Sonja Åkesson

By Bengt Martin

Den 19 april år 1926 föds Sonja Åkesson i gotländska Buttle. Drygt fyrtio år senare möter hon för första gången Bengt Martin i en lägenhet på Rådmansgatan i Stockholm. Hon är poet och dramatiker, han är författare. Nybakade genombrott i en otacksam bransch och konstnärer in i själen. Det säger bara klick. Där och då blir de nära vänner, och ska så förbli, tills Sonja går bort i cancer år 1977. Flera årtionden senare är hennes verk lika aktuella som de var när hon levde.I denna biografiska utgåva tar Bengt Martin med läsaren på en resa genom den folkkära poeten Sonja Åkessons liv. Han tar hjälp av hennes egna anteckningar, böcker och prosa, men också av tidningsartiklar och intervjuer med närstående. Bengts egna minnen av Sonja färgar det personliga berättandet och lämnar läsaren med starka intryck som består. "Det här är inte en biografi i traditionell mening", säger Bengt Martin på bokens första sida. Men vad gör det, när resultatet blir så levande? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2021
• ISBN: 9788726940145

Book preview

◊1◊

– Titta inte på mig, jag ser för djävlig ut. Ingen bra dag – idag heller.

Sonja Åkesson.

Det är första gången jag möter henne. En elakartad dimsvullen februaridag i slutet av 60-talet. Hennes lätt hesa röst känner jag igen från telefonsamtalen till mitt torp i Östergötland, där jag åretruntbor en tid i livet.

Hon sitter för sig själv i ett hörn av vardagsrummet i författaren och journalisten Inger Wahlöös lägenhet på Rådmansgatan 69 (som ett år senare blev mitt hem men det anar jag inte än).

Jag går på kryckor på alla vis.

– Vad har du gjort? frågar Sonja och slår med handen på gipset.

– Brutit.

Jag sätter mig hos henne.

Hon plockar ur en väl tilltagen kasse upp ett läppstift och målar ett stort rött kors på det mumifierade benet.

Det känns först obehagligt, som ett slags varsel.

Jag ser antagligen orolig ut över korset.

– Det är bara mitt bomärke, säger hon lugnande och skrattar.

De blåröda tänderna. Det silverblonderade håret. Strimmorna av vin i mungiporna. De vemodiga seende skrattlystna blågrå ögonen.

Hon kedjeröker.

När jag tittar ner i hennes bag ser jag att hon för säkerhets skull är utrustad med två limpor Ritz. Utan filter. Det skramlar och klingar av tablettburkar och vichyvattensflaskor när hon gräver i den: ett par av de ljud hon ständigt ger ifrån sig och som det senare blev en vana att lyssna till också för mig.

Gun Qvarzell från Författarcentrum äter snabbt sina medhavda lunchmackor medan hon diskuterar uppläsningstider med poeten Siv Arb – och Sonja där i sitt hörn.

– Du tar det och det biblioteket, den eller den skolan där och där.

Gun planerar.

– Bara jag kommer fram, säger Sonja. Jag är så vansinnigt trött.

– Det grejar sig, säger Gun friskt.

Uppläsningsresorna gör Sonja till en del för pengarnas skull, påstår hon, även om det naturligtvis också är nyttigt med läsarkontakter. Hon har gjort hundratals utflykter vid det laget, genomsyrat minsta by i Sverige.

Någon gång kommer hon verkligen inte fram. Inte på något sätt. Somnar på tåget, far förbi stationen. Hamnar t ex i Mjölby istället för Norrköping, får hämtas i taxi.

Än värre kan hända med orimligt många sömntabletter i kroppen på dagtid; hon somnar under sin egen föreläsning.

Men oftast klarar hon det, till och med lysande.

Hon är publikdragande.

Hon för mångas talan.

Det räcker kanske med att hon bara visar sig. Delar med sig av ångesten till de skrämda, ordlösa: du är inte ensam om det.

De som sätter likhetstecken mellan författaren och sig själva vid läsningen av hennes dikter.

– Kan vi bestämma Sundsvall? frågar Gun.

– Okej.

Sonja antecknar i sin lilla blå almanack.

Hon betraktar mig en stund.

– Jag både vill och inte vill. Jag är så förbannat ambivalent förstår du, säger hon.

Inger visar mig rummet jag ska få låna. Jag är upprest på ett par dagar till Stockholm för att fungera som värd vid min väns utställning i ett galleri på Djurgården.

Den enda i rummet som jag inte känner mig främmande, blyg eller rentav rädd för, är Sonja.

Inger ska till sitt nya jobb på Expressen. Hon säger att dörren kan stå olåst om vi får lust att gå ut och röra på oss.

– Jag har alltid öppet hus.

– Tre amasoner går ut i världen, muttrar Sonja när Siv, Gun och Inger lämnat våningen.

Vi är hänvisade till varandra.

Det går bra, det känns alldeles naturligt mellan oss.

Senare den kvällen säger Sonja för första men inte sista gången:

– Vi är lika som nervtabletter du och jag.

Åt det skrattar vi en god stund.

På ett pensionärshem i Härnösand sitter Gunnar Jakobsson 1983 och minns hur han som byggnadsarbetare på Gotland i början av 30-talet, vid Buttle station på väg till Havdhem, träffade en liten beskäftig och ivrig flicka på fem-sex år:

– Vad ska du bli när du blir stor?

– Jag ska bli en sån där som skriver tidningar.

– Då kan du väl skriva ett brev till mig nangång?

Hon tittade allvarligt på honom, liksom värderande och svarade tveksamt:

– Det beror sig på.

Gunnar frågade vem flickan var.

– Det där var Åkessons jänta.

Hon bodde i stationshuset. Pappan var stins.

Gunnar Jakobsson vet inte varför han aldrig har glömt den jäntan.

Fromsinta lokdjur med tindrande svansar

hoade som ugglor i kvällningen,

stånkade småningom in på stationen,

avbördade sig främmandet med pudervippor, glanspapperpaket

och en söt rök av apelsiner.

Konduktören med pincené och händer tunna som fraktsedlar

bjöds på cigarr av stinsen

och den bukstinne eldaren förplägades med fläskkorv och sup.

Mamma tog emot

med enrisdoft i förklä’snibben

och jag vågade inte fråga

om någon därborta i storstaden

sett flickan med pappersrosorna och det snöglimmande änglahåret

som så sorgset somnat in bland drivorna.

Den här dikten, Julminne, tog Sonja med i sin debutbok Situationer 1957. Hon förklarade en gång för mig att flickan med pappersrosorna är H C Andersens Flickan med svavelstickorna, vilken hon läst som barn och då ständigt fantiserade kring.

Därborta i storstaden – det var det mystiskt ouppnåeliga.

– Jag både längtade dit och var skrämd för det … men mest var jag nog tjusad, sa Sonja.

SONJA BERTA MARIA ÅKESSON, född 19 april 1926 i Buttle. Föräldrar: Robert och Maria Åkesson.

Buttle var en gång socken i det som för inte så länge sen hette Romaklosters kommun, ungefär mitt på Gotland. Hur många människor som bor där idag vet jag inte exakt; Buttle är bara ett ställe av många i den allt glesare gotländska glesbygden.

SONJA:

– Pappa berättade: och då kom gumman Hagström störtande nerför trappan och ropade: det blev en doter inspektorn och då gick jag upp och pussade dej på kinden innan du ens var tvättad och sa: välkommen till världen lilla Sonja.

Pappar var stins och hade gula knappar i västen och en brokig snusnäsduk i byxfickan. Dom hade väntat på mej i 9 år.

Om jag hade haft nånting att säja till om hade dom nog fått vänta förgäves.

Jag var ett tjockt och (enligt mina föräldrar) snällt barn, lekte mest med dockor och dom tjusiga flickorna på omslaget till Hemmets Veckotidning.

Ute i ett grönt dike lekte jag affär.

När jag nu går igenom Sonjas efterlämnade papper hittar jag, bortsett från en del tidningsintervjuer, inte mycket där hon själv direkt berättar om sin barndom. Hon använde sig av den i ett flertal dikter, i en del prosastycken och i några minnesstolpar till en tänkt självbiografi (tidigare opublicerade) – de och ett brev till mig på 70-talet där hon bl a beskriver sin barndoms trädgård och sin pappa, följer senare.

Men 1955, alltså två år före den egentliga författardebuten i bokform, gjorde hon ett mer utförligt försök att tala lite om sin uppväxt och sin dåvarande situation, samt lämna andra antecedentia i ett brev till Clarté. Det rörde sig om en litterär pristävlan.

Den lätt raljanta tonen kostade säkert på, för den okända Sonja gällde det liv eller död, för att uttrycka sig drastiskt.

Clarté sänder en cirkulärskrivelse där man ber tävlingsdeltagarna om foto och självbiografiska data. Eventuella examina – där måste Sonja ha känt ett kallt litet stråk; hon hade starkt utvecklade komplex för sin bristfälliga skolutbildning och det tog säkert emot något att så där offentligt lämna svart på vitt: folkskola.

Tilläggas bör att Sonja Westberg, som hon hette då i sitt första äktenskap, fick ett anspråkslöst extrapris. Men John Takman skriver tröstande till henne: Matts Rying har – före att namnsedlarna bröts – betygsatt flera av Era bidrag mycket högt för att vara en så sträng kritiker. Mest har han av anteckningarna att döma uppskattat ’Resignation’, där har han skrivit: ’Rätt stark sak’ och satt betyget Ba+, ett av hans högsta. Själv skrev jag: ’Alltsammans skrivet med formell talang och originellt symbolspråk’.

Jag tar med brevet till Clarté i sin helhet. Det säger ju så mycket om Sonja också när det skrevs:

Undertecknad har med glädje emottagit Edert brev av den 29 januari och översänder härmed fotot som Ni anmodade mig.

Om jag skulle bli en av de lyckliga: mina självbiografiska uppgifter på namnsedeln är kanske inte vidare attraktiva för publicering, desto sorgligare är att de är helt med sanningen överensstämmande. Då jag för ungefär ett halvt år sedan fick reda på att min lille son led av en svår blodsjukdom med mycket oviss utgång, slutade jag mitt arbete och tillbringar sedan dess min mesta tid på sjukhuset. Om det blir aktuellt kanske Ni kan nämna något om att jag sköter mina barn eller också mitt senaste yrkesarbete: inköp och försäljning av skivor i en radio-grammofonaffär.

Jag minns inte om jag nämnde att jag är född och uppvuxen på Gotland, där jag var bosatt till 1951. Jag prövade en hel del yrken: kontorist, affärsbiträde, servitris, telefonist m m. Jag kan inte påstå att jag var särdeles litteraturintresserad, (de böcker jag kom i kontakt med sporrade inte till något sådant), med fullt fog tror jag också jag kan säga, att så gott som ingen av mina vänner eller kamrater någon gång kom på idén att titta i en bok. På verket, där jag i flera år arbetade, fanns visserligen en s k läsecirkel, men det var mestadels de äldre som varje höst unnade sig lyxen att anteckna sig för en bok. Den enda lyrik som jag kan minnas någon gång förekom var Runeberg, Fröding eller Dan Andersson (det var vid mycket festliga tillfällen).

Till sist stod jag inte ut med tristessen därnere, där man endast utbytte åsikter om kaksorter, möblemanget i finrummet eller Mannens Självklara Plikt att stiga opp och koka sig kaffe på morgnarna, ja, där det var som om själva stadens åldriga gråhet smittat av sig på innevånarna.

Jag reste alltså till Stockholm. Vad det var för ett infall som fick mig att anmäla mig till en cirkel i modern lyrik vet jag inte (jag hade överhuvudtaget inte läst någon sådan), men jag förstod ögonblickligen vad jag hade gått miste om. Det fanns alltså nycklar! Det fanns människor! Nu hade jag endast att med feberaktig iver ta skadan igen.

1949, ännu kvar på Gotland, skrev jag under mycket om och men en liten novell, som jag faktiskt lyckades få publicerad i Vecko-Nytt, en tidning som senare försvann från marknaden. Hur löjligt det än kan låta, var det nog den händelsen som blev den första signalen till mitt uppbrott, till en stöt i rätt riktning. Några fler litterära försök blev det visserligen inte just då, först långt senare började jag att i diktform försöka återge mina inre upplevelser. När sedan genom bekantas bekanta ett par kända kritiker kom i tillfälle att titta på mina alster och uttalade ett positivt omdöme fick jag blodad tand och sände några dikter till BLM, varifrån jag långt om länge fick dem tillbaka, men med ett ganska uppmuntrande svar och en inbjudan att återkomma till deras debutantnummer. På detta område är jag således debutant, eller rättare sagt blir, om omständigheterna är gynnsamma.

Beträffande Edra förfrågningar om min eventuella utbildning, har jag som sagt endast genomgått folkskolan samt en del kvällskurser. För närvarande läser jag språk på kvällarna och på korrespondens, dessutom är det en hel del andra studier som ligger mig om hjärtat: filosofiska, psykologiska, poetiska o s v. Tiden vill naturligtvis inte räcka till. Och nu måste jag till allt detta också hålla tummarna för mig själv!

Stockholm 4 februari 1955

Med utmärkt högaktning

Sonja Westberg

ur Självbiografi (Husfrid 1963)

Jag hade en svensk uppväxt.

Jag läste läkarboken under täcket

och var medlem i baptisternas

juniorförening.

Jag drömde om att få vara med i sångkören

och sjunga till gitarr

bland ljuslågorna.

Jag drömde om att få vara med

och sjunga till gitarr på Luciafesten.

Jag ägde två plattor av Alice Babs

och en sportjacka med blixtlås

som varit pappas byxor.

Jag jobbade på ett fik

med speglar och Klass I

och svinhus på gården.

Jag kan ännu känna lukten av råttor

och hallonglasyr och av ost

av ägaren som också var mjölkprovare.

Jag var en typisk snorunge.

Jag grävde gångar under snön.

Jag satt under ett snöande äppelträd

och väntade på Yttersta Dagen.

Jag blev upptäckt i en avsides drängkammare

på hemväg från juniorföreningen …

SONJA:

– Mitt enda syskon – en bror – var nio år äldre än jag. Han gick i skolan inne i Visby. Jag fick börja arbeta när jag var 13.

– Så länge jag kan minnas har jag varit emot allt dödande. Jag flyttade hemifrån när vi skulle slakta grisen.

– När jag ser tillbaka upplever jag mig som ett lyckligt barn. För mig började sorgen först när pappa gick i pension och vi var tvungna lämna mitt barndomshem (tjänstebostad).

– Sedan pappa pensionerats flyttade han och mamma till min bror i Stockholm. Själv stannade jag kvar på Gotland.

– Mina föräldrar betydde mycket för mig. Men jag tror att mamma lade grunden till min ångest genom att gråta så fort jag inte gjorde som hon sa. Det gav mig skuldkänslor. (Hon gav mig också starka skuldkänslor när det gällde det sexuella).

Ett litet stilprov ur en skoluppsats i Sonjas arbetsbok i Geografi 1935 – 36 (hon var då nio-tio år):

Lärkan kommer till Skåne den 22 februari. Men inte förrän den 23 mars är hon i Uppland. Det var en skillnad på 29 dygn. Jag kan förstå orsaken, om jag ser på grafiska framställningen hur långt snötäcket ligger kvar i dessa landskap. Det är klart, att lärkan måste vänta, tills snön har smält bort något så när. – – –

Sonja slutar sin uppsats:

Först den 13 oktober tala asplövens lysande höstfärger om, att hösten gör intåg i Skåne.

◊2◊

Efter ett rätt omständligt detektivarbete fann jag Birgit Wemne, Sonjas närmaste vän genom många unga år och även senare men då mer sporadiskt. Från mitten av 60-talet hade de nästan ingen kontakt alls.

Birgit bor fortfarande kvar på Gotland men var tillfälligt upprest till Stockholm och den 25 oktober 1982 träffades vi hemma hos mig på Rådmansgatan. Det var inte alls svårt att förstå varför Sonja hållit så mycket av henne. (Det blev mitt första bandade samtal för den här boken, att det fastnade på tejp var ett under; de som sett denna tekniska idiot ifärd med att nervöst hantera något med motor i påstår att det är en upprivande syn).

BIRGIT WEMNE: Vi var nästan jämnåriga, fem år, när vi först träffades. Det var i Havdhem dit de just flyttat från Buttle.

BENGT MARTIN: Finns stationshuset i Havdhem där de bodde kvar?

BIRGIT: Det är kvar.

BENGT: Sonja berättade att hon hade ett vackert barndomshem, nästan lite exklusivt?

BIRGIT: Ja, svart skinnmöbel. Och matsal och salong. Jag tyckte det var väldigt fint mot vad jag var van vid.

BENGT: Hon sa alltid att hon var mycket fäst vid pappan, Robert?

BIRGIT: Det var hon vid mamman, tant Maja, också.

BENGT: Var ni klasskamrater?

BIRGIT: Det var vi i alla år. Sonja hoppade över första klass och kom direkt in i andra, där jag gick. De ansåg att det var onödigt för henne att gå i första klass, hon kunde redan läsa och skriva.

BENGT: Hur såg hon ut som flicka. Hon var inte ljushårig på den tiden?

BIRGIT: Hon hade rödbrunt hår och var tjock och rund och präktig.

BENGT: Hon talade inte gutemål?

BIRGIT: Det gjorde ingen av oss. Vanlig gotländska men Sonja var egentligen inte så bra på det.

BENGT: När jag träffade henne snackade hon nästan stockholmska. – Någon har påstått att Sonja var glad och sorglös som flicka, tycker du det stämmer?

BIRGIT: Nej, så upplevde jag det inte. Sonja var mycket komplicerad att vara med, ibland grälade vi hemskt. Hon var väldigt nyckfull.

BENGT: Tycker du hon var hysteriskt lagd? Hon har sagt det om sig själv. Som barn alltså?

BIRGIT: Nej, inte precis. Men hon var bortskämd på ett konstigt sätt hemifrån.

BENGT: Ni var alltså väldigt nära kompisar?

BIRGIT: Det var vi. Som barn bodde vi hos varandra och gick jämt ihop. Hon släpade på sina dockor, det var dockor till vansinne. Jag brydde mig inte om dockor men jag fick offra mig ibland. Hon ritade mycket när hon var liten – överallt var det kvinnoansikten. Vackra damer med lockigt hår och stora läppar. De fanns överallt, massor med block. Pappersdockor också. Till vansinne med pappersdockor.

BENGT: Ritade hon dem själv eller klippte hon ut dem?

BIRGIT: Hon klippte ut och ritade egna kläder till.

BENGT: Märkte man att hon var intresserad av att skriva när hon gick i skolan?

BIRGIT: Det märkte man snabbt. Hon skrev jättebra uppsatser som hon fick läsa upp högt. Det blev liksom ett slags sport, så jag skrev också. Ibland lästes min uppsats upp. Då sa Sonja, skriv, du kan också skriva! Det blev som en topp i den klassen, vi var några som tävlade eller vad jag ska kalla det för.

BENGT: Hon berättade att hon slutade skolan redan vid 13 år?

BIRGIT: Vi gick sex år i Havdhem, sen hade de en fortsättningsskola i två vintrar.

BENGT: Hon ville fortsätta plugga, hon sa jämt att hon var avundsjuk på sin bror Stig som fick studera vidare och inte hon?

BIRGIT: Hon var både ledsen och avundsjuk men pappa Robert tyckte det var onödigt, flickor skulle ju inte få studera på den tiden.

BENGT: Hon hade svårt att vara ensam minns jag.

BIRGIT: Det kunde hon inte när hon var barn eller ung heller. Hon kunde inte leka ensam när hon var liten, då kom hon bort till oss med alla sina grejer i en kasse. Hon kunde aldrig vara ensam. När vi gick i skolan t ex fanns det inte matbespisning men vi bodde så nära att Sonja och jag fick gå hem och äta lunch. Men hon ville aldrig gå ensam, oftast var jag med. Så vi åt hos varann. Nej, hon kunde inte vara ensam.

BENGT: Jag kommer ihåg att Sonja ofta lade sig tidigt om kvällarna och vaknade redan vid fyrasnåret på morgonen. Var hon då ensam blev hon fullkomligt galen av ångest innan någon kom. – Hon jobbade på ett konditori också?

BIRGIT: Det var Löfstedts konditori i Havdhem men det minns jag inte så bra. De två åren hade vi bara sporadisk kontakt, jag var på annat håll.

BENGT: Minns du några sånger hon sjöng?

BIRGIT: Alice Babs låtar var ju väldigt populära då.

BENGT: Började hon på televerket direkt efter konditoriet?

BIRGIT: Nej, det var senare. På televerket började hon 1945, vi var där samtidigt. Men först jobbade vi på Staben under kriget som signallottor. Jag började där först, sen tyckte jag att hon också kunde göra det.

BENGT: Så du drog in henne i det?

BIRGIT: Ja. (Skratt).

BENGT: Sonja berättade att hon kom på Aftonbladets förstasida som Sveriges Mesta Lotta?

BIRGIT: Hon gick ut lottakursen som etta. Hon var stolt över det, hon hade gått in kolossalt för det, satt i ett hörn och pluggade.

BENGT: Varför lotta? När hon var äldre blev hon ju till och med ordförande i Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation (VCO)?

BIRGIT: Det där med lotta tog vi mest som ett jobb under kriget. Vi fick bra betalt. Ingen av oss var särskilt krigisk av oss. Jag minns att Sonja och jag var med och hämtade upp baltiska flyktingar. Jag tror det var 1943.

BENGT: Sonja skrev lite om det i dikten Självbiografi:

"Jag var med i en insnöad gengasbil

som hämtade upp baltiska flyktingar.

Män med söndergrötade lungor

ännu stönande efter vatten.

En kvinna med ögat nerhängande

som ett blodigt ägg över kinden – – – ".

Minns du andra jobb Sonja hade?

BIRGIT: När hon hade gått ut en skrivmaskinskurs satt hon på Häradsskrivarkontoret i Visby ett kort tag. Ingen trodde väl att hon skulle ha nytta av att träna sig på maskinskrivning, men hon satte sig att skriva av Nordisk Familjebok tvärs igenom – hon var duktig i maskinskrivning och det fick hon ju glädje av sen.

BENGT: Hon har ofta berättat att hon jobbade som piga och servitris. Jobbade hon som piga?

BIRGIT: Inte vad jag minns, kanske på Löfstedts konditori. Men servitris var hon senare på ett större konditori i Hemse som ligger en mil från Havdhem.

BENGT: Hon säger, också i dikten Självbiografi, att hon träffade sin första kille när hon var på hemväg från juniorföreningen. Hon blev upptäckt d v s miste sin oskuld i en avlägsen drängkammare. Hon var bara elva år, sa hon till mig. Talade hon med dig om det?

BIRGIT: Jo, jag visste om allt det där. Vi var förresten båda med i baptisternas juniorförening.

BENGT: Hon har sagt att själva upplevelsen gjorde henne inte orolig men väl allt skvaller. Hon kände sig stämplad av andra?

BIRGIT: Det är sant. Och särskilt mamman då. Mamman visste om det och försökte hämta hem henne och så där. Det var en väldigt svår tid.

BENGT: Sonja nästan klängde sig fast vid den där killen?

BIRGIT: Ja.

BENGT: Sonja jobbade också i ett slakteri?

BIRGIT: Det var slakteriet i Hemse. Hon hade sällskap med en pojke som hette Arvid, hans föräldrar hade slakteriet.

BENGT: Sonja har sagt så länge jag kan minnas har jag varit emot allt dödande, men hon fick vara med om att slakta upp stora hästar. Hon flådde hästar.

BIRGIT: I slakteriet var hon inte med vid själva dödandet.

BENGT: I Sagan om Siv låter hon ju Siv jobba i ett slakteri. – Sonja sa att hon tyckte det var fruktansvärt när kriget var över för då for alla killar hem från militärförläggningen på Gotland till fastlandet. Var du och Sonja ute och dansade mycket?

BIRGIT: Ja, det tyckte hon om. Vi var ute och dansade rätt ofta.

BENGT: Du sa att relationen till mamman var bra, trots det tyckte hon att mamman gav henne svåra skuldkänslor?

BIRGIT: Bra och bra … det var en komplicerad familj. Mycket. Mamman var kanske för överbeskyddande. Som äldre tycker jag nog hon var gammalmodig. Och hon skämde som sagt bort Sonja på ett tokigt sätt. Så hette det alltid att Sonja var så nervös.

BENGT: Också som barn? Var hon det eller var det bara som de tyckte?

BIRGIT: Jag vet inte. Man blir väl nervös när man alltid får höra att man är nervös. Nervöst lagd eller Sonjas nerver och så där.

BENGT: Sonja trodde att hennes sexualkomplex genom livet bottnade i att mamman var så pass sträng?

BIRGIT: Det kan nog vara riktigt. För att mamman och pappan … nej, det är för besvärligt att gå in på.

BENGT: Sonja läste mest veckotidningar som ung?

BIRGIT: Det gjorde hon. Inte mycket böcker, det var veckotidningar som hon lånade av drängarna på gårdarna.

BENGT: Hade hennes familj egen dräng?

BIRGIT: Nej, det var ute på bondgårdarna inte långt ifrån där de bodde. Och hennes första kille var alltså dräng på en gård i närheten.

BENGT: Sonja blev socialdemokrat. Visade hon politiskt intresse som ung?

BIRGIT: Inte alls.

BENGT: Hur tycker du att hon var när ni jobbade på televerket. Var hon omtyckt?

BIRGIT: Det är svårt att svara på. Hon var omtyckt och tillgänglig men, hur ska jag säga … hon var lite originell, lite annorlunda. De som kommer ihåg henne tyckte nog att hon var lite annorlunda. Det kanske blir fel det jag säger mot vad andra tycker. Det är klart, jag stod henne väl närmast, var mera som en syster och förtrogen. Jo, mitt intryck är också att hon var komplicerad.

BENGT: Hur var jobbet?

BIRGIT: Först arbetade vi som telefonister. Sen började jag på nummerbyrån och Sonja kom – kanske delvis för att hon hade svårt att göra saker på vissa bestämda tider, som telefonist måste man vara så precis – ja, hon kom alltså ner som skrivbiträde på felanmälan och där trivdes hon väldigt bra och kom fint överens med killarna och farbröderna, som tyckte om henne. Jag vet att många år senare ringde hon till mig från Stockholm. Hon skulle ha något arbete färdigt, jag tror det var till TV – hon kunde inte skriva, sa hon. "Gör det bara!", sa jag. Också när hon var ung fick man liksom skuffa på henne för att hon skulle göra saker … I början läste hon förresten upp vad hon skrivit. Hon behövde någon som lyssnade och kritiserade.

BENGT: Sonja hade en svart s k galghumor. Knappast redan som barn väl?

BIRGIT: Jag vet inte precis. Men nog var hennes humor mycket speciell.

Det här var första delen av Birgits och mitt samtal – den andra följer lite längre fram.

ur Ett brev (Jag bor i Sverige 1966)

Jag var inte