Mamman och mördaren

By Lars Åke Augustsson and Stig Hansén

Hilda Fransson och hennes son Lillebror har en komplicerad relation. På många sätt är den trasig, Lillebror lever som om han fortfarande var sjutton och är dålig på att ta ansvar, men trots det älskar Hilda sin son. Det är när polisen dyker upp utanför hennes dörr som hon anar att mer än hon förstått inte står rätt till. En ung flicka har blivit brutalt våldtagen och polisen vill veta vad Lillebror vet om saken. Det är det ögonblicket som markerar starten på Hildas mardröm. Vad ska hon egentligen tro? Mamman och mördaren är en Göteborgsthriller av författarna Lars Åke Augustsson och Stig Hansén. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 25, 2021
• ISBN: 9788726569735

Book preview

Mizinetj

I

Ett

Minnet svider till när Hilda Fransson tar på sig den rena städrocken. Hon byter varje söndag och knäpper den alltid uppifrån och ner. I vänster ficka lägger hon tuggummit och i höger nyckelknippan och portmonnän. Minnet av den tid när hon inte behövde vakta sina pengar eftersom det bara var hon och pojken hemma. Eller det som svider är snarare minnet av hur pengar började försvinna fastän det bara var hon och han. Hur någon började stjäla och något gick sönder.

Sonen heter Lillebror och det döptes han till på Hildas förslag. Men också hon tycker att han borde ha blivit stor vid det här laget. Han har ju tjugo år som yrkesmusiker bakom sig, alltifrån blomsterband på sextiotalet till dagispop på sjuttiotalet och numera kompar han allt från dansmusik till hårdrock bara hans manager skickar iväg honom och bara han får betalt.

Och ändå lever han som om han vore sjutton, tänker hon och går till dörren till hans rum och lyssnar. Det är alldeles tyst, varken dån från hans stereokassettradio eller av hans snarkningar. Han har inte setts till sedan han gav sig av till den där rockgalan i går, ja sedan den där flickan som lät så ung på rösten ringde.

När han kommer tillbaka kan ingen veta, lika lite som när han kommer på besök. Ändå behåller hon hans rum som det varit bara för de sällsynta tillfällena, och hon går in för att städa efter honom, tömma askfat och samla ihop ölburkarna som kommer att inbringa henne tjugo kronor när hon smiter från jobbet i Nordstan under en rast och pantar dem på ICA Gourmet.

– Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap.

Hon säger för sig själv orden ur Ordspråksboken, dessa bibelord som hon bär med sig ända från barndomen ute bland de mörkt rättrogna fiskarfamiljerna på Gullholmen utanför Orust. Fastän hon ansågs för syndig av dem när hon skilde sig från Bertil, och fastän den son som väl var allt de hade gemensamt aldrig lyssnat på henne och än mindre läst ens ett enda evangelium.

– När skönheten kom till byn,

då var klokheten där …

Hon börjar sjunga så smått medan hon städar, den glädjen kan ingen ta ifrån henne. Fastän pojken aldrig vill bli stor, fastän det inte var det hon hoppades på när hon kallade honom Lillebror och gav honom hans första gitarr. Hon tänkte förstås på Lille Bror Söderlundh, kompositören i folkton som skrev de odödliga melodierna till hennes älsklingsdiktare Nils Ferlin. Hon gnolar fortfarande när hon går ut i trapphuset och kastar kassen som är full av fimpar och snuskiga herrtidningar.

– När skönheten kom till byn,

om hon kom någon gång,

då kunde de varken le eller gråta …

Några kommer i trappan. Efter att ha städat så många år nere i Nordstan känner hon väl igen civilklädda poliser. Vem är de på väg till? De stannar framför hennes dörr och hälsar. Hon tar tag i dörrkarmen. Har något hänt pojken? Någon olycka som de kommer för att med beklagande meddela henne?

– Vi söker en Lillebror Fransson. Är detta hans mamma?

– Vad har hänt?

– Honom har inget hänt. Men det har varit ett otäckt fall av våldtäkt på en campingplats i natt och flickan var en bekant till honom. Och vi skulle vilja höra vad han vet.

– Han är inte hemma och jag vet inte vart … Vad var det för en flicka?

– Fjorton år. Och dom tycks ha varit fem–sex killar som gett sig på henne. Om han hör av sig kan ni meddela oss. Här är mitt kort, vi vill väldigt gärna tala med honom.

– Fjorton år? Åh, gode Gud …

Hon har ännu inte avslutat sin bön, om det nu var en bön, när hon stänger dörren. Hon vet inte vad hon ska göra. Städa var det hon höll på med, ja, hon rättar till fotot som står på det höga mahognyskåpet där hon har dukar och annat finare linne. På fotot ser hon en vy över Gullholmen och tornet på den kyrka man inte kan undgå.

Snö. Som täcker isen och gör den vit. Isen som når till svarta havet som kommer allt närmare.

Hon börjar till och med nynna igen.

– Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok, att rosor och akvileja förfrysa …

Och hon rättar till den svartvita bild som togs av en kanonfotograf på Liseberg någon gång i femtiotalets början. Själv ler unga Hilda så gott hon kan och Lillebror tittar blygt och ovant med glassfläckar på byxorna. Han som är hennes synd och svaghet och som hon ändå aldrig slutat älska.

Då når henne ekot av polisernas neutrala röster och hon förstår först nu. Våldtäkt. Den unga rösten hon hörde på telefon. Fjorton år. Sex killar. Hon tappar dammtrasan och hon faller ner på knä och ber Gud att pojken inte har gjort vad de misstänker honom för. Hon ser sitt tunga bleka ansikte speglas i de blankpolerade mahognydörrarna, och ber om att få dö om pojken är skyldig.

Utan att sjunga dem minns hon ändå visans sista bittra rader.

– En gång skall det varda sommar,

har visorna tänkt,

men visorna äro klena sibyllor …

Han drömmer att han öppnar den sneda grinden i det sneda trästaketet kring den sneda stugan och det gnisslar högt. Namnskylten av trä på staketet är nött av sol och vind, det är väl bara han själv som kan läsa sitt namn: A. И. BÉИCC. Han känner leendet på sina egna läppar när han hör flickan ropa till Darja därinne.

– Mamma, pappa har kommit!

Sonja kommer springande runt hörnet på datjan och far och dotter möts där gräset står som högst. Han lyfter upp flickan i famnen medan Darja kommer ut på trappan och ser på dem båda. Hon har diskhandduken i händerna och frågar honom om allt gick bra.

– Efter en dag och en seg natt, ja, men först sen vi fått partisekreteraren att personligen vända sig direkt till Kreml och utverka tillstånd att hämta titanplåt ur beredskapslagren. Men lura mig inte att avslöja några försvarshemligheter.

Han kysser henne och hon frågar om han är hungrig och kittlar honom under hakan. Men allt han vill är sova. Med ögon som svider ser han sig omkring i rummet i den lilla datjan, en bland hundratals andra stugor härute vid Repino. Han urskiljer fotona framför sig. Farfar som var rabbin i Petersburg. Far som var rabbin i Leningrad. Båda lika skäggiga och vördnadsbjudande. Härute kan porträtten hänga uppe och de fåtaliga böcker på hebreiska som fanns kvar ligga framme. Det mesta som var skrivet tog hemliga polisen, som då hette NKVD, samtidigt som de tog far med sig på trettiotalet.

– Pappa, vill du se hur fint jag gjort åt min kanin?

– Senare, Sonja.

– Jag går dit i förväg!

– Gör du det, säger Darja. Pappa måste sova nu.

Sonja springer iväg. Hon har Darjas rödblonda hår och hon är av dem båda fostrad i kärlek till fosterlandet och partiet. Abram Weiss vet egentligen inte mera än namnet och dessa gamla bilder och böcker om sitt ursprung. Resten av sitt liv och utbildningen till ingenjör och militärakademin har han staten att tacka för. I våningen på Stora Puskjingatan på petrogradsidan inne i stan hänger bara kamraterna Lenin och Brezjnev.

– Sova …

– Jag ska bädda åt dig, Abram.

Darja går före honom upp i trappan till vindsrummet och han ser uppöver hennes ben. När de kommer ditupp till den lilla svala kammaren som inte rymmer just mera än en dubbelsäng vet han att det är något han vill hellre än att sova.

– Abram, vad gör du?

Han hör att hon vill lika mycket som han.

Men nu vänder hon sig på rygg där hon ligger på sängen under honom och han ser att hon snart ska dö. Hon är bara fyrtio och ligger i en smal och sliten sjukhussäng. Hon är utmärglad och luktar redan.

– Hjälp mig, Abram. Jag vill inte dö.

– Inte ska du dö, Darja. Våra bästa doktorer …

– Våra bästa doktorer har fosterlandets ledare lagt beslag på för att bota baksmällor och hemorojder! Det vet du lika väl som jag. Varför kan jag åtminstone inte få mera morfin?

Han ser på hennes vita särk och där är en stor våt fläck. Det är inte hans sperma efter att de har älskat, utan hans tårar för att hon ska dö och att han inte ens kan göra något åt att hon har ont. Han slår upp sina ögon och de är fulla av tårar.

– Darja!

Han torkar sina svullna ögonlock och ser från trädgårdsstolen där han somnat en prydligt maskinklippt gräsmatta och i carporten en skinande ny Volvo 760 som han skaffade sig när han kom till Göteborg.

Han har bott här i snart ett år och Sonja i ett och ett halvt. Under hans tid här har hon inte ens gjort i ordning sitt rum på övervåningen vilket han hela tiden inbillat sig snart skulle ske. Nu bor hon mest hos sin kille Roger och han undrar över varför han egentligen accepterade att flytta hit. Han ser inte mer av henne för det.

Han vill inte tänka på sin dröm om att han var tillbaka därhemma, att Darja levde, att Sonja var liten, utan går för att hämta tidningen. Graverat på brevlådelocket står hans nya namn, Guttorm Arnesen. Och därunder: Sonja Arnesen. Han ville inte ta ifrån flickan hennes riktiga förnamn. Men sitt gamla namn Abram Iosipovitj Weiss har han utplånat. Ibland önskar han att han också gjort slut på resten av sig själv.

Carl-Herman Gren måste ut. Han kravlar så fort knäna bär honom mot tältöppningen och sätter sin ena näve rakt i en hårig buk och hör ett vrål.

– Jag ska döda dig!

– Visst, visst.

För så vrålar polaren Jompe minst en gång i timmen utan att mena något med det. Och förresten skulle han inte ha fått sitt feta arsle upp ur sovsäcken förrän Carl-Herman slitit till sig närmaste tältstång och med en välriktad knyck drivit in den i motståndarens blodsprängda öga så att hjärnsubstansen sprutade …

Men den fantasibilden får honom bara att kravla vidare och ut och spy framför grillen på Jompes skära Impala. CH, som kompisarna kallar honom, kan aldrig njuta av de läskigaste scenerna i de häftigaste videorullarna utan blir knäckt av att se folk sprättas upp och slitas i stycken. Som om det vore han själv som blev plågad och dödad, som om det inte alltid måste vara de andra som förlorar.

– Åh, Gud i helvete.

Han letar efter något att torka käften med och får syn på något som är lika skärt som bilen, men som inte är av plåt. Det är ett par tangatrosor. Vafan, det var något med skära trosor i natt. Det sista sammanhängande han minns är att han och Jompe delade på den sista starkbärsen och knappt hann innanför grindar och vakter vid Eriksberg förrän fyllan slog till.

Sedan minns han varken banden eller musiken, och allra minst huvudattraktionen Michael Jackson, men det var ju heller inte hans musik. Det var för att komma loss och för att träffa tjejer man kom hit, och han måste haft det skitkul eftersom han ingenting mindes. Utom ett par skära trosor och så någon tjej som skrek att jag dör och kan ni inte låta mig vara ifred! Kan ni inte det, snälla ni?

CH tar upp det skära stycket sidenblankt tyg och ser att det är mörkare i skrevet. Som av blod. Han står kvar i äckel och undran när han känner en hand på sin axel. Jompe.

– Jaså, du är en sån som blir kåt av att sniffa på damtrosor? Tänkte just att det var nåt lurt med dig när du inte kunde få fjäder i natt fastän allt var upplagt.

– Vad var upplagt?

– Bruden. Med de små, men naggande goda, tuttarna. Minns du inte? En fjortis till groupie som en av killarna i förbanden hade med sig. Vi drog ju hitut till tältet alla fyra sen och eftersom bruden blev bjuden på allt så fick hon också bjuda tillbaka. Först Lillebror och sen jag.

– Lillebror?

– Little Brother kallar han sig på scen. Då brukar han vara sminkad, men nu såg man att han var minst fyrtio. Först han som aperitif och sen en annan som huvudmål och så skulle väl du vara desserten. Men du har visst sparat ditt gottaste tills nu!

– Var det hon som skrek på hjälp?

– Äsch, det var ju inte förrän senare! När killarna i granntältet kom in blev det riktigt gang-bang. Just som en annan började bli skjutklar igen kom det blod så då lät vi henne löpa. Utan trosor och allt. Hem till mamma och säga att hon tappat mödisen och inte kunde hitta den igen!

Medan Jompe asflabbar ser CH bort mot infarten till tältplatsen och förstår vart flickan tog vägen. Måste vara hon som kommer därborta mellan de två stadiga snutarna från den vita Saaben och efter dem kommer en folkvagnsbuss full med flera uniformer.

Men Jompe bara bubblar på.

– Gissa om hon kan känna sig blåst av Little Brother! För mig berättade han när hon stuckit att han drar till Berlin i dag, fast hon har väl trott att hon skulle få hänga med honom runt till vartenda gig denna sommar. Om hon nu ens kan gå …

CH har redan börjat springa och för varje steg han tar virvlar allt flera minnesbilder upp inom honom. Jompes ölstinna stånkningar och Lillebrors flummiga viskningar till tjejen att spänna av och njuta. Hennes aj och nej och snälla, snälla. Och hans egen förbannade fantasi som hela tiden får honom att tänka att hon kunde vara jag, och ändå gjorde han ingenting.

Ingenting. Han vänder sig om, men ingen förföljer honom. Bara tanken på att något blev mördat i någon i natt och jag var med och mördade det. Han flyr vidare.

– Lugna ner dig nu, säger Östen Sundling till sig själv när han står utanför dörren i den gamla trälängan.

Han tar av sig sin tillstukade tullmössa och torkar sig i pannan. Det var svettigt värre att parkera Chevy Nomaden på den smala Plåtslagaregatan ute vid Lindholmen på Hisingen.

På dörren står namnet Tryggve Ostling. Varför öppnar han inte? Visst, ja, det är ju söndag morgon. Lättad hör han polarens cigarretthesa stämma ropa därinifrån, polaren som tror hela världen om gott och varken har polislås eller säkerhetskedja eller tittöga på dörren.

– Kom in! Dörren är öppen!

– Släpp greppet, Tryggve.

Nervös har Östen varit ända sedan en annan polare hittades ihjälstucken nere i Sannegårdshamnen. Anders hade kommit i vägen för en last med datorer som skulle smugglas från väst till öst. ¹ Men hos Tryggve är allt sig likt, ner till den fångrandiga pyjamasen som hänger på hans magra kropp.

– Tjänare, Östen. Låg och slaggade och drömde att man hade hela livet framför sig. Att jag varit med pappa på Ullevi och sett Änglarna vinna, och kommit hem till morsan och fått choklad och limpsmörgåsar. Sen skulle jag ut på kvällen och träffa dig och Anders och snacka om brudar.

– Men det är inte femtiotal nu, Tryggve. Vakna nån gång från dina drömmerier! Det är 1988 och du är medelålders försäkringstjänsteman och mamma och pappa och Anders är döda. Och jag är vid tullen och bor ute i Bergsjön med käring och ungar. Och du har ännu inte kommit några andra tjejer närmare än dom du köper i dina handarbetsblaskor.

Herrtidningar ligger utbredda på bordet och hela lägenheten luktar ungkarl och kaffesump och tjogtals fimpar efter John Silver utan filter. Östen blir sorgsen till sinnes när han tänker på vilken hederlig karl som går förlorad för kvinnorna i Tryggve.

– Jag har så ont i skallen så jag kan dö. Vet du inte att det var rockgala härborta på Eriksberg i går? Inte en blund i ögona fick jag förrän framåt tre–fyra på morronen för den där Jackson. Och i kväll blir det repris på samma gap.

– Snacka inte om det. Mia, äldsta tösen, har tjatat om den där plastfiguren i fjorton dar, och jag fick jobba extra i natt. Det känns som om jag farit runt i en centrifug. Jag hjälpte killarna på rederiet att få av och på packade ungdomar från Danmark, men strax innan skiftet var över fick jag gå ifrån och ringa hem för att höra om tösen var hemma. För vet du vad jag hörde över polisradion? Dom letar efter fem eller sex eller sju snubbar som dragit över en stackars fjortonåring. Lika ung som min Mia!

– Det var inte trevligt. Det var inte fint gjort.

– Att du alltid lyckas hitta rätta orden, Tryggve! Dom har förstört den tjejens liv. Kommer ju aldrig att kunna se åt en karl utan att minnas hur det kändes att bli knullad om och om igen. Kan du fatta nåt sånt?

– Nej, det kan jag nog inte.

– Nej, den saken är nog säker.

För att rycka upp sig börjar Östen leta igenom Tryggves fina samling oldies and goodies och några singlar och EP med Chucken och Jerry Lee och Calle Perkins, avspisade på den gamla radiogrammofonen av märket AGA. Han blir på så gott humör att han försöker att få Tryggve med sig ut och hem till Bergsjön och ta en öl och en macka och se lite andra människor än pappersbrudar!

Men Tryggve skakar på huvudet och tänder sin andra cigg sedan Östen kom.

– Hade tänkt meka lite med bilen.

– Ska du stå och rota i din