Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Dit vägen bär
Dit vägen bär
Dit vägen bär
Ebook400 pages6 hours

Dit vägen bär

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

Ellen, nyss frånskild och med utflugna barn, bestämmer sig för att våga pröva något helt nytt i livet. Efter tjugofem år som hustru och mor är det hennes tur nu. Hon bestämmer sig för att gå sömnadskurs på en folkhögskola i Småland och där lär hon känna nya, spännande människor. Tillsammans med tre av sina nyfunna vänner renoverar Ellen en gammal buss för att styra söderut. Målet är byn Torrox på den spanska solkusten. Det blir en resa full av överraskningar och omtumlande upplevelser.

”Dit vägen bär” är en hjärtevärmande feelgood-berättelse om fyra kvinnors våghalsiga resa genom Europa, och om hur långt man är beredd att gå för att förverkliga sina drömmar.
LanguageSvenska
Release dateNov 8, 2019
ISBN9789178296255

Related to Dit vägen bär

Related ebooks

Reviews for Dit vägen bär

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Dit vägen bär - Marie Hedegård

    info@wordaudio.se

    DEL 1

    Kapitel 1

    Jag lutar huvudet mot fönsterrutan medan tåget skär genom åkrar, skogar och städer. Runt mig i kupén sitter affärsmän med sina laptops, två äldre damer nedsjunkna i sina böcker och unga tjejer som sover med öppna munnar. Jag är inte heller van att stiga upp så tidigt på morgonen men blodet pumpar för fort för att jag ska kunna somna.

    Landskapet glider förbi och en sjö glittrar till bakom några träd. I ena sekunden ser jag det röda boningshuset, ladugården, kvinnan på trappen. I nästa är allt försvunnet bakom träden. Tåget rusar fram i tvåhundra kilometer i timmen och ger mig korta skymtar av livet som pågår.

    Jag gjorde det. Det är nästan så jag inte tror på det själv.

    Jag försöker skaka av mig rektorns ord. Jag vet att jag var sent ute men så sur behövde hon väl ändå inte bli. Komplicerat. Det var det ordet hon använde och hennes förklaringar var oändliga. Tjänstledigheter måste planeras i god tid, helst ett halvår i förväg. Minst en månad i alla fall. Hon behöver tid för att hinna hitta en vikarie.

    Skitsnack. Hon visste lika bra som jag att Eva ville ta klassen. Eva har tålamod och engagemang och eleverna älskar henne. Det spelar ingen roll att hon inte är behörig.

    Vad då tänka över det ordentligt? Jag har väntat tillräckligt länge på att det ska bli min tur.

    Tåget kör parallellt med en motorväg och bilarna ser ut som leksaksbilar. Jag skymtar ansikten, familjer med barn i baksätet, ensamma förare. Ett ögonblick möter jag en kvinnas blick och i nästa har vi passerat varandra.

    När jag skickade in ansökan visste jag att det var det här jag hade längtat efter. Men när jag inte kom in så släppte jag det. Det var mest av nyfikenhet jag ringde förra veckan. Men från det att jag började prata med den där samordnaren fanns det ingen återvändo. De hade fått in återbudet tjugo minuter innan jag ringde. Det stod nästan Ellen Zetterberg på restplatsen. Varför skulle jag annars ha ringt exakt då?

    Vi närmar oss ett samhälle och tåget sänker farten. Husen står tätt och en gammal skylt med ordet bageri flimrar förbi. Vi glider förbi ett stationshus och jag ser människor på perrongen som följer oss med blicken. Snart ökar tåget farten igen. En gång i tiden stannade tågen här, men det är länge sedan.

    Alla har rätt till tjänstledigt för studier. Som ett mantra upprepade jag orden. Rektorn verkade inte förstå hur mycket det här betyder för mig, för hela mitt liv. Hur kunde hon tro att jag skulle tacka nej till en sådan chans? Vad då efter jul? Det är ju nu restplatsen finns.

    Jag vet att hon har ställt upp för mig och jag vet att höstterminen precis har börjat. Men jag måste göra det här. De klarar sig utan mig ett år. De har ju Eva.

    I vanliga fall brukar jag vara flexibel och medgörlig, men det är slut med det nu.

    Ett års tjänstledighet kunde inte ha kommit lägligare. Jag har skjutit problemet med bostad framför mig, tänkt att det skulle lösa sig, att det skulle dyka upp något. Eller att jag skulle få kontraktet förlängt ett år till. Snart har det gått två år sedan jag flyttade ut från Per-Olof. I två år har jag bott i andrahandslägenheten i Sundbyberg och om en månad går kontraktet ut. Jag försökte att inte bli stressad men nu löste det sig av sig självt. Inte som jag hade trott förstås, men jag har ett rum som väntar på mig därborta. Visserligen med toalett i korridoren.

    Peter Hansson sa att jag skulle göra små förändringar, en sak i taget. Först få ordning på vardagen och sedan nästa steg. Men jag kan inte lyssna på en terapeut hela livet. Det är nu livet vänder.

    Snett emot mig sitter en tjej i tjugoårsåldern. Under en svart huva skymtar ett blekt ansikte med en ring i vardera näsvingen och hårt sminkade ögon. Med hörlurar i öronen och djupt nedböjd över sin mobil är hon helt omedveten om mig.

    När hon reser sig upp och går mot toaletten tittar jag efter hennes lite kutiga gestalt. Under de neongröna shortsen sticker det fram två långa bleka ben som är nedstuckna i stora svarta kängor. Både kängorna och huvtröjan ser lite malplacerade ut mitt i augustivärmen. Jag tittar ner på min blommiga sommarkjol, de röda tånaglarna och de vita sandalerna. Vi ska definitivt inte till samma ställe.

    Vems är den här? Tjejens lite hesa röst får mig att studsa till.

    Står den i vägen? Jag reser mig snabbt upp ur stolen.

    Den har ramlat. Hon tar tag om min inslagna tavla och ställer upp den mot väggen innan hon går in på toaletten och stänger dörren efter sig.

    Jag skyndar mig fram och hämtar tavlan. Den är alldeles för stor för bagagehyllorna och det finns ingen annan plats för den. Hur kan de ha ett tåg utan plats för barnvagnar? Där hade den lätt fått plats. Jag ställer tavlan i gången bredvid mig.

    Bortsett från tavlan var det enkelt att packa. Kläderna fick plats i en stor resväska och resten av mina saker ställde jag i förrådet som jag hyr. Men jag kunde inte lämna tavlan där. Den är för stor och otymplig för att ta med på tåget men var skulle jag annars göra av den?

    Den enda jag hade kunnat lämna den till är Lars. Han skulle kunna ställa den i fönstret till galleriet igen. Men det är min tavla nu och jag gör vad jag vill med den. I en evighet hängde den i fönstret till hans galleri och så en dag bestämde han sig för att ge den till mig, en främling som han träffat på ett spa en kväll. Han skulle bara veta att den är på väg till Småland nu.

    En kort stund tänker jag att jag ska ta ett foto och skicka till honom. Tavla på äventyr, skulle jag kunna skriva. Men han kanske skulle ångra att han gav mig den. Tavlor ska antagligen inte transporteras i en vanlig tågkupé.

    Jag har ingen aning om den kommer att få plats i mitt nya rum. I värsta fall får jag hänga upp den i någon samlingslokal.

    När huvtröjan kommer tillbaka från toaletten stannar hon upp och tittar på paketet bredvid mig.

    Jag hjälper dig. Hon tar ner en ryggsäck från hatthyllan och ur ytterfacket tar hon fram ett blått rep.

    Åh…tack så jättemycket. Jag ler mot henne.

    Hon ler inte tillbaka. Hon tittar inte ens på mig medan hon binder fast repet runt tavlan och lyfter upp den på bagagehyllan över mitt huvud.

    Håll här, säger hon och surrar fast den i hyllan.

    Tavlan är dubbelt så bred som hyllan men tack vare hennes blåa rep och hyllans spjälor sitter den stadigt. När hon har avslutat med en scoutmässig knop sätter hon sig igen.

    Tack för hjälpen, säger jag och hon nickar mot mig innan hon stoppar in hörlurarna i öronen igen.

    Flera ansikten har varit vända mot oss men när tjejen har krupit tillbaka in i sin kokong återgår alla till sina mobiler eller datorer. Jag tittar på henne. Hon kunde väl ha sagt något. Inte ens ett leende fick jag.

    Tågresan tar tre timmar och när jag ska stiga av hjälper tjejen mig att lossa tavlan från hyllan. Hon säger fortfarande ingenting när jag baxar ut den ur tåget men det visar sig att hon ska med samma länståg som jag och på det tåget finns det gott om plats både för barnvagnar och tavlor.

    Med på tåget finns även några av de unga tjejerna från kupén. De liknar varandra, samma ålder och likadana jeans och tröjor. Inga neongröna shorts med svarta kängor och inte några blommiga sommarklänningar heller. De skulle kunna vara bästa vänner allihop men istället sitter de utspridda på olika platser i kupén. Blivande folkhögskoleelever kanske. Nästa helg kommer de att sitta tillsammans och prata som om de har känt varandra hela livet. Jag tittar på tjejen under huvan och undrar om hon kommer att sitta med dem. Antagligen inte. Jag kommer inte heller att sitta med dem för jag har inga föräldrar att åka hem till på helgerna. Jag har en dotter och en son och en före detta man. Men jag har inte ens berättat för dem att jag är på väg till mitt nya hem, ett elevrum på en folkhögskola. Några dagar kan jag vänta med att berätta det. Några dagar, tills jag vet mer.

    En minibuss ska möta upp på stationen så jag och sex unga tjejer står ensamma kvar utanför stationshuset. Vi närmar oss försiktigt varandra.

    Ska ni också till folkhögskolan? frågar jag. De flyttar blicken till mig och nickar innan de vänder sig bort igen.

    Jag heter Ellen, fortsätter jag.

    Maria, svarar en rödhårig tjej med runda glasögon och därefter säger alla varsitt namn.

    Känner ni varandra? fortsätter jag, fast jag redan vet. Något måste vi ju säga. De tittar på varandra och småler medan de skakar på huvudet. Tjejen med huvtröjan står en bit ifrån oss andra och stirrar på sin telefon.

    Efter en stund kommer en vit minibuss runt i rondellen och svänger upp mot oss. Utefter ena sidan står det Sävhults folkhögskola som en sirlig logga. En man med håret samlat i en hästsvans och en ring i ena örat slänger upp dörren och vecklar ut sina långa ben. På håll ser han ut att vara i fyrtioårsåldern men när han kommer närmare upptäcker jag rynkorna i ansiktet och de buskiga ögonbrynen. Han kanske till och med är sextio.

    Förlåt att ni har fått vänta, säger han på bred småländska och öppnar bakdörrarna innan han kommer fram och hälsar. Det är jag som är Ben, vaktmästare på skolan.

    Sedan säger alla andra sitt namn.

    Felicia, säger tjejen i huvtröja och näsringar.

    Jag döljer leendet medan jag stryker händerna över kinderna. Är det bara jag som tänker på en guldlockig flicka i volangklänning när jag hör det namnet? Men Felicias och Bens namn är de enda jag kommer ihåg när vi ska ta plats i bussen.

    Hur hade du tänkt här? frågar Ben och pekar på tavlan.

    Får den inte plats? Mina öron hettar.

    Beslutet att ta med tavlan var inte så genomtänkt. Ingenting var egentligen så väl genomtänkt. Från det där telefonsamtalet med samordnaren har allt gått i hundranittio. Det var många beslut att fatta och dagarna var för få. På slutet åkte det mesta av mina saker ner i svarta sopsäckar.

    Den får nog plats framför era fötter. Han blinkar mot mig medan han lyfter upp tavlan och ställer den på våra fötter.

    När han startar bussen och svänger ut från stationen tittar han på mig i backspegeln. Är du konstnär?

    Nej, absolut inte. Det är en god vän som har målat den.

    Det måste vara en speciell tavla. Eller vän?

    Jag nickar men säger inget mer. Han får tro vad han vill.

    Vill du ha hjälp att sätta upp den eller tog du med egna verktyg?

    Gärna, tack. Jag tänker inte berätta att jag aldrig ens har ägt en egen hammare. Han ser ut att vara född med hammare i handen. Hästsvansen, de buskiga ögonbrynen och det fårade ansiktet gör honom till urtypen av raggare, med garaget fullt av bilar, reservdelar och verktyg.

    Jag tittar ut på skogen. Ibland kommer vi till en öppen plats, en liten åker eller en höjd där man kan se långt över trädtopparna, men i övrigt är det träd, gran efter gran. Det påminner mig om somrarna i Värmland. När vi klättrade upp på höjden ovanför stugan kunde till och med jag njuta av utsikten och när vi rodde ut på sjön kunde det vara helt stilla, med granarna som speglade sig i vattnet. Men annars minns jag mest mörkret och luften som var full av surrande myggor.

    Man måste gilla granar om man ska trivas här. Det är Ben som fångar in min blick igen.

    Jag kommer från Stockholm, säger jag och stirrar ut på de täta snåren utefter vägen.

    Du vänjer dig. Han skrockar högt.

    Jag tittar på honom i backspegeln och upptäcker en glugg mellan två kindtänder. I Ghana mötte jag flera tandlösa människor. Har han inte råd att gå till tandläkaren?

    Alla i bussen är från Stockholm och han har roligt åt storstadsborna som ska ut på landet. Som tur är har jag inte högklackade skor på mig. Inga pumps heller, vars klackar kan fastna i leran. Jag är väl förberedd. Sandaler på fötterna och både gymnastikskor och gummistövlar nedpackade.

    Tjejerna är onaturligt tysta men Ben är desto pratgladare. Han berättar glatt om skolan och alla vilsna elever som har kommit idag. Fråga efter mig om det är nåt, säger han. Jag vet allt.

    Snart svänger han av från landsvägen, in på en mindre väg. Vi passerar en kyrka med en stor kyrkogård innan han svänger uppför en bred allé mot en stor pampig byggnad.

    Det här ska bli mitt nya hem. I det här vackra stenhuset ska jag tillbringa ett helt år. På gräsmattan syns flera sittgrupper med vackra rosenbuskar i olika planteringar och en bit bort skymtar jag en fontän.

    Ben kör upp och stannar framför en stor dörr. Min blick fastnar på glasverandan med hundratals små kvadratiska glasrutor.

    Välkomna till Sävhult folkhögskola. Ben vrider om nyckeln och hjälper mig att bära in tavlan. Jag hjälper dig att sätta upp den imorgon.

    Inne i huset är det mörkt, men när ögonen har vant sig upptäcker jag luckan i väggen. Det ser ut som en gammaldags kiosk och där innanför sitter en liten kvinna som ber oss vänta. Hon har samlat ihop det gråa håret i en knut högst upp på huvudet och läsglasögonen sitter stadigt en bit ner på näsan.

    En och en går vi fram till luckan och registrerar oss hos kvinnan. Hon bläddrar i en bunt papper varje gång en ny elev kommer fram. Jag ser att hon försöker skynda sig men det går inte fort. Datorerna verkar inte ha nått hit. Jag tittar på klockan som tickar över kvinnans huvud. Den här tidsåldern har jag själv upplevt, tiden innan datorerna trängde bort alla pärmar och kartotek. När damen i luckan har slutat kommer det att stå en dator där istället och eleverna kommer att registrera sig själva.

    En trappa som bärs upp av gedigna pelare leder uppåt och bakom trappan står en stor ekdörr på glänt. Jag tar ett steg fram och kikar in i en dunkel samlingssal med stolsryggar i långa rader och en upphöjd scen längst fram. I väggarnas mörka träslag är vackra detaljer utmejslade och två stora kristallkronor hänger i taket, men de tunga gardinerna är fördragna.

    Jag tar ett steg in i rummet. Det här är mitt hem nu. Jag bor i en gammal herrgård där tiden har stått still. De här vackra rummen är mina. Jag har bytt bort min andrahandslägenhet i Sundbyberg mot det här.

    Helst skulle jag vilja dra ifrån gardinerna och slänga ut stolarna, ställa in en vacker matsalsmöbel och hänga upp tavlor. Min tavla skulle passa perfekt och alla blickar skulle sugas in mot den. Tänk att ha en stor fest i det här rummet. Med dans. Jag breder ut armarna och snurrar ett varv.

    Då upptäcker jag det stora porträttet som hänger över dörren. En vithårig man betraktar mig med mörk blick och mungipor som pekar nedåt. Man kanske inte får gå runt i huset hur som helst. Jag flyr tillbaka till hallen. Flera av mina medpassagerare har försvunnit och det är bara Felicia före mig.

    Ellen Zetterberg, säger jag med tydlig röst när det är min tur.

    Kvinnan letar i sin pappersbunt och när hon ger mig nyckeln får jag ett stort och välkomnande leende från henne. Klockan ett är det lunch och därefter samling i aulan där borta. Hon pekar mot samlingssalen jag nyss har besökt. Ditt rum är i det första annexet. Mot skogen till.

    Kvinnan följer mig med blicken när jag går, med rullväskan i ena handen och tavlan i den andra. Jag rör mig mot trevåningshusen från femtiotalet som kvinnan pekade på. De ligger som fyra grå betongklossar runt en öppen plats. Hur kunde jag missa dem när vi kom med bilen? Det är klart att jag förstod att elevrummen skulle ligga i ett eget hus men inte att de skulle ligga i sådana här tråkiga huskroppar.

    14A står det på min nyckel och det står ett stort A på huset jag kliver in i. Alla tjejerna från minibussen är redan försvunna.

    Jag lämnar väskan utanför porten och letar mig uppför en trappa. Korridoren är lång men till slut hittar jag mitt rum. Jag sätter nyckeln i låset och vrider om.

    Framför mig står en smal säng, inte bredare än åttio centimeter, och på sängen ligger täcke och kudde. Jag andas ut. Det hade kunnat vara en gammal sliten filt. Och det är klart att jag kan sova i en smal säng. Framför fönstret står ett skrivbord och en pinnstol och bredvid sängen en byrå med fyra lådor. Det är allt, förutom en garderob innanför dörren. Jag lutar tavlan mot byrån och sätter mig på stolen.

    Gardinerna är gulblekta. Det får bli mitt första sömnadsprojekt. Konstigt att inte någon före mig har tänkt samma tanke. Och den gråtande pojken på väggen kan jag lätt trolla bort. Min tavla med det underbara havet kommer att lysa upp hela rummet och ge mig liv och inspiration. I fönstret står en fotogenlampa som kommer att sprida ett hemtrevligt sken på kvällarna. Och täcket ser skönt och fluffigt ut.

    Jag tittar på min inslagna tavla. Det är då jag får syn på hålet i omslagspapperet. Jag slänger mig ner på golvet och river bort papperet. När hände det här?

    Jag stryker med fingret över skadan. Mitt i tavlan är duken intryckt av något vasst. Det har inte gått hål men det har bildats en buckla i tavelduken. Jag stirrar på bucklan. För första gången i mitt liv äger jag en värdefull tavla. Hur mycket är den värd? Tio tusen? Eller femtio? Och så bär jag runt den som om den vore en inramad Ikea-affisch. Jag märker att jag blir alldeles het om kinderna. Tänk om Lars visste hur jag behandlar hans tavla.

    Den måste gå att laga. Jag får fråga Ben. Han kanske kan trycka till tavelduken med något verktyg. Jag reser mig upp och samlar ihop wellpappen. Det är klart att det måste gå att laga.

    Över dörren finns en väggklocka som visar att det är lunch om en kvart. Samtidigt upptäcker jag dörren till toaletten. När jag ringde och bokade fanns det inga rum kvar med egen toalett, men damen i luckan verkar ha trollat med bokningen. Jag hämtar väskan och går med lätta steg för att leta reda på matsalen.

    För en vecka sedan kände jag bara till den här skolan genom några rader på en hemsida. Jag kände inte ens någon som hade gått på folkhögskola innan. Men nu är jag här och varken Per-Olof eller barnen vet något. Det är väl normalt att man berättar att man flyttar femtio mil bort. Kanske inte för sitt ex men definitivt för sina barn. Men jag orkar inte förklara. Jag gör det en annan dag. Nu ska jag bara ta hand om mig själv.

    Matsalen är full av elever och jag hamnar vid ett bord med flera unga tjejer från fritidspedagogutbildningen. Jag har ingen aning om vilka som är mina klasskamrater, men medan jag äter av laxen och äppelkakan lyssnar jag på hur tjejerna försiktigt närmar sig varandra.

    Efter maten tränger etthundratjugo elever ihop sig på de tråkiga stolarna i aulan och lyssnar på rektorns välkomsttal. Samverkan över gränserna, har jag hört det förut? Jag kväver en gäspning. Terminsstart på vår skola brukar vara full av sånger och ballonger med förväntansfulla elever och mängder av kramar. Men här kan jag istället gömma mig i bänkraden och ägna mig åt tankar istället för att planera mitt eget välkomsttal.

    Gardinerna är fråndragna och nu silar ljuset in genom fönsterna men den vackra salen kommer ändå inte till sin rätt. Här ska man dansa och skratta, musik ska eka mellan väggarna och klänningar ska bölja.

    När min klass en stund senare samlas i det faluröda Textilhuset upptäcker jag att vi bara är fjorton elever. Tretton unga kvinnor på drygt tjugo, och så jag. Jag känner igen två av tjejerna från minibussen. Den rödhåriga med glasögon ler igenkännande mot mig, men jag lyckas inte få ögonkontakt med Felicia.

    Jag heter Britta, säger läraren som inte ser ut att vara en dag över trettio.

    Jag tittar på hennes röda tunika och rödmålade mun. Hon ler med pigga ögon.

    En klass med tjugoåringar och en lärare på trettio. Genom en impuls släppte jag allt det trygga och slängde mig iväg till det här. Varför frågade jag inte den där samordnaren om elevernas ålder? Eller lärarens? Men det här kanske är precis vad jag behöver. Lite nytt, ungdomligt blod i ådrorna. Och jag är här för att sy, inte för att skaffa vänner.

    Det var i Ghana jag upptäckte min bortglömda sömnadsglädje. Utbränd, deprimerad och sjukligt trött var det de färgglada tygerna som lockade mig tillbaka till livet. När jag åkte hem hade jag resväskan full med tyger och jag lovade mig själv att fortsätta att sy. Men när skulle jag ha hunnit det? Med separationen, flytten, terapin och sedan arbetsprövningen.

    Men nu är jag här. Och hela huset doftar av tyger.

    De andra klasserna har sina lokaler på övervåningen i herrgården medan vi har vårt egna hus. Britta visar oss runt. Det är syrum, strykrum, tillskärningsrum, tygrum, provrum, kök och prång fulla med tyger och sybehör. En hel vägg är täckt av trådrullar och en annan av rör med knappar i alla färger och storlekar.

    I ett rum ligger tyger packade i höga travar. Jag stryker med handen över tygerna och känner den grova strukturen mot huden. Andra tyger är fladdriga eller mjuka. I ett rum demonstrerar Britta en helt ny pressmaskin för oss och i nästa finns långa tillskärningsbord. Jag stryker handen över en slät bordsskiva. I en låda ligger stora skräddarsaxar. Det här är på riktigt. På det här bordet ska jag veckla ut vackra tyger som saxarna ska klyva.

    Efter rundvandringen samlas vi i syrummet och nu är det dags för presentationsrundan. Jag upptäcker snart att flera av eleverna har sitt föräldrahem i närheten och pendlar varje dag till skolan. På något sätt hade jag en romantisk idé om att vi skulle bli som en enda stor familj där alla skulle springa in och ut ur varandras rum på kvällarna. Som när man var på läger i ungdomen.

    Ilona berättar en hel historia om när hennes familj flydde från Bosnien och hur alla kvinnor i hennes släkt har ägnat sig åt sömnad i alla tider. Jag undrar vad hon tror att hon ska lära sig här men naturligtvis är jag tyst. Näst på tur är Emmy från Göteborg som dansar balett. Hennes högsta dröm är att bli modedesigner. Och dansare förstås.

    Snart är det min tur. Vad ska jag säga? En tvåbarnsmamma från Stockholm som har jobbat som lärare i snart trettio år. Frånskild, utbränd och vilsen. Vad har jag för spännande att berätta?

    Jag tittar på tjejerna runt mig. Ingen känner mig och ingen vet något om mig. Jag kan faktiskt välja att vara precis vem jag vill.

    Siri berättar på skorrande skånska att hon kommer från Malmö och älskar att sy. Hon vill också bli modedesigner. När det är Felicias tur får vi veta att hon kommer från Stockholm och är tjugofyra år. Jämnårig med min Malin. Sedan tystnar hon och tittar ner i bordet.

    Jag kan också välja att vara fåordig. Ellen från Stockholm skulle räcka. Men jag har varit fåordig hela livet. Den tysta och ordentliga, den som inte har något intressant att säga. Jag är trött på det.

    Den rödhåriga från bussen berättar att hon heter Maria. Hon sjunger i band och på helgerna turnerar de.

    När det är min tur vet jag fortfarande inte vad jag ska säga. Jag tar ett djupt andetag.

    Ellen. Jag gör en liten paus innan jag fortsätter. Jag bor i Stockholm.

    Det skulle räcka så men alla blickar är vända mot mig så jag fortsätter av bara farten. Jag har bott i Ghana. Orden bara kommer.

    Vad spännande, säger Maria bredvid mig. Var du volontär?

    Nej. Jag jobbade hos min kompis som är tandläkare. Jag ler mot henne men det stramar i mungiporna. Det är inte så att jag ljuger, men jag hade inte behövt ta i så. Men vad spelar det för roll om jag förskönar verkligheten lite? Sedan, när vi har lärt känna varandra bättre, kan jag berätta att jag är lärare. Just nu vill jag inte vara den ordentliga, som har koll på allt och alla. Jag vill bara vara Ellen.

    Vad roligt, utbrister läraren. Då kan du hjälpa oss att köpa in afrikanska tyger till skolan. Vad säger ni om det tjejer?

    Alla svarar ja i ett sorl av röster och mitt leende slappnar av. Det är klart att jag kan hjälpa till att köpa tyger. Stormönstrade, färgglada bomullstyger från Ghana.

    Vid fikabordet efteråt sätter sig Maria bredvid mig.

    Hur var det i Ghana? frågar hon.

    Det är inte svårt att berätta om människorna i den lilla byn vid floden, långt från civilisationen. Mina kinder blir alldeles heta medan jag pratar och varken Maria eller de andra runt bordet släpper mig med blicken.

    Ni skulle höra alla ljud. Musik, prat, skratt, det är aldrig tyst. Dom hämtar vattnet vid källan. Och ni skulle känna hettan.

    Jag berättar inte att det var Ghana som räddade mig när livet rasade. Jag vill inte vara den som bryter ihop.

    I samma takt som jag berättar växer jag i omfång och blir stor och flödande, precis som kvinnorna i Ghana. Och alla vill höra mer om mitt exotiska afrikanska byliv.

    Jag har alltid längtat till Afrika, säger Maria. "Hur länge var du där?

    Fyra år. Orden bara kommer. Igen. Det är som att jag inte har någon kontroll över orden. Jag som alltid predikar i skolan hur fult det är att ljuga. Fortfarande hinner jag rätta till. Sa jag år? Jag menar månader. Fyra månader menade jag. Men vem blir jag då? Den där virrpannan som inte vet vad hon säger. Precis som deras egna mammor eller mormödrar.

    Häftigt. Maria visslar till. Tänk om min mamma kunde göra nåt sånt.

    Jag tittar på henne. Vad spelar det för roll för henne hur länge jag var i Ghana? Jag är ändå bara en mammafigur i hennes ögon. De kunde vara mina döttrar allihop. Jag kan inte låta bli att undra hur min egen dotter pratar om mig? Säger hon att jag inte förstår henne, att jag inte stöttar henne? Att jag inte bryr mig om henne?

    Har du några barn? Maria tittar nyfiket på mig.

    Jag skulle kunna fortsätta att vrida på sanningen. Vem skulle jag vara om jag sa att jag inte hade någon familj?

    Två stycken, säger jag. Malin och Niklas. Malin och Niklas är mitt allt och jag kan inte föreställa mig ett liv utan dem. Ändå är det precis så livet är nu, för de har flyttat hemifrån båda två.

    Var dom också med i Ghana?

    Jag skakar på huvudet medan jag snabbt räknar. För fyra år sedan var Malin tjugo. Det hade väl gått att lämna henne i fyra år, i alla fall om jag hade varit en annan slags mamma. Sanningen är att jag aldrig hade åkt till Ghana om jag vetat att jag skulle vara borta i fyra månader.

    Jag märker att tjejerna väntar på mitt svar.

    Nej, dom var kvar i Sverige.

    Hur gamla är dom? Marias frågor verkar aldrig ta slut.

    Jag tar en klunk av kaffet och ställer sakta ner muggen på bordet igen. När jag tittar upp upptäcker jag även Felicias blick.

    Malin är tjugofyra och Niklas tjugosju, svarar jag och reser mig upp. Men nu måste vi nog gå tillbaka.

    Jag går i förväg. Golvet gungar lite under fötterna. Vad har det tagit åt mig? Utan att tänka mig för har jag gjort mig till en som överger sina halvvuxna barn och flyttar till Afrika. En kärlekskrank medelålders kvinna som söker efter äventyr. Det var inte det jag ville. Men vem kommer att tro mig om jag försöker rätta till allt nu?

    Kapitel 2

    Frukostbuffén nästa morgon är uppdukad som om det vore på ett hotell. Yoghurt, nötter, juice, flera sorters pålägg och exotiska frukter, så jag plockar brickan full. Vid ett bord sitter några från vår klass men alla stolar är redan upptagna. Jag blir stående med brickan i händerna och väger på fötterna. Ska jag hämta en stol och sätta mig på kortändan?

    Då upptäcker jag Felicia, som sitter ensam vid ett bord. Hon sitter gömd under sin huva med en kopp te och en smörgås på brickan framför sig.

    Är du inte hungrig? frågar jag och sätter mig mitt emot henne.

    Hon skakar på huvudet.

    Du kanske inte är en frukostmänniska? Jag nickar mot min bricka och ler.

    Nej, säger hon och reser sig upp.

    Jag tittar upp och känner hur leendet fastnar när hon lyfter upp brickan med den oätna smörgåsen och temuggen.

    Vi ses, säger hon och går mot disken.

    Vad hände? Jag försöker skaka av mig obehaget, försöker intala mig att hon behövde göra något före lektionen.

    Alla runt mig sitter i grupper och äter. Ingen mer än jag är ensam och från många bord hörs prat och skratt. Jag tittar mot klassens bord och det är fortfarande fullt. Jag kan ta en stol och sätta mig på kortändan. Men de kanske också snart ska gå.

    Vid ett bord sitter Ben och pratar med en ganska snygg man i min egen ålder. Jag undrar vem han är.

    Det är något med män och glasögon, något sensuellt. Förr älskade jag att ta av Per-Olof hans glasögon och smeka den ömtåliga huden runt ögonen. Men det är länge sedan nu. Vad håller jag på med egentligen? Jag vänder bort blicken från mannen.

    Matsalen är vacker med spröjsade fönster och pelargoner på rad på fönsterbrädorna. Längst bort står en stor svart flygel och på väggarna hänger tavlor. Rummet är fullt av främmande människor och jag ser att alla inte är unga. Någon av dem ska jag väl kunna få kontakt med. Men jag ska akta mig för män, oavsett glasögon. De är alltid gifta.

    Jag tar med mig kaffekoppen och går ut. På vägen passerar jag innergården, där elever sitter i klungor med kaffemuggar i händerna. Innergården ser inbjudande ut med morgonsolen som letar sig ner mellan husväggarna, men jag har siktat in mig på en stenbänk vid den lilla fontänen, som jag skymtade igår.

    Det här är min bänk, det förstår jag direkt när jag kommer nära. Vid fontänen sitter en liten flicka i sten och sträcker ut händerna mot porlande vatten. Vattnet rinner ner i hennes kupade händer, där det svämmar över och rinner ner i dammen vid hennes fötter. Runt dammen växer rosor i alla färger. Marken ångar av morgondagg och stenen är fortfarande kall så jag lägger tröjan på bänken och sätter mig ner. Kaffet sprider sig i kroppen medan jag blundar och andas. Platsen är som tagen ur en saga. När jag öppnar ögonen ser jag fyra

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1