Brännvidden

By Stig Hansén

Jimmy och Ulrika har efter 20 år återupptagit sitt förhållande, men orsakerna som ledde till att de en gång gjorde slut skaver fortfarande i Jimmy. Han blir hela tiden påmind om nakenbilderna Ulrika lät sin dåvarande kollega ta av henne och kan helt enkelt inte glömma breven fotografen senare skickade honom. Trots att allt det där skedde för så längesedan växer Jimmys begär efter hämnd och han bestämmer sig för att slutligen svara på breven, ovetande om vilka konsekvenser det kommer att få ... Brännvidden är den andra delen i spänningsserien om Jimmy. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 5, 2021
• ISBN: 9788726862676

Book preview

www.sagaegmont.com

När första brevet kom från Fotografen så stod det: Först sa hon att det kändes lite dumt att hon hade vit behå, men svarta trosor Jag svarade att det gjorde ingenting, för det var bara på de första, trevande bilderna som hon skulle vara i underkläder Hon skulle ju snart vara naken. Då är inget vitt och inget svart.

I andra brevet stod det: Vi hade bara känt varandra nio månader innan hon sa att det är okej att jag plåtar henne.

Nu när det gått så lång tid kan ingen – inte ens han! – misstänka mig. Men vad menade han med att de känt varandra? De jobbade ju bara ihop.

Dags igen. gt har bilder på en ny tevekändis som poserar naken. Allt är relativt. Man ser inte ens skuggan av en bröstvårta.

Det finns alltid något smartass som påstår att en påklädd kvinna är mer naken än en som är naken. Så slipper han diskussionen. Jag vill se det smartasset när han kryper ner framåt natten med någon som han är sugen på. Vill höra det där: Behåll kläderna på, för det är mer naket än om jag får se allt. Less is more.

Och det är ännu en sak som påminner mig om Ulrika.

Jag låter tidningen ligga framme på bordet i vardagsrummet för teveprogrammets skull, tillsammans med korsordsbilagan. Tills jag kommer ihåg att Tina är på väg hem med kompisar. Hon har nästan alltid ett gäng med sig nuförtiden. Och hon tycker det är bäst att jag är någon annanstans då. Jag får gärna gå och handla. Glass. Godis. En ananas eller två eller något annat exotiskt. Så var det inte för bara… ett halvår sedan. Då var det alltid bara hon och jag. Läxorna var viktigare då.

Jag har börjat lära mig kompisarnas namn. Och var de bor. Har till och med snackat med deras föräldrar, för Tina vill allt mer att kompisarna sover över och jag vill kolla att det inte är några problem med det. Alla föräldrar som jag ringer säger att det är bra att jag hör av mig, man läser så mycket i tidningarna och har inte världen blivit för hemsk, det där i Belgien med alla pedofiler ska vi bara inte snacka om.

Ibland tar Tina och hennes kompisar till och med över vardagsrummet. I förra veckan tältade de i Tinas rum. Härnäst? Världen? They have a dream. Hoppas jag.

Tina har det allt mer ostädat i sitt rum. Jag låter det vara så nu, för jag tänker att ett tu tre vill hon ha rent omkring sig igen. Det blir kanske så när hon träffar en kille. Hon kanske redan har en kille. Det kanske är han som är drömmen. The dream guy.

Nej. No.

Kanske en av kompisarna. Hur ska jag kunna veta det? De stänger alltid om sig. När jag hör det där dörrsmällandet, så vet jag att jag ska gå och handla. Eller lägga mig på sängen med hörlurar på och lyssna på albumen jag lyssnat för lite på.

Nej. Hon har nog ingen kille.

Bodil – min dotters mor, som jag brukar säga – sa häromsistens att hon inte tycker om att Tina får ha det ostädat hos mig, för då vill hon ha det också hos henne.

Det du gör, för att du inte orkar hålla emot, det får också jag skit för och jag tycker inte att det är rättvist, sa hon.

Jag svarade att det i sådana där rådgivningsspalter brukar stå om folk som skiljer sig, att de efter några år inte ska blanda sig i den andres liv, att det då är hög tid att var och en får ta ansvar för sitt. Att var och en får ta sin skit och städa undan den själv.

Blanda sig i? Är det så du ser det? Att det tydligen får se för jävligt ut hemma hos dig, eller i Tinas rum åtminstone, och att jag tycker att det är jobbigt att det blir så hemma hos mig också. Är det så du vill konkurrera? Låta Tina göra vad hon vill, så att hon hellre vill vara med dig? Ganska billigt, du. Skit. Städa. Du är rolig du. Tycker du att det visar att du litar på henne, att du ser henne som stor? Jävligt rolig är precis vad du är. Jag trodde trots allt inte det om dig. Och det trodde inte mina kompisar heller.

Jag hann inte säga så mycket för luften tog slut. Orkade inte säga något. Ville inte säga något alls. Kunde inte säga något.

Lite ostädat. Konkurrens. Slåss om Tina.

Det går snabbt sådant där.

Det går snabbt till alla de vänner vi hade, de som jag inte träffar längre, de som Bodil träffar, de som tror på det som Bodil säger.

Vill Leif inte vara ihop med henne längre? Skyller han fortfarande på sin autistiske son? Är det det som jag får betala för? Hans löften var kanske inte så mycket värda? Den andra kvinnan Bodil kanske blev Den tredje kvinnan?

Jag skulle kunna fråga Tina.

Eller Den fjärde kvinnan?

An har jag klarat mig från att fråga om Bodil och hur hon har det med sin Leffe och om han fortfarande är gift. Jag vill inte att Tina ska behöva tänka ut ett svar som passar.

Vill heller inte att Tina ska se alla nakenchocker så jag lägger GT vid min säng. Mitt rum brukar Tina och kompisarna åtminstone lämna i fred.

Snart kommer de.

Snart är det jag som får flytta och tvingas tälta i Skatås. Kan hamna i GT. Flyttar för sin dotters skull! Äntligen något som har med kärlek att göra, äntligen något som inte behöver finta med hjälp av en bröstvårta. Veckans pappa!

Apropå pappa: Jag tror att farsan brukade säga less is more. Det kanske till och med är så att jag vet det. Att han sa så alltså.

På jobbet i dag ringde det inte en enda gång. Tror att det är allra första dagen det är så på de arton månader jag varit där. Och ändå är april inte en särskilt lugn månad, det säger de som jobbat där länge. Så är det tydligen i försäkringsbranschen. Det kanske har något med våren att göra, med ljuset, att vi inte vant oss vid att solen kan lysa så starkt att vi bländas och att det är därför som vi krockar. Jag har nu exakt fyrtiotvå ärenden liggande. Jag har inte haft ett enda som jag verkligen brytt mig om sedan Lena Söderling kom till mig på jobbet för ganska exakt ett år sedan, då hennes son Simon blivit påkörd av en granne och jag fick kontakta alla inblandade. Jag har inte sett Lena Söderling eller Simon på hela våren. Trots att hon borde vara tacksam, rätt så i alla fall.

Jag kollar i datorn.

Jodå, de bor kvar. På Poppelmansgatan. I Kålltorp. Ett stenkast från där jag och Tina bor.

Lena Söderling snackade om att flytta. Om att flytta från Poppelmansgatan. För att komma bort.

Hon flyttade förstås inte. Hennes liv är lika med sonens olycka. Simon och Lena, Lena och Simon. Lemon. Monumentet. Men någon gång kommer han att flytta hemifrån. Precis som Tina kommer att flytta hemifrån. She’s leaving home. Hon snackar redan om hur det kommer att bli. Och jag hör ibland att Tina sjunger Beatleslåten om tjejen som stack hemifrån en onsdagsmorgon, bara lämnade en lapp om att hon drog. Stepping outside she is free.

Beatles har hon fått av mig i alla fall.

Lena Söderling snackade om så mycket och hon kanske också stack tidigt hemifrån. Jag tänker inte fråga. Hennes son blir nog en sådan som drar tidigt, för att hon frågar honom om allt, för att han ska få andas. Och Lena Söderling kan Beatles, hon kan översätta: He’s leaving home.

Lena Söderling snackade alltså för mycket, men var bättre på att dansa, på att dansa så nära att det nästan kändes som att vi knullade.

Undrar om Simon varit hemma hos oss på sistone. Det skulle Tina ha sagt, hoppas jag, även om det dröjde innan jag fick reda på det förra gången. Undrar om hon varit hemma hos honom. Skulle hon ha berättat det? Undrar om Simon visade henne dödsannonserna som hans mamma sparat, dödsannonser om barn som är födda samma år som han.

Kan han vara Tinas kille?

Det slår mig nu att man kan ha flyttat hemifrån för länge sedan trots att man bor hemma. En sådan sak skulle Bodil kunna säga om Tina bodde hemma hos mig på heltid.

I morgon ska jag se om jag kan avsluta en handfull besvärliga ärenden. Jag ska nog börja med ett schema, en dagsuppgift, se till att bli klar med ett visst antal ärenden varje dag. Jag ska inte berätta det för någon, inte ens för min chef Larson eller för kvinnan i receptionen. Bara om någon någon gång vill se vad jag har gjort så ska det synas: Jimmy låg på en fin och jämn takt. Man kanske kommer att skriva om mig någonstans. Det är inte stort nog för GT. Men kanske i en årsbok, kanske i just den typ av publikation som Ulrika brukade sammanställa, producera som hon sa. Och ibland ha med sin bild i.

Vad gör Ulrika nu? Just nu?

Jag kollar i datorn om hon bor kvar i Göteborg.

När jag kom till anställningsintervjun på Volvo i oktober 1977 så var vi fyra i väntrummet. Jag var den ende som var född i Sverige, det tror jag i alla fall. Kvart över nio hade jag fått tid. Jag fick genast reda på att det kunde dröja en timme.

Min första tanke var: Detta är en prövning, de vill se vad jag går för, testa mitt tålamod.

Jag tittade mig omkring i väntrummet. På väggarna fanns affischer som visade de senaste modellerna. På bordet närmast mig låg Volvos egna tidningar om lastbilar, om personbilar, om allt som Volvo producerade. Staplar, prognoser, statistik. Jag förstod direkt att Volvo då inte tjänade pengar på sin personbilstillverkning, utan på sina pengar. Varje bil som tillverkades gav ungefär en enda krona i vinst. Jag undrade om siffrorna var manipulerade, om det var ett sätt att hålla lönerna nere. Jag frågade en man som också sökte jobb, han var från någonstans strax utanför Helsingfors, och han svarade att om jag är så konspiratorisk så är det nog ingen bra arbetsplats det här, och jag tänkte: Han kommer att berätta för anställaren där inne, på andra sidan dörren, att jag är… ja, konspiratorisk.

Men jag märkte inget av det när jag kom in till mannen som anställde. Han var fortfarande sommarklädd. Ljus, kortärmad skjorta, kavajen på en galge bakom dörren, rent skrivbord. Stora fönster, mycket ljus. En stor papperskorg som redan var halvfull. Hur många ärenden hade han egentligen per dag?

Han, som såg ut att vara några år yngre än jag och kanske kom ihåg hur det var när han själv anställdes, sa att han hade tittat på mina papper en stund och det lät som om det var ungefär fyra sekunder. Jag sa inget, för jag tänkte att detta är också ett sätt att få igång mig.

Han undrade varför en akademiker som jag vill arbeta på bandet, någonting måste det ju bero på, eller hur?

Jag har haft många icke-akademiska jobb.

Jag hörde att det var ett dåligt försvar, som om jag var osäker, för det kom mycket luft mellan varje ord.

Jag fortsatte ändå med att säga att jag hade varit truckförare på PLM i Malmö, jag hade varit chaufför på tvätterier, jag hade varit springschas, jag hade jobbat på en handelsträdgård. Jag berättade så lugnt jag kunde om jobben, om kurser jag hade gått, om att jag jobbat på obekväma arbetstider, om vad jag hade gjort på tvätterierna förutom att köra ut den rena tvätten.

Det är alltså ingen främmande värld för mig, jag är van vid att hoppa in där det behövs, sa jag.

Nu lät det bättre, orden kom i jämn takt.

Anställaren kunde inte ha glömt hur det var att granskas.

Jag sa inte att jag hade jobbat i bokhandel och som korrekturläsare på Arbetet.

Volvo är inget tvätteri, sa han.

Han vände ryggen åt mig, tog på sig kavajen, drog lite i den innan han var nöjd med hur den satt.

Han sa också att alla som jobbat ett tag på Volvo säger att arbetet inte går att föreställa sig innan man väl börjat, att det inte liknar något annat, inte ens om man tittade på det när man åkte på guidad tur genom fabriken.

Nej, det liknar inte ett tvätteri, sa han och undrade vad det var för bilar som jag körde ut tvätten i.

Ford.

Jag antar att de var lättkörda, sa han och jag blev säker på att han drev med mig, på att det här skulle bli svårt.

Jag sa:

Bara det att Volvo är den största fabriken i Skandinavien, bara det… är stort.

Så frågade han varför jag läst socialantropologi och sociologi, och jag sa något om att jag ville upptäcka världen, att det gäller att passa på medan man är ung. Jag sa också att det jag sett i världen gjort att jag ser Sverige tydligare. Jag sa inget om vilka politiska slutsatser jag dragit. Men jag la till att jag just flyttat till Göteborg och att Volvo måste vara det bästa sättet att komma in i den här stan. Ungefär där gick det riktigt snett.

I lådan under min säng finns bara saker som är Susannes. Ögonbindeln hon brukar ha på när hon sover här. Trosor. Deodorant. Plus breven hon fått av mig.

Det var länge sedan jag fick något brev av henne. Och senast vi talades vid var det bara några minuter. Fastän det är ett år sedan hon var i Berlin, och hon bara var där två veckor, så hamnar hon alltid där. Där såg hon en byggnad som inte liknade något hon sett i hela Sverige. Där var fiken öppna hela natten. Där visades utställningar man bara kan drömma om i Göteborg och då tvingas man drömma länge. Där var den gamla politiken en del av det nya, den var inte skamfylld, jo, kanske lite, men den fanns kvar, den gamla politiken alltså, just för att det inte ska bli en ny mur, och det borde man minsann lära någonting av. Mest av allt tydligen jag med mitt politiskt förflutna, men det säger hon inte.

I går sa hon att vi kanske skulle försöka ses igen. Hon hade inte sagt något om det på länge. Inte jag heller.

Jag vet inte ens om vi är tillsammans eller inte.

Jag sa att det är en bra idé att ses igen och hon hämtade sin almanacka bara för att vara säker på när hon är ledig.

Men just då ringde det på dörren och Susanne var alldeles för vänlig när hon sa att det är kanske Tina, skynda dig, vi kan höras senare, skynda, skynda.

Jag ringer Susanne nu. Jag behöver inte berätta att det inte var Tina vid dörren, att det var granntjejen Rita som sa att hennes grabb Johan är sjuk och att hon var tvungen att sticka till apoteket, kunde jag kolla honom en stund?

Klart jag kunde. I’m the dream guy.

Klart jag förstod att Rita gillade att jag kunde det.

Klart att Johan tyckte jag var rolig, trots febern. Han sa till och med något roligt om hjälmen och svärdet jag gav honom en gång.

Jag kan inte förklara det för Susanne, hon kommer att säga att det hörs på min röst att jag är intresserad av grann-Rita och så blir jag tvungen att säga att nu får du ge dig, hon är min granne, det är allt, det betyder inte att hon är grann, och Susanne kommer inte att tycka det är roligt, och så kommer hon att säga att nuförtiden hittar hon aldrig sin almanacka.

Nu ringer jag alltså henne, men i växeln säger mannen att Susanne gått för dagen och nej, tyvärr, hon har inte sagt när hon kommer tillbaka, men det kan inte dröja särskilt länge, hon brukar vara där, så välkommen åter.

Så sa jag också att växelkvinnan på jobbet skulle säga till dem som söker mig, när jag gick ovanligt tidigt från jobbet i dag.

Men jag vet ju vad jag gör. Jag vet inte vad Susanne, som i Berlin färgade sitt hår honungsblont, gör.

Jag skulle kunna gå hem till henne, men jag har suttit och väntat i hennes trappa alldeles för många gånger. Hennes grannar vet vem jag är nu. Det bor en tant där som härommånaden undrade om jag inte har något jobb att sköta. Jag sa att jag arbetar på ett försäkringsbolag och hon frågade vilket, som för att komma åt mig. När jag svarade SOL sa hon att det finns så många försäkringsbolag, så det är minsann inte lätt för henne att hålla koll på dem alla, men SOL hade hon minsann inte hört talas om. Och så sa hon något om alla slags väder som det verkar finnas nuförtiden och jag hade lust att säga att jag tror att jag hört alla miljoner skämt som finns om försäkringsbolagets namn. Men det sa jag inte. Jag vet inte varför jag inte säger något nuförtiden.

Nu kommer Tina och tre tjejer och en kille och jag säger att jag är just på väg att handla, vill ni ha något, klart ni vill ha något? Tina svarar att hon skrivit en lista, att hon skrev den på sista lektionen, det var seg svenska, om meningen med svenskan och meningen med alla språk.

Tina får upp listan ur bakfickan samtidigt som hon kramar mig hårt men snabbt och slänger skolväskan på pallen i hallen, det låter som om den är tom, åtminstone inte innehåller något som har med lektionen i svenska att göra.

Jag säger att det blir nog billigast om jag går till Ica Kvantum och Tina ler. Vi vet båda att det innebär att jag är borta i nästan en timme. Utan att jag förstår hur, så leder hon mig ut i hallen och får upp väskan som ramlat ner på golvet och säger att hon är säker på att jag kan läsa vad det står på listan för hon har lärt sig skriva vackert, och det ska hon säga på nästa lektion i svenska, att skriva vacker svenska, det kan hon åtminstone, och det är väl alltid en större mening med det, och hon ställer sig på tå och kramar mig. Flytta aldrig hemifrån.

Först tänkte jag vänta exakt femton år. Femton är både mjukt och hårt. Och är väl ungefär femtusen dagar, kanske något mer. Men det är alldeles för tydligt. Kanske inte femtusen dagar, men femton år. Det är sådant polisen letar efter. Mönster. Datum. Något som kan peka på något. Man ska inte underskatta andras tänkande. Och man ska inte vara för smart. Inte på jobbet. Inte hemma. Inte i kärleken. Inte i uppfostran.

Inte när det gäller Fotografen.

Om Ulrika vet jag inte vad jag skulle kunna säga, och därför vill jag inte säga ett enda ord om henne. Men jag vill ändå få något sagt. Ungefär: Gör inte så där. Gör aldrig så där igen. Men jag ska inte säga det med ord. Inte med någon vacker skrift.

Andra gången som jag sökte jobb på Volvo, i november 1977, hade det gått tre veckor sedan jag var där och fått ett nej.

Jag hamnade hos samma anställare och han sa att han ville vara ärlig med mig. Eller sa han ärlig mot mig? Han var snabb med ord om att han blivit förb… Nej, kanske inte det, men rejält… upprörd första gången som jag sökte jobb förra gången. Och jag undrade kanske varför? Jo, för att jag sa emot, för att jag krävde besked om varför jag inte fick jobbet jag sökte.

Jag brukar anteckna några rader om dem som söker jobb här. Det kan inte vara en hemlighet. Eller svårt att förstå. Eller hur?

Han tog fram sitt block och visade: Han lyssnade inte, eller rättare sagt: var krävande. Nöjde sig inte.

Men redan samma kväll tänkte jag: Det är trots allt så jag vill att folk som jobbar här ska vara. Raka. Ärliga. Det som störde mig, var ju egentligen något som jag tycker är riktigt bra, sa han.

Den här gången var han allt annat än sommarklädd. Snyggaste och blankaste kostymen. Som om det var han som sökte jobb.

När du hade gått senast så skrev jag en fråga.

Han vände blad i blocket och visade mig: Tror han att Volvo ska vara en guide för dem som kommer nya till stan?

Du sa att du var ny i Göteborg och att jobbet på Volvo kunde vara ett bra sätt för dig att lära dig stan.

Jag kom ihåg det, men tyckte inte att det lät så konstigt.

Han reste sig och vred på knappen som reglerade ventilationen och rättade till slipsknuten.

Har du bil?

Jag svarade att jag haft två bilar.

Innan du frågar är det lika bra att jag berättar att den förste var en Volvo PV och den andre en Renault. Begagnade. Jag hade dem kanske ett halvår sammanlagt.

Varför gjorde du dig av med dem?

För att jag kom in i en korsning en dag. Solen låg på, rutorna var smutsiga och jag såg nästan ingenting. Jag tänkte: Vad ska jag med bil till? Dessutom bodde jag mitt i Lund där det var svårt att parkera och jag hade visserligen en tjej men inga barn, så återigen: Vad skulle jag med en bil till?

Han sa att för honom är ett liv utan bil omöjligt att tänka sig, kanske för att han bor långt ut på Hisingen dit det inte går några bussar.

Jag tänkte: Har han barn?

Sedan undrade han varför han skulle anställa mig, och ville ha tre skäl.

Jag tänkte att jag inte ska skämta om att Volvo är en inträdesbiljett till stan. Jag tänkte också att jag kan resa mig och gå, jag ska inte behöva ta den här skiten. Men så tänkte jag på partiet, ja, det gjorde jag, att Volvo var en prioriterad arbetsplats, och om det var någonting jag ville in i med bra fart, så var det den här partiavdelningen. Jag tyckte att jag hade slarvat under min tid i partiet i Lund, att jag inte gjort så mycket som jag kunnat, kanske för att jag tvivlade på en del av partiets idéer. Nu tänkte jag: Tvivel hör till. Man behöver inte vara överens om allt. Man ska inte vara överens om allt. Det ska vara som här på Volvo: Man ska vara rak och ärlig.

Jag tittade på personalmannen och sa:

Skäl nummer ett: Jag har inte varit sjukskriven en enda dag. Man kan lita på mig.

Han lutade sig tillbaka, släppte inte min blick, sa ingenting, väntade.

Två: Jag är en bra arbetskamrat. Jag snackar inte en massa skit. Jag vet att många på Volvo är invandrare. Jag utgår från att nationalitet inte spelar någon som helst roll i jobbet. Jag tror ingen om mindre än… Jag menar att jag räknar med alla. Litar på alla.

Han sa att det finns en allmän skepsis mot att anställa akademiker, just för att de brukar försvinna efter några månader på bandet, och det är för dyrt att ha det så, att anställa någon kostar lika mycket som att tillverka en bil.

Där har du det tredje skälet: Jag tänker stanna på Volvo, inte säga upp mig efter ett halvår eller så. Och jag jobbar gärna skift, hur skiften än ser ut. Jag tycker nämligen om att jobba.

Äntligen reste han sig, räckte fram högerhanden och sa att jag litar på dig, Jimmy, du är välkommen till Volvo, Skandinaviens största och viktigaste fabrik och det enda som fattas nu är en läkarundersökning.

Läkarundersökning?

Jag tänkte att jag skulle vara rak och ärlig även där och säga något om min herpes. Det hade jag aldrig sagt något om till någon tjej.

Att det kan låta så mycket när Tina och hennes vänner sitter kring ett bord.

Vad gör de?

Det låter som ett spel, men de har inget framför sig, inga tärningar, ingen spelplan, de bara visar något med öppna och stängda händer och genom att ha händerna högt och lågt över bordet.

Och så låter de.

Viskningar. Visslingar. Buanden. Applåder.

OO-AA-UU.

Alla sorters ljud, och allt i vokaler.

När kompisarna går, men medan ljuden fortfarande ekar, så kommer Tina in i mitt sovrum. Jag sitter vid skrivbordet med aprilräkningarna och hör henne knappt, som om det bildats ett filter mot alla andra ljud. Hon säger att hennes kompisar säger att hon verkar ha en bra pappa. Och det hörs bra. Vokaler.

BRAAA PAAAPPAAA.

De vackra orden som blir en vacker mening och inget annat.

Bra? Vackra ord. För att jag håller mig undan? Ar det därför som jag duger? För att Ica Kvantum kan lägga ner om vi flyttar? Borde få guldmedalj för att…

Nej, nej, nej, pappa. Nej, men… för att du vet vad jag behöver. Andra pappor ska alltid vara så roliga och käcka och få oss att skratta. Vad gör du?

Hon sätter sig på min säng och pekar på alla papper på skrivbordet.

Har du tagit med dig jobbet hem?

Det vet du att jag aldrig gör. Nästan aldrig. Jag tycker det är viktigt att inte göra det.

Ja, det vet jag.

Den röda t-tröjan har jag aldrig sett.

Jag visar räkningarna. Atta. Ändå har jag autogiro på en hel del: hyran, elen, Amnesty, mobilen, Rädda Barnen.

Fråga mig inte hur mycket pengar det handlar om, för det vill jag helst inte veta. Det här kan ingen pappa i världen skämta om. Hon säger att hon gissar på femtusen.

Femtusen. Populära siffror.

Hon säger att om en stund ska hon hem till Bodil.

Visst ja, det vet jag ju. Hon säger Bodil. Inte mamma. Räkningarna kan vänta.

Hon säger också att det är konstigt, men alla hennes kompisar har bott i samma område, i Kålltorp, hela livet.

Nyss sa hon pappa till mig.

Jag säger att jag bodde i Lund till 1977, att om hon vill kan vi åka dit någon gång, se fälten på vägen dit, det gula, vi kan hyra en bil för då kan vi stanna här och där, och jag kan visa kvarteren där jag växte upp, där det fanns ett Ica som var ungefär tjugo gånger mindre än Ica Kvantum och där fanns det minsann ingen mango eller färsk ananas.

Annika i min parallellklass ska flytta med sin pappa till stan. Nära Vasaplatsen.

Han är också pappa.

Var hon här i dag? Vad tycker hon om det?

Ja, hon i blå klänning. Gissa en gång vad hon tycker. Bo mitt i stan. Hur svårt kan det vara att gissa det?

Vill du också göra det?

Gissa. Jag vet ju.

Jag menar…

Jag vet vad du menar. Det skulle vara konstigt. Och det skulle vara långt från Bodil. Men det skulle vara nära till alla fik. Nära till allt.

Du har väl inte råd att fika?

"Har du råd att fika med alla de där räkningarna? Att fika… Jag skulle åtminstone kunna fika lite oftare om jag får högre månadspeng. Alla andra har mer än jag. Annika med. Och ändå har inte hennes föräldrar fina jobb. Och hon har två syskon. Dyra syskon."

Då kanske föräldrarna har ärvt. Eller så finns det en farmor som sålt huset och delat ut arvet i förväg. Vilket kanske inte är så dumt.

Det är sant det där med månadspengen. Ingen annan har lika lite som jag.

Så sa jag också när jag var liten. Men jag hade aldrig månadspeng. Bara veckopeng. Farmor frågade mig en gång… Förresten, om du undrar så har farmor verkligen inte mycket pengar alls. Hon frågade mig en gång om det var något jag saknade när jag var liten, något som andra hade. Jag svarade: choklad. Jag såg andra på bussen som åt choklad och blev sugen.

Nej. Inget bra exempel.

"Om jag fick barnbidraget skulle jag kunna sköta allt själv. Som att köpa kläder och annat, och aldrig behöva fråga er. Sköta mig själv. Och ni slapp fråga mig om det verkligen är nödvändigt med en t-tröja till. Ni slapp höra att ja, det är det, jag behöver den. Det vore skönare för er med."

Ska hon fråga om farfar?

Du fick en mobil för inte så länge sedan. Hur många…?

Förresten, mina kompisar har börjat tvätta själva. Inte förrän nu! Det som jag gjort i flera år. Hemma hos mamma alltså.

Nu är det mamma.

Jag har inte plats till tvättmaskin. An mindre till torktumlare.

Nej, det vet jag. Men nere i stan skulle du säkert få plats. De flesta badrummen nere i stan verkar vara stora. Det har jag för mig i alla fall. Jag måste sticka nu, pappa. Men det är jobbigt… och tråkigt att ha så lite pengar. Ibland vill jag bara ha mer och mer och mer.

Jag ska bara säga innan du drar vart du nu ska, att alla som får sina barnbidrag eller studiebidrag, de får ändå något mer av sina föräldrar. Vinterskor. Vinterjacka. Tro inte att det är så lätt att hushålla bara för att…

Hon ser på mig, ler, ger mig en snabb kram, den här gången är den mjuk, och det känns som om hon plockar upp plånboken ur min ficka.

Jag säger att några jag känner som fått sina barnbidrag eller studiebidrag, att de börjat med att föra kassabok några månader, bara för att se vad pengarna går åt till.

Tina säger ingenting och jag hör hur jag lät, att det hackade, att det lät helt fel, som chokladen när jag var liten, som när jag sökte jobb på Volvo, men jag tänker också att nu är vi där, nu diskuterar vi månadspeng, undrar om det var det hon insåg, undrar om det var det som hon ville, nu kommer det inte att dröja länge innan hon får sitt barnbidrag. Om jag slapp rådgöra med Bodil kunde hon få det i dag. Eller på sin födelsedag.

Vi står i hallen, jag ser att hon diskat efter sig, hon packar sin väska. Hon är på fyra ställen samtidigt som hon kammar sig. En röd tröja utanpå den röda t-tröjan. Gröna jeans. Som om det redan är sommar. Jag måste lägga märke till vad hon har på sig, så att jag kan säga något om det när jag stämmer av Tinas klädinköp med Bodil. För Tina kanske börjar stjäla grejor. Ibland vill jag bara ha mer och mer och mer.

Jag står kvar och svarar inte när det ringer och fattar inte var den tanken kom ifrån:

Stjäla?

Tina?

Är det jobbet som gör det med mig, att jag alltid undrar om det är något lurt?

Repeterar: Röd tröja utanpå den röda t-tröjan och gröna jeans. Rött, rött. Grönt.

Tar fram kameran som jag fick av Susanne när hon sa att man inte kan leva utan kamera och jag sa att jag aldrig ägt en kamera sedan jag skilde mig från Bodil.

Susanne frågade mig varför jag inte har så många bilder och jag sa att de blev kvar i huset när jag lämnade Bodil och att jag inte vill fråga om jag får låna negativen, jag vill inte fråga Bodil någonting alls. För det kommer tillbaka i en förhandling.

Ja. Kameran är laddad. Och den har stort minne. Det är viktigt att ha ett stort minne, säger Susanne.

Jag fotograferar hela lägenheten. Öppnar garderoberna. Plåtar skjortorna, kavajerna, skorna. Framför allt skorna. Nästan alla har jag köpt med en kvinna. Tillsammans med en kvinna. Alla kvinnor bryr sig om skor. Nej, så kan det inte vara. Det är bara en slump att jag varit med kvinnor som gillar skor, och som gillar att jag köper fina skor. Några av kvinnorna har till och med lovat att de putsar dem. Och hållit sina löften tills jag tyckt att det känts… som artonhundratalet.

Om jag berättar det för Susanne så säger hon något om kommunisten som… Ja, som något. Och att hon aldrig skulle putsa mina skor.

Tar bilder på varje par skor. Susanne har rätt, det är bra med ett stort minne. Just när jag är klar får jag ett sms från en tjej som aldrig brydde sig om skor. allt väl? längesen! p & k. Jag träffade henne för flera år sedan, hon bor i Uppsala, men är nästan alltid på resande fot. Kommer ihåg första gången hon berättade om hur det är att stå nakenmodell på teckningskurser, att jag inte visste riktigt vad jag skulle säga, mer än att jag tänkte: Tur att du inte betyder så mycket för mig, för jag skulle ha svårt för att andra såg din kropp, att de kunde stirra hur länge som helst och hänvisa till konsten, till Den viktiga konsten när det bara handlar om Den viktiga brunsten.

Det kanske också Fotografen gjorde. Han kanske sa till Ulrika att det kräver sin man att plåta en kvinna, att det inte är så lätt. Stackarn.

Jag undrar vad sms-tjejen har på sig nu. Jag sms:ar frågan och avslutar med: Låt mig gissa: Ingenting. Hon svarar snabbt: lång, vid, utsliten batikkjol, svart linne knutet i nacken, långt förkläde i batik, bh o trosor, morsa a la 70-tal. ja, möjligen inte bh:n då.

Hon skulle göra sig på bild, inte bara på teckningar. Det kanske finns bilder? Jag menar nakenbilder. Någonstans. Jag slår på datorn för att se på bilderna hon skickat. Jag har fyra på henne, alla gömda på en av mina fem hotmailadresser. Hon berättade när hon skickade bilderna att det är en ungersk vän som tagit dem, men inte om det var en man eller en kvinna. Nu ser jag: Hon är mjukt