Bromssträckan

By Stig Hansén

Jimmy har jobbat på försäkringsbolaget i ett halvår när han blir tilldelad en kvinna som beskrivs som ett svårt fall. Chefen hoppas att Jimmy ska kunna ta itu med fallet utan att det leder till några förluster för företaget, men det visar sig kunna bli svårt. Kvinnans son har blivit påkörd av en man i en bil och även om han inte kan fällas i rätten är hon ute efter en högre rättvisa. Jimmy bestämmer sig till sist för att granska vad som egentligen hände kring olyckan och han dras snart in i kvinnans värld. Kanske är det något som inte står rätt till trots allt ... Bromssträckan är den första delen i spänningsserien om Jimmy. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 5, 2021
• ISBN: 9788726862690

Book preview

Rasmus

När jag kommer in i Larsons rum så säger han:

Ta hand om henne.

Fyra ord.

Och sedan en massa extraord som blir ett. Gubbekörtpåhennessonskadeståndtrubbeljävlaskit.

Och hennes namn blir lenasöderling.

Tio minuter senare kommer Lena Söderling in på mitt rum. Klockan är kvart i fem. Medan hon pratar tänker jag flera gånger att om hon kommit fem minuter senare så hade jag inte varit här.

Ta hand om henne. På sättet som Larson sa det, med rösten ständigt på väg uppåt, förstår jag att det är något han vill bli av med, ett trubbeljävlaskit.

Men varför ska jag ta hand om det? Jag har bara arbetat här ett halvår.

Nu hör jag Lena Söderling, nu är hon i rummet i något ljusblått och hon går ljudlöst:

Du har ett rent skrivbord.

Hon ger mig en trave papper, den glider ut som en solfjäder och täcker halva skrivbordet. Jag ser några datum, det senaste är en vecka gammalt, det äldsta ett år.

Hur gammal är hon?

Ett stort ärende, tänker jag. Eller så är det hon som säger det.

Nu är det ditt, din chef Larson säger att du kommer att fixa det här.

Jag tänker att det ska jag kolla med Larson. Framför allt vill jag höra hur han låter när han ska förklara sig. Jag har mer än nog att göra som det är. Det kan jag säga till honom, med rak röst och med ett ord i taget.

Till Lena Söderling säger jag:

Har du möjlighet att komma i morgon? Så hinner jag läsa in mig.

Du vill att jag kommer lite tidigare på dagen, va?

Jag vet inte vad hon menar med det.

Jag kollar almanackan fastän det inte behövs och säger:

Kvart i två. Den tiden är faktiskt ren.

Är skrivbordet lika rent då?

Fjorton plus ute. Vädret skiftar varje dag, varje timme. Sol. Mindre sol. Ingen sol alls. Inget väder alls.

Susanne står samma kväll i hörnet i kort, solgul klänning. Jag dansar med andra, för jag känner först inte igen henne.

Lena Söderling. Vad betyder Lena?

Susanne har inte längre rött, axellångt hår.

För länge, länge sedan berättade hon att någon hade sagt till henne att ingen doftar så gott som hon gör.

Jag ville aldrig veta vem som sagt det.

Hon påminner mig om det, nu när hon bjuder upp mig och jag känner igen henne och känner igen doften.

Ja, jag kommer ihåg att du aldrig ville höra något om det som varit, Jimmy. Men jag tycker om att du kommer ihåg hur jag vill bli omhållen.

Jag säger inte att jag håller om alla på samma sätt, just för att inte behöva tänka på hur nära och hur hårt och hur det varit.

Du ser ut som om du just skulle gå hem, säger hon.

Ja. Nuförtiden blir jag trött tidigt.

Pensionärsdans nästa gång?

Jag känner inte igen låten. Måste vara ännu en av alla pojkgrupper som kan sjunga i tusen stämmor samtidigt som de far runt scenen.

Har du hunnit skaffa familj, Jimmy? Har du barn? Jag såg mig länge omkring innan jag bjöd upp dig och tänkte att det ser ut som om du är här utan någon annan än dig själv. Vet du om att alla du dansat med bara fått två danser?

Äntligen något nytt, måste vara Steve Earle. Men det är i samma tempo som när pojkgruppen lovade guld och gröna skogar.

Jag såg inte dig dansa, säger jag.

Jag sa nej till alla.

Steve Earle lovar en vers till, men jag orkar inte höra vad han sjunger. Minns bara att när jag såg honom på Trägår’n så svimmade kvinnan jag var där med. När hon piggnat till, så skyndade hon sig hem och sa att jag inte skulle ringa henne igen.

När dansen är klar säger Susanne att hon måste hem och hon undrar om vi kan följas åt.

Tre plus. Högst fyra. En lång natt.

Larson säger, och då är klockan nästan kvart i två, att jag återigen måste ta hand om den medelålders kvinnan som sagt till i växeln att hon är på väg upp, honverkarvaraettsvårtfall. Ta hand om henne.

Varför ringer Lena Söderling till Larson innan hon kommer till mig?

Jag hinner inte fråga honom innan han säger:

Spänn dina blå i henne, förhoppningsvis hjälper det. Det brukar det göra. Din specialitet.

Den färdigheten sa du inget om när du anställde mig.

Det var Alice på kontoret som efter anställningsintervjun med dig sa att din blick kunde rädda hem många kronor. Låtsas inte som att du inte vet om det.

Ska jag ta det som ett löfte om bättre lön? Alltså rädda hem…

Nu lägger Larson på.

Jag hinner med tre långa andetag innan det knackar på dörren.

Du ser ut att vara en sådan som fattar mer än de andra, säger Lena Söderling och har ännu fler papper med sig.

Sätt dig så får vi väl se.

Jag stänger dörren efter henne.

Det är hon som har blå ögon, det är hon som tittar på mig hela tiden, som får ner mig på stolen innan jag får ner henne.

Min specialitet?

Hon har en röd polotröja. Vilken färg är hennes behå?

Jag har en son. Har du barn? frågar hon.

Hur gammal är hon?

Jag läste att din son blivit påkörd.

Jag frågar eftersom jag vill veta om du kan förstå. Jag måste få veta det.

Jag är bra på att förstå, det är flera som sagt det. Till och med chefen.

Larson? säger hon och låter som om hon redan glömt hans namn.

Så jag säger:

Det är min uppgift att förstå, att försöka lösa problem. Men jag behöver höra din berättelse, alla plus och alla minus, allt som är klart och allt som är dunkelt, trots att det i slutet är helheten som räknas. De tiderna är förbi när vi på försäkringsbolagen hakade upp oss på detaljer. Men det verkar inte ha nått ut. Inte om man tror på det som står på insändarsidorna. Tro mig, jag jobbar inte här för att göra ägarna rikare.

Allt som du behöver veta finns i din dator. All sol, all skugga. Det måste… Larson ha langat över till dig. Men det kan du plocka fram senare. Jag är här för att hjälpa dig förstå hur mycket det finns som inte kan fästas på papper, men som är viktigare än det som står på papper.

Jag lutar mig framåt för att visa att jag bryr mig. Tänk om hon har röd behå? Ar det hennes specialitet?

Min son går i femman, han ska snart fylla tolv.

Och du?

Jag plockar fram papper och penna. Femman. Och: Snart tolv. Suddar. Skriver: Elva.

Lutar mig framåt igen. Ser hon att också mina ögon är blå?

När han för exakt ett år sedan kom ut från vårt lilla hus i Kålltorp och skulle gå över gatan, den heter Poppelmansgatan, jag vet inte om du vet vilken det är, men då kom en galen förare i sin alldeles nya BMW och körde på Simon.

Litet hus.

Ny BMW.

Körde på Simon.

Jag ritar en ring runt körde på Simon för det sa hon starkt.

Jag lutar mig tillbaka med blocket för att hon inte ska se vad jag skriver.

Han körde fort som alla andra som äger en BMW och därmed äger gatorna och städerna och länderna och Europa. Som om de är Gud. Som om det kan finnas mer än en.

Hur fort körde han?

Hon lutar sig framåt.

Jag såg inte honom, men det jag hörde räcker. Många barn är på väg till skolan vid den tiden. Det finns en miljon vittnen. För också barn räknas väl som vittnen?

Det är klart att de räknas.

Hon lutar sig framåt, ännu mer. Nu är det inte mer än två, tre decimeter mellan oss. Hon säger att hon ser att jag har blå ögon, precis som hennes son. Inte att han har som jag, utan att jag har som han.

Hon talar högt och tydligt om att ingen ska behandla hennes son illa, för då behandlas också hon med skam.

Hörs det ut i korridoren?

Ingen ska behöva leva så.

Jag ber henne berätta.

På kvällen ringer Susanne, undrar hur jag tyckte det var att dansa i fredags, undrar om hon klär också i kort, halvrufsigt blont hår, undrar om jag har lust att äta en bit.

Du kan komma hem till mig. Eller har du någon som hindrar dig?

Jag sa väl ingenting om Tina?

Menar du att du vill bjuda på middag?

Jag kan buda över en inbjudan, säger hon.

Jag är lite trött. Mest för att jag hörde en jävla historia i dag på jobbet.

Dra den för mig. I kväll, säger Susanne.

Det kan jag inte. Jag kan inte berätta om försäkringstagarna. Ändra hennes namn. Kalla henne Tjocka Berta.

Jag sa inte att det handlar om en kvinna.

Annars hade du inte låtit som du gör. Klockan åtta. Jag bor kvar på samma ställe, men har förstås fått portkod. Två fyra två fem. Du är inte vegetarian, va?

På tjugo minuter hinner jag med en stund i badet, att slå in en flaska vin i folie, att putsa skorna för det vet jag att hon tycker om. Ändå är jag sen.

Jag brukar skryta med att jag aldrig jobbar hemma, att jag överhuvudtaget inte bär på något från jobbet någon gång. När jag var kring de tjugofem och reste världen runt släpade jag på kameror, anteckningsblock, böcker om resmålen. Jag kommer inte ihåg ett dugg av allt det som jag såg eller läste eller antecknade och vill därför aldrig mer släpa på något. De senaste resorna har jag gjort på egen hand. Jag bestämde mig länge för att inte besöka något ställe där jag varit med någon annan. Jag gav upp den idén i fjol, inte för att jag vill återupptäcka något, utan för att jag inte vill att mitt tidigare liv och andra ska bestämma mitt nuvarande liv.

Den enda som får bestämma något är Tina.

Jag ringer henne kvart över sju på tisdagar och torsdagar och har henne varannan helg. Jag behöver inte längre hämta henne, hon är ju stor nu. Ibland får jag följa henne hem, men bara när det regnar tungt.

Jag tänker inte säga något om Tina i kväll.

Tänker inte säga att hon senast sa att det känns i kroppen när jag varit hos dig, pappa, för jag är här så sällan. Det är skönt att det får lämna mig sakta, därför vill jag promenera när jag ska hem till mamma igen.

Jag sa inte att det inte är mitt beslut att vi inte kan ses oftare. Hon vet det, hon är ju inte dum. Så vi gör så mycket vi kan av våra helger. Senast var vi på Liseberg samma dag det öppnade för säsongen. Vi åkte inte en enda av attraktionerna, utan bara gick, varv efter varv, som om vi behövde gå ut något ur kroppen. När vi passerade Michael Jacksons autograf och porträtt sa Tina att det är underligt att solen gör vår hud mörkare och vårt hår ljusare, men det är tydligen tvärtom när det gäller Jackson. Det var också hon som sa att fastän det är många här, så finns det alltid luft mellan alla på Liseberg. Sedan for vi hem och åt våfflor. Tina hann vispa grädden och få fram jordgubbssylten medan jag var på toaletten. Hon sa att våra våfflor är godare än Lisebergs.

Om en månad blir hon tretton. Jag får ringa den dagen fastän det är en fredag, det meddelade Bodil mig på mejlen. Tina sa häromsistens att hon vill få presenten när hon kommer till mig helgen därpå.

Vi kan fira att jag fyller tretton plus en vecka. En sådan dag är ju inte sämre än tretton jämnt.

Kommer du ihåg att vi brukade fira dig också halva år?

Det påminner du mig om hundra gånger i månaden, pappa. Du börjar låta som farmor.

Hundra gånger? I månaden? Jag får nog snacka med din mattelärare.

Det kan du göra om du kommer på avslutningen.

Jag gick in på toaletten, skrev: FRÅGA BODIL OM AVSLUTNINGEN.

Jag skriver alltid med stora bokstäver när det gäller Bodil. Det betyder inte att hon är något stort i mitt liv.

Nej, jag berättar inget om Tina om Susanne inte frågar. Frågar hon, så svarar jag. Jag tänker inte ljuga.

Det bestämmer jag när jag skyndar hem till henne. Stabbetorget. Rakt ovanför skomakaren. Med utsikt över bänkarna, grönsakshandlaren, fiskeboden.

Det doftar gott från pizzerian snett under vardagsrumsfönstret.

Hittar till Susanne med förbundna ögon sedan förra gången vi var ihop.

Förra gången? Vi är inte tillsammans nu. Vi ska bara äta middag.

Men hon har varit nere på stan och köpt en blus i eftermiddags, det berättar hon när hon sätter fram älgsteken.

Tar inte en sådan där stek lång tid att fixa till, ska inte den vara i ugnen flera timmar?

Jag visste inte att du lärt dig laga mat, Jimmy. Är du rädd för att den inte är färdiglagad? Att du ska matförgiftas? Du är så försiktig, du tycker det är vågat att sätta frimärken upp och ner.

Jag säger inte att Bodil gång på gång sa att hennes tidigare män varit duktiga i köket, att hon sa det ända tills Tina bad henne sluta säga det. Jag säger heller inte att Tina flera gånger sagt att jag blivit bra på att laga mat, för jag vill inte säga något om Bodil eller Tina.

Jag säger så lite som möjligt.

Susanne pratar om att hon nyss bytt jobb, från något alltiallo på huvudkontoret på Volvo till något ännu mer alltiallo på Siba på Backaplan.

Sämre lön, men bättre arbetsuppgifter och helger då jag känner mig ledig, säger hon.

Ar det inte bara en massa unga som jobbar där ute, som ser klonade ut?

Vad är det för fel på unga killar? Tror du att en man frivilligt skulle sänkt sin lön?

Hon ger mig mer kött fastän jag inte är klar med det jag har. Efter fyra glas vin kan jag äntligen säga stopp.

Hon ber mig ringa när jag kommit hem, så att hon slipper oroa sig över att något hänt på vägen.

När jag lägger mig påminns jag om att jag ska slänga örngottet när det blivit smutsigt. För uppe i hörnet står det J.

Jag tycker inte om mitt namn. Det låter som en gummisnodd, något som kan tänjas, något som jag kan få tillbaka i ansiktet med en hård smäll.

NEJ, BODIL ÄR NÅGOT litet.

Min mamma valde mellan Conny, Ronny, Jimmy. Jimmy låter som om det är made in U.S.A. Jimmy Carter. Ja, som en president som gillar jordnötssmör. Eller som en filmstjärna.

Min mamma säger ofta:

Du är en stjärna. Himlens vackraste.

Det säger jag till Tina också. Ibland tänker jag att det är det enda som min mamma och jag har gemensamt. Jag ringer henne en gång i veckan, ofta på fredagar, för då kan jag hålla samtalet kort, säga att det är så mycket som måste göras klart innan det blir helg.

Jag glömde ringa henne i fredags, när Lena Söderling varit där.

Nu ringer Susanne och undrar varför jag inte ringde när jag kom hem.

Du lovade, Jimmy.

Det är bara sådana som är fulla som åker på stryk, det visar alla undersökningar och tro mig, sådant vet vi i vår bransch.

Du var full när du gick, säger Susanne.

Lovade jag att jag skulle ringa? Det har jag inget minne av.

Det är det jag säger. Du var full.

Okej, då säger jag att blusen du hade i kväll, att den är hur snygg som helst.

Jag har den inte på mig längre. Jag har redan lagt mig. Jag ska sova nu.

Så att du är vacker i morgon när du möter de unga killarna på jobbet?

Nästa gång får du inget vin.

Jag vänder kudden så att J: et inte syns.

Jag skulle aldrig gå med på att sänka min lön.

Nästa kväll har Susanne på sig samma gula klänning som när vi dansade häromveckan. Jag upptäckte då att hon blev lika svettig som jag av allt dansade, trots att vi stod nästan stilla på dansgolvet, också när det svängde som mest.

Hon har dukat och dämpat ljuset. Hon tar emot vinet, sätter det i vinstället, säger att hon är glad över att jag kunde komma med så kort varsel i kväll igen.

Varsel? Som i en förhandling, där man tar och ger?

Men varför skulle jag vänta, Jimmy? Jag vill snacka med dig.

Jag får en drink med något sommarsött och sommarrött i fastän det bara är april. Hallon? Och något mer?

Jag vill ha det ljusare omkring mig när jag äter.

Jag berättar att jag skaffade glasögon häromveckan.

Jag sa ju till dig redan för tjugo år sedan att du inte ser hälften så bra som jag. Ibland fick du ju känna dig fram. Det kommer jag ihåg att du gärna gjorde, säger hon.

Jag har inget problem med läsningen.

Nej, och jag vet att just det är viktigt för dig. Läser du fortfarande lika mycket?

Mest rapporter nuförtiden.

Roligare än Dostojevskij, va?

Ler hon?

Roligt? Minst av allt när jag skrivit dem själv, för då känner jag igen vartenda ord, varenda vändning, alla slutsatser. Det värsta är att det måste vara på ett speciellt språk, sådant där som försäkringsfolk lätt fastnar i. Annars blir det inte godkänt.

Ler hon? Inte ens glasögonen hjälper nu.

Av vem då?

Halvchefen, svarar jag.

Så också du har en sådan?

Jag berättar att han heter Larson. Hon säger att hennes på Siba heter Mikaelsson. Och att hon ägnat hela dagen åt att sammanställa försäljningsstatistik, skriva ut allehanda planer. I eftermiddag fick hon höra att de vill att hon ska se till att det som beslutas på försäljningsträffarna genomförs.

Ibland undrar jag vilket år det är, för det är modeller hit och dit och så är det tusen priser, något under kampanjen, ett annat under rean. Det är som om vi aldrig har normal försäljning.

Vad har du själv för teve och digitalkamera och allt vad man nu har?

Hade jag fått så pass betalt att jag haft råd med allt det där nya så skulle jag nog köpa det.

Hon säger att hon också önskar att hon hade råd med bil.

I så fall skulle jag nog skaffa en Toyota för jag känner en kille som jobbar på Toyota på leden, vid Mölndal. Han säger att han kan ge mig rabatt.

Jaha, varför säger han det?

Han säger också att jag skulle kunna ta över en leasingbil med några år på nacken. Kan en bil ha något på nacken? Jag känner inte någon som inte har bil. Å andra sidan är jag också den enda som inte har familj. Så vad ska jag ha bil till? Jag cyklar, fast långsamt, långsamt och är ändå först på jobbet hur sent jag än kommer. Vill inte vara svettig när jag kommer dit eller kommer hem.

Svettig som när vi dansade häromsistens?

Sådan svett gillar jag. Den kommer ju från att jag har det bra. Jag hoppas att du också hade det bra. Hade du det?

När jag kommer hem tar jag reda på vad Simon betyder. Jag hittar det lätt: Simon är en grekisk variant av det hebreiska namnet Schimeon som betyder bönhörelse. Namnet har använts i Sverige sedan tolvhundratalet. Och alltid stått i den svenska almanackan för att hedra aposteln Simon Zeloten. I förbigående nämns att bibliska namn blir allt populärare.

Är Lena Söderling religiös? Eller hennes man? Förresten, vad heter han? Hon har inte nämnt honom.

Jag tänker på Tina, att hennes namn var självklart, att Bodil och jag i alla fall visste att om det blir en flicka, så blir det Tina. Pojknamn hade vi ett tjugotal, men inget som vi var övertygade om. Det var kanske därför som vi inte fick en pojke.

Jag duschar länge, duschar jobbet ur kroppen, och är glad över att jag bara tog ett och ett halvt glas vin hos Susanne. För det värker i kroppen. Jag springer en gång i veckan, men får ändå mer och mer ont i vänster axel, kan inte lyfta vänster arm utan att tänka mig för, utan att vara försiktig. Jag måste till en sjukgymnast snart. Har ett tidningsklipp hemma om skulderbladsmuskulatur och kappmuskeln och bröstmuskeln och rotationsmusklerna och rotationskuffen och allt är grekiska, precis som namnet Simon.

Jag går naken, behöver inte tänka på det när Tina inte är här.

Överallt är det släckt, och mörkt som om det är mitt i natten.

Jag hoppar till när det ringer. Tina? Något hon inte fixar med sin läxa? Har hon bråkat med Bodil, är det därför som hon ringer?

Det är Susanne.

Bra att du kom hem, säger hon.

Jag säger att jag tyckte också om att dansa, att det kändes bra. Och hon säger att nu kan hon somna.

Jag tänker att Tina är en kortform av Kristina eller kanske Albertina. Kristina är ett latinskt namn som betyder den kristna. Så det kristna förenar Simon och Tina.

Lena söderling matar fram orden, utan omgivning:

Simon.

BMW.

Jävla idiot.

Jävla BMW-idiot.

Simon.

Armbrott.

Simon!

Till sist:

Vad gör du just nu, Jimmy?

Jag är på jobbet och svarar så kort jag kan, också det utan någon omgivning, lägger på, reser mig, ställer mig vid fönstret. Mycket ljus, mycket ljust ljus. Behöver solglasögon. Det sa Susanne förra gången och det sa hon i går också.

Ar våren redan sommar?

Hur många glasögon ska man behöva ha?

Ser ungbjörkar, tycker mig se fläckarna på stammarna. Kommer inte ihåg att jag någonsin sett dem trots att jag stått vid det här fönstret miljoner gånger.

Det är väl ungbjörkar?

Jävla ungbjörksidiot.

Borde veta.

Jag drar för de tunna gardinerna som jag fick uppsatta förra veckan. Du får välja vilka du vill ha, Jimmy, sa Larson och la till något om att företaget måste värna mina blå ögon. Ar trött på snacket om ögonen. Jag sa till mannen som kom med gardinerna att han skulle sätta upp de ljusa. Han sa att de kanske inte skymmer så bra. Jag sa att jag inte vill stänga världen ute, jag vill inte sitta isolerad. Han sa att jag lät som en politiker. Jag fick upprepa att jag ville ha de ljusa och försökte låta som mig själv.

Så nu kan jag ana björkarna där ute fastän jag drar för.

Vem var den där mannen som satte upp gardinerna?

Tänker på när Olof Palme mördades. Jag tror att det fanns tretton vittnen. Någon sa att mördaren var lång, någon sa att han var kort, någon sa att han bar något mörkt, någon sa att han var ljust klädd.

Om Lena Söderling fick frågan i dag om mörka eller ljusa gardiner på mitt kontor, vad skulle hon då svara?

Och jag kommer inte ens ihåg gardinmannen, skulle inte kunna säga något om hans längd mer än att han var lång.

Jävla vittnesidiot.

Tänker på det när jag läser alla papper som Lena Söderling gett mig. Lägger dem i högar, försöker skapa ordning i dem. Mitt i ligger något slags sammanfattning, lite längre än den jag hörde nyss i telefon, som hon skrivit för hand, med stora bokstäver som när jag skriver något om Bodil, eller till henne.

Slår mig att jag inte ens vet vad Lena Söderling jobbar med. Letar genom alla papper och allt jag har i datorn. Bara ett enda telefonnummer och det är hennes hemtelefon. Där svarade hon när jag ringde. Då var klockan kanske tio. Nu är den elva. Och ungbjörkarna där ute står kvar. Men Lena Söderling är inte hemma när jag ringer trots att vi nyss pratade med varandra. Eller rättare sagt: Hon svarar inte.

Förresten, vad ska jag fråga? Om hennes jobb? Som om jag ringer från arbetslöshetskassan för att kontrollera henne.

Nu behövs det kaffe, vi har fått en ny automat, och alla är nöjda med den.

Två koppar senare tar jag fram ett nytt anteckningsblock. Den gröna företagslogotypen pryder höger hörn. Jag får ner alla nyckelord, än så länge utan någon rangordning eller bokstavsordning.

Längst ner skriver jag av Lena Söderlings ord om en polis, ett namn, och att han skrivit rapporten. Polis? Vad kan han ha för titel? Kan jag ringa honom?

Hans namn är enkelt för det låter som om han har två förnamn: Göran Anders.

Gardinmannen.

Förnamnspolisen.

Kommer inte på något att kalla Lena Söderling.

När jag kommer hem ringer Bodil och undrar om hon får komma förbi.

Jag säger att jag sätter på kaffe, men det första jag gör är att lägga fram lappen om att jag ska fråga henne om Tinas avslutning. Hon ser lappen direkt när hon kommer, jag ser det. Och jag ser hur hon tittar sig omkring. Det är andra gången hon är här. När vi skilde oss bestämde jag mig för att inte släppa in henne. Jag är aldrig hos henne. Tinas födelsedagar firar vi på restaurang.

Frågar Bodil Tina om hur det är här? Om jag vattnar blommorna? Om hur ofta jag byter lakan? Vet hon ens om att Tina sköter allt i sitt rum?

Ser hon att Tinas schema sitter på kylskåpsdörren, trots att hon inte är här i veckorna? Ser hon att allt är undanplockat? Inte ett papper från jobbet, inte en pizzakartong, ingen ölburk, vädrat och fint.

Jag säger att jag undrar över avslutningen.

Bodil sitter långt fram i soffan, lutar sig inte tillbaka, knäna åker allt högre upp. Ser ut som om hon ska gå om en minut högst. Varför satte jag då på kaffe?

Hon undrar om jag menar skolavslutningen.

Har hon andra avslutningar? Jag känner inte till några andra. Ar det dans, är det blockflöjt, konstskola?

"Nej, hon håller inte på med något mer, Jimmy. Tycker inte du att hon har fullt upp med att