Sju dagar i augusti

By Louise Epstein

Sju dagar i augusti. Det är så lång tid psykiatrikern Julia ska spendera hos herr Oswald tillsammans med de andra, trots att hon helst av allt skulle vilja ställa in besöket. Men det skulle göra Oswald alldeles för förtvivlad. Så istället står hon ut, samtidigt som hon försöker ta reda på så mycket hon kan om sin kollega. Hon misstänker honom för fusk och bedrägeri och skyr inga medel för att sätta dit honom. Även om det innebär att hon måste spionera ...

Det som borde varit en lugn och skön semester förvandlas till en hetsig och intensiv period när Julia tvingas balansera privatliv, jobb och självrannsakan.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726580723

Book preview

författaren.

Måndag

Julia S

De sitter där nere i den mörka, tungt doftande trädgården, och jag sa att jag var tvungen att arbeta. Men det är för varmt, luften står stilla, växterna slokar, blusen klibbar på kroppen och jag är ständigt torr i munnen fast jag dricker mycket vatten. Flugor och andra insekter har letat sig in genom det otäta myggnätet, och deras surrande irriterar mig. Här skall jag stanna i minst en vecka. Det var med tvekan jag tackade ja, eftersom jag befinner mig i en intensiv period av arbete, men besöken hos herr Oswald går inte att ställa in; det skulle göra honom förtvivlad.

Redan på resan hit greps jag av olust. Mina barn sjöng högt och vägrade sluta fast jag bad dem och Lazar, en av mina doktorander som lovat hjälpa mig med boken, sa att jag borde låta dem hållas. Då ångrade jag att jag bett honom följa med och tänkte att han sa så där bara för att han inte hade något att förlora. Det börjar gå bra för honom och jag borde vara glad att jag fått tag på en begåvad doktorand, men jag avundas honom och misstänker att han fuskat sig till sina resultat. Värmen i kupén fick mig att förlora lusten att sitta där så jag sa att jag skulle gå ut och röka.

Jag lämnade kvar kavajen och i dess innerficka min påslagna diktafon. Tyvärr blev inspelningen usel, det hördes nästan bara brus och då och då någon lösryckt kommentar. I vintras skulle jag aldrig fått en sådan idé. När jag kom tillbaka till kupén lade jag märke till att Lazar lutade sig mot min man och viskade något till honom, men så fort de såg mig började de prata högt och tydligt. Under resten av resan sa jag inte mycket, istället försökte jag läsa och iaktta landskapet som blev mer och mer slutet ju närmare vi kom destinationen.

Igår förmiddag tog vi en lång promenad i omgivningarna. Av en händelse passerade vi ett privat mentalsjukhus (gröna berg i bakgrunden, mild alpsjö framför), och då räckte Oswald ut handen och sa: Ett sånt hus skulle du kunna förestå. Här i landet finns det massor av rika personer som betalar vad som helst för att bli av med sina vansinniga släktingar. Han frågade också om jag ville träffa sjukhuschefen. Det ville jag inte.

Kvällen blev inget vidare. Först åt vi en usel middag. Fisken var överkokt, hollandaisesåsen alldeles för fet och jag tappade koncentrationen. Istället för att nicka bifallande och visa intresse tittade jag ut genom fönstret. Långt bort såg jag blinkande ljus. Edmond stack mig diskret med sin gaffel för att få mig att delta i samtalet. Jag blev arg men visade inget. Oswalds fru Ingrid ville att jag skulle hjälpa henne att portionera ut dallerpuddingen (ja, hon kallade den crème caramel). Och där i köket ställde hon sig alldeles för nära och viskade att hennes man inte förstod henne. Jag sköt henne ifrån mig. Hon tittade på mig, mindes förmodligen vad som hände för tio år sedan innan Edmond och jag var gifta. En halvtimme senare bad Oswald mig snabbehandla Ingrid för hennes tablettberoende. Han tog mig avsides och sa att hon åt samma sömntabletter som han baserade sin vinst på och att det börjat plåga honom.

Senare satt vi och såg ut över sjön som tycktes färglagd och Edmond verkade välvilligt inställd till mig. Ja, vi såg ut över sjön och min man var så nära att jag kunde känna hur han andades och jag ville mest av allt dra mig tillbaka med honom. Men av hänsyn till min värd gick jag med på att tala med Ingrid. Samtalet blev misslyckat. Jag sa något oövertänkt och hon rusade iväg. Sen kunde jag inte slappna av. Men jag skall tala med henne igen. Och tiden gick långsamt, irriterande långsamt, precis som den brukar. Jag vet inte hur mycket tid jag tillbringat på eländiga middagsbjudningar. Sällan blir det tid att tala om något intressant, oftast sträcker sig gästernas intresse för varandra inte utöver formell artighet. Det som gör mig mest ledsen är att det inte brukar vara så här med Oswald och Lazar, men igår var det trist. När det blev tid att sova fick jag väldigt ont i magen. Beklagade mig för Edmond. Han tog mig i handen, log (utan medkänsla?) och sa att min nervositet alltid biter sig fast i magen.

Innan jag skulle somna uppfylldes jag av obehagliga tankar, tankar jag skäms för att tänka. När jag känner mig usel och behöver tröst uppfinner jag komplicerade scenarion där jag är offret som får upprättelse. Igår tänkte jag på en av mina kollegor som alltid är ironisk mot mig. För att riktigt få honom att framstå som ett avskum, fantiserade jag att han skämde ut mig på den stora läkarkongressen genom att säga att jag med min stympade libido aldrig någonsin skulle kunna förstå vad sexuell lidelse är. Men jag gav igen, jag klämde åt honom, visade på bristerna i hans forskning, avslöjade att han hade fem älskarinnor, påpekade att en stor del av hans avhandling var en simpel avskrift. Publiken tog mig i försvar. Liknande fantasier återkommer nästan varje kväll i olika former – jag blir skymfad och ger igen. Blev både upphetsad och skamsen. För att lugna mig var jag tvungen att tänka på en förfrågan från American Journal of Psychiatry som jag borde besvarat för länge sen. Trots att jag ansträngde mig blev jag inte lugn, började istället tänka på min patient Wanda B.

Mina papper ligger framför mig men jag minns inte vad jag tänkte när jag skrev. Och nu är det ännu varmare än för en stund sedan. Luften står stilla och jag ser att de dragit sig tillbaka under de stora bokträden för att spela krocket. De har tagit med sig järnbordet med de höga glasen och en stor tillbringare citronvatten och duken ligger till hälften nere i gräset. Lazar ler och jag hör hur de skrattar. Men Oswalds fru sitter med ryggen vänd mot dem och ser in i den torra, mörka grönskan.

Det var i våras det började, en sorts orolig misstänksamhet och irritabilitet. Mina barn störde mig genom att springa omkring i lägenheten och tända alla lamporna och nästan varje dag drog de i mig och ropade: Hypnotisera oss, hypnotisera oss. Naturligtvis nekade jag. Det hände att jag lämnade lägenheten och gick till konstmuseet där jag satt på de sammetsklädda bänkarna och mediterade framför någon av de historiska 1800-talsmålningarna. Detta paradoxala 1800-tal; förtryckt sexualitet och så dessa halvnakna kvinnor med vällustiga, lite dallrande kroppar i historisk miljö. Där satt jag, antecknade och undrade vad som utlöst detta plötsliga tvivel på den egna förmågan.

Särskilt mars, men även april och maj var tunga och regniga. Ofta stod jag i mitt arbetsrum och tittade på människorna som frös där ute under de svarta träden. Jag såg hur några av dem gick in på baren mitt emot. Sällan kände jag något för dem. De tycktes avlägsna. När jag stod där och såg ut i regnet verkade det som om det aldrig skulle sluta. För att kontrollera skeendet bad jag min son köpa en regnmätare i järnaffären. Det gjorde han och erbjöd sig också anteckna nederbördsmängden och ge mig en rapport.

Våren är en arbetsam tid eftersom den försvårar mina patienters depressioner. Även om årstiden kan vara regnig finns det något hoppfullt över den spirande grönskan och dagarna som blir längre. Denna hoppfullhet gör att skillnaden mellan vädret och patienternas sinnestillstånd blir så stor att den inte går att bortse ifrån. Men den värsta tiden inträffar egentligen under senhösten, när dagarna blir kortare och solljuset otillräckligt. Därför har jag installerat starka lampor i en av lägenhetens garderober och dit går patienterna in och blir bestrålade. Behandlingen hjälper dem att klara vintern. Andra är det värre för. De kan må ganska bra ett tag, men så kommer allt över dem och de frågar: Blir jag aldrig frisk?

När jag vet att jag måste arbeta och inte kan, händer det att jag bara sitter och glor och kanske studerar insekterna som irriterar mig. Just nu har en stor svart fluga satt sig på mina vita papper. Den filar benen mot varandra och surrar dovt. Hettan. Endast tre gånger om dagen känner jag lättnad. Första gången är på morgonen när jag stiger upp och äter frukost i trädgården. Andra gången är på den sena eftermiddagen när Oswald och Lazar övertalar mig att följa med till källan och simma i det kalla, genomskinliga vattnet. Oswald simmar långt, kommer upp röd och frustande, och själv vill