Den mjuka klon

By Bengt Martin

Sandra och Fredrik älskade varandra. De älskade varandra så hett och innerligt att den stora åldersskillnaden inte spelade någon roll. Men visst sådde den tvivel hos dem båda. Var han lite för gammal? Var hon lite för ung? När de fick sonen Joakim var det meningen att familjen skulle fulländas. Och så blev det också – till en början. Femton år senare har föraktet och ångesten slagit rot i Sandra, medan Fredrik tyngs av sorg och skuld. Kan de på något sätt rädda relationen? Om inte för sin egen skull, så för Joakims?"Den mjuka klon" är en gripande relationsroman om skammen och skuldkänslorna som uppstår när den ena partnern inte längre kan ge den andra det den behöver. Det är också en berättelse om mental ohälsa och hur den kan påverka en hel familj. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726940244

Book preview

I

De gifte sig, de omaka.

Som alla tyckte omaka. Upptäckte att de passade i varann och runt om.

Han var fyrtiofem år och hon tyckte han var för gammal. Hon var något över tjugo och han var rädd att hon var för ung.

Men de vande sig snart.

Ett år gick och de bodde i skärgården om sommaren. Vassen våldtog stränderna och gulmåran doftade sitt gift i deras näsborrar. De lade långrev tillsammans; hon rodde och han svor. Byggde ett litet rökeri av lera och trälådor och rökte ål. Gjorde glada utflykter med motorbåten och de älskade ute på kobbarna.

Hon minns hur hon i solvågen sjöng Afton, oh hur skön och han frågade henne om de ändå inte skulle vara lite ovarsamma.

Jo, kanske lite, hade hon svarat och säden hade fyllt henne med sin värme.

Mitt på dagen i den varma solen blev han till, Joakim, och han var ett kärleksbarn. Så sade hon:

… i hans blod kommer det att finnas jod och alla dofter härutifrån.

De vilade på den kala klippan och runt dem fanns al, älggräs och den ljust gredelina strandväxten som hon bara sett där. Tomma ladugårdar och grå nätställ, tång och torkat hästspill. Vägar med lite gräs på mitten. Höns med spretiga steg och sin alldeles speciella skitlukt. Att inte tala om tuppen.

De kände sig modiga och rädda. Ville, längtade. Inte så mycket efter barnet som efter känslan att vara helhet.

Hon skrek sitt Afton oh hur skön, så det hördes till havshotellet. De första gästerna tog sina fotbad och doppade portvinstån försiktigt i det kalla vattnet. Stannade av, lyssnade till skriket. Bleknade.

Något så djuriskt hade sällan hörts.

Han tänkte: jag tror jag får en son. Kvinnan vid hans sida skrattade och var nöjd. Kände sig helt fylld av mannen, kunde knappt ta sig till båten.

Så tystnade hon, tog honom i handen och ett litet ögonblick såg han i hennes ögon att hon var rädd. Han lade armen om hennes axlar.

Vilka arvsanlag – i så fall, sa hon.

Han förstod inte vad hon menade och kanske var det också bara något hon sade för att ha något att säga. Så såg hon solen igen och skrattade och sjöng med sin starka sopran.

Måsarna flög omkring dem, omkring den vita båten som just lade till vid öns brygga.

Visst är det skönt att leva, sa hon och ville att han också skulle säga det.

Ja, det är skönt att leva när jag har dig, svarade han.

Hon tyckte redan att hon kände barnet sparka. Men det var väl för tidigt?

Jo, det fanns där…

Hon ser honom bakifrån.

Han sitter lite kutryggig och lagar nät. Solen lyser på hans magra kropp – han ser nästan mindre ut i det starka ljuset. De smala händerna glider efter maskorna, synar och trevar vidare.

Håret är grått, tänker hon. Han är en liten gubbe.

Han känner sig iakttagen, rätar på ryggen och vänder försiktigt på huvudet.

Hon letar efter ett lämpligt leende men det blir bara en trött grimas. Hon orkar inte, hon mår illa bara hon ser honom just nu.

Hans leende kommer vänligt och sorgset. Spricker sönder och faller.

Du irriterar mig.

Jag känner det.

Hon vill göra illa, är på det humöret.

Ditt förbannade fiskande går mig på nerverna.

Hon sitter på trappan till huset. De bor i ett större hus nu, har råd till det. Hon leker med handen i en korg med vinbär. Mosar bären med fingrarna tills handen ser ut som doppad i blod.

Varför förstör du bären?

Han vet det, han känner hennes behov nu. Något måste gå sönder, nu är det bären hon nyss så omsorgsfullt plockat. Hon kan fortfarande finna glädje i att dra benen av insekter. Se hur kroppen ligger utan extremiteter. Dödar dem inte ens, går bara därifrån.

Det vet du, svarar hon. Hon vet att han vet och att han lider av det.

Så sjunker han ihop igen, det är meningslöst att sitta där käpprak. Hon vet att han inte orkar det heller.

Hon slickar av den klibbiga handen, sörplar i sig saften och suger på fingrarna med ett smackande ljud. Smackar och iakttar, gör sig svällande. Vill äckla honom, se honom brusa upp.

Han sitter tyst. Försöker att inte lyssna. Synar varje maska, känner med handen, koncentrerar hela sitt jag till det trasiga nätet som ligger framför honom.

Hon har misslyckats. Ser sig vilsen omkring, skrattar plötsligt till. Vill spela om scenen, tigger om motreplik.

Du hörde vad jag sa – ditt förbannade fiskande.

Inte svara, tänker han. Bara låta henne arbeta vidare. Lyssna till tonfall.

Svara!

Nätet. Hålla sig till nätet: här har en braxen trasat sönder många maskor – avskrädesfisk med mask i inälvorna. Ganska god inkokt ändå.

Svara. Du måste svara annars skriker jag så grannarna hör!

Inkokt – ganska god, sjunger han inne i sig. Hittar ett alldeles tomt rum därinne, bara han finns där och sitter med sin braxenvisa. Långt borta, långt utanför rummet hör han henne. Rösten blir till sång. Hon sjunger, tänker han. Hon sjunger högt däruppe och hennes toner är rena och starka. Hon har alltid sjungit.

Jag skriker så grannarna hör!

Hon gör ett försök.

Jag skriker på hjälp, jag skriker att du slår mig.

Han hjälper henne inte till utlösning. Hon märker det, snopet.

Så kommer tårarna.

Han vet det; så kommer tårarna. Letar sig fram över kinderna, kommer från djupet av henne. Så ont det måste göra.

Han vill räcka ut handen, vågar inte ännu. Inte ännu – vänta lite annars fattar hon den och drar honom ner i det djup han är rädd för. Ända ner.

Han har varit läraktig, alltid lyssnat.

Så är det bara en serie utandningar, som stönanden. Avtar.

Min lilla Sandra – mitt eget älskade barn.

Och hon lägger sitt huvud mot hans axel, stryker tårarna av de pussiga kinderna.

Så är det lugnt igen. Hon tar korgen med vinbär och går in.

Hon ler inte.

Joakim kryper fram ur sitt gömsle.

Är mor bra igen? frågar han och darrar ännu lite. Det är händerna, tänker fadern. Joakims händer. Han gråter sällan, visar ingenting. Men händerna, dem kan han inte behärska.

Kom så ror vi ut en stund, säger fadern lugnt. Sjön ligger ju alldeles blank.

Sandra lyssnar.

Den hörs mycket svagt, musiken från havshotellet, och vinden för den åt andra hållet, bort från henne.

Hon sitter i halvskymning på bryggan. Mannen och sonen sover däruppe i huset. Hon är ensam, har längtat efter den här stunden hela dagen. Alla dagar. En stor ro har kommit till henne; hon känner sig alldeles fri. Ingen begär något av henne, ingen väntar sig något.

Vassen bugar sig för henne och småfisk slår vid ytan. Älggräset doftar starkare på kvällen eller är det för att hon inte urskiljer form och färg som på dagen?

Alltid den doften. Och gulmåran. Alla dagar härute. Alla år.

Alla år!

År som lagt sig runt midjan, som ett träd, tänker hon.

Hon nynnar med musiken, blundar och ser den vita societetspaviljongen med dansande fötter över de murkna bräderna.

Allting är före detta, tänker hon. Paviljongen som byggdes vid sekelskiftet och som långsamt faller ihop. Lagad och lappad på många ställen men nu vill den inte mer.

På något sätt blir hon glad när hon tänker på att den en dag skall rasa ihop. Och alla ladugårdar som tömmes på sina djur. Bönderna som har fått nya inkomstkällor eller flyttat därifrån. Färjor har kommit till, bilar ringlar fram och bräddar vägarna. Allting är före detta.

Det är slut med skärgården, tänker hon.

Sexton somrar har de bott härute nu. Två gånger har Fredrik tagit henne med till den vita paviljongen. Två gånger bara. Jag som älskar att dansa.

Sandra är melankolisk. En ko, kanske den sista, råmar på andra sidan viken. Hon svarar den; låter som en kalv.

Två gånger tog han med henne dit upp, sedan orkade han inte mer. Ville väl inte heller.

Ingen ser henne. Augustikvällen sveper in henne i sin mjuka fuktighet, hon tar några danssteg – bara vara sig själv. Bara vara fri. Fri och ensam.

Hon vet att hon inte räcker till. Varken för Fredrik eller Joakim. Hon ser Fredriks plågade ansikte – hans huvud rullar framför henne på vägarna, runt sjöboden, in i köket vid måltiderna. Hon får behärska sig hela tiden, inte slå till. Och ögonen. Ögonen som ser sorgsna ut i sina hålor, munnen som darrar lätt. Tankarna innanför, dem hon känner så väl.

Så var det inte de första åren. Hand i hand och fasthet. Trygghet; ingen kan göra oss illa, vi är två, vi är en. Barnet som kom ändå.

Som de längtade…

Får jag känna, bad han. Varje kväll ville han känna på hennes mage hur det växte. Han smekte hennes runda kula med sina båda händer. Rörde så varsamt vid henne. Drog upp hennes klänning och smekte.

Så började hon känna äckel vid sin mage. Såg hur buken svällde som på en klöverstinn ko. Kunde inte ligga på rygg, inte på sidan och inte på sin tjocka mage. Stod upp och mådde illa.

Emellanåt var allt bra. De fortsatte planerandet där de slutat och började redan berätta sagor.

Joakims första skrik.

Så hjälplöst, så ynkligt. Och Fredrik blev ung igen. Barnet gjorde honom ung igen och han rätade på ryggen, orkade mycket mer än tidigare. Började gymnastisera och sköta sin kropp. Håret mörknade, det lätt grå över huvudet reducerades till grå tinningars charm med hjälp av färg utifrån.

… och han orkade igen, nästan varje natt. Som aldrig tidigare flammade han upp, gav henne hela sitt långa livs erfarenhet och knep. Tände och tände igen. Hon hisnade, flög allt högre, miste fotfästet under hans styrka.

Och barnet – ja, för henne mest till besvär. Ett rött knyte som skrek sig blå och sattes in i tvättstugan där det hördes minst.

Då bodde de ännu i den lilla stugan.

Det var i maj och de var de allra första sommargästerna med båten. Solstolar och korgar med porslin och konserver. Långrevar och spinnspön.

Daggmask i skokartong – det viktigaste.

Hon längtade ut. Vintern hade gjort henne blek. Barnet hade gjort henne blek. Och hon längtade efter Fredrik. Mer och mer.

På något sätt kändes barnet som en black om foten. Skulle passas ideligen. Mindre tid med Fredrik. Fredrik som levde i barnet. Barnet som gav Fredrik styrka.

Han kunde uträtta det otroliga. Gjorde upp schema:

Kl. 4 Vittja långrev.

Kl. 6 Rensa fisk och väcka Sandra. Älska.

Kl. 8 Leka med barnet, arbeta.

Kl. 10 Älska.

Kl. 13 Arbeta och vara med barnet.

Kl. 16 Lägga långrev.

Kl. 18 Lägga barnet.

Kl. 20 Lägga Sandra.

Äta emellan förstås.

Det hade varit en underbar sommar.

Och det hade varit den sista med Fredrik. Sedan tog det slut. Han sjönk ihop, luften gick ur honom.

Han arbetade med sina skriverier och lekte med barnet som förut. Försökte be om ursäkt med sin vänlighet mot henne. Smekte henne, öste över henne presenter och vänlighet.

Inte det hon längtade efter.

Det var det alldeles slut med; den hängde som en förbrukad nyttovara mellan hans ännu kraftiga lår. Dolde den, gömde den. Vågade inte ens byta till badbyxor när hon såg på.

Sandra ser upp mot den lilla stugan. Den ligger vid sjöboden och nät är spända, som en jättespindels verk, mellan stugorna. Den smala stigen i det höga gräset upp till den stora stugan.

Så många steg hon gått mellan bryggan och boningen.

Hon är inte fyrtio år än, hennes kropp är vacker och hon har aldrig haft en älskare. Bara i tanken och i de flesta av hennes drömmar.

Där har det varit många och alla har använt sig av Fredriks knep, de enda hon känner. Hon har vältrat sig i sängen under