Marco, Murklan och Massajerna

By Bengt Berggren

Sedan Murklans äventyr i Australien har hennes och Marcos liv präglats av lugn. De har vuxit upp, tagit studenten och ska fira med en safariresa. De hamnar dock mitt i en konflikt mellan nutiden och dåtiden, en vendetta som bär spår tillbaka till kolonialtiden. De båda syskonen betraktas av ögon som inte längre är mänskliga.

• Language: Svenska
• Publisher: Molnfritt Förlag
• Release date: Jan 9, 2014
• ISBN: 9789187317286

Book preview

Prolog

Nairobi, ett privatsjukhus, barnbördsavdelningen, någon gång på 1970-talet

Kvinnan gled omkring som en skugga i andra skuggor. Trots den färgglada klädseln hade hon kunnat ta sig in obemärkt på det dyraste och modernaste sjukhuset i hela Kenya. Hennes ansikte var fårat av sorg men hennes smidiga rörelser var inte påverkade av hennes dysforiska tillstånd. Hon rörde sig som en av de stora katterna, som hon som barn ofta hade betraktat från massajbyns utkanter. Ibland hade hon väntat med att larma byns vakter, bara för att titta på hur graciöst katterna smög på savannen för att identifiera ett lättfångat byte bland byns kor som helt ovetande gick och betade i det torra gräset. När hon inte vågat vänta längre hade hon sprungit till vakten, tittat på honom med sina ovanliga gröna ögon och berättat. Sekunderna därefter hade ett stort antal unga män sprungit ut på savannen, larmande och skrikande för att skrämma bort katterna från korna som var bybornas enda inkomstkälla. Nu smög hon som katterna i en mörk korridor, lyssnande, observerande. Ett svagt ljus trängde ut från några av rummen längs hennes väg. Med sin begränsade förmåga att läsa försökte hon tyda namnskyltarna utanför varje rum. Inte där, inte där, men plötsligt stannade hon till. Där! Hon stavade sig genom namnet på skylten och höll andan. Här måste det vara! Hon stod blickstilla och lyssnade. Inga ljud trängde fram till hennes öron. Hon försökte slappna av i sina käkar som var sammanbitna av rädsla och hat. Hatet var starkast, det fick hennes kropp att vibrera och kändes ibland som en ren fysisk smärta som bara väntade på att förlösas och rinna ur henne som vatten. Rädslan kunde hon handskas med. Sedan händelsen utanför byn hade hon varit ständigt rädd, det hade blivit hennes normaltillstånd. Hon tvingade sig sluta tänka på sina minnen och i stället fokusera på uppgiften hon hade gett sig själv. Hon fäste blicken på dörren igen, det lyste inte under dörrspringan. Hon drog försiktigt i den kromade bygeln på dörrens utsida. Den gled upp utan att ge minsta ljud ifrån sig. Snabbt gled hon in i rummet, stod stilla en stund, försökte vänja ögonen vid mörkret och lyssnade. Där borta hördes långa, djupa och tunga andetag. Lite närmare henne hörde hon snabbare andetag från en mindre kropp. När hon hörde spädbarnet gny, tvekade hon inte längre. Hon tog några tysta steg, kände med händerna i den lilla barnsängen, lyfte snabbt upp det lilla knytet och försvann ut från sjukhuset lika osedd som hon hade kommit in.

Kapitel 0

Dalajär Trelleborg, före nutid

Det doftade underbart av liljekonvalj och syren, men doften stördes då och då av pustar av sur tång från stranden vid Dalabadet utanför östra Trelleborg. Ingen brydde sig, dunsterna från tången kändes numera hemtama. Familjen hade flyttat dit för sju år sedan, när Murklans och Marcos föräldrar hade fått en idé om att klimatet var bättre på breddgraderna längre söderut i landet. De hade trivts väldigt bra de första åren. Barnen hade anpassat sig utmärkt på Söderslättsgymnasiet, men nu när de hade avslutat skolan kändes Trelleborg för litet. Kanske skulle de flytta tillbaka till Stockholm igen. Beslutet var bordlagt tills de visste hur Marcos och Murklans närmaste framtid skulle gestalta sig.

Solen höll på att sjunka men värmde fortfarande. En tornfalk stod och ryttlade över strandängarna och från andra delar av bostadsområdet hördes Sjung om studentens…. Nu var det studentfest, ett hyrtält hade rests på tomten, en cateringfirma hade engagerats för att förse de fåtaliga gästerna med mat och dryck. Stig-Ove Persson, studentens adoptivpappa, reste sig upp och knackade i sitt vinglas.

Kära vänner, släktingar och studiekamrater till Murklan och Marco. Jag skall be att få hälsa alla hjärtligt välkomna till Murklans studentfest. Jag hoppas ni skall få lika trevligt i kväll som vi hade förra året på Marcos fest. Jag kan med ett snabbt ögonkast konstatera att besättningen är ungefär densamma, med undantag för min bror, Magnus, arkeologen, som inte kunde vara med i fjol, men som naturligtvis är hjärtligt välkommen.

Magnus Bergström reste sig upp och bugade till salongsberusat fnitter och spridda applåder. Festen hade varit igång en stund och de flesta ungdomarna hade redan hunnit förfriska sig med bubbel och alkoläsk. Stig-Ove fortsatte:

Murklan har bett mig att inte hålla ett tjugo minuters gubbtal, som hon uttryckte det. Det tänker jag inte heller göra, men jag måste ändå passa på att dra en kort historik över både Marco och Murklans resa genom livet så här långt. Innan jag börjar med det vill jag bara säga att Karin och jag är otroligt stolta över er båda.

Han vände sig mot Murklan och Marco. Hans röst stockade sig och han tog ursäktande sig en klunk champagne för att samla ihop sig innan han fortsatte:

Men i ärlighetens namn måste jag också medge att vi har varit mycket oroliga för er under vissa perioder.

Konst- och ny ihopsamlingspaus.

Det började redan när Marco var liten, jag tror till och med att det var innan han började skolan. På den tiden jobbade jag i byggbranschen, vilket fick Marco att finurligt kalla mig och Karin för Rot och Rut, så det var inget fel på hans fantasi, redan i dessa unga år.

Kommentaren utlöste mera stämningshöjande skratt och applåder. Han fotsatte:

Det första som hände var att blixten slog ner i vårt stora träd på gården. Det blev en fruktansvärd smäll som väckte hela grannskapet. Karin och jag tittade ut genom fönstret och såg att trädet hade delats på mitten, men kunde konstatera att det lyckligtvis inte brann. Klockan var väl ungefär tre på natten. Det var omöjligt att somna om så vi satte oss med en kopp kaffe i köket, väntade på morgontidningen och funderade på vad vi skulle göra. För att inte bli långrandig så slog det oss plötsligt att Marco inte hade vaknat. Ni kan föreställa er vår chock när vi tittade in i hans tomma säng och såg hans öppna fönster.

Hans röst stockade sig igen och ögonen började fyllas med tårar. Det blev knäpptyst i tältet. Magnus Bergström frågade uppfordrande:

Kom igen Stickan, berätta, vad hände?

Vi rusade naturligvis ut i trädgården. Där låg han, sotig och blåslagen. Karin rusade in och ringde efter ambulans, jag kollade om han andades och tog pulsen på honom. Det var precis som om jag blev en robot som lade mina panikkänslor på den ena sidan av en mur och mitt agerande på den andra. Jag gjorde precis som man skulle i ett sådant läge, trots att det var Marco, min egen son. Det var en märklig upplevelse, precis som om jag agerade i trans på något sätt. Men trots att jag handlade helt rätt, så stannade tiden och alla möjliga skräckscenarios spelades upp i skallen. Skulle han överleva, bli döv, hade han inre blödningar som inte syntes? Det var fruktansvärt, men jag märkte att han levde och andades. När Karin kom tillbaka efter att ha ringt ambulansen bar vi in honom i huset.

Han torkade tårarna. Många av gästerna grät och skakade på huvudena. En av Marcos kamrater frågade:

Marco, vad fan gjorde du där? Vet du det? Kommer du ihåg det?

Marco hann inte svara förrän Stig-Ove svarade:

Nej, när han vaknade på sjukhuset kunde han inte berätta varför han var ute i trädgården mitt i natten. Inte heller kunde han berätta var alla skrapsår och blåmärken hade kommit från. Enligt den undersökande läkaren kunde skadorna inte enbart härröra från blixtnedslaget. Det var mycket märkligt. Precis innan han vaknade till ordentligt yrade han om att något mörker hade försvunnit och något annat om en amöba, även detta fullständigt obegripligt. Men ännu konstigare var att han höll i några märkliga mynt med obegripliga tecken på. Tecknen liknade pentagram och var tillverkade av en konstig legering som drog mot koppar. Han visste inte var han hade fått tag i dem. Men, han hade klarat sig utan skador, och efter några timmar och ytterligare undersökning fick vi åka därifrån. På vägen ut, gick han bort till en flicka som låg i samma sal och kramade hennes hand. Det verkade precis som om de kände varandra, men när jag frågade om han kände henne, bara log han och såg finurlig ut. Precis som han gör nu.

Alla tittade på Marco, som förvånat och underfundigt lyfte på ögonbrynen och log. Murklan gjorde time-out tecken med händerna och Stig-Ove sade:

Murklan tycker att det räcker nu, jag har förmodligen passerat gubbtalsgränsen. Nu hoppas..

Han blev avbruten av flera gäster:

Nej, nej, fortsätt att berätta.

På ett ögonblick började en samstämmig talkör med fotstamp och handklappningar:

Mera, mera, mera.

Murklan reste sig upp, log, tystade ner dem och sade:

Okej då, jag var bara rädd att ni skulle bli uttråkade.

Nej, nej, hördes från många av gästerna. En av Marcos klasskamrater sade:

Det här vill vi höra, vi är många som undrat vad ni har sysslat med under er uppväxt. Det verkar inte ha varit main-stream direkt, om man säger så. Ni berättar aldrig något! Försökte ni bara spela märkvärdiga eller?

Kommentaren rev ner våldsamma skratt och bankande i borden. Klasskamraten fortsatte:

Nej, jag hoppas ni förstår att jag skämtade. Ni har varit fantastiska kamrater och absolut inte satt näsan i vädret. Vi vill verkligen höra vad er pappa har att berätta, för mig verkar det intressantare än att sjunga studentsången arton gånger till.

Murklan skakade uppgivet på huvudet och sade:

Ja pappa, kör på ett tag till då, men bred inte på för mycket.

Hon log mot Stig-Ove, som svarade och rev ned fler applåder och jubel:

Ni förstår vem som står vid rodret i den här båten.

Han fortsatte:

Nästa sak som hände, det var något år innan Murklan kom till oss från Filippinerna, var att Marco försvann under mycket mystiska omständigheter i St. Petersburg. Närmare bestämt på Eremitaget, det stora konstmuseet där borta. Det blev stor kalabalik och Karin och jag blev anklagade av polisen för att, att...ja, jag vet inte riktigt vad de anklagade oss för i samband med Marcos försvinnande, men säkerhetschefen, som hette Metz, sade till polisen att vi hade försökt stjäla en tavla av en konstnär som hette Hartman. Det visade sig senare att det var Metz som var skurken och som höll på med några skumraskaffärer med en okänd kvinna vars identitet ingen kunde komma fram till. Polisen konstaterade att det var Metz och den här mystiska kvinnan som hade kidnappat Marco, förmodligen i syfte att pressa oss på pengar. Hur som helst slutade det hela med en katastrof. Enligt polisen hade duon troligen apterat hela Eremitaget med explosiva ämnen som löstes ut när de höll på att bli avslöjade. Museiintendenten strök med i explosionen, men Marco stod mitt i spillrorna och röken efter smällen och hittades livs levande av polischefen.

Han gjorde en liten paus och tittade på de storögda gästerna som satt och gapade av förvåning, innan han fortsatte:

Som ni förstår har vi fått historierna berättade för oss i andra hand och när det gäller St. Petersburghistorien, fick jag en känsla av att polischefen inte var ärlig mot oss, och Marco själv var mycket förtegen med vad han hade varit med om. Eller hur, Marco?

Till gästernas förvånade glädje och skratt gjorde Marco en perfekt fransk axelryckning, höjde ögonbrynen igen och himlade med ögonen. Det var bara Magnus Bergström och Karin som fick bekymrade veck i pannan och såg fundersamma ut. Stig-Ove fortsatte och vände sig mot Marco:

Jag vet inte om du inte kan, eller inte vill berätta vad du var med om, men jag hoppas en dag att mamma och jag får veta den riktiga versionen.

Han tittade frågande på Marco som började skruva oroligt på sig. Stig-Ove slets mellan att respektera Marcos och Murklans ovilja att berätta om vad som verkligen hade hänt dem under resorna och sin egen nyfikenhet. Det uppstod en pinsam situation och Stig-Ove ångrade som vanligt att han hade pressat Marco. Samma situation hade uppstått ett antal gånger under de senaste sju – åtta lugna åren, men varför skulle han läcka ut sin nyfikenhet just nu, i ett sådant här ögonblick. Han svor för sig själv. Murklan gick in, räddade situationen, och bad sin pappa fortsätta så att gästerna äntligen kunde få börja festa. Hon möttes åter av protester, buanden, visslingar och talkör. Gästerna njöt av historierna och var förväntanfulla på vad som skulle komma.

Okay, jag fortsätter en stund till. Sedan kom vår älskade dotter till oss. Då dröjde det inte länge förrän ytterligare en katastrof drabbade familjen.

Nu brast det fullständigt för Karin som började stortjuta och skratta samtidigt. Det var en blandning av gammal förtvivlan och glädje över att allt till slut hade gått bra. Hon bad hulkande om ursäkt men lugnade ner sig när Murklan satte sig hos henne och klappade om henne. Stig-Ove tittade bekymrat på sin fru men fortsatte lugnt:

"Det som nu hände var att vi åkte på semester. Vi skulle ta en kryssning från Brindisi i Italien till Istanbul. Under resans gång drabbade vi av en ohygglig storm som pressade fartyget på grund utanför den grekiska kusten. Rädslan för att fartyget hade sprungit läck fick kaptenen att kommendera evakuering. När Karin och jag satt i livbåten, efter att bryskt