Jag dör av frihet

By Kjerstin Norén

Jag föddes 1945 men det betyder inte att jag blev något fredens barn. Jag hade spänningarna i kroppen från början, orons propeller i mellangärdet som jag aldrig lärde mig att kontrollera. Lugnet fanns där också, men det var oron och spänningarna som kom att prägla mitt liv ... Kristinas barn är det enda som betyder något för henne. Det enda som spelar någon roll. Hon behöver dem båda två, exakt lika mycket. Så när hennes dotter råkar ut för en olycka och tvingas opereras akut ställs allting på sin spets. Kommer hennes älskade dotter att överleva? Och vilka konsekvenser kommer olyckan att ha på deras liv? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726941593

Book preview

I

Jag tror inte jag kan säga något mer typiskt om Kristina än att hon var en människa som älskade att tala i telefon. Tanken på alla som skulle kunna ringa upp henne och kanske överraska henne med det ena eller det andra gjorde henne så spänd av förväntan inför alla dessa tänkbara möjligheter att hon aldrig förmådde dra ur telefonjacket, inte ens när hon som bäst behövde det.

Sedan var det det, att när hon pratade i telefon blev hon liksom en annan. I vanliga fall kunde hon vara så spänd och ge ett nästan nervöst intryck. Jag upplevde det alltid som om hon var medveten om sig själv på ett närmast plågsamt sätt och att detta var något som märkbart försvårade hennes kontakt med andra. Jag kunde själv känna hur jag blev stel i hennes närvaro, speciellt i början, innan vi kände varandra så väl. Men när vi pratade i telefon försvann allt det där. Då kunde vi sitta i timtal och diskutera fram och tillbaka om allt mellan himmel och jord. Jag tyckte om att lyssna till hennes röst även om man inte kunde säga att den var direkt vacker. Men den hade något distinkt över sig som gjorde att man litade på henne och upplevde det som om hon menade vad hon sade. Och det var alltid lika fängslande att sitta och lyssna efter alla de dialekter hon gled fram emellan, som om hon hade varit född och uppvuxen inte på ett utan på ett flertal olika ställen. Ibland tystnade hon så att det uppstod långa pauser i samtalet och när hon började tala igen hördes rösten sökande innan hon på nytt hittade tråden. Hon tyckte verkligen om att tala i telefon och hon ringde mig ganska ofta. När vi avslutade samtalen var det nästan alltid på hennes initiativ. Då gav hon uttryck åt sitt missnöje över att hon nu återigen hade ödslat bort värdefull tid på snick-snack när hon egentligen hade så mycket annat viktigt att göra. Hon var motsägelsefull på det viset.

Det var likadant då, när hon äntligen höll på att komma ur en artikel som legat över henne i månader och plötsligt blev avbruten av en ihärdig telefonsignal.

– Jaa?

– Är det fru Andersson, Anita Anderssons mamma?

– Jag heter Kristina Ekberg, men det är riktigt att jag är Anitas mamma. Hurså?

– Ta det lugnt nu. Er dotter befinner sig på Lunds lasarett. Hon blev påkörd av en personbil när hon skulle gå över Nilstorpsvägen och hon opereras just nu för skador i huvudet. Det hela inträffade för ungefär en timme sedan. Om ni har möjligher att komma upp hit till lasarettet så får ni tala med läkaren som opererat henne…

– Jag… jag måste hämta min pojke på dagis om ett par timmar… vad är det som har hänt? Varför… hur skadad är hon? Är det allvarligt… jag…

– Vi vet ingenting om det ännu. Ta det bara lugnt och försök komma hit så fort ni kan så får ni tala med läkaren som opererat. Operationen beräknas vara avslutad inom en timme.

– Vem är det jag talar med?

– O förlåt mig. Jag heter Ann-Kristin Nordström. Jag är avdelningssköterska på kirurgens intensiv. Men kom hit så fort ni kan om ni har möjligheter till det.

Samtalet var slut. För en stund satt hon alldeles orörlig och försökte komma underfund med om hon var panikslagen eller inte. Sedan försökte hon slå numret till taxi ett par gången men siffrorna kom ideligen i oordning. Det slog henne att hon måste få fatt på någon som kunde hämta Bob från dagis om det drog ut på tiden men hon kunde inte komma på någon. Det är nog ingen som har tid, tänkte hon, och tog fram sin telefonbok och ringde daghemmet.

– Det är Kristina. Anita har blivit påkörd av en bil. Det verkar som om hon är väldigt allvarligt skadad. Jag måste åka upp till lasarettet med detsamma och nu undrar jag bara om någon av er kan ta med sig Bob hem idag och försöka förklara för honom. Inte säga något, menar jag. Bara tala om för honom att jag inte kommer… men att jag kommer imorgon igen som vanligt.

– Vad är det du säger? Så fruktansvärt för dig. Men ta det lugnt bara. Visst kan någon av oss ta hand om Bob ikväll. När tror du att du kan hämta honom igen?

– Jag vet inte. Det blir i morgon någon gång. Tack ska ni ha. Jag ringer igen lite senare.

– Adjö med dig. Men det ta det lugnt för all del.

– Javisst… hej.

Hon kördes förbi henne på en bår. Huvudet var ett enda stort bandage, bara de små kinderna och munnen kunde man se. Och bara slangar överallt och på armarna och händerna hade blodet torkat till mörka spruckna fläckar i skrubbsåren. Anitas lilla varelse var långt borta, hennes kropp, hennes ansikte var utom räckhåll.

Jag har känt det på mig hela tiden, for det genom huvudet på Kristina. Ända sedan den dagen hon föddes har jag levt med insikten om katastrofens möjlighet. Innan dess bekymrade jag mig aldrig på det viset. Men när tillgivenheten för det nya livet slog rot i mig då blev jag också medveten om att skulle denna oskattbara varelse tas ifrån mig, brutalt och grymt bara ryckas bort, då vore katastrofen över mig. Så sårbar man blir när man får barn, tänkte jag. Så mycket känsligare jag har blivit. Nu har det hänt. Det som jag levt med som ett hot och en ängslan och som ibland har fått mig att känna mig löjlig och överspänd har verkligen hänt. Hon kommer att gå bort ifrån mig och det kommer jag inte att överleva.

En sjuksyster tog henne under armen, sedan lade hon armen om skuldrorna på henne och ledde in henne i läkarens rum. Hon satte fram en stol åt henne. Kristina satte sig ned och gjorde ingenting annat än satt och stirrade framför sig. Det låg några pennor på skrivbordet och hon fördjupade sig i deras olika färger. En är grön och två är gula, konstaterade hon. När man skriver med dem blir det grönt eller gult eller också är det vanliga kulspetspennor som har blå skrift. Eller någon annan färg. När doktorn kommer in kommer han kanske skriva ned något på ett papper och då får jag se vilket som stämmer. Systern kom in med lite vatten och frågade om hon ville ha något lugnande. Det ville hon inte. Skulle jag ta något lugnande nu, tänkte hon indignerat. Skulle jag försvinna i ett sådant här ögonblick?

– Nej tack, sade hon bara. Jag tar aldrig lugnande medel.

Hon hade ingen uppfattning om hur länge det dröjde innan doktorn kom. Hon märkte inte ens när han kom in i rummet.

– Vi får se det som det är, började läkaren.

Han hade först presenterat sig men det hade han lika gärna kunnat låta bli för Kristina hörde det ändå inte. Nu lyfte hon blicken och såg på hans trötta ansikte, osäkert och sökande mot henne, modern. Han är lika rädd som jag, tänkte Kristina. Frågan är vem som är räddast av oss två.

– Din dotter fick en blödning mellan hjärnhinnorna vid olyckstillfället och den har vi nu sugit ut. Har systern berättat för dig vad som hände?

– Ungefär. Hur allvarligt skadad är hon? Jag vill veta hur allvarligt det är.

– En olycka av det här slaget är naturligtvis alltid allvarlig men det är för tidigt att säga något definitivt ännu. Vi kan bara hoppas på det bästa.

– Vad är det bästa?

– Det verkar troligt att hon överlever och chansen finns att hon blir helt återställd.

– Men det är inte säkert att hon kommer att överleva? Förstod jag er rätt? Är det möjligt att hon inte överlever?

– Man kan inte utesluta den möjligheten. Hon slog i gatan med en väldig kraft och har fått en allvarlig fraktur. Men hoppet är inte ute och vi måste trots allt hoppas på det bästa. I en sådan här situation måste man vara starkare än någonsin.

– Jamen jag är stark, sade Kristina frenetiskt. Det är typiskt för mig. Det har jag fått höra hela mitt förbannade liv. Jag klarar vad som helst. Fråga mina vänner och bekanta. De kan intyga hur rätt jag har!

– Ta det lugnt nu. Allt hopp är inte ute. Har operationen lyckats, och det kan vi inte konstatera förrän i morgon, är det inte omöjligt att hon kan bli helt återställd även om konvalescensen kommer att bli långvarig. Men du ville veta hur det är och jag säger dig det: hennes tillstånd är allvarligt.

Hon sjönk ihop i stolen.

– Jag klarar inte det här. Du måste förstå det. Mina barn är mitt liv. Jag behöver dem lika mycket båda två. De är det enda som verkligen betyder något för mig. Allt kan jag vara utan, bara inte dem. Du måste förstå att jag inte klarar det här. Åtminstone du måste förstå det. Du måste rädda henne. Det är ju det du är till för. Åtminstone du måste förstå att inte ens jag klarar vad som helst. Rädda henne!

Läkaren svarade inte. En syster kom in och frågade om hon ville ha någonting men Kristina bara skakade på huvudet.

– Får jag sitta inne i hennes rum? Har jag rätt till det?

Hon fick ta på sig en gul skyddsrock som sköterskan hjälpte henne att knäppa där bak. Omtöcknad av sorg och oro leddes hon sedan in i rummet där Anita låg, intensivt övervakad, och sjönk ned i en fåtölj medan hon väntade på att en säng skulle rullas in till henne också. Hon försökte föreställa sig hur det hela hade gått till. Försökte se för sig hur Anita och hennes väninnor lekfullt fnittrande gått hem från skolan tills… Hon tänkte på hur bilföraren måste ha känt det och hur han måste känna det nu. Han hade råkat ut för något som varje bilförare lever med som en fruktansvärd möjlighet: att köra på ett barn. Det var förmodligen inte hans fel. Inte mer än bilismen är fel. Inte mer än det är groteskt att små skolbarn ska behöva gå över en gata som trafikeras av trötta skiftjobbare på väg hem från sitt arbete. Kanske körde han för fort, ja det gjorde han väl, men vem har inte gjort det? Egentligen var hon förvånad, men hon kände starkt att det inte var hans fel. Hon bestämde sig för att hon skulle söka upp honom och tala om för honom hur hon kände det och hon tänkte att förmodligen skulle han be henne om förlåtelse och kanske hade han också barn och kunde sätta sig in i paniken som hon bar inom sig och då skulle hon bara säga att det fanns ingenting att förlåta och att samhället skulle inte förlåta vare sig honom eller henne och inte någon annan heller utan bara lägga ytterligare stenar på deras börda och innan hon gick skulle hon säga att någon helt annan borde straffas, inte de, och sedan antog hon att hon aldrig skulle kunna glömma hans ansikte.

Det är nästan äckligt så storsint jag är, tänkte hon, förbryllad över sina sammanhängande tankegångar. Det skulle jag ju inte mena. Jag skulle säga det jag tycker är riktigt men jag skulle inte mena det. Jag är förtvivlad och vad spelar det då för roll hur mycket man förstår? Jag kan förstå mig till döds, det har jag alltid gjort och samtidigt dött av det.,

Hon lyfte på huvudet och tittade bort mot Anitas säng. Det är verkligen hon, tänkte hon. Det är verkligen min älskade dotter som ligger där och så långt borta hon är. Och hon kom att tänka på den gången när de var bosatta i Rom och hon och Anita hade gått till en kyrkokonsert strax före jul och hon drog sig till minnes hur de suttit där tillsammans omslutna av musik, körerna mot varandra, i varandra i den för dem lika förtrollande som främmande miljön av en katolsk basilika och hur Anita tagit hennes hand, tittat lyckligt upp på henne och sagt:

– Lilla mamma, jag tror jag är i himlen!

Och hur hon svarat henne, nästan reflexartat:

– Och du liknar också mest en liten ängel, Anita min.

Men när hon uttalat de orden slog det henne att det inte bara varit en lek med ord, något som blivit sagt på skämt eller för att det passade in i sammanhanget. Det föreföll henne verkligen som om det var rena rama sanningen om henne som satt där vid sidan om henne själv, så närvarande i hela sin lilla person. Hon föreföll henne just då som en bild av fullkomlighet, så god och underbar att känna bredvid sig att hon överhuvudtaget inte kunde med tanken omfatta att hon faktiskt var hennes egen dotter, någon som vuxit upp vid sidan av en sådan som hon själv. Hon kände sig uppfylld av nåd och berusades och beskammades av den känslan.

Ängel, tänkte hon. Nu blir det kanske allvar om vi trodde på sådana. För mig och Harald, din far, har du ändå alltid varit det.

Natten blev lugn. Då och då föll hon i lätt sömn men väcktes snart igen av systrarnas täta rutinkontroller. Det föreföll inte som om något onormalt tillstötte. Flera gånger slog Kristina upp ögonen utan att kunna minnas var hon befann sig eller varför. Hon hade då fullkomligt glömt vad som hänt och måste långsamt rekonstruera timme efter timme tills det ohyggliga åter gick upp för henne. Då drabbades hon av en våldsam hjärtklappning och fick svårt att dra andan till sig. Det verkade inte som om hjärtat slog så mycket fortare än vanligt, bara hårdare. Som med våld pumpades blodet ut i ådrorna på henne. Det var som om hon skulle sprängas. Bara en gång tidigare hade hon känt något liknande.

Kristina berättade för mig hur hon kände det den gången när Harald och hon skulle skiljas efter att ha varit gifta i bara tre år. Hon berättade hur han lämnade deras gemensamma lägenhet med ett enkelt ’hej', som om det inte gällt något märkvärdigare än att gå ut och ta en öl eller gå på bio. Hon tyckte det var ofattbart hur han bara kunde gå så där. Hon hade åtminstone väntat sig en blick från hans sida, en blick som innehöll något av det som varit under åren som gått. Men han bara gick och lämnade henne ensam kvar vid Anitas säng för Anita var mörkrädd och ville ha någon hos sig när hon somnade. Hon var då inte mer än två år. Och i Kristinas mage låg Bob sedan några månader. Harald ville skiljas från Kristina och hon satte sig inte emot det men innan det blev av hade det lyckats dem att göra sig gravida på nytt och det barnet ville Kristina behålla. Det sade hon till Harald som inte ville sätta sig emot hennes vilja att få barn när hon inte satte sig emot hans vilja att skiljas. Han lovade att hjälpa henne så mycket han kunde, ett löfte som han inte skulle hålla. Och där satt hon med ett hjärta som bankade i bröstet som om det höll på att försöka ta sig ut ur kroppen. Och i magen sparkade Bob. Efter sin ungdoms idol Bob Dylan skulle hon komma att kalla honom Bob. Med hårda, rytmiska sparkar drev han upp henne ur kuddarna och tvingade henne att leva vidare det som nu skulle bli bara hennes liv.

Långsamt började hon omfunktionera lägenheten som varit hennes och Haralds till att bli bara hennes. Ändrade ett bords placering här, bytte ett stolsöverdrag där. Livet flyter vidare i sin kalla flodfåra, minns jag att hon sade, och då och då flyter man upp på strandkanten och får kanske en smula värme. Hon var inte glad men hon fyllde kvällarnas utmanande tystnad med arbete och åter arbete. Hon skrev sin första bok. Hon väntade barn och var nästan barnsligt stolt över att göra det under dessa lite ovanliga former. Jag undrar om det var under den här tiden hon tillägnade sig sin sedan dess så typiska stolta gång, men jag tror det. Jag kan inte minnas att jag sett henne gå så förut. Det mörka håret föll som siden utmed ryggen på henne. Hon gick upprätt. Hon såg så stolt ut bakifrån. Jag blev alldeles varm när jag såg henne gå så.

Varje dag lämnade hon Anita på daghemmet och varje dag var det Harald som hämtade henne hem igen. Så hade de kommit överens. Kristina var så upptagen av att behärska sin egen situation att hon aldrig lade märke till hur det plågade Harald att på det här sättet regelbundet återvända till sitt forna hem. Hon förklarade sig i stället sårad över att han ägnade henne så lite tid. Hon visste fortfarande inte om att han hade ett förhållande till en annan kvinna och att detta faktum varit en starkt pådrivande orsak till hans vilja att flytta ifrån henne. Hon levde fortfarande i föreställningen att de separerat för att få det bättre med varandra och förundrade sig ideligen över Haralds avvisande attityd.

Jag kände att det var min skyldighet, i min egenskap av hennes bästa väninna, att tala om för henne hur det verkligen låg till och en kväll gick jag hem till henne och lade korten på bordet. Jag var kanske lite onödigt burdus men det är inte alltid så lätt att veta hur man ska lägga orden i liknande situationer. Jag ska inte heller förneka att det kittlade mig att få säga henne sanningen och att jag var spänd på hur hon skulle reagera. Jag gick inte fri från att ha varit avundsjuk på Kristina då och då, när jag tyckte att allting ordnade sig så bra för henne medan jag själv stod och trampade på samma fläck och när hon som nu drabbades av svårigheter som översteg mina egna tyckte jag att vi blev mera jämlika på något sätt och det kände jag glädje och tillfredsställelse över.

Hon blev rasande. Hon visade ingen smärta för egen del utan gav i stället uttryck för hur synd det måste vara om Harald som hade varit tvungen att föra henne bakom ljuset så här och därmed dra hela deras tidigare liv i smutsen. Hon begärde omedelbart skilsmässa och de utnyttjade hans otrohet för att få den verkställd så snabbt som möjligt. Kanske underskattade hon en smula vad detta skulle innebära för henne och kunde inte föreställa sig hur hon skulle känna det att sitta i rådhusets väntsal och höra Ekberg mot Andersson ropas ut i högtalaren för att sedan bli tvungen att gå igenom en procedur som baserade sig på helt andra förutsättningar och värderingar är dem hon själv stod för och som samtidigt underförstod hennes samtycke. Hon berättade att hon ångrade hela sitt liv när rättens ordförande frågade ut dem in i minsta detalj om deras förehavanden under det senaste halvåret. Kulmen nåddes när han ifrågasatte hennes bostad och frågade hur stort hon bodde. Hon sade som det var att hon hade fem rum men att ett av rummen var arbetsrum och att de för övrigt skulle bli tre som bebodde denna lägenhet (om jag förstod saken rätt så hade det med storleken på Haralds underhållsbidrag att göra). Domaren antydde att han tyckte det var lite väl stort för hennes del och hon blev då fruktansvärt indignerad och frågade hur stort han själv bodde och sade att hon för sin del för länge sedan lämnat alla