Ge igen

By Lena Katarina Swanberg

Jag har köpt alla tidningar som skriver om vad jag har gjort. Det är konstigt att läsa om sitt äktenskap som om det vore någon annans. De nämner inte våra riktiga namn, vilket gör allt ännu mer overkligt. Mig kallar de för Eva. Eller hustrun. Om han dör måste de börja kalla mig för änkan. Den försvunna änkan. I tidningen skriver de att attacken kom utan förvarning. Det är inte sant. Det var dags att ge igen. Det var hans tur att lida. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726790917

Book preview

1

Rummet är mitt nu.

Väggarna spricker av något som kommer inifrån de tjocka murarna och får ytan att långsamt ge vika. Om nätterna hör jag hur det knäpper i den allt torrare färgen, tyst men obönhörligt, ett löfte om förändring. Jag är inte säker på huruvida det är ett löfte eller ett hot. Rummet har utsikt över en liten, stenlagd gård och har två fönster. Genom det ena ser jag mer grönska än jag egentligen behöver för att tänka bra, genom det andra skymtar det gula huset där herr Svensson bor.

Svensson översätter böcker som ingen ger ut och heller ingen läser, men det är inte däri hans storhet består. Herr Svensson gör vad han kan eller förmodar att han måste, det gör de flesta och det är ingenting särskilt med det. Storheten ligger inte i det som herr Svensson gör, storheten finns i frisyren, symbolen för hans vilja att bekämpa förfallet. Händernas alltmer brunfläckiga ådring tvingas han se ner på varenda dag, för herr Svensson har aldrig lärt sig sådan teknik som innebär att ögat läser samtidigt som handen skriver. Han skriver ändå. Knattrandet på maskin är en ålderdomlighet i sig, när datorerna knäpper, för den skull skriver herr Svensson trots allt inte med penna. Det finns många sätt att skriva på. Få spelar roll i längden, för tiden går.

Men håret. Håret håller tiden stången.

Korpsvart, glest, långt, hämtar herr Svensson det nyinsmort varje morgon långt bakifrån nacken och får det att bilda en kletig lugg över den bleka pannan. Jag ser honom genom mitt fönster, men herr Svensson ser inte mig. Han koncentrerar sig på sitt arbete. Han har burit spegeln till fönstret för att se tydligt, medan lögnen tar form. Det är lättare att ljuga i fullt dagsljus än om natten, då finns så mycket annat som döljer. Herr Svenssons blick är lika mörkbrun som håret en gång för mycket länge sedan var svart och den rymmer ett uns av galghumor.

Att lura andra är hårt arbete. Men än värre är att lura sig själv. Svårare och svårare blir det, ju längre man lever. Herr Svensson ger inte upp, däri ligger hans storhet. Varenda morgon försöker han på nytt, alltid lika fast besluten framför spegeln. Det tar väl en sju minuter eller tolv, frisyren kräver sin man, den är mycket speciell. När håret ligger där, tänder herr Svensson, omständligt och njutningsfyllt, en gauloise som är snedböjd eftersom paketet brukar ligga i byxfickan, tätt klämt intill börsen. Herr Svensson sätter sig utanför sitt gula hus, röken rör sig i tunna svartdoftande stråk över till mitt fönster och jag vinkar.

Herr Svensson vet hur tiden bekämpas, han vet möjligen inget om att den ändå går. Han vill inte veta. Han tror att jag vinkar av vänlighet. Han vet inget om mitt löje eller medlidande, inte så länge håret ligger som det ska.

Han vinkar leende tillbaka. Den dagliga anblicken av gammelfläckiga händer som skriver ord som aldrig ska läsas, kunde vara herr Svenssons ögonblick av insikt, men är det inte. Händerna gills inte. Håret gäller, och därmed lögnen.

Jag ser, och jag tror att jag förstår.

Men jag vill inte bli som han.

När mina händer ådrats till papprig tunnhet, vill jag äntligen begripa vad som hände.

Därför har jag lagt kniven i ett hörn av mitt rum. Den är inte kladdig längre, den ser ut nästan som vanligt. Handtaget är svart, eggen vilar, skuggan av den går att se. Skuggan finns, samt kniven. I evighet kommer den skuggan att finnas, om än kniven försvinner, i alla fall i min evighet.

Den är inte så lång.

En gång hade vi ikeakniv, med svart plastskaft, en enda sågtandad som dög till allt, därför att allt dög och vi visste inte annat. Den här kniven är mycket dyr. Den brukade stå i elegant knivhållare av trä, även den dyr och bladet är av kolstål, för kolstål kan slipas mycket vasst. Jag hade ett bryne. Jag köpte kniven för skärpans skull, den köpte jag och så några till bara för att jag hade råd. Men det var bara denna kniv jag ville ha, bladet har så triangulärt vacker form.

Jag tänkte på märgpipa, alltid så trådigt att skära, särskilt intill benen och hinnorna ska vi inte tala om. Det gjorde mig inget att kniven får fläckigt blad, jag vet att kolstål gärna fläckas. Jag ville ha kniven för skärpans skull.

Nu är min kökskniv fläckad av blod. Min första impuls var att slänga den, men knivens svarta handtag ville inte släppa mina händer. Det var inte blodet som kladdade, inte händerna som höll, det var något annat, starkare än jag själv, mer fyllt av kraft än blod. Kanske det som höll var den trygga tanken på märgpipa. Jag vet inte. Jag förstår inte.

Det är mycket jag inte förstår.

Nu ligger kniven i hörnet av rummet, på en avsats som löper längs rummets ena kortsida. Avsatsen är som en hylla, en hylla som ingen behöver, förmodligen finns den för att alla rum har något att dölja. Allt ska inte synas, för den skull behöver det dolda inte vara oviktigt, tvärtom.

Mina bästa skor står intill kniven, skorna är bara lite snedgångna och jag tycker mycket om dem. Dock minns jag inte att jag köpte dem med lidelsen darrande ur plånboken, som den gången när jag valde kniv.

Jag ser på kniven. När jag ser på den känner jag dess tryck mot handflatornas mjuka köttighet. Men jag tänker på kniven bara när jag ser på den.

Det finns annat. Det kan vara bråttom. Jag ger mig den tid de ger mig, en dag i sänder. Nu när jag har hittat mitt rum och sett herr Svensson ordna sin dagliga lögn, är jag glad att jag inte förmådde slänga bort kniven. Den fastnade i mina händer, den satt hårt fast och den hade sina skäl. Det är inte säkert att de hade bara med märgpipan att göra. Det finns annat i mitt liv, mycket mer än märgpipans sega hinnor och den trygga lukten av kalops.

Kökskniven talar sanning. Vad sanning nu är. Så småningom kommer jag att förstå.

Om jag bara hinner.

2

– Vad är det ?

Smärtan tog om henne, tryckte henne med stor ömhet tätt intill sig och höll henne hårt. Att ha ont är ganska precis som att dansa, plågan har sin rytm. Hasande inre vals, blodet tyngande mot musklernas tvärstrimmighet, tung väntan på pausen som alltmer sällan kommer och applåderna som inte finns. Tvärs genom kroppens märkliga tretakt kände hon att han kommit in i badrummet. Han ville henne något. Han ville henne inte väl.

– Vad är det? Har det hänt nåt?

Vattnet skvalpade irriterat kort som vatten skvalpar i badkar. Men varmt vatten lindrar och hjälper kroppen att slappna av, det står i böckerna som vet allt och förklarar inget. Med kroppen låst runt plågans inre vals försökte hon att tänka på oceaner i fåfängt försök att späda ut smärtan i mer än badkarets begränsade rymd. Oändliga hav låg för hennes inre blick, svalkande vindar och salt våg. Badkarets lutande rygg stämde inte, hon ville tungt på sidan, här hjälpte inga hav. Snart var det dags att åka, men han såg på henne som om han inte såg. Hon skulle tvinga honom att se, ville han inte höra, måste han ändå se.

– Jag vill skiljas.

Nästa sammandragning avbröt hennes försök till svar, det var inte långt mellan nu, verkligen dags att åka, föda för femte gången, hans barn.

– Nu?

Det borde finnas inspelade uttalanden att ta till, när niomånadersmagen ligger i vägen för snabbheten.

– Nu?

Möjligen ett svar att skrattande citera många år senare, ur stelnade ärr som härdat sårigheten, men inget riktigt bra svar.

Hon borde ha föreslagit att de kunde väl vara vänner. Ändå.

Sagt att ge mig en handduk så jag kan blöta ner den och slå dig, det gör ondare om handduken är blöt, det har jag läst i en bok, en bättre än den som föreslog varma bad under öppningsskedet. Vräkt sig ur badkaret med gracen hos en ilandfluten vit val och omsorgsfullt dränkt honom i svallvågen.

Smärtan hade släppt, ur dimmorna kom skrattet vällande. Hon visste inte var det kom ifrån. Men det gav henne tillbaka styrkan som rann bort med det enda ynkliga ordet hon sa, innan hon brast i sådant skratt som ersätter gråt.

– Nu?

Hon hävde kroppen upp ur badkaret, hennes femte babymage hängde tung under bröstens blått mjölkstinna ådrighet, foglossningen gjorde henne bredbent och det långa håret rann runt henne. Mannen tog ett steg tillbaka.

– Ja.

– Gäss håller ihop tills de dör.

– Varför måste du alltid byta ämne.

En ny värk tog om henne, vred henne ett halvt varv och förde vant ut på badrummets trånga dansgolv. Ländryggen var ett utsträckt resårband, livmoderns muskler i kramp, silhuetten en hårt spänd båge kring klot i nerförsbacke. Med ena handen stödd mot ryggen och andra i kakelväggen krökte hon vant ena foten runt lilla sortens legobit på golvet för att slippa den intensiva smärtan i hålfoten dessutom. Sedan sträckte hon handen efter handduken. Att föda barn är ett hantverk. Man lär sig vartefter. Kroppen lär sig, själen också, märkvärdigast är att de som fött en gång ändå alltid vet mest.

– Vi måste åka nu. Har du ringt?

Första gången gick hon över tiden. De sa att hon skulle sättas i gång och den människa hon då var brukade inte fråga, än mindre ifrågasätta. Hon kom till sjukhuset utan att ana att livmodern stod öppen för många fingrars bredd och rummet hade inga fönster, bara en klocka som kved i full förtvivlan varje gång det gick en minut till av tid som alltid såg somliga födas och andra dö. En kvinna med hår som stålull rakade hennes hår från skötet, det rev. Fast än så länge visste hon inte att det även kliade när det växte ut.

Det är en del man inte vet, så länge man inte varit med. Somligt slipper man lära sig, annat kommer efterhand.

– Vad sa dom?

– Dom sa att du vet säkert bäst själv när det är dags.

– Mmmm.

Andra gången stod där ny barsk kvinna med svinto till hår, hon tvättade helst själv, så det blev ordentligt gjort. Svinto skrubbade huden och håret och själva hennes fruktsamhet intill benet, barnet skulle födas utan risk. Det gjorde ont att bli så ren. Så ren som hon var innan hon blev gravid, skulle hon aldrig bli igen, det framgick. Det är mycket som framgår medan man tvättas för att föda.

– Äsch. Förr använde vi träull till sånt här.

Själv föddes hon till livets yttersta trakter, omtöcknad av morfin som mamman fått för att orka föda vid femtio års ålder och kanske några till. Förlossningens gränskränkning gav sår som aldrig läkte. Hon bankades till liv ur drogruset, flaskmatades med tjockvälling tills dödsångesten bakats in i tröstande fetma, förlät gjorde hon aldrig.

– Tog du med väskan?

– Ja.

– Varför vill du skiljas?

– Kan vi inte ta det sen.

– Det var du som. Ringde du din mamma?

– Hon är på väg. Ungarna sover. Det är lugnt.

– Men varför?

– Sen.

Tredje gången vaknade hon bland blodiga lakan och visste mer än hon kände att det var fel. Smärtan var vagt placerad, den dansade illa, den kramade för hårt, den gick i otakt och ville våld. Smärtan blödde tills den drog själen inåt och den gjorde henne blind. Sittande i rullstol hörde hon sjukhusröster tala som om smärtans ickeseende även gjorde henne döv. Men tredje gången är inte första gången och de visste nu mindre än hon. Rakhyveln slog hon åt sidan och natten stod som skyddande tomtebloss runt hennes rytanden tills smärtans vågor lade sig i takt. Släpande, njutande sextondelar som pirrande värmde insidan av låren och öppnade hudens porer för smekning.

Då vart hon lugn.

Och flickan föddes i samma berusande värk som sprängde fosterhinnorna. Flickan flög mer än hon klämdes ut i livet och det var som att farten stannade kvar medan hon växte.

Hon sprang hellre än hon gick, och talade fortare än ett fiskstim svänger när en rörelse klyver vattenblänk.

– Men du kan väl i alla fall tänka på barnen.

– Jag gör det.

– Vad tänker du?

– Att nu blir det ett till.

– Jag som trodde du var glad.

– Glad precis.

Fjärde gången föredrog sjukhuset modern apparatur i stället för trätratt och erfarna händer. Elektriciteten ville sig inte. Det ville inte bli kontakt som dög. Hon var känslig för det där med duglighet, hon tyckte inte om apparaten, hon ville duga. Själv. Gröna kurvor zigzaggade hjälplöst, hon tittade på kurvorna och tänkte på dem som klarat sig utan, även hon.

Barnmorskan fläktade in, det är långt kvar, ligg kvar du.

Men svävande mellan himmel och jord och med den mänskliga tillvarons gränser äntligen upphävda, vände hon blicken inåt och såg.

Livmodern stod vidöppen, en rund, svart tunnel av öppenhet, hon såg in i den och hon förstod vad hon såg. Fjärde gången, men inte förr, kunde hon vända blicken så den såg. Livet tar tid att lära sig. All kunskap tar tid, det är tur att tiden finns, inte minst för den som vill veta mer om sådant man inte riktigt vet.

Ty redan tidigt i livet lärde hon sig känna igen de ilande bäckarna av plötslig närhet till glädjen.

Bäckarna kom och de rann förbi. De var ögonblick av ordlös kunskap hon aldrig talade om, insikterna var som drömmar, tydligheten rann åt sidan bland människors ord. Långt senare lärde hon sig lyssna till porlandet, meningen kom genom luckor som öppnades genom annans försorg. Med åren kom hon att tänka på dem som adventsluckor, de öppnades när det var dags och höll man bilden mot fönstret var den alltid ljus.

Hon tog om sin väldiga mage, kröp upp ur den mjukare sängen och hävde sig på rygg på förlossningsbänkens välkomnande hårdhet. Bilden av Niki St Phalles skrevande moderlighet for genom huvudet på henne och trycket nedåt var en lustfylld kraft, en känsla av ljus. Skjortan öppen, ett bröst föll ut, än en gång alldeles för stort för att vara hennes. Kroppen som utan att be om lov gjorde arbetet den var till för, naken, svettig, vidöppen, utan skam. Rummets taktfasta andhämtning, kroppens tyngd, den bakvända njutningen i att slidöppningen tänjs inifrån, hon trevade efter sin man. Den obetvingliga lusten att krysta fram mirakel ur livets trånga kanal, den plötsliga lättnaden och känslan av sprattlande halhet.

Ett barn. Ett barn till. En insmord, kladdig hopkrupenhet och blicken full av den uråldriga vishet som tvålas bort med första badet och utplånas med landstingets kläder.

– Väntar du här?

– Okej.

– Säkert.

– Ja, sa jag ju.

– Men du sa att du ville skiljas.

– Ge dej.

Missfallet hade hon vetat månader i förväg. En lucka hade öppnats för trettionde september och hon levde med fruktan och obehag långt innan dagen kom, utan att veta varför. När störtblödningen kom visste hon inte att hon var gravid, men anade. Frågorna fick inga svar, de möttes av axelryckningar, sånt händer, allt händer, hon tänkte, varningen kunde ha gällt barnen, det kunde ha varit värre, det kan det nästan jämt. På kvällen gick hon på operan, den pinade faderskärleken i Rigoletto var mer än hon tålde och kroppen blödde tills sammeten slog över i svart. Till mamman och mammans väninna sa hon att hon tyvärr måste gå, hon hade just fått missfall. De såg generat förfärade ut, sånt säger man inte, fort gick hon. De stannade kvar, två akter återstod. Missfall, tänk att hon inte berättat att hon var gravid. Aldrig berättar hon nåt.

– Du går inte?

– Nej jag lovar.

– Inte sen heller?

– Nä.

– Varför skulle du säja så där då?

– För att det var så.

– Men nu?

– Nu ska du ju föda.

– Lovar du att du stannar alltid?

– Bli inte hysterisk. Alltid ska du hetsa upp dej.

Femte gången var annorlunda. Hon ville inte mer. När illamåendet fällde visiren över livslusten och bara mer mat kunde dämpa äcklet, ringde hon myndigheten och sa abort. Ordet ljög, hennes inre vägrade tänka tanken, men hon ringde, det påstods att det var lätt. Det var sådan tid. Allt dumt som sägs bara för att det är sådan tid, människor vet sällan själva var sanningen är, eller lögnen.

Det är underligt med tid. Det som är möjligt i en tid är omöjligt i en annan, allmänna meningen är som vinden, den blåser hur den vill. Det gäller att var och en håller ordning på vad som är rätt och fel, den allmänna meningen gör det inte, själv sade hon abort och visste att mycket klarade hon, men inte det, aldrig.

Femte gången var annorlunda, men femte gången fick gå. I andra månaden var magen en ballong, den hade varit med förr. Hon var så van vid att vara gravid, livet fick gå, med fyra små barn fanns annat än fosterrörelser att förundras över.

En natt satte tröttheten henne i sådan svängning att sömnen vägrade släcka henne. Det var då hon satt kapprak i sängen och för första gången hörde ord ur sådan adventslucka som hon sedan barndomen förknippat med porlande glädje. Det lyste ett rör i rummets ena hörn, ljuset gick cirkelformigt, rätt upp ur och in i taket, som en laserstråle när Kenzo har fest i Paris, fast varm: Du klarar av det.

Och det gjorde hon.

Barnet som så småningom föddes, som alla andra barn vridande, snurrande, roterande i DNA-spiral ur hennes kropp, var ludet över hela kroppen, hade sex fingrar på ena handen och ett grönt och ett brunt öga. Hon födde utan åthävor, mest i förvåning över att det kunde göra mer och mer ont, fast kroppen lärt sig. Barnet förvånade barnmorskan genom att skratta lågt kluckande, i stället för att skrika, själv förmådde hon bara tänka, nu slipper jag det här mer.

Det var svårt att se om barnet var en flicka eller pojke och kanske spelade det ingen roll.

– Dom säger att vi ska lämna bort det.

– Vad vet dom.

– Men du. Det är fel på det.

– Vad tror du? Pojke eller flicka?

– Tror du inte det är bäst i alla fall.

– Jag vill älska det här barnet också.

– Inte jag.

De döpte inte barnet. De kallade barnet Mo.

3

Jag ringde hem i morse. De har ingen aning om var jag är. Barnens vuxna röster var ömsom oroligt gälla, ömsom mjuka, omtagande, jag grät när jag hörde. De vet inte var jag är. Jag vet inte själv, hur skulle de kunna veta?

Mo vet. Mo vet alltid, men Mo skvallrar inte. I nästan arton år har Mo vetat allt utom sitt kön, färgen på sin hud och hur man räknar till sex, så egentligen var det onödigt att ringa. Jag ringde ändå, det är väl vanan.

Mo sa att jag borde åka längre bort, men jag har inget pass.

Dessutom har jag hittat mitt rum. Det tog mig lång tid och det är möjligt att rummet fann mig. Nu räknar jag med att det ska ta dem lång tid att hitta mig i gengäld.