Om sorg och kärlek

By Åsa Moberg

När han inte fanns med på tåget så visste hon. Magkänslan talade omedelbart om att nu var han död. Borta för alltid. Hur kunde hon egentligen veta det med en sådan säkerhet? Han hade gått och lagt sig på kvällen och sedan aldrig vaknat igen. Och plötsligt var hon bara ensam. Greta Berg är 41 år gammal när hon förlorar sitt livs kärlek, Mikael. I sin djupa sorg inser hon snart att hon inte klarar av den nya ensamheten. Sömn blir en lyx hon bara tillåts avnjuta när vänner och familj går med på att övernatta i huset. Men så småningom tar hon ett beslut som ska komma att förändra allt. För första gången på tolv år skaffar hon sig ett pass - och ger sig ut för att besöka sina allra mest långväga bekantskaper. Kan storslagen natur och pulserande miljonstäder hjälpa henne bearbeta sin förlust? Och finns det kanske till och med en ny kärlek därute - någonstans på horisonten? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2021
• ISBN: 9788726870367

Book preview

1.

Han kom inte med tåget. Så kan döden också visa sig. Hon skulle möta honom på stationen och han kom inte ut genom vagnsdörren som han brukade göra. Hon blev stående någon minut på perrongen, så kastade hon sig upp på tåget och sprang genom det, ropande i de tomma vagnarna. Hon visste att han var död.

Efteråt kunde hon säga: Jag trodde att han var död. För hur kunde hon veta det? Hon öppnade dörrarna till alla tågets toaletter, men gjorde inga andra fynd än omkringfladdrande pappershanddukar på golven. Hon frågade konduktörerna. Hur formulerade hon frågan? Har ni sett en kvarglömd man här? En som glömt kvar sig själv för att han dog under resan? Så kunde hon inte ha sagt.

Ingen hade sett honom. Hur skulle de ha kunnat se honom på tåget, när han låg död i sin säng i Stockholm? Han hade inte vaknat av väckarklockan.

En morgon några veckor tidigare hade hon hittat honom hopsjunken på toalettgolvet i det lilla huset på den lilla ön i ödemarken. Klockan var fem, hon låg och sov, hundarna började skälla. Konstiga ljud hördes från toaletten. Kräktes han därinne? Hon knackade. Inget svar. Han ville väl vara ifred. Hon stod kvar vid dörren och lyssnade. Det var inte ljuden från någon som mådde illa. Hon kände på dörren. Den var olåst. Precis innanför dörren låg han, liksom hopvikt. Han som annars var mycket lång tog nästan ingen plats alls nu. Ögonen vändes mot henne. Om det inte hade låtit så banalt skulle hon säga att blicken slocknade medan hon såg in i den. Som om döden sökte sig fram genom hans huvud, prövade vilken väg den skulle ta. Huvudet gungade lätt upp och ner, som en blomma i svag vind. Det var tydligt att han inte kunde röra resten av kroppen. Han kunde inte prata. Han reagerade inte på hennes ord.

Hon ringde efter en ambulans. Det var mycket långt till samhället där ambulansen fanns, halva vägen på slingrande isig grusväg. Ambulansen skulle i allra bästa fall komma fram på en timme. Den sjuke, som då sannolikt redan var död, måste fraktas på snöskoterns kälke till vägen på fastlandet. Det var opraktiskt att bo på en ö i ödemarken. Hon störtade upp till det andra huset där hon hade sina kläder. Hon tänkte på alla dessa ängsliga människor som besökte ön och frågade, först av allt: Men om någon blir sjuk, är det inte väldigt långt till doktorn då? Hon värmde en kvarglömd kaffekopp i den nya mikorvågsugnen och svepte i sig ett glas filmjölk, hon kunde bli borta länge nu. Hon stängde in hundarna och ringde och väckte grannarna på fastlandet.

På vägen mellan husen hann hon tänka: Det skulle inte ha spelat någon roll om vi hade varit i en stad. Det här är något som händer genast. Bara han inte blir förlamad och måste sitta i rullstol och aldrig återfår talförmågan.

När hon kom tillbaka låg han i den stora sängen och var inte ens blek, bara rasande: – Vad är det där för trams med ambulanser! Vilken jävla idiot du kan vara. Jag vet att du vill att jag ska dö, men du behöver för fan inte larma hela Sverige för det.

Hon blev så lycklig över att han kunde tala att hon inte reagerade på hans vrede. – Ring nu och be om ursäkt, sa han surt. Du får väl förklara att du greps av panik helt utan orsak. Jag fattar inte vad som tar åt dig. Har du drömt mardrömmar? Är du full?

Häpen stirrade hon på den friska, rasande mannen i sängen. Hon gick ut på toaletten för att se om det fanns något som tydde på att han nyss hade legat hopvikt som ett litet knyte på golvet där, förvandlad, nästan död. Om han kanske ändå hade kräkts.

Allt var skinande rent. Ingenting var rört. Hon blev stående en stund. Det hade inte varit en mardröm. Hundarna. Hon hade ju vaknat av hundarnas skall, inte av något som hon drömde. Hon satte sig på golvet där han hade legat och såg sig omkring. Jo, där på väggen, där fanns en svart linje som måste ha kommit från träskornas gummisula när han föll. Det var allt.

Hon avbeställde ambulansen. Det var inte lätt. Den ansvarskännande damen i växeln hävdade att den sjuke var i behov av vård även om han hade kvicknat till igen. Den sjuke, som var frisk med röda rosor av ilska på kinderna, vrålade från sin säng så att hördes ända in i telefonluren: – Om de där jävlarna kommer hit får de fara igen utan mig. Jag ska inte till något sjukhus, jag har inte varit sjuk i hela mitt liv!

Grannfrun sa att det nog var blodtrycket. Långa människor kan lätt råka ut för blodtrycksfall som är så häftiga att de svimmar när de reser sig ur sängen.

Hon fick lova att själv köra honom till en läkare när han sovit ut. Hon visste vad han tyckte om läkare, hon visste att hon aldrig skulle få honom med till någon sådan.

Hon drog av honom täcket för att se om han inte hade fått någon skråma på kroppen som kunde fungera som intyg på att någonting hade hänt. Till slut upptäckte hon en kort röd linje under ena bröstvårtan och ett ljust, nästan vitt, skarpmärke på ena knäet. Hon försökte förklara för honom vad som hänt, men också när raseriet la sig kände hon att han inte trodde på henne. Han hade rätt. Om han hade fallit så som hon påstod borde han ha haft rejäla märken. Om han hade fallit så som hon påstod borde han ha märkt något. Han hade inte märkt något. Inte ens att han hade rest sig ur sängen. Han var inte trött, han hade inte ont. Efter en stund var han inte ens arg. Han ville sova.

Hon ville också sova, men hon kunde inte. Hon låg vaken och lyssnade på hans andetag tills han vaknade klockan nio. Om eftermiddagen var han så välvillig att han kunde gå med på att det kanske hade hänt något. Vad förstod han inte och han mindes ingenting och livshotande hade det hur som helst inte varit, men okej då, kanske, kanske var det inte så att hon önskade livet ur honom. Kanske, kanske hade hon larmat ambulansen i ett desperat försök att rädda livet på honom. Helt förgäves visserligen, men ändå.

– Om det händer något liknande igen, så vänta tio minuter så slipper vi en massa trassel. Hålla på och jaga upp grannarna mitt i natten. Ska jag behöva förklara för dem att jag inte alls är död, det är ju inte klokt.

– Jag kan lova dig att vänta tio minuter. Men under den tiden kan du dö.

– Eller piggna till.

– Ja. Jag ska vänta. Vad ska jag göra medan jag väntar? Tio minuter är fruktansvärt lång tid att sitta med armarna i kors om någon ligger och dör.

– Räkna minuterna. Tänk. Gör ingenting i panik så där som i natt.

Nu stod hon på perrongen och tänkte på hans råd. Vänta i tio minuter. Tänk. Alltså kastade hon sig inte direkt in i bilen för att köra till Stockholm, som hon först ville göra.

Efter tio minuter ringde hon till sin bror. Hans fru svarade. Han var inte hemma och hans fru trodde inte att han var på jobbet heller. Hon skulle försöka hitta honom. Om det inte gick skulle hon hitta någon annan eller själv åka till lägenheten.

För att verkligen visa att hon inte hade råkat i panik sa den skräckslagna kvinnan på stationen: – Jag väntar här i två timmar, tills nästa tåg kommer. Men varför skulle han komma med det? Om han hade missat tåget hade han haft gott om tid att ringa mig innan jag for hemifrån. Jag går och äter. Jag ringer om två timmar.

Hon slog numret till lägenheten gång på gång. Hon såg framför sig hur han låg där, hopknycklad i något hörn, oförmögen att röra sig och ta sig fram till telefonen. Men det var mer som ett hopp trots en överväldigande visshet, vissheten om att han var död.

– Inte då, sa grannfrun. Du ska se att det har blivit något missförstånd bara. Det kommer att reda upp sig, precis som sist.

– Han kan vara på sjukhus, sa den skräckslagna utan att tro på sig själv. Men då måste han vara medvetslös om han inte bett dem meddela mig.

– Du ska se att det reder upp sig.

Hon for till en lunchbar vid vattnet. Utsikten var vacker, vintersolen lyste stark och gul. Hon beställde en skinkomelett. Den var så salt att hon knappt kunde svälja den. Det var konstigt när hon senare tänkte på hur överkänslig hon hade blivit mot salt, hon hade slutat salta helt och hållet och fann all mat som andra lagade för salt. Det kanske inte var någon extra salt skinkomelett, hon kanske hade drabbats av en plötslig allergi mot salt som slog till i förväg, fast det skulle dröja åtta veckor innan obducenten efter noggrann utfrågning om den dödes kostvanor föreslog att hjärtflimmer till följd av för hög saltkonsumtion kunde vara dödsorsaken. Man kunde tydligt se att han hade ätit föga hälsosam mat, men det syntes ingenting som exakt kunde anges som dödsorsak. Hjärtflimmer som hindrar blodförsörjningen till hjärnan tillräckligt länge för orsaka döden ger inget synligt utslag vid obduktionen. Ett sådant hjärtflimmer kan uppstå hos den som äter för mycket salt.

Hon såg på de tre, fyra ensamma män som i övrigt befolkade den ödsliga lokalen med varsin ensam lunch. De saltade alla på maten innan de smakade på den. Hon petade i omeletten och använde all sin energi till att inte gråta. Hon tänkte: han är inte död bara för att jag känner det på mig. Jag måste få det bekräftat innan jag börjar gråta. Hon hörde hans röst, som om han satt bredvid henne: bli inte hysterisk nu igen, sörja någon som inte ens är död, du är ta mig fan inte riktigt klok! Ät nu. Du vet hurdan du blir när du inte får mat. Du börjar bara slåss.

Tiden sniglade sig fram. Två timmar hade ändå gått till slut och han kom inte med nästa tåg heller. Hon ringde till sin bror. Hans fru svarade. Ingen hade nyckel till lägenheten. De hade tillkallat låssmed, men låssmeden fick inte öppna utan att polisen var med. Nu väntade de på polisen.

Den skräckslagna kvinnan lämnade stationen, satte sig i sin bil och körde hem. Hon fortsatte med all kraft att inte gråta, tårar skulle göra det svårt att se vägen och om hon började gråta skulle det aldrig ta slut, hon skulle bli tvungen att köra in i en parkeringsficka och tillbringa natten gråtande i bilen.

– Det var som du trodde, sa grannfrun när hon kom hem. Din bror ringde. De hittade honom i sängen. Han låg och sov, han hade inte stigit upp. Han såg fridfull och lugn ut, det verkade inte som om han hade haft ont. Vill du bo här i natt? Din bror kommer i morgon.

Hon blev kramad och omhändertagen. Allt hon kunde önska erbjöds henne, sällskap, värme, lugnande tabletter. Hon tackade nej till allt och for med snöskotern över sjön till den ensamma ön, där hon öppnade dörren och släppte ut schäfrarna. De ylade av glädje, precis som vanligt. – Var inte så glada, er husse har dött, förmanade hon dem och deras livliga välkomstceremoni dämpades genast. Hundar vet allt. Hon pratade med dem hela tiden.

Veckorna som hade gått sedan den morgonen när hon trodde att han höll på att dö hade varit löjeväckande idylliska. Hela året hade varit fint, hösten hade varit som en saga. Hon hade haft en lång semester och vädret hade varit strålande. Innan mannen dog hade det varit solsken varje dag i ett halvt år. Hon var utvilad, kvällen innan det hände hade de båda varit gladare än på länge. Han var på strålande humör när han ringde för att säga godnatt. Han förhörde sig som vanligt om vad hon hade ätit och hon hade ätit en lyxmiddag för ensam dam: finhackad gravad lax, litet hackad lök, creme fraiche, sallad, rå äggula, litet löjrom, till det svalt vitt vin och varmt brunt bröd. Hon skulle ta med sig papperet med den nya livförsäkringen till tåget, så att han kunde skriva sitt namn under. Så kunde hon posta den direkt i järnvägsstationens gula låda. Den där livförsäkringen som hon hade dragit på hela hösten, äntligen skulle det bli klart. Den hade fladdrat i hennes hand medan hon väntade på tåget. Nu låg den kvar i bilen, eftersom han inte kom med tåget.

När någon dör måste alla som kände den människan underrättas. Hon tillbringade flera dygn i telefonen, grät och berättade, berättade och grät. Släktingar och vänner som hon knappt hade träffat på flera år bjöd hem henne och erbjöd sig att besöka henne på ön. Hon tackade ja till allt, desperat och livrädd för den stora ensamheten. De underbara vännerna var långt mer underbara än hon någonsin hade kunnat föreställa sig, men också sådana som inte alls var underbara fick ett förgyllt skimmer kring sina bekymrade gestalter. De levde. Hon såg på dem och när hon inte grät av sorg kunde tårarna börja forsa av förvåning över detta underverk. De satt där och levde och hon tänkte: bäst att njuta av dem medan de finns, rätt som det är, är de döda allihop.

Hon sov över hos sin bror. Brorsdottern sa godnatt till den sörjande kvinnan som talade i telefonen klockan nio på kvällen och god morgon klockan sju, när den sörjande satt vid telefonen igen. – Pratar du i telefonen hela nätterna? frågade barnet.

Så var det nästan. Att sova var svårt, att ligga vaken ännu svårare. Hon gjorde en lista över vännernas vanor, somliga var uppe länge, andra steg upp tidigt. Mellan två och fem var ingen vaken, men alla sa att hon fick ringa när som helst, det gjorde ingenting om hon väckte dem när de sov.

Den första natten hade hon legat ensam hemma och grubblat över hur underligt välorganiserat detta dödsfall var, som om han hade fått arrangera det helt efter sina egna önskemål. Han ville inte dö, men om han måste dö ville han dö just så. Han hade varit på ett strålande humör. Han hade smitit från alla läkare och sjukhus. Han hade dött ensam, inte gett henne den minsta chans att gripas av panik och trassla till det med ambulanser igen. Han hade dött i Stockholm, mitt i civilisationen, så att hon kunde se sig om i den stora tystnaden och ensligheten och säga: Det var inte mitt fel. Det berodde inte på att jag ville bo i ödemarken.

Om han hade dött på ön skulle hon blivit kvar med alla anklagelser och frågor: kunde han ha överlevt om de hade bott i stan, om ambulansen hade kommit, om sjukhuset hade fått sätta klorna i honom?

Hon hade hunnit fråga honom hur han ville bli begravd om han någonsin dog och han hade svarat: Du dör säkert först. Men jag vill ha min aska utströdd på trottoaren utanför Select i Paris, så att turisterna kan trampa ner den i asfalten en het augustidag.

Hon hade vilat hela hösten, suttit ute i solen och njutit av sin långa semester, som om ödet hade velat att hon skulle ha extra krafter lagrade för att klara månader utan sömn när sorgen kom.

Efter en vecka kom en natt när hon sov tre eller fyra timmar i sträck. Hon låg i en soffa i vardagsrummet hos sin bror. Det var ännu en av de oväntade lyckorna mitt i sorgen: lyckan över att återfå förmågan att kunna sova. Hon kunde somna om en stund när hon vaknade klockan tre på natten, att somna om, vilken lättnad. Hon drömde att hon var ute på promenad med sin döda man. De gick vid stranden av en spegelblank sjö, inte olik sjön där den lilla ön låg men mer parklik kring stränderna. Det fanns inga människor där. Plötsligt blev himlen svart av en stor flock kråkor som flög från norr mot söder. Ur flocken lösgjorde sig en större fågel, en svan, som lyfte högre och blev ensam. En annan likadan kom söderifrån och mötte den. Hon stod på stranden och höll mannen under armen. Hon trodde att de två fåglarna skulle förenas och bli ett par, men den som kom söderifrån gick till attack och rev ena vingen av den andra.

Vingen föll ner på vattenytan. Angriparen försvann och den skadade fågeln stannade upp i luften, liksom stillastående av häpnad. Då växte två människoarmar ut där vingen hade suttit och fågeln slöt armarna om såret för att skydda det. Hon hoppades att den skulle försöka använda armarna till att flyga men det gick inte. Armar är inte vingar. När fågeln hade stått stilla i luften en stund föll den som en sten och landade med ett plums på vattenytan. Den föll, men den sjönk inte.

När hon vaknade trodde hon att den sårade fågeln var hon själv. Hon föll, men hon sjönk inte. Såret hade varit hemskt, men hon sjönk inte. Det var vänster vinge i drömmen. När hon vaknade hade hon fasansfullt ont i vänster axel och kunde knappt vända sig i sängen.

Den döde mannen hade varit psykoterapeut. När hon gick till hans mottagning, för att se om där fanns post eller något annat som hon måste ta hand om, låg en postanvisning från en patient innanför dörren. Den var stämplad dagen före dödsfallet. Hans namn var Mikael Ivansson, men patienten hade råkat slå på fel tangent och adresserat pengarna till Mikael Svansson. Det är långt mellan I och S på tangentbordet. Kanske visste någonting inuti patienten att Mikael Ivansson just den natten skulle flyga iväg från jorden. Svanar håller ihop parvis i livslånga förhållanden, endast döden skiljer dem åt.

Hon la försiktigt in postanvisningen i plånboken och samlade ihop drivan med direktreklam. Hon satte ner värmen till fjorton grader. Som för att visa patienterna största möjliga hänsyn hade han väntat med att dö tills han hade arbetat klart den sista dagen före jullovet. De skulle få en ny terapeut. När hon ringde runt för att underrätta dem om dödsfallet fick hon en känsla av att det nästan var värre att förlora en terapeut än att förlora en man. Några lät som om de skulle kasta sig ut i närmaste iskalla vattendrag och aldrig komma upp till ytan igen. När hon försökte förklara att de skulle få fortsätta hos en bra terapeut ropade en: Jag vill inte ha någon ny terapeut! Mikael var ingen terapeut, han var en människa!

En väninna följde med henne till begravningsbyrån. Franziska hade erfarenhet, hon var också änka. Allt detta väljande, det kändes som en förolämpning att sorgen skulle behöva kläs i så många jordiskt futtiga detaljer. Dödsannons, kista, blommor, mottagning, vid den punkten vaknade hon själv till liv för begravningsentreprenören ville inte ha söta kakor, bara smörgåsar.

– Kommer inte på fråga, Mikael skulle aldrig ha godkänt en mottagning utan söta kakor. Ju sötare desto bättre. Helst något som är doppat i choklad.

– I så fall får han det.

Kista i furu, söta kakor till kaffet. Franziska tog henne tvärs över gatan till en restaurang där de åt lunch.

– Du är så stark. Du kommer att klara det här.

Hon drog fram en ren näsduk, hon bar numera ett lager på sig, för dessa okontrollerbara tårar som började forsa rätt som det var.

– Tror du verkligen det? Det känns inte som jag kan klara någonting. Jag vill inte vara ensam, jag ska bjuda hem alla att komma och bo hos mig. Jag vill inte bli en ensam dam. Jag vill inte vara ensamstående! Jag hatar ensamheten. Vet du vad jag är mest arg på honom för? Om han skulle dö, kunde han ha väntat några år. Fem år. Så jag hade sluppit den här känslan av att det kanske inte är för sent för mig att skaffa barn. Fyrtioett, det finns äldre kvinnor som blivit mödrar för första gången. Jag hade slutat tänka på det. Vi undersökte aldrig vem det berodde på. Tänk om det var hans spermier, tänk om jag kan få barn? Varför ska jag behöva tänka på det nu?

Han hade varit en människa, nu var han ett lik. Hon ville se honom som död, det skulle göra döden mer verklig. En människa kan inte vara en upprymd telefonröst den ena kvällen och bara borta nästa morgon. Hon ville ha bevis. Begravningsentreprenören, som dittills hade varit ett under av deltagande och tillmötesgående, tyckte inte att det var en bra idé. Den som inte är van att se döda kroppar kan reagera så konstigt. Den döde ser inte likadan ut som den levande.

Franziska hade motsatt åsikt. Hon hade nyligen sett en död i kistan, en släkting som hade tagit livet av sig genom att hänga sig i en lampkrok i vardagsrumstaket. Hon hade känt att döden blev mer gripbar, mer uthärdlig, när hon fick se kroppen iordninggjord i kistan: – Han kommer att vara sminkad och fin, han ligger inte där blåfläckig. Kräv att du får se honom. Jag följer med dig.

Motvilligt medgav begravningsentreprenören ett besök vid kistan som väntade på begravningen i källaren i krematoriets kapell. De for tillsammans och hundarna satt knäpptysta när bilen bromsade in på krematoriets parkeringsplats. Annars tjöt de alltid när bilen stannade, de väntade sig en promenad, men nu visste de att allt var annorlunda. Deras husse hade dött. Hon bad Franziska gå före. De knackade på en dörr på baksidan av byggnaden, dörren slogs upp och precis innanför den stod kistan med den döde mannen.

Varför stod den vid dörren? Hon blev upprörd över placeringen, hon hade väntat sig en hall, en gradvis inslussning till mötet med döden, men nu slog den emot henne med en sådan kraft att det kändes som om hon skulle falla omkull. Hon tog några steg bakåt och började om igen, det var som om hon måste ta sats för att orka.

Hans långa smala fingrar var knäppta på det vita täcket. Fingertopparna var lila. Händerna var inte sminkade som ansiktet. Håret var kammat bakåt istället för ner över pannan, som han hade kammat det medan han levde. Dubbelhakorna var borttrollade. Det var ändå bortom varje tvekan han. Hon önskade sig en kam, så att hans hår kunde kammas rätt. Hon önskade sig blommor. Hon önskade att hon hade tänkt på att ta med något som han tyckte om, en penna, en radio, något föremål som påminde om livet. Något som var hans och något som var hennes. Hon kände i sina fickor och hittade bara försvarets hudsalva i militärgrön plastförpackning. En sådan bar han alltid med sig. Hon stoppade in den under hans kalla knäppta händer. Hon tog fram sin plånbok. Där fanns ett presskort som hon aldrig använde. Han tyckte om det foto av henne som satt där. Hon la presskortet under hans ena handled.

Hon skulle ha velat omfamna honom i den vackra furukistan, lägga sig där och känna efter om han hade någon kropp under det blanka täcket. Tårarna forsade och hon mådde illa. Varsågod och sitt ner en stund hos den döde, sa en vänlig man som arbetade i detta hus. Hur stod han ut? Blev döden annorlunda när den drabbade människor som man inte hade delat liv med? Hon ville inte sitta ner hos den döde. Hon hade fått se honom, hon hade träffat honom i hans nya skepnad, den gjorde alltför ont i ögonen och hjärtat.

Det blev jul och det blev begravning. Andra tog hand om henne, andra tog hand om begravningsritualen, valde poesi och musik. Hon lät sig föras dit och därifrån, allt var vackert och kistan hade ett berg av lila nejlikor och granris och hon var glad att han hade hennes bild med sig därinne, glad att hon visste hur fint nerbäddad han var, glad att hon hade sett honom så att hon verkligen visste att han var död.

Hon gjorde uppgivna försök att följa med vad som hände i världen och försökte intala sig själv att som katastrof betraktat var detta inte mycket att komma med, allt var som uttänkt av högre makter för att förorsaka henne minsta möjliga lidande. Ändå led hon.

Döden kom henne riktigt nära för första gången. Hennes mamma hade dött i bröstcancer, men den gången hade hon hållit döden på avstånd. Sjukdomen tillät döden att smyga sig på, man fick tid att vänja sig vid tanken. De hade inte stått varandra nära som somliga mammor och döttrar, avståndet minskade inte mot slutet men det försvann i den sorg som förenade den döende mamman och dottern som skulle fortsätta leva.

Den här gången kom döden rakt in i hjärtat, den rev och slet i den sörjande och den låg som stenar i fötterna. Hon kunde knappt lyfta benen över lingontuvorna på marken, så tunga hade fötterna blivit. Armarna kunde endast med stor ansträngning lyftas, de hängde mot jorden som om fingrarna drogs ner av blytyngder. Hon hade hört att sorg kunde kallas tung, men hon hade inte förstått att ordet skulle uppfattas bokstavligt. Sorgen uppfyllde kroppen som en enda väldig tyngd, musklerna stelnade och ibland tog det emot att andas, som om intaget av luft var ett hårt arbete som måste utföras med viljekraft.

Om döden ändå inträffade för att sedan vara över, men den drogs ut i tiden av allt som den döde hade lämnat efter sig. Den sörjande måste möta den på nytt varje dag. När hon gick efter posten över den snötäckta isen på sjön följdes hon av hans fotspår, de stora stövlarnas avtryck stannade kvar i livet trots att ägaren var död. Kläderna hängde i hans rum och väntade. Lakanen bredde ut sig i sängen, övergivna med en svag doft av hans liv kvar i tygets trådar. Hon kunde inte lägga sig i den sängen. Överallt låg lappar med anteckningar om saker som han inte fick glömma. Nu hade lapparna glömt honom, men den sörjande rörde sig bland minnena med halvslutna ögon, som för att slippa minnas. Vad tjänade det till att öppna ögonen för att se, när det enda som syntes var tomrummet? Hon blev sittande en hel eftermiddag, gråtande med en otvättad näsduk i handen. Han hade snutit sig i den, den innehöll hans snuva, en utsöndring från hans kropp, det var som en strimma av hans liv i hennes hand. Hon kysste kaffekoppen som hon hittade efter en vecka kvarglömd vid teven. Den hade märken efter hans läppar i kaffespåren längs kanterna. Hon lät hans badrock hänga kvar på kroken vid duschen, eftersom hon inte kunde förmå sig att röra den. Det gjorde ont att se den, men att vika ihop den och stoppa undan den var som att göra den döde ännu mera död.

2.

Hon hade aldrig varit ensamstående. Också som ensam var hon del av ett par. Ena halvan var död. Det gjorde inte paret mindre verkligt. Hans närvaro var stark. Han yttrade sig om kläder som hon köpte. Han yttrade sig om mat som hon åt. Han yttrade sig om vädret och om filmer som hon såg, till och med om eurovisionschlagerfestivalen i Lausanne. Ta litet mer vin nu, sa han när hon tvekade.

Hon undrade om han skulle lägga sig i vilka män hon träffade. Det kunde bli svårt. Män som hon tyckte mycket om tilltalade inte honom. Det låg i sakens natur. Kunde han bli mer generös som död? För helvete, svor hon till honom över gränsen, det måste du bli.

En sak visste hon. Hon ville ha en ny man. Inte så att den döde var utbytbar, men hon kunde inte föreställa sig ett liv som ensam dam. De hade delat tjugofem år. Hon trodde inte att hon kunde överleva om hon inte fick dela. Hon ville vara ett par. Hon trodde att det skulle ta ett år eller två att hitta en ny man. Hennes bror såg chockerad ut när hon sa det, hennes väninnor verkade lättade.

Hon fick skuldkänslor när hon tänkte på män ur det förflutna. Hon var sexton år när hon träffade Mikael. Han var hennes livs stora kärlek, efter tio minuter visste hon att de hörde ihop, att hon ville dela hela livet med honom. Då var han dubbelt så gammal som hon. De hade levt hela livet tillsammans, hela hans liv. På hans villkor, hade hon ofta tyckt. När hon i sin ungdom blev förälskad i någon annan hade det hänt att hon önskade att han skulle dö, eftersom det inte fanns något annat slut.

Nu tänkte hon på män som hon hade fäst sig vid. Torsten Palm var en av dem. De hade träffats i en Vietnamdemonstration, båda skulle hålla tal. Han hade varit ambassadör i Vietnam och han talade vackert om det vietnamesiska folkets kamp. De hade fäst sig vid varandra genast. Nu var han krigsmaterielinspektör. Den gången hade hon skrivit brev till honom och tackat för hans fina tal, ivrigt uppmuntrad av den döde mannen. Man bara tror att kända talare är bortskämda, att de får beröm hela tiden. I själva verket är det nästan aldrig någon som hör av sig. Alla människor lever omgivna av klagomål. Om du tyckte att han var bra så skriv ett brev och säg det till honom. Hennes brev kunde inte ha nått fram när hon dagen därpå fick ett från honom. Han hade tyckt om hennes tal och undrade om de kunde äta lunch tillsammans. Han var gift, det hade hon läst i tidningen. Hon var ogift. Hennes bindning var ändå mycket starkare. De träffades med långa mellanrum, ett par gånger hemma hos honom, men de kom aldrig så långt som till sängen. Hon fick dåligt samvete redan av en lunch på restaurang. Hennes vanligaste replik var: Jag borde inte vara här, ibland varierat med: Vi borde inte träffas. Det gör vi inte heller, brukade han säga.

Krigsmaterielinspektör! Första gången hon slog på teven efter dödsfallet satt han där och pratade. Vad kunde det betyda? Närheten till döden hade gjort henne vidskeplig. Han talade om de indiska vapenaffärerna. Hon hade inte träffat honom på sju år. Hon hade läst om utnämningen, men nu trängde han sig in i hennes hem och hennes sorg bara för att hon råkade slå på teven. Vem kunde älska en krigsmaterielinspektör? Någon kunde, hon hade sett i tidningen att han hade skilt sig och gift om sig och när hon läste det hade hon drömt om honom på natten. I drömmen grät hon hejdlöst. Han hade strukit henne över ryggen och sagt: Varför gråter du, det är jag som ska vara ledsen, det är ju jag som ska skiljas och hon sa: Du behöver bara skiljas från en fru, det är mycket värre för mig, jag måste skiljas från en dröm. Hon måste skiljas från en dröm som hon inte ens visste att hon hade drömt, en dröm som handlade om att ifall han skulle skiljas så borde det vara för hennes skull.

Hon kunde inte kontakta honom. Hon hörde Mikaels röst från rymden när hon tänkte på honom: Vem som helst, bara inte den där fascistoida idioten. Vad var det jag sa, en jävla karriärist, ett svin. Krigsmaterielinspektör. Någon anständighet har du väl ändå kvar.

Hon kände inte längre igen det förgråtna ansiktet som mötte henne i badrumsspegeln. Ögonens kanter var röda som sår. Hon hade förlorat sitt ansikte, tårarna åt upp det, de åt upp hela hennes kropp. Om nätterna var det som om kroppen öppnade sig mot ett tomrum där Mikael borde möta henne, varm och mjuk med blod som strömmade fram och tillbaka genom ådrorna. Hon kunde se sorgen som en öppning i sin egen hud, ett långt snitt där den vällde ut som en blodig massa. Hon undvek att lägga sig på kvällarna, sorgen stannade lättare kvar i kroppen så länge hon höll sig upprätt. Så fort hon ville vila försökte den ursinnigt ta sig ut i rummet, lägga sig som ett tjockt täcke över henne och hindra henne att andas.

Om andra människor fanns i närheten vågade hon lägga sig på morgonen. Förmiddagen var inte lika hotfull, hon kunde sova om människor rörde sig och förde liv omkring henne. Hon inbjöd dem. Kom ingen till henne reste hon till dem. Första natten ensam inträffade av misstag efter en månad, någon som skulle komma på besök fick förhinder. En natt. Det borde hon tåla efter en månad.

Sova var inte att tänka på, i alla fall