M som i Mara

By Cannie Möller

Mara vill bara försvinna. Det skulle bli lättare för alla. Det är säkert därför hennes mamma har skickat henne på en veckas skrivarläger. Hon vill slippa henne. Mara har ingenting gemensamt med de andra på skrivarlägret och hon vet att alla tycker att hon ser konstig ut. Och hon vill inte ha något med dom att göra. Förutom med Simon så klart. Han är snygg och han har hjälpt henne efter att hon blivit träffad av en trädstam. Men vad var det som hände egentligen? Efter att hon blivit slagen, känner sig Mara som pånyttfödd och hon förstår inte varför. Därför återvänder hon till olycksplatsen och det som sker här är otroligt. Efter att ha fallit ner i en grop, hamnar hon i en underlig plats där hon träffar en talande padda som säger att hon kan få önska sig något. Veckan på skrivarlägret får nu en magisk vändning och Mara börjar sakta förstå vem hon egentligen är och vad hon önskar sig från livet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726874556

Book preview

1.

jag vet att man inte ska vara som jag. Men det skiter jag i! don’t give a shit!

Och den som kallar mig Maria kommer inte att få något svar. Det är inte jag, har aldrig varit. Jag är Mara.

Jag ser er sitta utspridda på klipporna med pennor och block.

Visst – skriv om hur vackert havet är när solen glittrar i det!

Skriv om alla miljoner partiklar och kristaller!

Skriv att himlen är oändlig, att klipporna har funnits sen evighetens början och att solen kommer att fortsätta lysa när vi har slutat finnas till. Visst – gör det. Jag ska inte hindra er.

Ingen vet vad jag tänker: jag längtar efter den stunden, när ingen av oss finns till. Jag skulle önska att det hände nu, innan ni sätter igång och läser upp era skitdikter!

Fast det finns ett undantag. Vi är femton personer som håller varsin penna i handen. Vissa har med sig egna skrivböcker, sådana med rött siden på omslaget, eller romantiska naturbilder. Andra tog emot kollegieblocken som delades ut när vi kom. Klart jag tog emot det. Kan vara bra att ha. Kanske inte den här veckan, men någon gång.

Än har jag inte sagt vem som är undantaget. Vem som verkar mer spännande än någon annan här. Kan bara säga att han sitter där borta. Nästan osynlig i klippskrevan. Och precis som jag: helt för sig själv.

Det säger nog en del om honom, att han valde den platsen där det har samlats en massa stillastående grumligt vatten. Sådan där dynga där det brukar finnas fullt av grodyngel och mygglarver. Det är så typiskt att han sätter sig där! Antagligen skriver han något djupsinnigt om geggamojan. Medan alla andra håller på med sitt romantiska tjafs, typ

vinden leker med mitt hår får huden

på mina armar att knottras

de små håren reser sig som piggarna

på en igelkott.

Wops! Det var visst jag som skrev det där.

Jag river av pappret och knycklar ihop det till en liten boll som jag kastar ut mot havet. Men så klart att havet inte vill ha den, en våg kastar upp pappersbollen på klippan och nu … ånej!

En vind har fått tag i bollen och blåser den – bort till honom!

Först reagerar han inte. Han sitter böjd över sitt block, vinden leker med det bruna håret – jomen den gör verkligen det – även om det är löjligt att skriva så.

Nu ruskar han på huvudet för att håret envisas med att hela tiden ramla ner i hans ögon.

Nu – nu ser han min pappersboll!

Tack och lov hade jag i alla fall inte skrivit något namn.

I nervositeten pillar jag sönder sårskorpan på vänstra knäet, han får inte märka att jag tittar på honom. Han får inte se att jag just nu slukar honom otuggad!

Nu läser han på lappen. Känner han det på sig, att det är jag som har skrivit det där?

I så fall kommer han att titta åt mitt håll.

Det gör han inte.

Han tittar bort mot strandstenarna precis i vattenbrynet. På en av stenarna sitter en rödhårig tjej med lång hästsvans. Hon är så där snyggt blek med fräknar i hela ansiktet. Linnea, det kommer jag ihåg att hon sa när vi presenterade oss .Det är på henne han tittar!

Det här med skrivarlägret var mammas idé. Du som skriver så mycket, det vore väl roligt?

En omskrivning för att hon ville slippa mig, åtminstone i en vecka.

Jag kan dra härifrån när som helst. Vägen som gick hit måste också gå härifrån.

Han sitter fortfarande med min lapp i handen, nu knycklar han ihop den till en boll igen och kastar den på hästsvanstjejen.

Hon skriker till som om hon fått en äcklig insekt på sig.

Han skrattar.

Som hans tysta skratt ser ut!

Om det skulle jag kunna skriva en kilometer lång dikt. Ljuset som pumpar ut från hans ögon, snedleendet och den osynliga luftpuffen som han stöter ut genom näsan.

Som en smekning alltihop. Och då har jag ändå inte nämnt något om hans läppar: inte så pösiga, mer smala. Men ändå så … liksom muskulösa! Finns det något träningsprogram för läppar, så att de blir så där? Brukar han kyssas mycket? Nu knottrar det sig verkligen! Längs hela ryggraden – ilar och pirrar.

Den rödhåriga vecklar upp min lapp – fast hon tror ju att det är gruppens enda snygga kille som har skrivit den. Till henne.

Jag rycker till när en hand slår ner på min axel. Det har alltid varit så, ända sen jag var liten, att jag har svårt för plötsliga beröringar. Det känns som om jag blir överfallen så jag slår hastigt bort handen.

– Oj ursäkta! säger Carin. Tänkte bara fråga om du är färdig?

Hon är författaren, så det är väl hon som ska föreställa mästaren här, antar jag.

Hon ler och jag känner mig lite dum. Onödigt att jag slog till henne faktiskt.

– Trodde det var en broms, mumlar jag och reser mig upp.

Vi samlas i en klippskreva som ligger i lä för vinden.

Alla är allvarliga och har tydligen tagit uppgiften helt seriöst.

Carin ber den ena efter den andra att läsa upp vad de skrivit på den korta stunden vi haft på oss.

Simon är en av de första som läser.

Jag blir knockad av hans mörka varma röst. Det verkar handla om en person som han bara kan se ryggen på, någon som han skulle vilja lära känna bakom skrattet. Då kan det i alla fall inte vara mig han menar.

Jag är inte en som skrattar och skruvar på mig och kastar med håret och slår ner blicken och rodnar och håller på. Som vissa andra här.

Som hon gör nu, rödhåriga Linnea. Hon som har min lapp. Hon som tror att det är Simon som har skrivit det där till henne. Hon som tror att det han läste var ett meddelande bara till henne.

– Linnea? säger Carin och fäster blicken på den fräkniga som ännu rodnar i efterdyningarna av Simons röst.

– Jag har två, kråmar hon sig. Vilken ska jag läsa?

– Den du tycker bäst om, svarar Carin.

Jag ser hur hon slätar ut – min lapp:

– Vinden leker med mitt hår och får huden på armarna att knottras …

Jag reser mig och går snabbt därifrån.

Ingen ropar: Mara vänta! Vart ska du?

Ingen kommer springande för att hämta mig tillbaka.

Det förstår jag.

Ingen känner mig.

Ingen kommer att sakna tjejen med det taggiga håret. Hon med de sneda ögonen.

Hon som är från en annan planet.

Jag kastar ner mina grejer i väskan. Lakanen, necessären, kläderna som jag lagt in i skåpet.

Om jag ska kunna ta mig härifrån måste det ske nu. Jag tänker på den tomma våningen hemma. Mamma och Peter som åkte direkt till Arlanda sen de stjälpt av mig här.

De tyckte förstås att de ordnat det riktigt bra: en vecka alldeles för sig själva i Paris.

Jag blev aldrig tillfrågad om jag ville följa med.

– Du älskar ju att skriva. Det kommer att bli fint för dig.

Mamma är en sådan där människa som ler och skrattar för mycket. En sådan där människa som är trevlig.

Jag är inte ett dugg lik henne.

Inte trevlig alls.

Det jag berättar nu kommer att bevisa den saken.

2.

för varje steg jag tar slår väskan mot benen. Det var inte meningen att jag skulle behöva släpa på den genom en allé som aldrig tänker ta slut.

Det var inte meningen att jag skulle släpa på den alls.

Om sex dagar ska jag bli upplockad igen.

Bara det att nu har jag bestämt annorlunda.

Den här allén som leder bort från herrgården måste ta vägen någonstans. Komma ut på en större väg där det finns en busshållplats. Om man tänker logiskt måste det vara så.

Jag sov nog när vi åkte hit, i alla fall minns jag ingenting. När var det? I morse? En evighet sen, dags för solen att slockna snart.

Måste stanna och pusta. Ställer ner väskan. Typiskt mig att glömma en sådan enkel sak som en flaska vatten.

Dömer mig själv till törstdöden: stapplande under en brännande sol i en allé utan slut.

(Min läggning är att alltid överdriva allting, så kanske överlever jag.)

Börjar gå igen. Snart måste den här eländiga gropiga, grusiga allén väl ta slut? Om den inte lyckas ta kål på mig först. Om inte något av de uråldriga träden får för sig att gå av på mitten? Kanske just det här som jag lutar mig mot nu? Kanske att det räcker med trycket från min rygg och så … visst knakade det lite?

Jag lägger örat mot den skrovliga barken och nu hörs ett tydligt mummel inifrån trädets hjärta:

– Så väldigt otroligt, idiotiskt! Du vill visst att hela världen ska snurra kring dig, va? Annars blir du sur – eller hur?

– Du fattar ingenting för du är bara ett träd! fräser jag och ger eken en spark.

Någonstans ifrån kommer det ett vrål och sen börjar grenarna att skaka. Hela kronan där uppe rister som om en lokal storm far fram just här. Grenar knäcks och faller runt omkring mig.

Det är dumt att stå här och vänta på ödet så jag kämpar upp bagen på axeln. Jag står inte ut med att ha den studsande mot benen.

Just då får jag ett hårt slag i huvudet.

Det blev – som man säger – svart. Helt nersläckt.

Hur länge jag låg så med en trädgren tvärsöver kroppen? Det kan jag inte svara på. Men jag vet att det var värt det.

Det var värt både huvudvärk och hjärnskakning för jag vaknade av att en hand strök mig över pannan, någon sa mitt namn på ett sätt som ingen sagt det förr:

– Mara? Lever du?

Jag hade ingen lust att svara på en gång, jag ville höra vad rösten sa mer, vad händerna skulle hitta på när de klappat färdigt på mina kinder.

Men rösten hade tystnat, jag hörde bara en häftig andhämtning. Sen kom det, nästan som en snyftning:

– Du är väl inte …? Säg nåt då!

Jag fortsatte med tystnaden.

Det var så skönt att ligga där och blunda och lyssna på hans oroliga, varma röst. Och känna hur händer fumlade med blixtlåset i min tröja. Fem fingrar ålade sig in mot min behå, en varm handflata trycktes mot min hud.

– Ifall du vill veta så sitter hjärtat mer i mitten, mumlade jag utan att öppna ögonen.

Han drog ut handen ur behån.

– Menar du ungefär här?

Jag nickade men kunde inte få fram ett ljud. (Prata om hud som knottrades!)

För att få honom att stanna kvar med handen la jag min hand ovanpå hans.

– Du kan väl öppna ögonen nu? bad han med sin pulserande värmeröst.

Och det är klart att jag gjorde som han sa.

Såg in i hans ögon.

Gröna som det lekfulla, mörka som det farliga.

– Varför ligger du här?

– Jag skulle till busshållplatsen men så blev jag överfallen och nerslagen.

Han lyfte bort grenen som ännu låg tvärsöver mig. Sen blev det mycket lättare att andas.

Det snurrade härligt i skallen när han höll i mig och hjälpte mig upp. Som en karusell av trädkronor och konstiga blad som föll omkring oss som konfetti.

– Du har nog fått hjärnskakning, trodde han.

– Ingen aning,