Brottsplats 416

By Stefan Arbratt and Jonas Kragnert Bartholf

En sommarnatt 1995 blir den artonåriga Klara våldtagen och mördad då hon är på väg hem genom Östra kyrkogården i Göteborg. Trots vittnen lyckas man inte hitta den skyldige. Två år senare omkommer en ung kvinna, Mia, i en brand som till synes beror på sängrökning. Göteborgspolisen Klas Hagberg är dock övertygad om att det rör sig om en mordbrand och att gärningsmannen är densamme som i fallet med Klara. Men han blir motarbetad internt och tvingas bort som utredare.

Drygt tjugo år senare närmar sig Klas slutet av sin karriär och arbetar med åldringsbrott. Han har aldrig lyckats glömma Klara och Mia och när han ges en möjlighet att återuppta de gamla utredningarna tvekar han inte. Nu tänker han slutföra det han inte lyckades med en gång i tiden och han får oväntad hjälp av Sara Douhan, som jobbar inom hemtjänsten. Jakten på mördaren blir dock farligare än de kunnat ana och kommer att påverka även deras privata liv.

Sagt om boken:
”Den här boken fångade mig från första sidan och sedan flöt läsningen bara på, alltså en bladvändare. Den är riktigt spännande och tempot och handlingen gör att man bara vill läsa mer och mer.”
Bloggen Bokprataren

”Brottsplats 416 är driven och spännande. Arbratt och Kragnert Bartholf har skapat en egen stil och jag ser fram emot att läsa mer om polisen Klas Hagberg och undersköterskan Sara Douhan.”
Bohusläningen

”Boken är otroligt spännande. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Imponerad av författarnas sätt att väva ihop historien. Betyg 5 av 5”.
Books of Magnus

”Det här är en bok som fångade mig från första sidan. En lite annorlunda deckare, som var riktigt spännande. Ser fram emot nästa del i trilogin. Betyg 4 av 5.”
Sofias bokhylla

”Intressanta karaktärer, snabba och korta kapitel och en story man inte kan ana slutet på. Jag ser redan fram emot nästa del”.
Fridas Bookcorner

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 3, 2021
• ISBN: 9789180001779

Book preview

2015)

Prolog

1

Klara 18 år, Göteborg, juli 1995

Hennes huvud värkte. Minnesbilderna var suddiga. Hon försökte tänka efter för att minnas vägen tillbaka till sina vänner. En bild klarnade. Hennes bästa kompis hade kysst fel kille på förfesten. Han hade varit kompis till den killen de träffat på vägen dit och som hade bjudit in dem. Som hon mindes det var det något med att hennes kompis kysst honom som fått det andra tjejgänget på förfesten att störa sig. De hade blivit utslängda. När de var på väg därifrån blev hon tvungen att gå åt sidan. Hon satte sig på huk. På andra sidan buskarna hörde hon kompisarna prata och skratta. Sedan hörde hon att de började gå igen. Rösterna blev alltmer avlägsna. Fan att de var så fulla! Hur svårt kunde det vara att vänta? När hon var klar halvsprang hon åt det håll hon tyckte rösterna försvunnit, men insåg att de tillhörde ett annat gäng. Fan! Hon hade ingen lust att fortsätta festa längre. Enda anledningen till att hon ville hitta sina kompisar var för att säga att hon ville hem och sova.

Klockan hade passerat midnatt. Hon visste inte hur hon skulle kunna hitta dem igen och hon började känna att hon egentligen var för berusad för att gå någonstans.

De möttes vid Nobelplatsen. På hans fråga svarade hon hem och namnet på den hållplats som låg närmast. Han sa att han visste den snabbaste vägen dit och att han kunde följa henne. De började gå. Efter några minuter vek de in på en grusgång. Lyktstolparnas lampor lyste svagt i julinatten. Hon uppfattade att han pratade med henne, men inte vad han sa. Smällen mot hennes huvud kom överraskande och snabbt. Omtöcknad stirrade hon på honom och insåg att hon nu låg på rygg under honom. Desperat försökte hon få in fingrarna mellan sin hals och det som tryckte mot den. Hon såg honom suddigt. Sedan klarare. Sedan suddigt igen. Sedan såg hon honom inte alls. Hon skulle inte hinna i kapp de andra. Inte den här kvällen. Inte någonsin.

När han lämnade platsen höll han hennes plånbok. Snart försvann han och knastret under hans skor från gruset var det enda som hördes.

*

Anders Rutgersson hade precis parkerat bilen på den del av asfalten på Blekeslänten som Bostadsbolaget upplät som parkeringsplatser åt sina hyresgäster på Lilliegatan i Lunden. Efter ännu ett sent arbetspass på restaurang Trandiro i Kungälv var han sömnig och ville inget hellre än att få sova så många timmar som möjligt. När han klev ur bilen hördes flera högljudda skrik. Det var inte det första grälet mellan överförfriskade par han hade hört den kvällen. Han ville inget hellre än att få sova så många timmar som möjligt. Han tittade hastigt åt det håll ljudet kom ifrån, tog några steg mot Östra Kyrkogården innan han vände sig om och gick mot sin lägenhet. Efter att ha öppnat dörren och slängt väskan i hörnet i hallen, klev han ut på balkongen på våning fyra, tände en cigarett och tittade ner mot parkeringsplatsen där han nyss stått. Allt var stilla och tyst. Den glödande fimpen sköt han iväg med en fingersnärt. Som en nyårsraket hade den några få sekunders klimax innan den tvärvände i luften och snabbt dalade ner mot asfalten.

Allt han kunde berätta för polisen tolv timmar senare, när han vaknade utvilad och hörde om mordet på radion, var att tjejen han sett kvällen innan hade ljust vågigt hår. Mannens ryggtavla såg ut att vara en jeansjacka. Utan fastsydda märken. Men helt säker var han inte.

2

Mia 21 år, Göteborg, juli 1997

Hon fick kämpa för att behålla balansen när han pressade henne bakåt. Hennes första försök att frigöra sig var att försöka nå hans ansikte med fingrarna. Det första slaget träffade hennes vänstra öga. Det räckte för att synen skulle försvinna. Med det andra försvann hennes medvetande. Hon vaknade till när huvudet dunsade ner i kudden. Var det han som la henne till rätta? Han gjorde något med hennes händer. Vad var det hon hade mellan fingrarna? En cigarett? Varför? Hon ville inte röka. Hon ville bara bli av med huvudvärken. Hade han slagit henne? Allt var så konstigt. Hon hade ju bara ställt en fråga och sedan sagt att hon inte trodde honom. Hon såg hur han gick runt i rummet. Som om han letade efter något. Han hade sagt att de inte kunde gå hem till honom. Hon försökte tänka efter, men kom inte ihåg skälet han angett. Nu ångrade hon att hon föreslagit att de skulle gå hem till henne i stället. Men han hade varit så charmig. Hon såg telefonen på väggen. Så nära, men ändå så långt borta.

Nu brände det till i handen och det var varmt på benet och magen. Hon kunde inte minnas att hon hade tänt cigaretten. Det var för varmt. Hon ville bara att han skulle släcka, att hon skulle få in lite frisk luft. Hon försökte säga hans namn, men fick inget svar. Hon visste inte att han redan lämnat lägenheten.

*

Sinisa Milkovic arbetade sedan sex månader som bagare på Torps Café i Kålltorp och hade sin vana trogen varit på plats trettio minuter innan arbetspasset skulle börja. En kaffe i lugn och ro i köket innan plåtar med tekakor, wienerbröd och frallor skulle in i ugnarna. De trettio minuterna satt han alltid tyst. Ingen radio som störde.

Det var en tystnad han kommit att uppskatta mer och mer i sitt nya land. Rösterna och skotten från det gamla hemlandet kändes alltmer avlägsna. Det var när han satte in morgonens första plåt med tekakor som han genom skyltfönstret såg en man komma gående, stanna till och dra upp dragkedjan på huvtröjan.

Allt Sinisa senare samma dag kunde berätta för polisen var att han klockan 04:48 sett en mörkklädd ung man passera på trottoaren utanför.

Del 1 – Göteborg, juni 2018

3

Trafiken från E20 hördes oavsett om balkongdörren var öppen eller stängd. Som ett pulserande ådersystem. När Märta Svensson inte orkade ligga vaken längre gick hon upp. Med stödstrumporna uppdragna längs de svullna benen reste hon sig från sängen och gick ut i köket. En kopp kaffe. Skivat ägg på en brödskiva. Hon jämförde bäst-före-datumet med datumlappen på KFUM-kalendern. Hon borde handla snart. Märta bodde sedan tjugosju år på Storkgatan 5. En tredjedel av sitt liv. Tre rum med balkong in mot gården. Det var bara två hållplatser till Olskrokstorget, men hon tog ändå spårvagnen dit. Ånäsvägen tycktes vara brantare än när hon var yngre. En rullator kanske inte vore en dum idé? Den där arbetsterapeuten från kommunen hade inte ens fått svar på sin förolämpning. Terapeuten hade även kommit med förslaget att ta bort mattorna och trösklarna, men om inte Carl hållit med skulle Märta aldrig sagt ja. Ett hem utan mattor. Nåja, hon hade verkligen ingen lust att ramla och skada sig i en fallolycka. Ligga och stirra i taket en alltför tidig morgon gick an hemma. Att göra det i en sjukhussal på Östra skulle vara olidligt.

Fallet från köksstolen när hon höll på att byta gardiner var tillräckligt plågsamt. Då hade hon ändå inte brutit något och kunde stanna kvar hemma och läka. Barnen bodde utspridda så dem kunde hon inte räkna med. Hon kunde skatta sig lycklig som hade Carl. Han brukade säga att hon bara behövde ringa om det var något, men hon visste ju att han hade fullt upp. Mitt uppe i karriären, frun likaså, med två små barn. Hennes barnbarnsbarn. Inte kunde hon begära att han skulle ta mer tid i anspråk än han redan gjorde för att hjälpa henne.

*

Sara Douhan lämnade hemtjänstlokalen vid Olskrokstorget. Den illröda arbetströjan med den mycket synliga kommunala loggan hade redan börjat klibba fast vid hennes rygg. Var det ett särskilt material de använt som skulle vara så obekvämt som möjligt att ha på sig? Det hade varit en massa bråk om de där tröjorna från början. Tydligen hade det stridit mot någon inköpspolicy att de över huvud taget fick betalda arbetskläder. En brevbärare från Bring cyklade förbi henne. Han såg ut att vara klädd i något som liknade träningskläder.

Märta skulle i dag, förutom tillsynen, även ha hjälp med dusch och renbäddning av säng. Egentligen var det Therese som skulle gå till Märta i dag, men hon hade tidigt på morgonen ringt och sagt att hon var sjuk. För Petra, arbetsgruppens samordnare, innebar det att färdiga scheman fick göras om snabbt och att städningar fick senareläggas. När gruppen blev en kort fick de lösa ut den personens schema och de övriga fick fler omsorgstagare att gå till. Det fungerade i en dag. Max två. När det rörde sig om en hel vecka blev det ohållbart. Sara undrade om Petra ens ringt Ola. Hon visste ju att han så gott som alltid tog extra pass om det behövdes. Hon hade aldrig hört honom klaga när han fick göra det.

Sara var urless på att det alltid verkade vara någon kollega borta. I Thereses fall hade Sara sett på Facebook att hon varit på fest kvällen innan. Så sjukdomen kunde knappast vara allvarlig.

Under promenaden till Märta läste Sara de senaste daganteckningarna i sin arbetsmobil. Det fanns ingen notering om någon avvikande händelse hos Märta. Det var nästan två veckor sedan Sara senast besökte Märta. Hon ville vara uppdaterad när hon kom dit.

Redan i trapphuset blev Sara misstänksam. Efter några år i yrket var det en lukt hon snabbt kommit att reagera på. Det luktade starkare ju närmare Märtas dörr hon kom. Fyra knackningar. Två knackningar. Sedan fyra ringningar på dörrklockan. Für Elise. Sedan Rondo Alla Turca. Sara kikade ner genom brevinkastet. Kuvert från ett energibolag och reklam från en mäklarfirma låg på golvet. Även reklam från två mataffärer och morgontidningen täckte hallmattan av plast. Sara tryckte ner dörrhandtaget och upptäckte att det var olåst. Hon klev in och ropade Märtas namn. Först någon decibel strax över normal samtalston. Till sist skrek Sara.

– MÄRTA! LEVER DU?

Stanken tvingade Sara att dra upp tröjan för näsan. Direkt till vänster i hallen låg köket. Ingen där. Glas och tallrikar på diskbänken. Brödkniven låg på skärbrädan. Känslan av att något var fel blev starkare. På vardagsrumsbordet låg en skvallertidning uppslagen. När Sara kikade närmare såg hon att det var förra veckans nummer med cirklar ritade runt vissa av programmen i tv-tablån. Sara gick vidare och stannade till utanför toaletten. Hon stod helt stilla och spände varenda muskel i kroppen. Någon stönade där inne. Sara öppnade dörren och stanken fick henne att rygga tillbaka.

– JA, ursäkta att jag inte öppnade. JAG HAR RÄNNESKITA!

Märtas omisskännliga värmländska dialekt fick Sara att börja gapskratta.

Det som skulle ha varit ett besök på tjugo minuter tog närmare en timme efter att Sara duschat av Märta, rengjort toaletten och fått på Märta nya kläder. Märta berättade glatt om att hon varit i hembygden och hälsat på gamla vänner i några dagar. Hon hade precis kommit hem när hon insåg att av kålpuddingen hon bjudits på och som presenterats som gårdagens nog var äldre än så. Och inte hade det blivit bättre av att hon ätit den gamla brödskivan och det löskokta ägget. Tågresan hem hade varit en pina. Hela morgonen hade hon fått springa mellan toaletten och vardagsrummets fåtölj. Satt hon blickstilla så lugnade magen ner sig. Sara tog av sig plasthandskarna och la dem i en plastpåse.

– Jag är ledsen om jag skrämde upp dig, det borde givetvis ha dokumenterats att du varit borta.

Hon tog med sig plastpåsen och slängde den i sopnedkastet när hon skyndade sig nedför trapporna. Första besöket. Hon var redan mer än trettio minuter efter planeringen.

Nästa på schemat var Olle. Han bodde i grannhuset. Tiden för att ta sig dit var inte mer än en dryg minut. Han frågade, som vanligt, om Sara hade hört Palmes valtal, för nu var det ju inte många dagar kvar till valet.

– Vad säger du? Bryr du dig inte vem som vinner valet? Jag håller på Palme.

Olle pratade samtidigt som han tog emot de tre orangea tabletterna som Sara nyss plockat fram ur det låsta medicinskåpet.

Till skillnad från Märta som både hade barn och barnbarn var Olle helt ensam sedan hans fru dött i bröstcancer förra sommaren. Det var hon som hade styrt upp allt fram till dess att hon insjuknade. De få och korta stunder Olle var klar i huvudet var hans smärta påtaglig och mer än en gång hade han uttryckt att han inte längre vill vara med. Hans förmåga att fullfölja den tanken räckte dock inte till, vilket gjorde att han fortsatte hoppas på att Palme skulle vinna ännu ett val. Även om Sara lämnade Olle i hyfsad tid var hon fortfarande försenad, och när hon kom till Stig Gunnarsson, som under hela sitt yrkesliv varit anställd vid Försvarsmakten, så visste hon vad som väntade. Trots att alla äldre är lika mycket värda och även har mänskliga rättigheter och rätt till ett individuellt trevligt bemötande så orkade Sara aldrig lyssna på hans utläggningar om invandring, trängselskatt, sossar, miljöpartister, kommunister och alla andra utsugare som tog hans pengar. Och en försening var en försening. Hur skulle det se ut om alla kom för sent, brukade han muttra. De första gångerna hade det varit lite roligt när han beklagade sig, men med tiden kändes det som ett gift som kom från hans mun och sakta spred sig i Saras kropp. I dag öppnade han dörren, stod i öppningen och pekade på sitt armbandsur.

– Om det ska vara så jävla svårt att hålla tiden så behöver du inte komma alls. Är det bara kärringar som styr och arbetar i er verksamhet?

Han brydde sig inte om att invänta ett svar utan stängde dörren rakt framför ansiktet på henne. Hon hörde hur han låste om sig. Andas in. Andas ut, tänkte hon.

4

Strax efter klockan tolv var Sara tillbaka i hemtjänstlokalen för lunch och möte. Hennes enhetschef, Joakim Wilson, hade tidigt på morgonen mejlat om att han skulle komma och att det var viktigt att alla i tjänst var på plats under lunchen. Han såg allvarlig ut när han såg sig omkring i möteslokalen. Han bar ett par lätt slitna jeans, vita sneakers