Klasskamraterna

By Lars Åke Augustsson and Stig Hansén

Världen ligger framför deras fötter. De har just tagit studenten och firar sin tid tillsammans som klasskamrater med en sista fest. Alla är där, även de som under studietiden hållit sig på sin kant, och allt eftersom natten övergår i gryning skiftar maktbalanser och vänskaper faller i glömska ...Många år senare har klasskamraterna spridits vind för våg över Göteborg. Några av dem har uppnått stora framgångar, andra lever vanliga svenssonliv och vissa kämpar på som aldrig förr. Det enda de har gemensamt nu för tiden är en brännande fråga. Vad har de egentligen gjort med sina liv? Är deras liv deras egna? Klasskamraterna är en Göteborgsthriller av författarna Lars Åke Augustsson och Stig Hansén. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726569728

Book preview

författaren.

Prolog, Juni 1973:

Killing me softly

Det är kvällen efter avslutningen. Klassen har sin sista fest innan alla ska ut i livet, som det heter.

De vita studentmössorna känns redan löjliga, och de flesta har lämnat dem hemma när de kommer till den Sjöbergska villan i den rätta delen av Örgryte.

Väna Ebba Sjöberg har av sina frisinnade föräldrar fått lov att låna hela huset till festen, de har med hennes osnutna bröder rest ut till sommarstugan i Särö.

Nu har klockan passerat midnatt. Ett halvdussin glas, ett par askfat och ett mindre akvarium har gått i bitar. Också själva festen börjar falla sönder. Några ligger utspillda på soffor och mattor, andra drar fram genom huset på jakt efter de slattar av vin och sprit som återstår. Åter andra har låst in sig i några av villans många sovrum.

Till och med klassens ledartrio Gullgossen, Kuben och Skräcken verkar ha blivit osams. Claes Isaksson, socialisten som är så snygg och charmig att han naturligtvis fått öknamnet Skräcken, säger att han fan inte tänker göra någon karriär.

— Först ska jag göra lumpen. Dom tänker göra mig till befälselev men jag ska klassa ner mig till vanlig skytteslusk eller helst malaj. Ni såg ju själva att jag inte köpt nån löjlig vit mössa och jag tänker inte börja på nån tetig högskola eller på nåt universitet.

Henrik Wahl flinar försmädligt och tömmer ännu ett glas utan att för den skull bli gladare. Han har aldrig kunnat tåla att någon varit bättre än han och det är bara de här två polarna som får kalla honom Gullgossen. Han fnyser och säger att honom gjorde de till skytteslusk direkt vid mönstringen.

— Jag vet hur det känns att alltid vara utsedd till kanonmat. Och du pratar så där nobelt, Skräcken, bara för att du har en välbeställd liten småborgare till farsa och för att det är din farbror som äger el-firman där du ska knega. Visste du hur det verkligen är att vara underklass skulle du fan inte längta dit. Jag vet. Och därför ska jag in på Handelshögskolan om jag så ska behöva kapa treans spårvagn och ta gisslan.

Kurt Karlsson skakar på huvudet både åt socialisten och karriäristen. Hans väldiga kropp, klädd i en begravningskostym från femtiotalet och en flowerpowerskjorta från sent sextiotal, förklarar varför han kallas Kuben.

— Snacka om lumpen! Vem tror ni har tid med den? Så jag gjorde som en kompis hemifrån Nödinge, kom till mönstringen klädd i uniform från överskottslagret och med laddad älgstudsare och frågade var ryssen fanns, och så fort jag osäkrat bössan tog dom den ifrån mig och gav mig frisedel på grund av psykisk insufficiens i stället. Och snacka om underklass! Om jag inte haft min knäppa moster borta i Haga som av nån underlig anledning fått för sig att jag har läshuvud skulle jag gått i farsans fotspår genom giftavfallet på Bohus EKA och slitit ihop till hyran för en tvåa i nån av Nödinges gula hyreslängor. Felet med dig, Gullgossen, är att du tror att såna som du och jag nånsin får bort skiten under naglarna. Felet med dig, Skräcken, är att du tror att folket kommer att tacka dig för att du sänker dig ner till dom.

— Och du själv då? säger Skräcken.

— Ja, vad ska du göra som är så enastående då? fyller Gullgossen i.

— Jag försöker inte bli älskad av underklassen. Jag vet att överklassen kommer att låtsas vara vänlig bara om jag är riktigt underdånig eller om jag är riktigt överjävlig. Så jag tänker tjäna stålar. Ge folk vad skit dom vill ha. Förresten, sätt på den där nya singeln igen! Den är ju alldeles för bra för att vara en hit.

Och någon lägger på den låt som alla sedan ska minnas från den sista festen innan det verkliga livet började:

— I heard he sang a good song,

I heard he had a style,

And so I came to see him,

To listen for a while.

And there he was this young boy…

Barbro Höglund kommer att minnas den, för hon är nyktrast av dem alla. Alla vet att hon är bäst i klassen. Ingen vet att hon just nu undrar om morsan kommer att ligga full i soffan när hon kommer hem.

Barbro har stått med ryggen mot de grälande Gullgossen, Kuben och Skräcken. Hon tänker precis lämna festen när hon känner en rå doft av vodka alldeles bakom sig, och ett par fuktiga händer på sina axlar.

— Barbro, du ser ju inte så jävvlig ut i det rätta ljuset. Varför är du solo? Om du hänger med mig ska jag en gång för alla visa dig vem som verkligen är bäst i klassen. Bäst i sängen, menar jag.

Hon vrider sig om för att komma ur greppet innan händerna når ner till brösten, och står öga mot öga med Henrik Wahl. Eller med vad som syns av hans ögon bakom den svarta luggen som fallit ner i pannan. Huvudet verkar för stort till hans korta, breda kropp. Gullgossen som gymnasiet igenom knappt sett åt henne annat än för att blänga ilsket när hon varit bättre än han, nej tack.

— Du glömmer visst att vi är hemma hos tjejen du är ihop med, Henrik.

— Visserligen. Men vi har vår frihet.

— Det förklarar att jag såg henne gå iväg med Skräcken nyss.

— Vafan…

Gullgossen försvinner i den riktning hon nickat, och Barbro undrar om hon bör känna samvetskval för att ha ljugit ihop snälla Ebba med vackre Claes. Men hennes tankar avbryts av Kubens applåd.

— Satans elegant fintat! Kunde inte gjort det bättre själv om Gullgossen tafsat på mig.

— Tack. Tack och farväl för alltid, hoppas jag.

Kurt Kuben Karlsson ser Barbros leende övergå i en grimas innan hon vänder honom ryggen och går därifrån. Han sitter i samma fåtölj som han parkerade sig i vid festens början, ingen annan möbel sväljer hans kropp och inga brudar har gjort minsta försök att bjuda upp eller locka honom med sig.

Mona Jeppsson kommer in och han tar en snabb klunk ur glaset för att smörja sitt leende, men hon ler inte tillbaka. Ingen ler mot Kuben. Hon frågar bara efter Claes som hon kommit hit tillsammans med.

— Skräcken försvann för ett tag sen. För att föregripa din nästa fråga så var han inte ensam. Och för att föregripa också den därpå kommande frågan så sa han inte när han tänkte återvända till eldvattenhålet. Varför sätter du dig inte här en stund och snackar i stället?

Han ser upp mot Mona som biter i en nymålad nagel och inte tycks höra. Hon är vackrast i klassen, har alltid varit det. Håret blont som en veteåker, runda höfter just inom räckhåll för hans händer. Men han rör henne inte, vill bara att hon ska se honom.

— Stanna här i stället, Mona, så ska jag berätta en hemlighet för dig. Det är så här att jag har fått tag i en lokal och jag håller just på att fixa ombyggnaden till studio för pengar som jag tjänat som manager för mina källarband. Jag vet vad folk vill ha, det här är bara början. Jag ska bli rik och den som stannar hos mig kommer också att bli rik.

— Tror du att du vet vad folk vill ha? Min mamma som är en vanlig skolkökstant, hon gillar Dinah Washington, Sarah Vaughan och Billie Holiday, det visste du inte, va? Du tänker bara på pengar, Kuben. Det är ditt misstag att tro att du kan köpa allt.

Också Mona vänder ryggen mot honom och sätter än en gång på låten om vad Claes har gjort henne.

— He was strumming my fate with his fingers,

Singing my life with his words,

Killing me softly with his song,

Killing me softly with his song…

— Undrar du var Skräcken är? Han är på andra våningen. Med Sara.

— Sara. Jaså.

Någon viskar i hennes öra och står kvar tätt intill med armen om hennes axlar. Hon bryr sig inte om vem det är, vet bara att det inte är Claes som lovat att vara med henne hela festen. Sara den här gången. Förra gången var det Solveig i parallellklassen. Dessförinnan en viss Anna-Maria på universitetet.

— Följ med mig i stället, Mona.

Den som viskar är fortfarande inte Claes som hon hatar att hon älskar. Men inte heller den där vidrige Kuben som klär av henne med blicken närhelst han ser på henne och till och med försöker köpa henne med sin framtida rikedom.

— Kom då. Vi sticker.

Ska hon följa med den här vad han nu heter? Eller ta av sig festskorna och byta till vanliga och gå den långa vägen hem till mamma i lägenheten på Hisingen och lyssna till Billie Holiday sjungande Willow weep for me? Vad som helst hellre än att bli ensam som mamma!

Och när killen fortsätter tjata om att hon väl är fri säger hon mer riktat till Claes än till killen:

— Visst är jag fri! Kuben, om Skräcken kommer förbi kan du väl hälsa honom att jag gått med en annan och att jag är fri från honom. Att det inte finns nån jag är så fri från som honom. Att jag hoppas att han blir begravd under sten som killen på Arendal häromveckan!

Och hon går därifrån med killen som inte är den förste och säkert inte blir den siste. Alla stirrar på dem och hon hör bakom sig de svidande vackra orden:

— I felt all flushed with fever,

Embarrassed by the crowd,

I felt he’d found my letters

And read each one out loud…

Kuben reser sig upp ur fåtöljen och försöker halvhjärtat hinna ifatt Mona. Fick hon se honom skulle hon bara springa ännu snabbare. Vänta bara, en gång ska hon själv få tigga.

Skräcken får Monas hälsning när han någon halvtimme senare kommer förbi. Han måste ringa Mona i morgon och dra på lite extra charm. Kanske säga att det bara handlade om att värva Sara till SSU? För hur ska han kunna förklara att det var Sara som stötte på honom och att han bara inte kunde vara så grym att han tackade nej?

I alla fall är det tid att gå hem nu. I morgon börjar kneget på farbrors el-firma och om två månader rycker han in. Men så ser han en ljus klänning och ett par bara axlar ute bland kläderna i hallen.

— Barbro, är du kvar?

— Inte så länge till.

— Bara du och jag. Alldeles som jag hoppades.

— Hur många gånger har du sagt det där bara i kväll?

Hennes röst är ironisk. Men han ser att hennes ögon är allvarliga på ett sätt som ger honom hopp. Hon står kvar medan han stryker henne över håret och hon darrar till när han tar om hennes arm och han känner en ömhet som är alldeles äkta när han ler mot henne. Visst har han sett på andra med samma blick, men kan han rå för att han känner friheten i sitt hjärta?

— Kom så går vi, Barbro.

— Jag kan ju inte hindra dig från att följa mig.

— Skolan är slut nu. Du har visat att du är bäst i klassen. Lägg av glorian, den måste skava.

— Som sagt. Jag kan ju inte hindra dig.

— I prayed that he would finish,

But he just kept right on…

Gullgossen hejdar sig på väg ut i hallen, för Skräcken står och kysser Barbro därute på trappan innan de går därifrån. För Skräcken släpper visst alla till.

Ebba kommer efter honom för att än en gång förklara att det inte varit något mellan henne och Claes.

— Vem kan bara påstå nåt så dumt? Henrik, säg att du litar på mig…

— Kan du säga mig varför jag inte kan lita på nån? Kanske därför att farsan inte kom hem till avslutningen som han lovat göra. Han ligger väl hos nån hora nere i Genua och gör av med löningen från svenska tankern. Kanske för att morsan började bli snurrig igen när jag gick hemifrån bara för att få mig att stanna hemma. Vet inte om hon farit akut till Lillhagen eller om hon tagit livet av sig när jag kommer hem.

— Stackars, stackars Henrik.

— Du måste hjälpa mig ifrån dom! Jag lovar dig att jag ska slita för att vi ska få ett bra liv bara du hjälper mig att inte bli som dom!

— Jag älskar dig, Henrik. Lita på mig.

Varför kan han inte vara hyggligare mot henne? Varför kan han inte kyssa henne och be henne om förlåtelse? Han skäms så ohyggligt att han blir spyfärdig och måste skynda sig in på toaletten i hallen.

— And then he looked right through me,

As if I wasn’t there…

Mona Jeppsson drar snabbt på sig klänningen igen och skyndar ifrån killen, vad han nu hette, som hon nyss delade säng med så att han inte ska hinna ifatt henne och försöka göra upp om någon fortsättning.

Hon skyndar utför trapporna och det sista hon ser när hon lämnar den Sjöbergska villan är hur Ebba står och stödjer Gullgossen som ulkar över toalettstolen. Hur står Ebba ut? Men är hennes egen längtan efter Claes mera värdig?

Kuben tar ett sista svep genom villans bottenvåning, länsar en cigarrlåda och tömmer en whiskyflaska som någon varit dum nog att lämna i barskåpet. Sedan slår han det hemliga telefonnummer till taxi som alltid garanterar very important persons en bil, det fick han av Sven Wollter förra veckan.

Vart ska han begära körning? Inte hem till moster i Haga, inte när han stinker sprit. Hem till Nödinge har han inte råd med, taxichaffisen är inte som källarbanden som ger honom pengar för att han ger dem jobb. Det får bli ner till studiolokalen där han i morgon ska börja jobba med ett av de proggband han raggat upp på Sprängkullen. Antikapitalism och antiimperialism säljer ju som fan.

Allt han behöver är ett bra namn. Inte Kurt Karlssons skivbolag. KUK Records är kanske lite för revolutionärt? Kuben får det bli. Och kunde David Bowie bli Ziggy Stardust häromåret kan väl fattige Kurt Karlsson snart bli känd som rike Kurt Kuben Nöding? Och då ska flera än en få krypa.

Claes släpper taget om Barbros axlar för att låsa upp dörren till pappas järnhandel i Annedal. Han visar henne in i det lilla fikarummet på lagret där soffan är så smal att två inte ryms om de inte ligger på varandra.

Barbro hoppas att det inte ska göra ont och hon är glad att skolan är slut så att han inte sprider ut att hon är oskuld ännu vid arton års ålder.

— Strumming my fate with his fingers,

Singing my life with his words,

Killing me softly with his song,

Killing me softly…

Skräcken nynnar in mot Barbros söta små bröst för att lugna henne och för att lugna också sig själv. Han hoppas att han ska klara av att också göra Barbro lycklig denna långa natt. Men han kan inte annat än tycka synd om sig själv för att han är så snäll.

Festen är slut. Bara Ebba Sjöberg och Henrik Wahl är kvar i den vackra villan och de ligger intill varandra på den vita fällen framför spisen. Det är så varmt att de sover nakna medan morgonsolen lyser in på stereoanläggningen och rakt på skivan som legat på hela kvällen. Roberta Flacks Killing me softly with his song veckar sig av värmen och kommer aldrig att spelas mera.

Ett

Han söker efter något i ett brinnande hus. Tapeterna mörknar av hettan, en lampa splittras i lågorna, luften svider när han andas. Men han kan inte ge sig av. Han bränner handflatorna på varje dörrhandtag han griper om. Hans skosulor smälter och klibbar när han skyndar genom det brinnande huset. Han finner inte vad han söker.

Vad är det han söker? Henrik Wahl vaknar ur drömmen med frågan ekande i huvudet och vet under några brinnande sekunder inte var han är. Så minns han. Han är här i Hamburg med polarna igen, på samma resa de gjort varje år ända sedan de gick ut gymnasiet och på samma hotell. För gammal vänskaps skull eller för att jämföra sina karriärer? Karriär har de alla gjort.

Gullgossen Henrik Wahl lämnade sin nervösa mamma och långseglande pappa, fick prinsessan Ebba och en civilekonomexamen. Gav sig senare in i grafiska branschen och är nu VD för Wahls Grafiska AB i Mölndal som har femdubblat sin omsättning sedan han tog över.

Skräcken Claes Isaksson blev arbetare som han lovat, men efter bara ett par tre år upptäckte man högre upp att han var bättre på att organisera och förhandla än att installera och reparera. Man fick honom först att ställa upp i avdelningsstyrelsen, sedan att bli dess ordförande, och under hela åttiotalet har han suttit som ombudsman på El-tvåan i Folkets Hus.

Med Kuben är det naturligtvis något alldeles särskilt. Av den ständigt cyniske och smaklöse Kurt Karlsson från Nödinge har blivit miljonären och musikmogulen Kurt Kuben Nöding, men han är lika cynisk och smaklös som förr.

Fortfarande åker de tre varje försommar hit till Hamburg några dagar. Och någon morgon har det, som nu, hänt att Henrik vaknat med någon intill sig. Hon sover ännu, men i ljuset från fönstret ser han att hon är äldre än han tyckte i går. Kraftig näsa i ett smalt ansikte, kort, mörkt hår. Var hon tyska eller? Vad heter hon?

Och varför får hon honom att undra vad det var han sökte efter i det brinnande huset i drömmen? Har han inte viktigare gåtor att grubbla på?

Han sätter sig upp i sängen, försiktigt för att inte väcka henne intill och funderar på samma sak som han gjort varje morgon och kväll ända sedan i januari. Det var då han installerade det nya, helt datorstyrda tysktillverkade sätterisystemet på sitt företag. The state of the art, enligt säljaren med huvudkontor just här i Västtysklands största stad.

Sedan dess har Wahls Grafiska AB gått på halvfart om ens det, för det nya sätteriet stavar som en berusad analfabet och det är bara ett av alla problemen. Hela vintern och våren har hans mest kompetenta personal fått ägna sig både på heltid och övertid åt att försöka få ordning på systemet, och ett par av de mest trogna och lönsamma kunderna har lagt sina jobb hos konkurrerande tryckerier.

Fri konkurrens! På OTC-listan hade aktierna sjunkit fyrtio—femtio spänn, åtminstone fram till dess att bröderna Andreasson, som inte vet något om den grafiska branschen men däremot behärskar konsten att bli rika på att köpa och sälja värden som andra slitit ihop, köpte upp trettio procent av aktierna.

Han stirrar på den springa ljus som tränger in nedanför rullgardinen. Ljuset faller över det lilla skrivbordet, över en bunt papper med exempel på alla de galenskaper som det förbannade sätterisystemet vållat, och en låda stor som en tegelsten med fina Jurgait & Fischers varumärke på locket. Det har legat där sedan han kom tillbaka efter gårdagens besök hos leverantören av sätterisystemet.

Jurgait & Fischers kontor ligger vid Alsterarkaden där klassisk flöjtmusik ekar mellan varuhusen, boutiquerna och uraffärerna och där tiggare drar omkring med skyltar på bröstet om vad tacksamt emottagna bidrag ska användas till.

De slantarna kunde jag behöva bättre, tänkte han när han gick upp till kontoret på Jungfernstieg 30, beläget under figuriner och burspråk i terrakottanyanser, med en mapp full av exempel på sätterisystemets misstag. Han skyndade trapporna upp förbi flygbolag, tandläkare, vaktbolag bara för att bemötas av en dryg sekreterare som frågade om han hade beställt tid. Nicht? Han skickade in henne med sitt visitkort och mappen och efter en kvart fick han komma in till Dr. Jurgait.

— Herr Wahl, herzlich willkommen!

Direktören som inte är mer doktor än Gyllenhammar såg på honom genom sina hornbågade glasögon. Kontoret var lika flott nu som när Henrik var här och undertecknade kontraktet i fjol, gubevars på doktorns bekostnad, Henriks underskrift var ju värd en och en halv miljon.

Han ser ut över insjön Binnenalster och minns att de for ut på den efter undertecknandet av kontrakten, och att de sedan åt en magnifik lunch på Alster Pavillon.

Men Gullgossen hade inte kommit hit för att bli förförd en gång till, utan talade engelska för att kunna uttrycka sig mer exakt.

— Ni har fått en utförlig dokumentation av hur ert sätterisystem uppträder. Eftersom jag ändå är i stan i andra ärenden, jag borde givetvis ringt i förväg, tänkte jag ta tillfället i akt att tala ansikte mot ansikte med er i frågan. Kanhända komma till en överenskommelse.

Doktorn fortsatte oberörd att tala tyska medan han granskade sin almanacka och gjorde en anteckning.

— Ach ja, vi har ju våra garantiåtaganden. Vårt folk