt att gamla båtar, som slitits loss från förtöjningarna i någon fiskehamn, drev i land just vid den här biten av kusten.

– Jag vill sova igen, sa han och gäspade.

Han la sig på nytt och försökte få tillbaka den sköna gungkänslan. Hanna följde båtens rörelser med blicken. Den svaga strömmen fick ekan att glida fram över vattenytan. Den kanske kommer från Västergarn, tänkte hon. Far har ju sagt, att strömmarna går längs kusten därifrån och hit.

Båten fastnade mellan två stenar och blev liggande omkring trettio meter från land. Hanna sneglade på Oluf. Han sov. Bröstet hävdes i tunga andetag och hon nändes inte väcka honom. Mor brukade säga, att hon var den nyfiknaste ungen på Gotland och hon kunde inte motstå frestelsen att vada ut på den långgrunda botten.

Hon gnolade, medan hon försiktigt steg på de större, flata stenarna längs botten. Även om hon hade fotsulor som torkat läder efter att ha gått barfota så länge fanns det vassa ytor som kunde ge otäcka små sår.

Oluf hade haft rätt. Ekan var inget att bry sig särskilt om. Men i alla fall… Man kunde ha den att leka med. Hon fick ett infall, man kunde ligga i fören och driva med båten och spana ner i vattnet efter fiskar.

Hon tog tag i fören och träet var så upphettat av solen att det brände till i handflatan. Hon lirkade loss båten från de uppskjutande stenarna och drog den närmare sig. Så hävde hon sig upp längs relingen och tittade ner i ekan.

– Oluf! skrek hon.

Han rörde sig inte.

– Oluf! Vakna! skrek hon för full hals.

Skriken trängde in i hans huvud och fick honom att vakna till liv igen. För några sekunder var han förvirrad, var var han någonstans? Så kände han tjärdoften och blev helt vaken.

– Oluf!

– Vad är det? ropade han tillbaka och kunde inte hålla tillbaka en stor gapgäsp.

Hanna var skärrad och hennes röst pep i falsett:

– Det – det ligger nån i båten!

Oluf rusade upp och sprang ut i vattnet. Hannas ögon var uppspärrade och hon pekade med ett darrande finger ner i ekan. Hon tog instinktivt tag i hans arm, som för att söka trygghet.

Mannen såg ganska gammal ut och han låg på rygg i båten. Han hade långt, gråbrunt skägg och de få hårstråna han hade på det toppiga huvudet var i samma färg. Ansiktet var brunbränt så mycket att det verkade svett av eld.

Kläderna var i trasor och här och där såg man skinnet mellan revorna. Han hade lagt händerna i kors över bröstet och han låg alldeles stilla. Munnen var halvöppen och käken hängde slappt.

– Är han… är han… död? frågade Hanna skyggt.

– Vet inte, mumlade Oluf. Vi får ta båten i land.

De tog tag i båtfören och drog den mot land så fort de kunde och ekan var så lätt att den knappast kändes som någon tyngd alls. Hanna ville inte titta tillbaka mot ekan, hon tyckte det var otäckt att se den gamle mannen ligga med handkorset över bröstet.

– Skjut på bak, sa Oluf.

Han skuttade i land och drog i fören av alla krafter. Hanna tryckte sin magra flickkropp mot båtaktern och tog spjärn med hälarna mot stenarna i vattnet.

– Det räcker. Nu glider den inte ut mer.

Oluf klev upp på toften i aktern och ställde sig på knä bredvid den liggande mannen. Hanna var torr i munnen och ville skrika till honom att inte ta i mannen, ifall han nu var död. Man kunde ju bli sjuk. Hanna rös till.

– Jag undrar…

Han hukade och la örat mot hans bröst. Svagt uppfattade han ett ojämnt dunkande och när han tittade riktigt uppmärksamt såg han hur mannens bröstkorg rörde sig i dyningar.

– Han lever!

Hanna klättrade också in i ekan. Nu var det inte otäckt längre. Levande människor var inget att vara rädd för. De skakade honom försiktigt och öste vatten över hans ansikte, men mannen vaknade inte upp ur medvetslösheten.

– Vi måste få ner honom på stranden.

– Inte orkar vi lyfta honom, invände Hanna.

– Jag springer hem till far, sa Oluf. Du får vänta här.

Hon skakade på huvudet och bet i läppen.

– Jag vill inte vara ensam med honom, sa hon lågt. Han kan ju… bli död när jag är här.

Oluf förstod och gav henne en hastig klapp på kinden.

– Då skyndar du hem till far. Jag stannar. Men du får inte stanna på vägen.

Hon svarade inte på något så självklart och rusade upp mot den stig som ledde upp mot vägen. Det var långt till gården, men hon var fjäderlätt i kroppen och orkade springa hur långt som helst, längre än vad Oluf kunde ibland.

Vägen ledde över ängar och fält och genom skogar. I vanliga fall älskade Hanna ängarna med dess många sommarblommor och höga, glesa gräs, men i dag rusade hon förbi utan att ägna blomstermattorna så mycket som en blick.

På gården hade mor dukat fram maten utomhus, det var för kvavt inne i kammaren. Hon och far satt och åt och gårdens folk hade också bänkat sig runt träbordet, som far hade snickrat själv.

– Bra att du kom, Hanna, sa mor. Du kommer lagom till mat. Var är Oluf?

Hon flämtade och när hon skulle tala så var det så mycket hon skulle säga att hon inte fick fram ett ord. Mor fick en rynka mellan ögonbrynen, var något på tok?

– Varför har du sprungit?

– Oluf… är kvar vid båten…

– Båten?

Far lyfte upp henne i knäet och såg leende på henne. Hon slog armarna om hans hals och så kom orden i en ström:

– Vi lekte i vattnet och solade oss och då kom en eka mot land och Oluf sov och jag gick ut efter den och…

– Såja, lugna dig, flicka lilla. En båt är väl inget att jaga upp sig för.

– Men det finns en gubbe i båten. Han lever men han vaknar inte, fast Oluf och jag har försökt väcka honom.

Far reste sig och Hanna såg att han var allvarlig.

– Anders, du följer med mig. Och du Hanna följer också med tillbaka. Ni leker ju på så många platser. Du får visa.

Under tiden hade Oluf gjort ytterligare försök att få mannen att vakna till liv. Han tänkte på Hannas rädsla och lite kände han den själv också, om mannen dog när han var nära Oluf visste man ju inte om han skulle ta Olufs själ med sig. Sådant hade man hört talas om.

Han försökte vicka på ekan för att kunna rulla ut mannen på stranden, men så här halvvägs på land visade sig båten oväntat tung. Det var väl bara att vänta på far då. Han satte sig på förtoften och höll hela tiden blicken mot mannens ansikte, om han skulle vakna till liv.

Äntligen kom då