Öppna sinnen

By Florian Frick

Jonas spränger alla gränser för att under 30 dagar leva så intensivt han bara kan. Hans mål är att göra det omöjliga möjligt.
Tillsammans med sin följeslagare Katrin, som letar efter sin dotter, ger han sig in i det ena äventyret efter det andra för att rädda sitt liv.
"Öppna sinnen" visar vilka möjligheter människan har om hon lämnar vardagen bakom sig och öppnar sig för livet.

En resa i bilder från en främmande kontinent, fylld av känslor och personlig utveckling.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 26, 2016
• ISBN: 9789175695280

Florian Frick

Florian Frick är född 1983 och bosatt i Stuttgart. Hans stora passion för fotografering slår igenom även i hans skrivande; i"Öppna sinnen, som är hans första roman, framträder Sydamerika i skarpa bilder.

Book preview

Epilog

1

Solen går ner och min blick glider över husen i stan och ljusen i natten. Det platta taket på sjunde våningen ger en nästan perfekt utsikt över ett sammelsurium av människor, byggnader och det konstgjorda ljuset som tänds nu. Dagen tar farväl och det går mot natt. Jag ska också ta farväl nu och göra plats för ett nytt jag. Det blåser och min glödande cigarrettstump knastrar till ännu en gång innan jag fimpar den mot betongbalustraden. Jag har vissa höjdproblem, men jag har vant mig vid att sitta och hänga ner med fötterna här uppe. Den här utsikten kommer jag att sakna…

Jonas, du fryser ju ihjäl här uppe, kom nu in med dig!

Alexa har sin långa morgonrock med de gröna prickarna på sig, den som hon fick av mig när vi var på loppis för länge sedan. Ett fint minne. Efter att instinktivt ha kastat en blick på henne vänder jag mig bort igen. Hennes bruna hår, hennes glasblå ögon och den lilla munnen som jag känner så väl, jag ser alltihop för mitt inre öga. Att titta på riktigt är onödigt, för framöver kommer jag att vara tvungen att leva på minnen och bilder av henne i mitt huvud. Jag nickar.

Jag väntar på dig i vardagsrummet, hörs det en gång till inifrån innan dörren går i lås.

Mina fingrar darrar redan av kylan och har blivit blå. Hjärtat har bultat hela dagen. Blicken faller på tidningsartikeln bredvid mig. Jag viker försiktigt ihop bladet. De djupa vecken vittnar om att jag redan läst artikeln många gånger. Jag sticker den i byxfickan, tar ett djupt andetag och tittar ner på Berlin en sista gång. Det är dags, strax kommer det att ske.

Trappan från terrassdörren leder direkt till Alexas tvåa. Dörren till lägenheten är bara tilldragen och jag går in. Det känns som om jag beträder en teaterscen. Hon sitter i vardagsrummet, avslappnad, med ena benet under sig. Våra blickar möts, jag klarar det bara ett ögonblick. Jag tittar ner, som om jag behövde navigera mig fram till soffan, fast jag skulle kunna gå den biten i blindo. Jag sätter mig tvekande hos henne, tittar rakt fram in i den tomma väggen och tycker det är synd att det inte står en TV där, som hade kunnat avleda lite. Alexa är mycket känslig och känner mig bättre än någon annan. Jag känner hur hennes blick vilar på mig och hur situationen långsamt tar en vändning genom mitt tigande. Nu sker det ofrånkomliga, jag låter det ta sin början. Min blick glider långsamt åt höger, utmed väggen, tills jag har vridit huvudet så pass att jag kan se in i hennes ansikte.

Det är slut, Alexa, säger jag lugnt och sakligt.

Tystnad… hennes ögon spärras upp, underläppen dras in så långt att en körsbärskärna skulle få plats. Det går kalla kårar utmed ryggen på mig.

Jonas?! Vad är det du säger? Vad menar du?, säger hon frågande, fastän jag inte hade kunnat vara tydligare. Jag är tyst ett ögonblick, tar sedan ett djupt andetag för att verka mer övertygande i min saklighet.

Precis det jag säger, jag lämnar dig.

Jag får ett slag från sidan, det är bara med handflatan – jag hade väntat mig mer.

Är du galen, Jonas? Vad i alla världen är det? Är det nåt jag inte vet? Är vi inte ett lyckligt par, som älskar varandra? Varför pratade du då för en månad sen om att vi skulle flytta ihop? Meningarna sprutar ur hennes mun, medan hon rynkar ögonbrynen mot pannan och får tårar i ögonen.

Nu är det så bara, svarar jag kallt.

Ögonblicket är fyllt av tyngd, jag hade testat de här orden länge och uttalat dem framför spegeln. Om mitt ansikte ser ut som när jag övade vet jag inte. Hon lägger sin hand på min axel, mycket varsamt. Mitt hjärta hamrar.

Jonas, du är ju inte dig själv. Vi pratar om det, du vet ju att vi kan prata om allt. Vi hittar en lösning. Du kan inte mena allvar med det du säger, vad är det som är fel?

Hon kan inte bråka, det är hon alldeles för fridsam för. Men att reagera på det här sättet till och med i ett ögonblick som detta, det är verkligen förvånansvärt.

Alexa, jag har legat med Silke, avslöjar jag så att det inte kan missförstås.

Har du varit otrogen? Med Silke?! skriker hon ilsket och rusar upp.

Fridsamheten slår i ett huj över i raseri, som om ett skott avlossades och hundratals fåglar skrämda lyfte från träden.

Hur kan du göra så mot mig? Ditt fanskap, hur kan du bara? Varför? säger hon och tar ett stort steg bort från mig.

Det hände bara. Kanske har jag saknat känslan av äventyr. Vi har det ju harmoniskt tillsammans, men vi är inte så mycket av ett par. Vi är ju mer vänner än älskande.

Äventyr? Vad är det du vill ha? Ska jag låta dig piska mig kanske?

Vi behöver inte diskutera det, svarar jag och hivar mig upp från soffan.

Vi står mittemot varandra, åtskilda av det lilla glasbordet, som om det var ett smält isflak som inte kunde bära oss längre.

Så stick då! Stick med detsamma och kom aldrig tillbaka! Hur kan du göra så mot mig!, skriker hon till mig med en kraft i rösten som jag inte känner igen.

Och sedan: Nu kommer det, jag kan se det. Hennes ögon blir mer än glasliknande. De får ett allt ljusare skimmer och den salta vätskan fyller dem. Underläppen darrar, hennes ögonbryn ger henne en förtvivlad uppsyn. Jag står inte ut med den åsynen, utan böjer ner huvudet och går i en halvcirkel runt henne, som om jag var en hund som får skäll. Sakta öppnar jag dörren till trapphuset och går ut ur lägenheten. Jag kastar en sista blick in i det klart upplysta rummet. Hon är kvar på samma ställe och har ryggen vänd mot mig. Långsamt sjunker hon ner på knä och sätter händerna för ansiktet. Hennes axlar skakar i takt med hennes tårflöde, allt strömmar ut ur henne, en oerhörd besvikelse, sorg, ilska och en lycklig framtid, som nu hör till det förgångna. Jag känner mina egna tårar, som ligger djupt inne i mig. Sakta stänger jag dörren, det ljusa snittet av rummet blir smalare och smalare, tills också den sista strimman ljus försvinner. Där står jag utan att röra mig i det mörka trapphuset. Det får gå ett par sekunder innan jag trycker på ljusknappen på trappavsatsen. Dags att gå, jag har framtiden i min hand.

De sista dagarnas förberedelser har gått enligt planerna. Jag lämnar huset, ser mig inte om och tar bussen direkt till flygplatsen Berlin-Tegel, där jag redan varit på morgonen. Väl där går jag målmedvetet mot raden av förvaringsskåp och tar ut min fulla ryggsäck som jag köpt dagen innan och mitt pass som fortfarande efter två år väntar på sin första stämpel. Vid informationsdisken möter mig en hårt sminkad dam med ett leende som fortfarande är anmärkningsvärt naturligt. Jag uppskattar att hon är i 45-årsåldern och hon uppfyller optiskt de krav som hennes jobb ställer.

God kväll, vad kan jag hjälpa till med?

Hej, jag är ute efter ett flyg som går så snart som möjligt och det ska vara ganska långt iväg. Ett främmande land nånstans vid världens ände! Och det måste vara varmt där, svarar jag målinriktat på hennes fråga och därmed har jag redogjort för alla mina önskemål.

Kan du säga lite mer? Vad får biljetten kosta? Vi har ett stort antal resmål. Har språket betydelse?

Språket, det hade jag inte tänkt på.

Det tror jag inte spelar nån roll. Ge mig ett par förslag bara, svarar jag och rycker på axlarna.

Okej, då ska jag se efter. Ett ögonblick bara.

Medan hennes naglar smattrar mot tangentbordet tittar jag närmare på namnskylten som sitter fäst på hennes blus.

Ja, jag har ett flyg till Bali i Indonesien för 599 euro, eller ett till Buenos Aires i Argentina för 579 euro eller till New Delhi i Indien för 499 euro.

Mm, egentligen kvittar det, jag känner inte till nåt av de länderna och kan inte språken där. Vilket flyg går först?

Det till Buenos Aires, check-in senast om en timme.

Då får det bli så, jag tar Argentina, säger jag och strålar mot Ytterbergskan, som jag tycker skulle förtjäna ett finare namn.

När alla formaliteter är avklarade och jag passerat säkerhetskontrollen och gaten, går jag ombord på planet med en blandning av glädje, smärta, längtan och hopp. Ingen kommer att kunna nå mig, min mobil får stanna hemma. Jag vill genomföra min resa i ensamhet, utan störande småprat och telefonsamtal som påminner mig om vardagen.

Det har hunnit bli natt och jag får en fönsterplats. Människorna på planet ser trötta ut och det är i det närmaste dödstyst. Jag andas ut ordentligt och lutar pannan mot plasten i sidan. Genom det lilla fönstret tittar jag på lamporna som markerar vägen utmed startbanan. Nu kan jag slappna av, jag har det svåraste bakom mig. Bilder i mitt huvud byggs ihop till en film. Vad kommer att möta mig och kan jag nå mitt mål? Pulserandet i magtrakten får mig att tänka på den första kyssen med Alexa. Undrar hur hon mår? Jag stänger av den tanken med detsamma. Än en gång tar jag upp artikeln ur fickan, andas djupt och börjar skriva min lista på baksidan. En lista med ödet som jag försöker sätta en käpp i hjulet för. Rubrikerna singlar ner som mjäll ur håret. De senaste två veckorna har jag undermedvetet sysslat med tanken på vilka punkter jag ska sätta upp på min lista och det har jag igen nu. När jag är klar med mitt arbete strålar flygvärdinnan mot mig med stora mörka ögon och frågar vad jag vill äta. Jag tar kycklingrätten, som låter asiatisk. Asiatisk mat är något jag hatar, det äter jag aldrig annars.

2

Inklusive mellanlandning i Madrid, där mitt pass får sin första stämpel, tar ditresan nästan 25 timmar. Tar man med i beräkningen att planet gör flera hundra kilometer i timmen, går det upp för en hur förbaskat stor jorden är och hur lite man känner till av den här planeten. Berlin är ju inte världen. Jag passerar stolt passkontrollen i Buenos Aires. Framme, jag har klarat det. Medan jag väntar på min ryggsäck vid bagagebandet låter jag blicken vandra genom flyghallen. Där står värdiga säkerhetspoliser i kostym och tittar framför sig med bister min. Jämfört med dem verkar poliserna i Tyskland som bypojkar i puberteten som är ute och letar efter sin hund. Jag ser graciösa, brunbrända kvinnoben som passerar mig. Sydamerikanska kvinnor har aldrig varit min typ, jag har alltid dragits till de östeuropeiska eller skandinaviska. Men jag måste ändå medge att den sunda hudfärgen är mycket tilldragande jämfört med de för tillfället så bleka ansiktena i Tyskland. Till slut når min ryggsäck fram till mig och den ser likadan ut som före flygfärden. Jag hade sett ett TV-program om hur man handskas med bagage på flygplatser och trodde därför att man skulle se skavmärken på kollit efter att det hade färdats de kilometerlånga transportsträckorna. Innan jag lämnar flygplatsen tar jag flera gånger ut det maximala beloppet i peso från en automat, för det ska inte bli någon punkt på min lista som misslyckas för att jag inte har växel. Så öppnas de automatiska dörrarna vid utgången och en syrefattig vägg av hetta slår emot mig. Jag tar tveksamt några steg ut, stannar vid sidan, blundar och är stilla. Detta är det första avgörande ögonblicket under de kommande fyra veckorna och det gäller att visa det tillbörlig respekt och att uppleva det så som det kommer till mig. Tänj på upplevelsen, insup nuet med alla sinnen! Känn, lev! Jag märker hur den kvava luften banar sig väg genom mina lungor, som om jag stod vid en lägereld. Den drar varm genom håret på underarmarna. Det samlas fukt i vecken på mina ögonlock och när jag öppnar ögonen igen känner jag en svettdroppe som har bildats vid kanten på ögat. Jag rör vid den med fingret och tar den i munnen. Min första riktiga svettdroppe utanför Europa, så smakar vida världen. Den smakar salt, kombinerat med något som jag skulle säga är smuts. Nästa gång får jag tvätta händerna först. Jag är redan stolt över mig själv, över att jag står här.

Jag stiger på transitbussen som ska ta mig in till centrum i den pulserande metropolen. En ung tjej, som inte alls ser ut så som jag tänker mig en typisk sydamerikanska, sätter sig bredvid mig. Hon har lila hår och svart nagellack. Från sidan kan jag kika in mellan hennes ögon och de stora solglasögonen. Partiet runt ögonen är målat med svart ögonskugga. Hon har mycket silversmycken och hennes svarta kläder sitter väldigt tight. Jag sitter för första gången bredvid en latinamerikanska, utan att se någon skillnad mot vilken gotisk brud som helst, hon skulle kunna bo i Prenzlauer Berg. Hoppas att detta är undantaget från regeln och att allt annat är annorlunda än hemma.

Vittrade hus drar förbi, där färgen flagnar som vaxet på ett ljus. Fönsterluckorna är blekta och trädgårdstäpporna framför husen ser väldigt vanskötta ut jämfört med tyska sådana. Fast jag är söder om ekvatorn inramas landskapet av mättat grönt. De öppna fönstren i bussen driver bort den stillastående kvava hettan och ger lite svalka. Det verkar som om jag har fått det en grad varmare för varje timme jag färdats. Där termometern stadigt stannade på ungefär fem grader i Berlin, njuter jag nu av en värme som känns som 30 grader.

Gatorna blir smalare och smalare och samtidigt ökar byggnaderna i höjd, så att de till slut kastar skugga över hela bussen. Gamla lastbilar och personbilar, som inte skulle ha gått igenom besiktningen på flera årtionden i Tyskland, far förbi oss. Bilarna utstrålar karaktär genom sin brokiga lack, det är inte två som är lika. Ett sympatiskt avbrott från den trötta monotonin på de tyska gatorna, där man på sin höjd uppfattar en gammal Volkswagenbuss som ett original. Ju längre in mot centrum bussen kommer, desto mindre folk sitter kvar. Den gotiska bruden ersätts av en gammal argentinare med skarpa anletsdrag och djupa rynkor kring ögonen. Min hud verkar som blekt papper bredvid honom. Han har en sorts baskermössa som jag tycker gör att han ser ungdomligare ut. Plötsligt tilltalar han mig och överöser mig med spanska. Ingen aning vad han vill mig. Jag sätter fingret mot bröstet och säger: Germany.

Oh German, de Alemania. Si, Ballack!, svarar han och ger mig ett strålande leende.

Ballack, yes. Germany, är det enda jag kommer på.

You don´t speak Spanish? I lived in Cologne for one year. En kölsch, tack.

Yes, Cologne. I´m from Berlin, you know?

Han berättar om att han samarbetat med tyska ingenjörer, som han tycker är världens mest kreativa arbetare. Sedan upplyser han mig om att Argentina i gengäld har de bästa biffarna i världen. Men som infödd argentinare måste han tillstå att han ätit den bästa argentiska biffen i sitt liv i Köln – ironiskt nog. Vårt samtal tar ett abrupt slut när han stiger av redan på nästnästa station. Jag är glad över mitt första samtal med en riktig argentinare och sitter och tittar förväntansfullt ut genom fönstret och känner att vi måste vara mycket nära centrum. Husen står tätt nu och lämnar ingen plats för grönska.

Mot förmodan kommer jag inte till stadskärnan förrän efter ytterligare en halvtimmes färd. Ytan måste vara ungefär som Berlins, om inte ännu större. Egentligen hade jag tänkt ge mig ut i landet direkt, men bara namnet Buenos Aires låter så imponerande och kraftfullt att det drar mig till sig som en magnet. I centrum hittar jag fort en turistinformation. Mannen bakom disken visar mig vad det finns för sevärdheter, men de intresserar mig inte. Jag lystrar inte till förrän han berättar i vilket kvarter det är farligt för turister. Ytterområdena i stadsdelarna San Telmo och La Boca avråds turister från att besöka. Utan någon längre tvekan tackar jag och tar en taxi till just de områdena. Inte direkt till ytterområdena, utan till den livliga marknadsplatsen i San Telmo. Trött som jag är av resan och därtill utmattad av värmen går jag in på första bästa hostell. Fast jag lugnt skulle kunna unna mig ett enkelrum på ett hostell vill jag ha mer av backpackermentaliteten, som Lara, en entusiastisk reskompis, har berättat för mig om. En blond sunnyboy i surftröja och badbyxor noterar mina uppgifter i receptionen. När han ser i passet vilket land jag kommer från säger han på urdålig tyska: Jävla skit! Slusk! Skål!

Jag är tvungen att skratta, nickar mot honom och försöker på det sättet ge honom en känsla av sympati.

I den största dormen, som innebär så mycket som en sovsal med delad dusch och toalett, bor det åtta gäster. I två av sängarna ligger två unga kvinnor med bara tunna lakan om sig. De övriga sängarna ser använda ut men är tomma för tillfället.