Släckta liv

By Karin Färnlöf Clarin

Kriminalassistenten Markus Ljunggren blir alldeles kall inombords när han inser vad det är för brådskande ärende han kallats ut på. Gruppbostaden Ekorren, en plats för ungdomar med psykiska funktionsnedsättningar, står i full brand. Ekorren är också Markus tidigare arbetsplats. Men när han anländer tillsammans med kollegan Sven Pettersson känner de båda att något inte stämmer. Förutom brandkåren är det alldeles tyst och lugnt kring boendet. Var är alla människor? Har de allihop brunnit inne? Det visar sig snart att alla som bor eller arbetar på Ekorren är på teater. Alla utom en. I resterna av det nedbrunna huset hittas en kropp som befaras tillhöra en utav ungdomarna. Varför lämnades någon ensam kvar? Samtidigt som Markus och kriminalteknikern Stina Vestlund gör sitt bästa för att få kontroll på situationen tvingas Sven ta ett steg tillbaka. En ersättare kallas in, men det är stora skor som ska fyllas. Kommer Gällivarepolisen kunna lösa fallet utan sin mest erfarne medarbetare? Släckta liv är den andra delen i deckarserien Gällivaremorden och är en berättelse om makt och maktlöshet, om människor som berövats allt och de som fått allt till skänks. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728263716

Book preview

Karin Färnlöf Clarin

Släckta liv

SAGA Egmont

Släckta liv

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022, 2022 Karin Färnlöf Clarin och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728263716

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Lördagen den 22 februari

Sebastian Molander låg i sin säng och tittade i taket. Det fanns en spricka i en av takplattorna som syntes även när det var mörkt i rummet, som nu. Sebastian hade många gånger funderat på hur det kom sig att han kunde se sprickan fast det var mörkt. Den slingrade sig som en liten orm över den gråvitspräckliga takplattan. En svart orm mot den ljusa bakgrunden. Sebastian hade svårt att somna. Han hade som en oro i hela kroppen. En sorts pirrig upphetsning, som nästan gjorde honom kissnödig. Han tänkte på Sandra. På hennes lockiga fina hår. Hennes glada leende. Hur mjuk och varm hon kändes när hon satt bredvid honom i soffan. De hade suttit bredvid varandra en lång stund tidigare i kväll, när hela gänget tillsammans tittade på Let’s Dance. Sandra älskade Let’s Dance, de tjusiga dansparen med de vackra kläderna. Hon brukade skratta och klappa händer när hennes favoriter tävlade. Hon blev så glad att hon nästan inte kunde sitta still. Hon liksom studsade bredvid honom där i soffan. Hennes glada mjuka kropp, alldeles intill hans.

När de hade tittat färdigt på Let’s Dance, hade han låtit henne kolla på hans Nintendo DS. Fast han aldrig lät någon röra hans DS annars. Han hade haft det sedan han var nio år gammal. Han hade fått det i födelsedagspresent av sin pappa. Sedan hade pappa inte funnits kvar hos dem så länge till, men DS:et hade funnits där under hela hans barndom. Nu var han vuxen och hade inte bott hemma på flera år, men för en månad sedan hade hans mamma hittat det gamla spelet igen och tagit med det till honom på Ekorren. Och då var det som att han hade kommit ihåg sin pappa igen och hur de brukade spela tillsammans. Nu spelade han på DS:et varje dag. Det var lite besvärligt, för man var tvungen att byta batterier ofta. Men Tobias hade hjälpt honom att köpa ett stort paket, så nu hade han så han klarade sig.

Sandra var den enda av kompisarna på Ekorren som hade fått lov att prova DS:et. Hon hade lutat sitt huvud tätt intill hans för att titta på den lilla skärmen och Sebastian hade blivit som lite yr i huvudet. Han hade visat henne hur man spelade och sedan hade hon fått prova själv. Hon hade hojtat av förtjusning, men inte varit särskilt bra. Då hade hon skrattat och lämnat tillbaka spelet till Sebastian. Sandra var nästan alltid sådan. Glad och snäll. Och fin.

Sebastian tyckte om Sandra. Han tyckte jättemycket om henne. Och han tyckte om att vara nära henne. För en vecka sedan hade de pussats för första gången. Det var ute på gården, när ingen annan såg dem. Sedan hade de gjort det igen inne på Sebastians rum. Det var härligt att pussas. Det fick honom att känna något han aldrig riktigt känt förut, nästan som om det brann i kroppen. När de satt bredvid varandra i soffan förut hade han velat pussa henne igen, men han vågade inte göra det när alla de andra var med. Så det blev ingen puss, men han hade tryckt sig nära, nära hennes kropp. Han hade kunnat känna hennes bröst mot sin arm när hon lutade sig över honom.

Och nu låg han där och kunde inte sluta tänka på henne. Hela kroppen tänkte på henne. Han kände hur snoppen växte i pyjamasbyxorna. Men det funkade inte. Han måste sova. Han visste att han behövde sova ordentligt. Det hade hans mamma pratat om sedan han var liten. Att han fick det ännu jobbigare med sitt humör när han inte sov ordentligt. Måste sova. Måste sluta tänka på Sandra. Han andades djupt och blåste ut långsamt, som mamma lärt honom. Den knasiga känslan i kroppen lugnade sig litegrann. Han kanske skulle spela en liten stund på DS:et? Då skulle det nog släppa helt. Han sträckte handen mot nattduksbordet och trevade efter den bekanta plastkonsolen. Men den var inte där. Han rynkade ögonbrynen. Hur skulle han då bli av med pirret i kroppen? Han tvekade ett ögonblick. Sedan reste han sig ur sängen och gick bort mot dörren. Han öppnade den och kikade bort längs korridoren. Där låg Sandras rum. Han måste smyga riktigt tyst.

Kapitel 1

Torsdagen den 27 februari

Han stod och såg hur elden tog sig. Lågorna slickade de ljusa gardinerna, som en hungrig drake. Ett fönster stod öppet på gaveln och försåg draken med ny kraft. Den tog stora tuggor nu, en bjälke rasade, fönster efter fönster exploderade av värmen. Det var som ett skådespel. Fruktansvärt och fantastiskt. Alla hans bekymmer gick upp i rök.

Larmet kom in på torsdag eftermiddag, 14.20. Det brann på Ekorrens gruppboende. Det var ett automatiskt brandlarm och SOS Alarm gjorde bedömningen att både räddningstjänst och polis behövdes på plats omedelbart. Markus Ljunggren och Sven Pettersson släppte allt de hade för händer och småsprang mot bilen. Tankarna flög genom huvudet på Markus. En brand på Ekorren! Han såg framför sig tändsticksasken som brukade ligga högst upp i skåpet ovanför fläkten. Hade någon kommit åt den? Eller hade tv:n exploderat? Vad var det som hade hänt?

Han mindes sitt första besök på Ekorren. Det var sommarlovet efter att han börjat på polisskolan. Hans mamma, som jobbade inom socialtjänsten, hade tipsat att de behövde personal på ett gruppboende för ungdomar med funktionshinder. Det skulle passa dig, hade hon sagt.

Solen gassade obönhörligt när han kom dit för sin introduktionsdag och han hade en vag känsla av obehag i magen. Vad innebar det egentligen att arbeta på ett LSS-boende? En rödblond tjej med runda kinder hade legat på mage i gräset. Hon låg blickstilla och stirrade fascinerat ner i marken. När han öppnade den knarrande grinden såg han hur en citronfjäril lyfte från grästuvan framför flickan och flög iväg. Hon började skratta och vinkade efter den gyllengula insekten. Markus kände hur obehaget i magen bara försvann och började skratta han också. Flickan i gräset hette Sandra. Hon var sjutton år och hade Downs syndrom. Hennes mamma hade nyligen dött och därför hade hon fått flytta till Ekorren. Markus blev hennes kontaktperson. Tillsammans vande de sig vid rutinerna och vardagen på gruppboendet. Han hade blivit kvar på Ekorren samtliga somrar under sin utbildning och även en del helger. När han blev färdig polis fortsatte han att hälsa på ibland och hjälpte till som volontär. Ungdomarna som bodde där hade sina utmaningar. En del av dem var utåtagerande och kunde bli aggressiva, men många av dem hade nära till både skratt och kramar. Ofta kände han att de hjälpte honom själv lika mycket som han hjälpte dem.

Men nu höll huset alltså på att brinna upp. Markus körde så snabbt han kunde på de ishala gatorna och de var på plats knappt tio minuter senare. Luften var tjock av brandrök när de klev ur bilen. Släckningen pågick redan för fullt, men hela den vänstra delen av byggnaden var näst intill nedbrunnen. Markus kände hur magen knöt sig i en stor klump. Var fanns ungdomarna? Hur hade det gått för Sandra? Elden dånade och det fräste när vattenkaskaderna träffade de glödheta träbjälkarna. Trots det reagerade han på tystnaden. Varför hördes inga röster? Han saknade de ljud som brukade finnas runt en eldsvåda: människor som skrek och grät, upprörda rop, bilar som körde, sirener som tjöt. Runt Ekorrens rödmålade idyll låg istället en dunkel tystnad. Markus och Sven tittade på varandra och Sven sa det de båda tänkte.

Men var är alla människor? Det måste ju finnas en ansvarig här. Det här är väl ditt boende, alltså där du brukade hjälpa till, borde det inte vara både ungdomar och personal här?

Markus nickade, utan att få fram ett ord. Räddningstjänstens insatsledare, en William Carlsson, kom fram till dem och informerade kort. De hade varit på plats fyra minuter efter larmet hade gått, det var bara en dryg kilometer från brandstationen till gruppboendet. Släckningsarbetet hade påbörjats omedelbart, men en stor del av byggnaden var redan övertänd och skulle inte gå att rädda. Deras initiala bedömning var att branden hade startat i ett av sovrummen i byggnadens norra del, den som nu var mer eller mindre nedbrunnen.

Men hur har det gått, har alla klarat sig? fick Markus ur sig.

William suckade.

Vi har inte kunnat gå in ännu, så jag kan inte säga något säkert. Branden hade kommit ganska långt när vi kom hit. Jag misstänker att de har haft dålig koll på sina brandvarnare. Larmet verkar ha kommit från varnaren i köket, men branden ser ut att ha börjat i sovrumsdelen. Om brandvarnarna i sovrummen varit okej, borde larmet ha kommit tidigare. Jag gissar att det handlar om en försening på några minuter. Hade de kostat på sig nya batterier lite oftare, så hade vi kanske kunnat rädda en större del. Låt oss bara hoppas att ingen var kvar där inne.

Markus fick en flashback från sitt senaste besök på Ekorren, hur han suttit i köket och fikat med Sandra. Hur hon försiktigt bitit av den ljusa överdelen på ballerinakexet och sedan njutningsfullt slickat i sig nougatkrämen på den chokladfärgade underdelen. Markus kände hur magen vände sig tog och ett snabbt steg åt sidan. Sven gav honom en lång blick när han reste sig från dikeskanten.

Är du okej?

Markus nickade. Han skämdes. Han hade inte kräkts på jobbet sedan sin första trafikolycka, på sin fjärde dag som färdig polis.

Sven klappade honom på axeln.

Det händer oss alla. Det här handlar om människor du känner. Det är inget konstigt med det. Men nu måste vi jobba.

Han vände sig till räddningsledaren igen.

När kan ni gå in?

William slängde en blick bort mot de svartbrända husresterna.

Vi är ganska säkra på att ingen fanns kvar i den södra delen, den som är någorlunda oskadd. När det gäller den norra delen, där branden startade, är det svårare att säga säkert. Vi kommer att gå in och eftersöka så snart det bara går.

Han tittade värderande på de svartbrända bjälkarna som stack ut som övergivna skelettdelar. Det stora rökmolnet hade börjat tunnas ut i färgen.

Inom en kvart, skulle jag tro.

Markus slöt ögonen ett ögonblick och tvingade sig att andas långsamt. Det var inget att göra åt. Brandmännen visste vad de gjorde och behövde få sköta sitt jobb. Men vad kunde han själv göra? Han lyfte blicken och tittade på Sven.

Jag försöker få tag på chefen för verksamheten. Det är konstigt att han inte redan är här.

Det hade gått säkert ett år sedan han senast besökte Ekorren. Han kom ihåg att det hade snackats om förändringar då, ny upphandling och förmodligen ny ledning. Kommunens växel svarade att den ansvarige chefen numera var en Roger Rylander och kopplade honom vidare. Markus lyssnade när signalerna gick fram. Inget svar. Han kom till ett standardiserat mobilsvar och lämnade ett kort meddelande. Han ringde polisens växel, uppdaterade dem om läget och såg till att de skulle sätta Roger i kontakt med dem så fort han hörde av sig. Han funderade ett ögonblick och tog upp telefonen igen. Bläddrade i adresslistan och fick fram Tobias nummer. Tobias Bengtsson hade börjat på Ekorren något år efter honom. Efter ett tag hade de börjat träffas även utanför jobbet. Inte så ofta men en öl då och då. Det var ganska länge sedan senast, men det spelade ingen roll just nu. Markus trampade otåligt på stället när signalerna gick fram. Men det blev inget svar där heller.

Han tittade upp och såg Sven stå och prata med en ung kvinna med mikrofon. Då hade tidningarna hunnit hit, Norrbottens-Kuriren, gissade han. Han såg också en bil från en radiokanal svänga in på infartsvägen. Bränder av den här storleken var definitivt nyhetsstoff. I synnerhet om det handlade om mordbrand.

Han försökte skaka av sig obehagskänslan och gjorde ett nytt försök att ringa Roger. Fortfarande inget svar. Vart hade de tagit vägen? Just som han såg att några av brandmännen började ta sig in i den eldhärjade norra delen av byggnaden ringde hans telefon. Det var Tobias. Nej, han var inte i tjänst och han var inte säker på vem som jobbade, men han hade nog en idé om var gänget var. De hade planerat att åka på teaterbesök idag. Det var en föreställning särskilt riktad till barn och ungdomar med funktionshinder och till personalens förvåning hade chefen bestämt att hela gruppen skulle få gå. Tobias kom inte ihåg någon exakt tid, men han var rätt säker på att det var idag.

Markus drog en suck av lättnad. Sandra och hennes kompisar satt i trygghet på en teater och skrattade och hade roligt. Snart, alltför snart, skulle deras värld slås i spillror. Men än så länge mådde de bra. Han skickade ett varmt tack till en gud han inte hade en aning om att han trodde på och vände sig till Sven.

De är på teater!

Sven såg förvirrad ut. Markus insåg att han behövde förklara sig bättre.

Jag fick precis tag på Tobias, en kompis som jobbar här. Han är inte i tjänst idag, men han kom ihåg att de skulle på teaterbesök. Det är därför ingen är här.

Markus kände hur axlarna åkte ner en bit och spänningen i kroppen släppte en aning. Av någon anledning såg Sven inte lika glad ut. Hade det med journalisten att göra? Sven var inte jätteförtjust i journalister, men vid det här laget var han van att möta dem. Efter trettiofem år som polis i Gällivare hade han etablerat ett ganska gott samarbete med de flesta av de lokala medierna. Markus kände sig förvirrad. Han försökte fånga Svens blick, men märkte att Sven inte såg på honom. Han tittade förbi honom bort mot den nedbrunna byggnaden. Bort mot de brandmän som nu kom ut ur byggnaden med sammanbitna ansikten. Den första brandmannen signalerade mot sin insatsledare, ett finger upp i luften. Markus såg hur Svens vänliga ansikte sjönk ihop och vändes mot honom med ett stort beklagande i ögonen.

Kapitel 2

Brandmännen hade hittat de brända resterna av en människa i ett av sovrummen. Markus kände hur vissheten sjönk in i honom. En av ungdomarna var död. De visste inte vem. Men tydligen hade en av dem som bodde här lämnats kvar. Ansvarig personal hade fattat beslutet att någon inte skulle följa med gruppen. Av något skäl.

Kanske vederbörande hade varit sjuk. Men borde inte någon av personalen ha stannat då? Fast med två personer i tjänst, hur löste man det? En person kunde inte hantera fem ungdomar på utflykt, det var en praktisk omöjlighet. Han märkte hur hans hjärna diskuterade det inträffade på ett logiskt plan. Ena sidan av honom var rasande på personalen, som lämnat någon kvar. Men en annan sida kunde förstå det. Skulle man beröva hela gruppen ett sällsynt teaterbesök, för att en person hade lite feber? Markus hatade att erkänna det. Men han kunde förstå hur de hade resonerat. Även om det självklart inte var okej. Han vände sig till Sven.

Vi borde kontakta kommunen och ordna ett tillfälligt boende för ungdomarna. De kan komma tillbaka när som helst. Och vi måste verkligen få tag på Roger Rylander!

Sven nickade, men det var som att kraften hade runnit ur honom. Han tittade på Markus med ögon fulla av sorgsen trötthet och Markus såg hur han tog sig åt bröstet.

Jag är ledsen, Markus, jag tror jag måste sätta mig en stund. Ring kommunen och jaga rätt på chefen. Det blir bra.

Markus kände hur ytterligare en våg av oro slog igenom honom, var Sven sjuk? Han tryckte tillbaka känslorna, kunde inte tänka på det nu. Varsamt hjälpte han Sven in i bilen. Just som han stängde bildörren ringde telefonen. En formell röst hördes i andra änden.

Hej, Roger Rylander här. Jag hörde precis på radion.

Ljudet blev knastrigt och Markus svor inombords. Han andades djupt och väntade tigande tills Rogers röst kom tillbaka.

… ute och kör i skogen, på väg från Luleå, jävligt dålig mottagning på vissa sträckor här. Men jag är på plats om tjugo minuter. Har ni fått tag på gruppen, eller är de kvar på teatern?

Markus lugnade honom.

De verkar vara kvar på teatern, vi har inte sett till någon här. Ja, ingen utom … Han tystnade. För ett ögonblick hade han själv glömt bort brandmannens signalerande finger. Han fortsatte samtalet med lägre röst. Brandmännen har hittat en kropp i ett av rummen. Vi vet inte vem det är, men den låg i ett av rummen i norra delen.

Det blev tyst i luren och han hörde hur Roger drog efter andan.

Så vi har ett dödsfall bland en av våra boende?

Tyvärr verkar det så.

Roger var tyst ett par sekunder. När rösten kom tillbaka var den bestämd och fylld av energi, eller adrenalin, gissade Markus.

Okej, då gör vi så här. Vi behöver få till ett akutboende för ungdomarna, det borde gå att lösa via kommunens fastighetsavdelning. Jag ringer dem. Och så behöver vi ordna krisstöd åt både de boende och personalen. Jag ser till att aktivera vårt kristeam från Salus Vård. Jag utgår ifrån att de kan vara på plats i kväll, men det kan ta ett par timmar. Sedan behöver vi informera samtliga anhöriga. Det är lite snårigt för mig här från bilen, så om du kan kontakta socialchefen på kommunen och be dem samla alla föräldrarna i någon av kommunens lokaler, så åker vi dit så snart som möjligt. Men innan vi träffar dem behöver vi få bekräftat vem som har dött.

Roger tystnade och fortsatte sedan med samlad röst.

Vet du vilket rum det var, mer exakt?

Markus såg sig omkring efter brandmannen som varit inne i den utbrända lokalen, men insåg att han inte visste vem det var. Han suckade.

Nej, inte just nu, men vi behöver ändå göra en riktig identifiering, innan vi går ut med någonting. Jag fixar det.

Bra, då säger vi så, vi ses om en stund.

Roger la på och Markus tittade konfunderad på den tysta luren. Inga onödiga utläggningar här inte. Men Rylander hade i alla fall varit handlingskraftig. Han drog ett djupt andetag och satte igång. Först slog han Stinas nummer. Stina Vestlund var kriminaltekniker, hon kunde lösa identifieringen av den döda kroppen, så snart det var möjligt, ur säkerhetssynpunkt. Dessutom hade hon både ett osvikligt analytiskt sinne och ett stort hjärta för ungdomar. Hon skulle kunna kliva in i Svens ställe, i alla fall för en stund.

Hej Stina! Det är Markus. Jag vet inte om du har sett, men det brinner på Ekorrens Gruppboende. Sven och jag är här, men jag skulle behöva din hjälp också, på en gång.

Du vet att jag inte kan göra några tekniska undersökningar innan brandkåren är klara?

Jo, jag vet, men jag behöver dig ändå, som kollega. Sven mår inte riktigt bra.

Det blev tyst i luren några sekunder. Stinas röst hade fått ett skarpare tonfall när hon till sist svarade.

Jag är där om tre minuter.

Den följande timmen kändes i efterhand som ett enda sammelsurium. Markus fick tag på den biträdande socialchefen på kommunen. Hon tog omgående på sig att kontakta de anhöriga till ungdomarna och samla dem i ett rum i kommunhuset, så snart som möjligt. Markus tackade henne, men bad henne vänta med att säga något om dödsfallet. Först måste de veta vem det var.

Efter en kvart dök Tobias upp, han hade sprungit hela vägen hemifrån, direkt efter Markus samtal. Han erbjöd sig på stående fot att hjälpa till med vad som än kunde behövas. Markus gav honom en tacksam blick och skulle precis börja gå igenom läget. Då svängde en silverfärgad Audi A8 in på parkeringen bredvid dem. Ut steg en medelålders man i kortklippt silverfärgat hår och med air-podsen fortfarande kvar i öronen. Han gick rakt fram till Markus och sträckte fram handen.

Roger Rylander.

Roger berättade att han lyckats fixa ett akutboende åt de återstående fem ungdomarna. Han kunde också säga vem som bodde i det rum där kroppen hittats. Det var en Sebastian Molander. De kunde inte vara hundra procent säkra på att det var Sebastian som omkommit i elden, men allt talade för att det var så.

Vid det här laget hade brandteknikerna gett klartecken till Stina att göra en första snabb undersökning av offret. Det fanns inte mycket kvar av den förkolnade kroppen, men hon hade tagit avtryck av tänderna och skickat iväg för identifiering.

Markus försökte få ur Roger varför Sebastian lämnats kvar. Enhetschefen svarade avvisande. Det var i strid med verksamhetens riktlinjer att lämna någon och självklart skulle de ta reda på varför personalen valt att göra ett avsteg. Just nu ville han inte kommentera saken. Han hade inte varit på plats, men han hade ett stort förtroende för sin personal. Om en av ungdomarna lämnats kvar, fanns det säkert en anledning till det. Markus kunde se hur Stinas ansikte mörknade.

Klockan kvart i fyra, nästan en