Sara och Lejonkringla

By Edith Unnerstad

Bricken är fortfarande kvar och trots tilltagen ålder finns engagemanget fortfarande där. Hon får ge prov på sitt sociala samvete när hon av en slump möter en ung flicka i nöd. Flickan har hamnat i trångmål och behöver en hjälpande hand, och här kommer Brickens mångåriga erfarenhet av hur klurigt livet kan vara väl till pass. "Sara och Lejonkringa" är en rörande skildring av generationsöverskridande vänskap och den tredje och avslutande boken i den trilogi som inleddes med "Susann".Handlar om den åldrande Brickens tillbakablickar på ett händelserikt liv från 1870 och framåt.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728025970

Book preview

D et står en skärm mellan våra sängar. Det brukas ju så i halvenskilt rum. Men det här är inte någon vanlig sjukhusskärm, lika lite som rummet är ett vanligt sjukrum. Jag såg den första gången för över femtio år sedan, den här skärmen. Den stod i salongen i kammarherre Beckhusens våning vid Johannes kyrkogård. Jag har legat här och stirrat på den i flera dar, men först i morse kom jag på det.

Det är ju ingenting märkvärdigt med det. Fröken Elsa Beckhusen ärvde den förstås, när Malte dog och boet delades mellan änkan och Gunnar och henne. När hon sedan satte upp sitt fina sjukhem här på Östermalm kom den väl till pass. Vi har ett par utsökta fåtöljer och en liten byrå på gracila ben också härinne, för det här rummet hör ursprungligen till hennes egen privata bostad. Men priset tas ändå i mina ögon av skärmen. Den är väl bibehållen och mycket vacker med sitt blekskära siden och de broderade rankorna och fåglarna i svala pastellnyanser.

När jag sluter ögonen kan jag se ägarinnans mor, Ida-Louise Beckhusen, i violblå taftklänning avteckna sig mot just den där skärmen. Hon är ung och förkrossande vacker, och hon ser på mig med ett litet nedlåtande leende, som hon brukade. Jag skjuter undan bilden och försöker tänka på henne sådan som hon nu är, rynkig och gammal och illa medfaren av livet, precis som jag själv. Men det vill inte riktigt lyckas för mig, så jag öppnar ögonen och kikar i stället in genom den lilla sprickan i sidenet alldeles vid skärmens ram. Där ser jag en skymt av min rumskamrat, Sara Beckhusen, Ida-Louises sondotter, ett av Gunnars och Siris barn. Hennes bleka ansikte är smalt och munnen envist sluten. Hon har en ovanligt vacker panna, bred och hög, och ögonbrynen är fint tecknade. Hon påminner ganska mycket om Rosalie i unga dar. Och jag måste säga att för mig personligen känns det ganska skönt att hon är mera lik sin mormor än sin farmor. Jag höll av Rosalie. Ida-Louise däremot — nå ja, låt oss nu inte i onödan dra upp sådant som borde vara glömt för länge sedan. Fast på sätt och vis skulle man kunna säga att det är Ida-Louises fel att vi ligger här, vi två.

Men att jag skulle komma i en sådan situation, det hade jag då åldrig kunnat drömma om. Att tänka sig att jag är här — på egen begäran till och med — för att försöka hindra Ida-Louises barnbarn från att göra några dumheter. Att jag så gott som har lovat sätta nytt livsmod i det stackars levnadströtta barnet, som har råkat så illa ut. Jag förstår inte hur jag kunde inbilla både mig själv och hennes mor — och doktorn också! — att allt skulle bli bra, om de bara ville låta mig hållas. Kunde jag verkligen tro det där själv för ett enda ögonblick?

På fyrtio år har jag inte haft något att göra med familjen Beckhusen, och jag hade då aldrig tänkt mig att jag skulle återknyta bekantskapen på gamla dar. Rosalie och jag var vänner — ja, det är sant. Men efter den gången i Cornwall, då vi talade ut med varandra, blev det liksom genom en tyst överenskommelse slut på allt umgänge oss emellan. Vi tyckte väl båda att det var bäst så. Vi kom väl varandra en smula för nära då, kan jag tro. Det blev för övrigt inte så svårt att undvika att råkas. Rosalie och Albert Nicander bodde rätt länge i Paris och var bara i Stockholm på tillfälliga besök. Först när deras dotter Siri var en sex, sju år gammal, flyttade de på allvar hem. Albert målade då bara sporadiskt och ägnade sig som många finländska patrioter på den tiden mest åt politiken. Några år senare dog han av hjärtslag nere i en källare vid Rosengatan, där han hade ett litet hemligt tryckeri för flygblad riktade mot den ryska överheten i Finland. Han fick aldrig uppleva att Finland blev självständigt.

Ibland under de följande åren kunde jag få en viss lust att söka upp Rosalie igen. Men tanken på att gamla sår då skulle kunna börja blöda på nytt avhöll mig. Så rätt som det var hörde jag att hon också var borta. Då ångrade jag mig förstås, som man alltid gör när det är för sent.

Men nu, när hennes dotter kom och sökte upp mig, då föll jag på näsa rätt in i allt det där gamla. Jag hade inte längre kraft att knuffa det ifrån mig, ville det inte ens, hur ont det än gjorde mig. Hon bad mig om hjälp — hon invigde mig i sina bekymmer, hon berättade, frågade ut mig. Och jag svarade, berättade och frågade ut henne. Och så innan jag riktigt förstod hur det hade gått till, befann jag mig i det beckhusenska hemmet och inne i den där gamla härvan på nytt.

Men det var väl så att jag inte stod ut med att se Siris förtvivlan. Jag måste ju intala henne att det fanns hopp, att de inte skulle ge upp, att flickan inte som doktorn, den där docent Bolling, tycktes anse, borde komma in på sinnessjukhus så fort som möjligt. Jag blev rent rasande, när jag hörde det där förslaget.

— Människa och idiot, sa jag till honom, hur kan ni bara komma med en sådan sak!

— Fröken Beckhusen vägrar ju absolut att vara hemma och att se sina anhöriga, sa han och klappade lugnande min hand, och i hennes nuvarande tillstånd är de vanliga sjukhusen kanske inte riktigt lämpliga. Man får naturligtvis hoppas att det här är övergående, men till dess! Och det är allra lugnast, det är för hennes eget bästa. Hon måste ha tillsyn dag och natt, för hon är i en desperat sinnesstämning. Och då får vi också tillfälle att undersöka henne i lugn och ro och eventuellt ge henne behandling av något slag.

— Ja men förstår ni inte att hon har fått en chock, sa jag, och att.

— Jo, snälla överstinnan, sa han torrt, det förstår jag visst det.

… och att hon måste ha tid på sig att komma över den, fortsatte jag, och att hon ska lämnas i fred först och främst, att det rakt inte duger att låta henne känna att hon är bevakad.

— Jo, det låter ju säga sig, men hur ska det gå till? Det måste bli antingen på — han nämnde ett par psykiatriska sjukhus.— Jag åtminstone kan inte ta något ansvar annars. Har överstinnan något bättre förslag?

Jag såg på stackars Siri och tänkte på hennes man, som nu satt inne hos flickan. Hon sov nu efter injektionen hon hade fått. Å nej, ingen av dem skulle vilja göra barnet så illa, de visste bara inte vad de skulle ta sig till.

— Hon vill ju inte tro oss riktigt, sa Siri. Hon tror att vi har hittat på hela historien för att lugna henne. Hon kryper ihop och stirrar på oss. Å, det är förfärligt. Hur ska vi få henne att förstå?

— Men Ida-Louise då, sa jag, det är klart att hon får lov att komma och reda ut alltihop för barnet!

— Vi har försökt igen, men hon vill inte begripa vad det är fråga om, och hon säger att hon är sjuk och inte kan flytta på sig. Och så säger hon: Tala med Bricken, har jag sagt, tala med Bricken Engelberg.

Jaha, det var ju bekvämt för Ida-Louise det. Alltid skulle någon annan klara upp vad hon hade trasslat till. Men det kunde inte hjälpas.

Och innan jag hade hunnit tänka mig för hade jag sagt: Om ni ändå ville låta mig ta hand om flickan!

Docent Bolling såg ut som om han trodde att det var jag som borde spärras in.

— Men snälla överstinnan, sa han, vad skulle nu det tjäna till? Och hur skulle man orka med något sådant vid överstinnans ålder!

Om det är något som retar mig, så är det när folk kommer stickande med det där om min ålder i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Precis som om jag inte visste själv hur gammal jag är! Men jag undrar ibland om jag inte rent av kommer att arbeta livet ur mig en vacker dag bara för att försöka bevisa för dumma människor att de gamla också kan göra nytta.

— Det där, sa jag, det har inte med ålder utan med förstånd att göra. Somliga människor är lika dumma när de dör som när de föds, men det ska jag säga docenten, att till dem hör inte jag. Jag har faktiskt råkat snappa upp ett och annat i mitt liv. Och jag tror jag förstår hur det här ska skötas.

— Låt henne försöka, bad Siri och grät och tog mig i famm. Jag skulle kunna göra vad som helst för mitt barn, men hon vill ju inte se mig!

— Men överstinnan kan omöjligt orka, sa doktorn. Här kan komma att behövas en handfast människa. Och natt och dag, som sagt, det kan överstinnan omöjligt stå ut med.

Så där -— just så där ska folk gå på, om de vill pigga upp mig riktigt! Jag är inte alltid så kavat av mig, men då får jag lust att bära sten och flytta hus.

Medan han kom med sina invändningar klarnade alltihop för mig, tyckte jag.

— Hör på, sa jag, nu vet jag precis hur vi ska göra. Ni har ju sjukhus i familjen, ni Beckhusens, det vet vi? Och där kan de inte ta emot henne, säger ni, för fröken Elsa Beckhusen själv är svårt sjuk, och de har inte sköterskor tillräckligt? De kan inte avstå någon som kan vara hos henne jämt? Men rum kan de alltid ordna, säger ni? Nå, nu är det så att jag händelsevis av min läkare just har blivit ordinerad en längre sjukhusvistelse — nej då, det är rakt inte något farligt, jag har haft lite besvär med mitt hjärta, och doktorn vill lägga mig på diet- och vilokur, därför att han tycker jag springer för mycket i trappor. Jag har ingen hiss därhemma och bor högst upp. Och en tio kilos minskning i vikt skulle göra det lättare för hjärtat, säger han.

— Så mycket olämpligare då, sa Bolling och slog ifrån sig.

— Inte alls. Förstår ni inte att ni bara helt enkelt ska lägga mig och flickan på delat rum! Vi ska vara patienter båda två, och det ska heta att alla enskilda rum är upptagna. Ni säger henne att hon ska ligga där för att hon har överansträngt sig och fått ont i ryggen, hon har ju själv klagat över det. Låt henne få tro att hon ligger på observation för det där med ryggen — låt någon specialist undersöka den, låt henne få massage och någon sorts strålar — ja, det där kan ni alltid göra något av. Jag tror inte hon stretar emot. Hon slipper, ju vara hemma, och det tycks ju vara det viktigaste för henne just nu, stackarn.

Ingen av oss ska annars ha någon specialvård, bara lite temperaturtagning och tömning och en bricka med mat då och då. Flickan har ju aldrig sett mig och vet inte vem jag är. Jag sover bara med ett halvt öga och ska nog hålla uppsikt. Skulle något särskilt ta på, så har jag ju en ringklocka, men jag är ganska säker på att den inte kommer att behövas. Ni kan ju ge henne så mycket lugnande medel ni anser lämpligt till att börja med, så känner ni er säkrare. Men jag ska försöka bli god vän med henne och försöka få henne att tala ut. Ser ni, jag tror på det där med att tala ut — inte med en läkare men med en god vän. Och så småningom ska jag nog komma på rätta sättet att ta ur henne den där tvångstanken, som ni kallar det.

— Tvångstankarna, rättade han mig. Det tycks finnas flera än en, efter vad jag har hört om det hon lät undslippa sig vid det där utbrottet. Utom nu den där huvudsakliga…

— Den är minsann inte någon tvångstanke, sa jag allvarligt. Alla människor trodde ju likadant som hon, och hon drog bara ut de yttersta konsekvenserna. Vi måste väl ge henne en rimlig tid att sätta sig in i att hon och alla andra har haft orätt.

Och eftersom det ju faktiskt bara är jag, som utom hennes farmor sitter inne med det enda bevis som kan hjälpa henne, så är det på allt vis lämpligt att jag finns till hands. — Och det andra då, kallar ni det för en tvångstanke att systern ser bättre ut än hon? Då lider jag också av en tvångstanke, för fast jag bara har sett dem på avstånd ett par gånger, så har jag det bestämda intrycket att den yngre är betydligt vackrare än den äldre. Det är väl en sund iakttagelse, som vem som helst kan göra.

— Javisst, men den har antagit orimliga proportioner för henne, hon har skyllt så många av sina misslyckanden på det där, och det har ätit sig inåt, blivit en — ja, en tvångstanke, och det gäller att få den avlägsnad.

— Ni får kalla det vad ni vill. Jag kan tala om för er att det var en tid då jag hade fått den här lilla flickans farmor på hjärnan ungefär på samma sätt som hon nu har fått sin vackra syster. Och försök komma och kalla mig för psykopat! Ni läkare med era etiketter på allt, kan ni inte vara lite mänskliga? Har docenten själv aldrig känt sig tillbakasatt för någon som var större charmör eller mera framstående på något vis?

Han strök sig om hakan och drog på mun.

— Säg mig nu först en sak, sa jag. Om en människa inbillar sig att hon håller på att bli tokig och så plötsligt vaknar upp och märker att hon befinner sig på dårhus — är det inte ganska troligt att hon blir tokig på allvar då?

— Det kan verka tillnyktrande i stället, det har man ofta sett. Men jag vill absolut inte yrka på det. Jag föreslog det bara som en möjlig lösning, en tillfällig säkerhetsåtgärd, eftersom hon är så avogt inställd till sitt hem och faktiskt har yttrat leda vid livet. Och våra moderna vårdhem för psykiskt sjuka är inte några dårhus, bästa överstinnan!

— Docenten ska visst alltid märka ord, sa jag. När jag var barn sa man dårhus, och vanan sitter i. — Nå, hur ska det bli nu? Håll inte stackars fru Beckhusen på sträckbänken längre!

— För all del, sa han, överstinnan pratar omkull mig, fast det hela verkligen inte är så enkelt som överstinnan tycks tro. Jag är tveksam, men det kan ju ligga något i överstinnans förslag. Miljöombyte blir det ju i varje fall och så vidare. Tillstyrka vill jag inte direkt. Men naturligtvis ligger avgörandet i föräldrarnas händer.

— Doktorn tvår sina egna, sa jag och blev plötsligt alldeles matt, när jag förstod att han gav med isig.

Om nu alltihop går på tok, så blir det mitt fel, tänkte jag. Vad är det nu jag har dragit på mig? Jag ska då alltid rusa iväg också.

Men när jag försökte föreställa mig hur det skulle kännas att vara ung och olycklig och plötsligt få klart för sig att man var inspärrad på sinnessjukhus, bara därför att man i ett svårt ögonblick hade råkat skrika ut sin förtvivlan — då morskade jag upp mig.

— Kom ihåg att jag inte kan lova någonting, sa jag. Jag vill bara att vi inte ska ge tappt utan göra vårt bästa och ta det hela naturligt. Inte göra för mycket av det, inte trissa upp det, så att hon känner sig som någon sorts monstrum, stackars flicka.

— Jag litar på överstinnan, snyftade Siri, jag tror att överstinnan kan hjälpa henne.

Och här är jag nu. Och det är så gott jag säger det genast: Ännu har jag inte kommit någon vart. Däremot har jag farit illa med mig själv på kuppen, fast det talar jag förstås inte om för docent Bolling.

Jag är fullkomligt skuggrädd och ser spöken överallt. Det är lätt att säga att man sover med ett halvt öga, och jag har verkligen tyckt att jag vaknade vid minsta knäpp förut. Men när jag flyger upp mitt i natten gång på gång, för att jag inte vill tillåta mig att sova alls, fast flickan där har fått sina starka sömntabletter på kvällen, då går det ändå för långt. När hon efter lång matvägran äntligen började äta och jag ängsligt låg och bevakade kniv och gaffel då hon åt — eller låtsades äta — och när jag bevakade fönstret så fort hon var uppe för att tvätta sig (hon vägrade nämligen plötsligt att låta någon annan tvätta sig, och det måste jag säga att jag tycker är sympatiskt) — ja, vore jag inte vithårig förut, så hade jag väl blivit det då. Jag märkte hur hon såg mot fönstret — å, det var förskräckligt! Det kom ett plötsligt liv i de där döda ögonen, och jag väntade med min darrande hand på ringklockan att något ohyggligt skulle ske. Men hur det var, så slappnade hon av igen.

Sen kom det där med Lejonkringla. Vad i Herrans namn kan det betyda? Lejonkringla, det är ju inte likt någonting. Men det kan inte vara något misstag, jag har hört det så tydligt flera gånger.

— Pratar hon i sömnen? skrev Bolling på sin lapp häromdagen, men jag skakade på huvudet. Egentligen borde jag väl tala om det för honom, men gud vet vad han skulle ge det för en tydning — de där nervläkarna kan ju komma med de mest hårresande förklaringar, har jag hört. Säger man att man har drömt att man åt på en ostkant, så kan de påstå att man är erotiskt utsvulten och förälskad i sin moster, eller något i den stilen. Och vad skulle de inte kunna få ihop för ett praktblomster av ett ord som Lejonkringla. Det är möjligt att jag gör dem orätt, men jag tycker inte om att de petar i den här lilla flickans själsliv mer än nödvändigt.

Men Lejonkringla, vad kan det vara för något? Senast i natt hörde jag tydligt att hon sa: Hjälp mig, Lejonkringla! Och så snyftade hon alldeles hjärtslitande en stund.

Jag hade ganska svårt att låta bli att smyga mig dit och försöka trösta henne. Men det är för tidigt. Det skulle kunna förstöra alltihop. Det är bättre att hon tror att jag är både döv och blind tills vidare. Det är bättre att hon får gråta färdigt för sig själv först, tror jag. Vi har ännu inte talat med varandra. Första veckan var hon fullkomligt borta efter alla sprutor och sömnmedel. Hon är tämligen apatisk ännu men visar ändå tecken att börja vakna så småningom.

Det där med sömntabletterna börjar göra mig orolig. Jag tror att hon smugglar undan av dem, annars skulle hon väl knappast kunna vara vaken och ligga och gråta på nätterna. Sköterskan kommer in med två tabletter i ett litet glas vid sjutiden och ställer det på bordet bredvid sängen. Jag tror inte hon tar dem, hon drar alltid ut nattbordslådan efter en stund, gömmer dem väl där. Kanske jag borde ge doktorn en vink, så att de kontrollerar att hon verkligen får dem i sig. Men det kan också vara ett gott tecken, det där. Hon vill kanske loss ur sin apati och bli klar nog i hjärnan att tänka över sina problem. Fast jag är inte säker. Jag undrar ibland hur många tabletter hon kan ha lagt beslag på, och hur många man kan ta på en gång utan risk. Så nu ligger jag här och lyssnar och darrar var gång hon slår upp vatten i glaset.

Varje dag skriver jag några lugnande rader till hennes mor och skickar dem med docenten, som fortfarande tittar till oss båda. Det heter att jag har nervvärk i ena axeln. Jag har värk där, men både Bolling och jag är på det klara med att det är den gamla kära reumatismen. Men jag får vara ytterst försiktig, så att flickan inte ska misstänka att jag är där för hennes skull. Jag gör ganska mycket väsen av min diet och mitt hjärta, så att hon kan höra det. Hon får inte tro att jag simulerar. Min egen gamle läkare, professor Andersson, tittar till mig rätt ofta, och han är mycket belåten med att ha mig liggande här. Han vet inte av någonting och tror att det är hans övertalningsförmåga, som äntligen har fört mig hit.

— Det viktigaste av allt är vila, vila och åter vila, säger han. Och här har vi det ju bra, fortsätter han med en blick på min granne, vi har ju fått riktigt önskesällskap, vi som tycker så mycket om ungdom.

— Hm, säger jag, ungdomen behöver också få vara i fred ibland.

— Vad nu då, säger han och skrattar, jag tror vi har blivit dystra av oss. Det beror kanske på dieten.

— Undra på det, svarar jag, försök själv leva på katrinplommon och sallad och urkokt torsk och skummjölk och osockrat te, så får professorn se hur roligt det är!

Det är verkligen inte så roligt. Jag sneglar snålt på min rumskamrats så gott som orörda brickor. Ibland kan jag inte låta bli att fråga flickan som hämtar maten vad de andra har fått och suckar när jag hör talas om vanlig rejäl föda. Varje morgon blir jag vägd, och nedåt går det, så kuren är nog effektiv. En dag är minskningen så påtaglig att jag tycker jag har förtjänat lite uppmuntran.

— Snälla syster, säger jag, i dag är det bestämt tårta till efterrätt. Nog skulle jag väl kunna få smaka bara en liten bit, eftersom jag har skött mig så fint.

Men hon skrattar hårdhjärtat.

— Nehej, se det går inte alls, det. Börja med en knappnål! säger hon och går.

Den dagen talar Sara Beckhusen till mig för första gången. När hon har fått sin bricka och flickan har gått, säger hon strävt men inte ovänligt: Vill ni smaka på tårtan? Det kan väl inte vara så farligt.

— Tack, snälla ni, säger jag och försöker dölja hur glad jag blir. Hjärtat riktigt tar ett skutt. Men ska ni inte äta upp er tårta själv?

— Jag bryr mig inte om tårta, svarar hon och sticker till mig en tallrik på sidan om skärmen.

Jag tackar och tar emot och skulle vilja stryka ett tag över den där handen. Det gör mig gott att se att det är en vacker hand, och att den ser stark och på något vis effektiv ut. Jag hade väntat mig en halvt genomskinlig andehand ungefär.

När jag har ätit skickar jag tillbaka tallriken samma väg.

— Det är bäst ni tar den, annars får jag uppsträckning, säger jag.

Hör jag fel, eller kommer det verkligen något som liknar ett skratt till svar?

— Det tycks mulna, säger jag. Undrar om det blir snö till julen.

Hon svarar inte, tycker väl jag är pratsam och ångrar sin vänlighet. Så jag säger inte något mer den dagen.

Det blir lite tyst och underligt i längden. Flickan har blivit lovad att slippa ta emot besök, så länge hon inte själv vill ha det. Jag har sagt till mina vänner att jag inte heller vill ha några besök. Beckhusens och jag har faktiskt ett par gemensamma bekanta, och det är onödigt att någon av dem får se oss här i samma rum. Och det skulle komma flickan att undra.

Vi talar med varandra nu, men bara ett och annat ord om likgiltiga saker, om maten, sköterskorna, vädret. Dessemellan har jag god tid att fundera. Jag tänker på allt vad jag vet om den här flickan och hennes släkt. Ibland säger hon inte ett ord på hela dagen, det är efter nätter när hon har haft det särskilt svårt. Då är jag allra ängsligast och försöker gärna slingra mig ifrån professorns hjärtlyssnande, för jag är rädd att han ska börja tratta i mig lugnande saker också, och då blir det inte mycket bevänt med mig som skyddsvakt. Så när han frågar hur jag sovit svarar jag: Som en gris! Eller: Så gott man kan, när man är så här utsvulten. Annars så har jag kommit över de värsta hungerkänslorna nu. Jag har börjat vänja mig vid dieten, tycker att det där med mat egentligen är ganska ovidkommande. Jag håller på att bli högfärdig över min avhållsamhet och ser ned på mitt forna materialistiska jag med ett medlidsamt småleende.

J ag vaknade vid ettiden i natt av att jag hörde någon tassa över golvet på nakna fötter. Snyftningar hörde jag också och en darrande andhämtning.

Nu var hon borta vid garderobsdörren, drog upp den och famlade omkring därinne — jag hörde hur hennes händer strök utefter väggar och hyllor. De tomma klädgalgarna slamrade till, när hon kom åt dem. Så hörde jag henne sucka, och så kom gråten på nytt, starkare nu.

Nej, jag stod helt enkelt inte ut.

— Vad är det, kära barn? frågade jag sakta.

Jag fick inte något svar. Jag hörde att hon försökte hålla snyftningarna tillbaka, men det gick inte. Stod hon kvar inne i garderoben? Skulle jag tända, eller skulle jag låta henne vara? Vad hade hon för sig därinne?

Jag slängde av mig filten, tog rätt på mina tofflor och letade mig fram mellan möblerna i mörkret, medan jag på måfå skickade ut lugnande ord i rummet. Jag hittade henne hopkrupen i ett hörn på skohyllan, ett darrande knyte.

— Är det inte något jag kan hjälpa er med? frågade jag och satte mig bredvid henne.

Hon snyftade och skakade på sig, drog sig undan mig, som om hon var rädd.

— De har tagit mina kläder, sa hon.

— Mina också, sa jag. Det gör de ofta på sjukhus, vad det nu ska tjäna till.

— Gör de? sa hon misstroget. Det har jag då aldrig hört talas om.

— Men det gör ju ingenting, sa jag. De är säkert i gott förvar. Vi behöver dem ju inte förrän vi ska hem igen.

Hon tog mig i armen, hårt.

— Men jag måste ha mina, invände hon otåligt. Nu, nu genast!

Så barnslig hon lät. Man kunde tro att hon var tolv år och inte alls den desillusionerade, trötta och likgiltiga tjugutreåring, som hade givit mig ett motvilligt ord då och då.

— Vad ska ni med dem mitt i natten?

— Jag måste gå ut ett tag. Det är viktigt. Jag kan ju inte gå utan kläder. Hjälp mig att få tag i dem — å, ni vet inte…

— Om jag bara visste hur jag ska bära mig åt, sa jag. Men jag vet inte var de kan ha gjort av dem. Och även om vi